Världsmarknaden/Kap 19

←  Kapitel 18

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Miss Crawley i sjukrummet

Kapitel 20  →

NITTONDE KAPITLET.
Miss Crawley i sjukrummet.

Vi ha sett hur mrs Firkin, kammarpigan, så snart någon händelse av vikt inom den Crawleyska familjen kom till hennes kunskap, ansåg sig böra meddela den åt mrs Bute Crawley i prästgården, och vi ha även förut omnämnt, hur särdeles vänlig och uppmärksam denna godhjärtade dam var mot miss Crawleys förtrogna tjänarinna. Hon hade ävenledes varit en nådig vän åt miss Briggs, sällskapsdamen, och försäkrat sig om den senares välvilja genom en mängd av dessa uppmärksamheter och löften, som kosta så föga att giva, men likväl äro så värderika och behagliga för den som mottager dem. Varje god ekonom och husfader måste veta hur billiga, men detta oaktat hur angenäma dylika vänskapsbetygelser äro och vilken välsmak de giva den allra enklaste rätt i livet. Jag undrar just vad det var för ett enfaldigt nöt som sade, att "vackra ord göra inte kålen fet"? Halvparten av all kål i samhället stuvas och anrättas utan någon sås. Liksom den odödlige Alexis Soyer kan för några öre laga en mera välsmakande soppa än en okunnig köksa kan koka ihop av flera skålpund grönsaker och kött, så kan en skicklig artist få några enkla och behagliga fraser att uträtta mera än en stympare är i stånd att åstadkomma medelst en hel massa substantiella välgärningar. Ja, vi veta, att den substantiella födan ofta skadar svaga magar, varemot de allra flesta smälta hur många vackra ord som helst och ständigt längta efter mera av samma slag. Mrs Bute hade så ofta förklarat för Briggs och Firkin, hur mycket hon värderade och höll av dem och vad hon skulle göra för så utmärkta och trogna vänner, ifall hon hade miss Crawleys förmögenhet, att de ifrågavarande damerna kände den djupaste aktning och tillgivenhet för henne och hyste lika mycken vänskap och tillit till henne, som om hon hade överhopat dem med de mest dyrbara ynnestbevis.

Rawdon Crawley däremot, lik en självisk tung dragon som han var, besvärade sig icke det ringaste med att söka vinna sin tants adjutanter på sin sida, visade helt öppet sitt förakt för dem båda — lät Firkin vid ett tillfälle draga av honom stövlarna — skickade henne ut i regnet i ärenden, som voro nedsättande för hennes värdighet, och om han gav henne en guiné, slängde han den åt henne som om den varit en örfil. Som hans tant hade Briggs till skottavla för sitt gyckel, följde ryttmästaren exemplet och riktade mot henne sitt skämt — ett skämt som var ungefär lika finkänsligt som en spark av hans häst. Mrs Bute däremot tog henne till råds i kinkiga frågor, som fordrade smak och omdöme, beundrade hennes poesi och visade medelst hundratals handlingar av vänlighet och hövlighet, att hon satte värde på henne; och om hon gav Firkin en femtiöres present, beledsagade hon den med så många artigheter, att örena förvandlades till guld i den tacksamma kammarpigans hjärta, varjämte hon helt belåtet väntade på någon utomordentlig välgärning, som skulle komma henne till del samma dag som mrs Bute kom i besittning av den väntade förmögenheten.

Dessa båda personers olika uppförande påpekas aktningsfullt till deras uppmärksamhet, som börja sin bana i världen. Beröm envar, säger jag till en sådan; var aldrig blyg, utan säg ut er artighet både mitt i synen på en människa och på hennes bak, då ni vet att det är en rimlig utsikt för att hon kan få höra talas därom. Förspill aldrig ett tillfälle att säga ett vänligt ord. Liksom Collingwood aldrig såg en tom plats på sin egendom utan att taga upp ett ollon ur sin ficka och sätta ned det där, så gör ni på samma sätt med edra artigheter i livet. Ett ollon kostar ingenting, men det kan möjligen växa upp till ett väldigt träd.

Kort sagt, Rawdon Crawley lydde man i hans lyckas dagar endast med butter undergivenhet, och då han råkade i onåd, var det ingen som ville hjälpa honom eller hyste medlidande med honom; varemot då mrs Bute tog befälet i miss Crawleys hus, garnisonen därstädes var förtjust över att få tjänstgöra under en sådan chef och väntade sig all möjlig befordran på grund av hennes löften, hennes ädelmod och vänliga ord.

Att Rawdon skulle anse sig slagen efter ett enda nederlag och icke vidare göra något försök att åter intaga den position han hade förlorat, kunde mrs Bute Crawley naturligtvis aldrig tillåta sig att tro. Hon visste, att Rebecka hade alltför mycket både huvud och mod för att underkasta sig utan strid och insåg, att hon måste bereda sig på denna kamp och ständigt vara på sin vakt mot stormlöpning, underjordiska minor eller överrumpling.

Det viktigaste av allt var frågan, huruvida hon, ehuru hon innehade fästningen, var säker om att ha den förnämsta myndigheten därstädes på sin sida. Skulle miss Crawley hålla ut, och kände hon ej en hemlig längtan att hälsa den utdrivne motståndaren välkommen tillbaka? Den gamla damen tyckte om Rawdon och Rebecka, vilka roade henne. Mrs Bute kunde icke dölja för sig själv det faktum, att ingen av hennes familj kunde i samma mån bidraga till den gamla stadsdamens nöje och förströelse.

— Jag vet att mina flickors sång är odräglig att höra efter den lilla avskyvärda guvernantens, bekände den uppriktiga pastorskan för sig själv. Hon brukade alltid somna, då Martha och Louise spelade sina duetter. Jims stela studentfasoner och stackars kära Butes prat om sina hundar och hästar ha alltid tråkat ut henne. Om jag förde henne till prästgården, skulle hon bli förargad på oss alla och rymma sin väg, det vet jag bestämt, och skulle kanske åter falla i den där otäcka Rawdons klor och bli ett offer för den lilla ormen Sharp. Emellertid är det alldeles tydligt, att hon är mycket sjuk och inte kan lämna sina rum åtminstone på några veckor, och under tiden måste vi tänka ut någon plan till att skydda henne för dessa karaktärslösa människors konstgrepp.

Om någon, även då miss Crawley mådde som bäst, sade henne, att hon var eller såg sjuk ut, skickade den gamla damen helt förskräckt efter doktorn, och jag antager, att hon verkligen var ganska sjuk efter den plötsliga familjetilldragelsen, som hade kunnat skaka starkare nerver än hennes. Åtminstone ansåg mrs Bute för sin plikt att underrätta läkaren och apotekaren och sällskapsdamen och tjänstfolket om att miss Crawley svävade i stor fara och att de borde handla därefter. Hon lagade att det lades en aln högt med halm utanför på gatan och att portklappen omhöljdes med mr Bowls' rakask av tenn, Hon yrkade på, att doktorn skulle infinna sig två gånger om dagen och översvämmade sin patient med droppar varannan timme. Då någon trädde in i rummet, yttrade hon ett: schsch! så väsande och olycksbådande, att det skrämde den stackars damen där hon låg i sin säng, från vilken hon icke kunde titta fram, utan att se mrs Butes små glasknappsögon stirra på henne från länstolen vid sängen, där hon satt liksom fastspikad. De tycktes lysa i mörkret (ty hon hade rullgardinerna nedfällda), då hon rörde sig omkring i rummet på sammetstassar, alldeles som en katt. Där låg miss Crawley i många och långa dagar, medan mrs Bute läste ur andaktsböcker för henne, och i många och långa nätter, under vilka hon hörde brandvakten ropa och nattlampan spotta och fräsa; besökt vid midnatten för sista gången av den smygande apotekaren och därefter lämnad att se på mrs Butes tindrande ögon eller de gula strimmor, som den flämtande nattlampan kastade uppe i det dystert förmörkade taket. Själva hälsans gudinna skulle ha sjuknat under en sådan regim, och hur mycket mera således detta stackars gamla nervösa offer? Det har blivit nämnt, att denna hedervärda världsdam, då hon var vid hälsa och friska vätskor, hade så fria åsikter om religion och moral, som själva monsieur de Voltaire kunde ha önskat, men då hon ansattes av sjukdom, förvärrades den genom den hemskaste fruktan för döden, och en ytterlig feghet fick då makt över den på sjuksängen utsträckta gamla synderskan.

Predikningar och fromma betraktelser vid sjuksängen passa visserligen icke i en roman, och vi ämna icke (i likhet med några av nutidens romanförfattare) lura på allmänheten en predikan, då det endast är en komedi, som läsaren vill se för sina pengar, men utan något slags predikan torde man kunna erinra om den sanning, att det livliga stojet och skrattet och glättigheten, som skådespelaren på världsmarknaden exponerar för allmänheten, icke alltid följa honom i det enskilda livet, och att den dystraste nedslagenhet och den hemskaste ånger och ångest stundom gripa honom. Minnet av de bäst arrangerade kalas skall näppeligen vara i stånd att liva upp en sjuk goddagspilt, och hågkomsten av de allra vackraste klänningar och mest lysande baltriumfer skola föga bidraga till att trösta förvissnade skönheter. Måhända äro statsmän vid en viss tidpunkt i livet icke särdeles fallna för att tänka på sina mest lyckade partisplittringar, och gårdagens nöje eller framgång blir av ganska ringa värde, då en viss (om än obestämd) morgon är i sikte, på vilken vi alla en eller annan dag måste börja att tänka. Ack, mina bröder narrar och gycklare, finns det icke stunder, då man blir led vid att grina och slå kullerbytta och att pingla med narrbjällrorna? Mina kära vänner och följeslagare, mitt vänliga syfte är detta: att vandra tillsammans med er genom marknaden och taga därvarande stånd och utställningar i betraktande, och att vi, sedan, efter allt det glada livet och stojet och bullret, allasammans skola gå hem var för sig och vara riktigt dystra och olyckliga i enrum.

— Om min stackars man hade huvud på skaft, tänkte mrs Bute för sig själv, hur nyttig skulle han inte under närvarande förhållanden kunna bli för denna olyckliga gamla kvinna! Han skulle kunna få henne att göra sin plikt och förskjuta den där avskyvärde sviraren, som förnedrat sig själv och sin familj, och han skulle kunna få henne att ångra sitt ohyggliga fritänkeri; han skulle kunna förmå henne att göra rättvisa åt mina snälla flickor och de båda gossarna, vilka sannerligen både förtjäna och behöva allt det bistånd, som deras anförvanter kunna giva dem.

Och som hatet till lasten alltid är ett framsteg mot dygd, sökte mrs Bute Crawley ingiva sin svägerska en lämplig avsky för alla Rawdon Crawleys mångfaldiga synder, på vilka hans farbrors hustru framdrog en sådan förteckning, att den kunde ha tjänat till att fördöma ett helt regemente av unga officerare. Om en person har handlat orätt här i livet, känner jag ej några moralister, som äro mera ivriga att utpeka hans förvillelser för världen, än hans egna släktingar, och sålunda visade mrs Bute ett fullkomligt släktintresse för och en lika fullkomlig kännedom av Rawdon Crawleys historia. Hon kände till alla detaljerna i den där fula striden med kapten Firebrace, i vilken Rawdon, som från början hade haft orätt, slutade med att skjuta kaptenen. Hon visste huruledes den stackars lord Dovedale, vars mamma hade hyrt ett hus i Oxford för att han skulle bli uppfostrad där, och som aldrig i hela sitt liv hade tagit i ett kort förrän han kom till London, lockades av Rawdon till "Cacaoträdet", berusades av denne nedrige förförare och ungdomsfördärvare och plundrades på fyratusen pund. Hon beskrev med den mest livliga noggrannhet smärtorna och kvalen hos de lantfamiljer, han hade störtat i sorg och elände — de söner han hade drivit till vanära och ruin — och de döttrar han hade lockat i fördärvet. Hon kände de stackars krämare, som hade blivit utfattiga genom hans slöseri och svåra utsvävningar — de listiga knep och skälmstycken, vilka han hade använt för att kunna överlämna sig åt ett sådant liv — de häpnadsväckande osanningar, varmed han hade bedragit den ädelmodigaste och frikostigaste bland tanter och den otacksamhet och det åtlöje varmed han hade lönat hennes uppoffringar. Hon meddelade miss Crawley dessa berättelser så småningom, utan att skänka efter en enda; ansåg det för sin plikt såsom kristen kvinna och mor att göra så; hade icke den ringaste medömkan med det offer, som hennes tunga slaktade, ja, ansåg helt sannolikt, att hon handlade mycket förtjänstfullt och bröstade sig utan tvivel över den beslutsamhet, varmed hon utförde sitt värv. Ja, säga vad man vill, så, ifall en persons karaktär skall riktigt förtalas och nedsvärtas, finns det icke någon som kan mäta sig däri med en släkting. För övrigt måste man i fråga om den arme uslingen Rawdon Crawley bekänna, att blotta sanningen var alldeles tillräcklig till att fälla domen över honom, och att alla förtalets och lögnens uppfinningar voro alldeles överflödiga smärtor tillfogade honom från hans vänners sida.

Även till Rebecka, som nu hade blivit en släkting, sträckte sig mrs Butes vänliga efterforskningar. Denna sanningens outtröttliga eftersträvare tog, sedan hon hade givit bestämda order att inga bud eller brev från Rawdon skulle få tagas emot, miss Crawleys vagn och for till sin gamla vän miss Pinkerton i Minerva House, Chiswick Mall, vilken hon meddelade underrättelsen om hur ryttmästare Crawley hade blivit förförd av miss Sharp och av vilken hon inhämtade åtskilliga intressanta detaljer rörande för detta guvernantens börd och ungdomshistoria. Lexikografens vän hade fullt upp med underrättelser att meddela. Miss Jemima måste gå och hämta ritlärarens kvitton och brev. Det ena var från ett bysättningshäkte, det andra anhöll om ett förskott; ett tredje var fullt av tacksamhet för att Chiswickdamerna hade mottagit Rebecka, och den sista skrivelsen av den olycklige artistens hand var den, i vilken han på sin dödsbädd rekommenderade sitt fader- och moderlösa barn åt miss Pinkertons beskydd. I samlingen funnos även ungdomliga brev och böneskrifter från Rebecka, i vilka hon anhöll om hjälp åt sin far eller uttryckte sin egen tacksamhet. Kanske finns det på världsmarknaden inga bättre satirer än brev. Tag en bunt av er käre väns brev för tio år sedan — den käre väns, som ni nu hatar. Läs igenom några sådana från er syster: hur såta vänner ni voro, till dess ni började att tvista om det där testamentet på tjugu pund! Tag fram de första försöken i brevstil från er son, som sedan dess nästan krossat ert hjärta genom sin själviska pliktförgätenhet, eller en bunt av edra egna av evig kärlek och trohet glödande brev, vilka skickades tillbaka till er av er älskarinna, då hon gifte sig med den indiske naboben — er älskarinna, som ni nu icke frågar mera efter än salig drottning Elisabeth. Eder, kärlek, löften, förtroenden, tacksamhet, hur underligt taga de sig icke ut efter någon tids förlopp! Det borde finnas en lag, som befallde förstörandet av varje skrivet dokument (med undantag av krämares och hantverkares kvitterade räkningar) efter en viss kort och passande mellantid. De där kvacksalvarna och människohatarna, som annonsera om outplånligt japanskt bläck, borde utrotas från jorden tillika med deras gemena uppfinningar. Det bästa bläck till användning på världsmarknaden skulle vara ett sådant, som totalt förbleknade efter ett par dagars förlopp och lämnade papperet rent och blankt, så att man kunde skriva på det till någon annan.

Från miss Pinkerton följde den outtröttliga mrs Bute Sharp och hans dotters spår tillbaka till de rum den avlidne målaren hade hyrt vid Greek Street och där porträtter av värdinnan i vitt siden och av värden i frack med blanka knappar, målade av Sharp i ersättning för den obetalda hyran, ännu prydde salsväggarna. Mrs Stokes var en meddelsam person och berättade i största hast allt vad hon visste om mr Sharp; hur utsvävande och fattig han var; hur godlynt och trevlig; hur han ständigt var jäktad av björnar och exekutionsbetjänter; hur han till värdinnans fasa, ehuru hon aldrig kunde tåla henne, icke gifte sig med hustrun förrän en kort tid före hennes död; vilken underlig liten vild slyna hans dotter var; hur hon fick dem alla att skratta med sina påhitt och lustiga efterhärmningar; hur hon brukade gå och hämta brännvin från krogen och hur hon var känd i varje ateljé i kvarteret — kort sagt, mrs Bute fick en så noggrann beskrivning på sin nya släktings härkomst, uppfostran och uppförande, att Rebecka knappast skulle ha varit belåten därmed, ifall hon fått veta, att dylika förfrågningar hade anställts rörande henne.

Av alla dessa flitiga efterforskningar undanhöll mrs Bute ingen enda för miss Crawley. Mrs Rawdon Crawley var dotter till en operadansös; hon hade själv uppträtt i baletten; hon hade stått modell åt målarna och hade blivit uppfostrad såsom det anstod hennes mors dotter. Hon söp brännvin tillsammans med sin far och så vidare. Det var en fördärvad kvinna, som gifte sig med en fördärvad man, och den moral, som hämtades av mrs Butes berättelse, var, att det såta parets gemenhet var obotlig och att ingen städad människa vidare kunde taga någon notis om dem.

Dessa voro de materialier, vilka den kloka mrs Bute samlade i Park Lane, så att säga de förråd och den ammunition, med vilka hon befäste huset mot den belägring, hon visste att Rawdon och hans hustru skulle komma att öppna mot miss Crawley.

Om man skulle vilja finna något fel i hennes anordningar, så var det att hon var alltför nitisk; hon manövrerade alltför väl och gjorde obestridligen miss Crawley mera sjuk än nödvändigt var; och ehuru den gamla sjuklingen underkastade sig hennes myndighet, var denna likväl så sträng och tröttsam, att offret gärna skulle velat begagna första tillfället för att fly undan detsamma. Kvinnor, som styra och ställa, prydnader för sitt kön — kvinnor, som ordinera allt åt envar och veta vad som är gott för deras grannar ännu bättre än själva de personer, vilka saken rör — glömma stundom att tänka på möjligheten av ett husligt uppror eller på andra svåra följder av deras alltför stränga myndighet.

Så drev till exempel mrs Bute, utan tvivel med de bästa avsikter i världen och tröttande sig själv till döds genom att neka sig sömn, mat och frisk luft för sin sjukliga svägerskas skull, sin övertygelse om den gamla damens illamående ända därhän, att hon nästan manövrerade henne ned i sin likkista. Hon påpekade en dag sina uppoffringar och deras följder för den trofaste apotekaren, mr Clump.

— Ja, det kan jag då försäkra, mr Clump, sade hon, att jag inte sparat några ansträngningar för att återställa vår kära sjukling, vilken hennes brorsons otacksamhet lagt på sjukbädden. Jag ryggar aldrig tillbaka för personliga obehag och tvekar aldrig att uppoffra mig själv.

— Er hängivenhet är onekligen beundransvärd, sade mr Clump med en djup bugning, men…

— Jag har knappast slutit till mina ögon sedan jag kom hit; jag har uppoffrat sömn, hälsa och trevnad för min pliktkänsla. Då min stackars James hade kopporna, lät jag inte någon lejd sjuksköterska vårda honom, utan gjorde det själv.

— Ni gjorde vad som anstår en utmärkt mor, min bästa fru — den bästa bland mödrar; men…

— I min egenskap av mor åt en familj och maka åt en engelsk prästman hoppas jag ödmjukt att mina grundsatser äro goda, sade mrs Bute med en högtidlig och innerlig övertygelse, och så länge naturen inte sviker mig, mr Clump, skall jag aldrig, aldrig vika från den post, till vilken plikten kallat mig. Andra må bringa detta grå huvud med sorg ned på plågans bädd (här gjorde mrs Bute en viftning med handen bort mot en av miss Crawleys kaffefärgade lösbenor, som hängde på en ställning i toalettrummet), men jag ska aldrig övergiva det. Ack, mr Clump, jag fruktar ock, att denna bädd behöver andligt likaväl som medicinskt bistånd!

— Vad jag ämnade anmärka, min nådigaste fru, inföll här den beslutsamme Clump med en artig min, vad jag ämnade anmärka, då ni yttrade tänkesätt, som göra er så mycken heder, var, att jag tror att ni oroar er mer än behövligt för vår goda vän och alltför slösaktigt offrar er hälsa i hennes tjänst.

— Jag skulle vilja offra mitt liv för min plikt eller för varje medlem av min mans familj, inföll här mrs Bute i sin tur.

— Ja, om så behövdes; men vi önska inte att mrs Bute Crawley ska bli en martyr, sade Clump artigt. Doktor Squills och jag ha tillsammans begrundat miss Crawleys kasus med mycken oro och omtänksamhet, såsom ni väl kan föreställa er. Vi se henne nedstämd och nervös; familjeuppträden ha uppskakat henne.

— Hennes brorson har förspillt sitt timliga och eviga väl! utbrast mrs Crawley.

— Ha uppskakat henne, och ni kom som en skyddande ängel, riktigt som en skyddande ängel, det kan jag försäkra er, för att trösta och hugsvala henne i hennes sorg. Men doktor Squills och jag tro, att vår älskvärda vän inte är i ett sådant tillstånd, att hon nödvändigt behöver hålla sig vid sängen. Hon är nedstämd, men denna instängning ökar ännu mera hennes nedstämdhet. Hon bör ha förströelse, frisk luft och en glad omgivning, de bästa och behagligaste läkemedlen i farmakopéen, sade mr Clump grinande och visande sina vackra tänder. Övertala henne att stiga upp, min nådigaste; drag henne från hennes säng och hennes dystra lynne; yrka på att hon tar sig några små promenader i vagn. Detta ska återkalla rosorna även på edra kinder, om jag får säga så till mrs Bute Crawley.

— Åsynen av hennes avskyvärda brorson ute i parken, där jag hör att den uslingen plägar åka tillsammans med den fräcka deltagerskan i hans brott, sade mrs Bute (släppande på detta sätt själviskhetens katt ut ur hemlighetens påse), skulle förorsaka henne en så häftig skakning, att hon åter skulle få lov att intaga sängen. Hon får inte gå ut, mr Clump. Hon ska inte gå ut, så länge jag är kvar för att vaka över henne. Och vad min hälsa angår, vad bryr jag mig om den. Jag skänker den med glädje. Jag offrar den på min plikts altare.

— På min ära, min nådigaste, sade nu mr Clump rentut, om jag svarar för hennes liv, såvida hon fortfar att vara instängd i det där mörka rummet. Hon är så nervös att vi kunna mista henne vilken dag som helst, och om ni önskar att ryttmästare Crawley ska bli hennes arv| tagare, så säger jag er öppet, att ni gör ert bästa för att tjäna honom däri.

— Store gud! är hennes liv i fara? ropade mrs Bute. Min bäste mr Clump, varför underrättade ni mig inte om det förut?

Den föregående aftonen hade mr Clump och doktor Squills haft en konsultation (vid en butelj vin i sir Lapin Warrens hus, vars fru höll på att skänka honom den trettonde välsignelsen) rörande miss Crawley och hennes kasus.

— Vilken liten harpya den där kvinnan från Hampshire är, som fått fatt i gamla Tilly Crawley, anmärkte Squills. Tusan så god madeira!

— En sådan narr den där Rawdon Crawley var som gick och gifte sig med en guvernant! svarade Clump. Men det var ändå någonting hos den där flickan!

— Ja, gröna ögon, ett fagert skinn, en vacker växt och en ypperligt utvecklad panna, anmärkte Squills. En narr var han i alla fall.

— Ja, en satans narr — såsom han alltid varit, sade apotekaren.

— Naturligtvis kommer gumman att stryka ut honom ur sitt testamente, sade doktorn efter ett ögonblicks tystnad. Jag förmodar, att hon inte är barfotad, när hon lägger näsan i vädret.

— Lägger näsan i vädret! sade Clump med ett grin. Jag skulle inte för tvåhundra pund vilja, att hon skulle lägga näsan i vädret.

— Den där Hampshirekvinnan kommer att ta livet av henne inom två månader, min kära Clump, om hon stannar kvar hos henne, sade doktor Squills. Garmmal gumma, storäterska, nervöst subjekt, hjärtklappning, tryckning åt hjärnan, slag, kolar av. Laga att hon kommer upp och ut, Clump, eller ger jag inte många öre för edra tvåhundra pund om året.

Och det var på grund av denna vink, som den hedervärde apotekaren talade så uppriktigt med mrs Bute Crawley.

Då mrs Bute var mellan fyra ögon med den gamla damen, där hon låg i sin säng, hade hon gjort mer än en stormlöpning på henne för att förmå henne att ändra sitt testamente, men miss Crawleys vanliga förskräckelse för döden ökades i betydlig mån, då man gjorde henne dylika hemska förslag, och mrs Bute såg, att hon måste laga att hennes patient blev frisk och kry, innan hon kunde hoppas att uppnå det fromma mål hon hade i sikte. Vart hon skulle föra henne, var ett nytt föremål för bekymmer. Det enda ställe, där det icke var sannolikt att hon skulle komma att möta de där förhatliga Rawdons, var i kyrkan, och mrs Bute insåg ganska riktigt, att detta var en plats, som inte skulle falla henne i smaken.

— Vi måste fara och besöka våra vackra Londonska förstäder, tänkte hon. Jag hör att de skola vara de mest pittoreska i världen, och så fick hon ett plötsligt intresse för Hampstead och Hornsey och fann att Dulwich ägde stort behag för henne, och sedan hon fått sitt offer upp i vagnen, for hon med henne till dessa lantliga ställen, medan hon livade de små utfärderna medelst samtal om Rawdon och hans hustru och meddelade den gamla damen varenda historia, som kunde öka hennes förtrytelse mot detta gudlösa par.

Måhända höll mrs Bute tömmarna alltför hårt, ty ehuru hon bearbetade miss Crawley till en lämplig ovilja mot den olydige brorsonen, fick den gamla sjuklingen ett djupt hat och en hemlig förskräckelse för sin tyrann och längtade av allt sitt hjärta efter att kunna befria sig från henne. Efter en kort tids förlopp opponerade hon sig på det bestämdaste mot Highgate och Hornsey och ville nödvändigt fara ut i parken. Mrs Bute visste, att hon där skulle komma att möta den avskyvärde Rawdon, och hon hade även fullkomligt rätt i denna sin aning. En dag kom Rawdons kabriolett i sikte i den stora raden av vagnar, och Rebecka satt vid hans sida. I fiendens ekipage intog miss Crawley sin vanliga plats, med mrs Bute på sin vänstra sida och med pudeln och miss Briggs på baksätet. Det var ett ögonblick av stark spänning, och Rebeckas hjärta klappade häftigt, då hon kände igen vagnen; och i det de båda åkdonen körde förbi varandra, knäppte hon ihop sina händer och betraktade den gamla mön med ett uttryck av kvalfull ömhet och hängivenhet. Rawdon själv darrade, och hans ansikte blev purpurrött bakom de färgade mustascherna. Endast gamla Briggs syntes rörd i den andra vagnen och vände sina stora ögon nervöst mot sina gamla vänner. Miss Crawleys hatt var beslutsamt vänd mot Serpentine-dammen, och mrs Bute råkade händelsevis att falla i extas över pudeln och kallade honom en liten älskling och åtskilliga andra smeknamn. Vagnarna foro framåt, vardera i sin rad.

— Allt är förlorat! sade Rawdon till sin hustru.

— Försök en gång till, Rawdon, svarade Rebecka. Skulle du inte kunna laga så, att vagnshjulen fastnade i varandra, min vän?

Rawdon hade icke mod till detta. Då åkdonen åter möttes, reste han sig upp, höjde handen, färdig att blotta sitt huvud, och stirrade av alla krafter. Men denna gång var miss Crawleys ansikte icke bortvänt; hon och mrs Bute sågo honom rakt i ansiktet, utan att det ringaste kännas vid honom. Han sjönk tillbaka med en ed, styrde ut ur vagnsraden och sprängde ursinnigt hemåt.

Detta var en stor och avgjord seger för mrs Bute. Men hon insåg på samma gång det farliga i flera sådana möten, då hon märkte hur nervös och upprörd miss Crawley var, och till följd därav kom hon till den slutsatsen, att det var alldeles nödvändigt för hennes dyra väns hälsa att de för en tid skulle lämna staden och rekommenderade henne mycket livligt Brighton till vistelseort.