Världsmarknaden/Kap 53

←  Kapitel 18

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman En befrielse och en katastrof

Kapitel 20  →

NITTONDE KAPITLET.
En befrielse och en katastrof.

Vännen Rawdon for sålunda framåt till mr Moss' hus vid Cursitor Street och blev pliktskyldigast införd i denna dystra lokal för gästfrihet. Morgonen grydde redan över de livligt rodnande hustaken i Chancery Lane, då den skramlande droskan väckte upp ekona därstädes, och en liten rödögd judepojke, vars hår hade en lika grann färg som den rosiga morgonhimlen, släppte sällskapet in i huset, och Rawdon välkomnades i rummen i bottenvåningen av mr Moss, sin reskamrat och värd, som helt glatt och muntert frågade honom, om han icke skulle vilja ha ett glas av någonting varmt efter resan.

Översten var icke så nedslagen, som somliga dödliga skulle ha varit, vilka, sedan de lämnat ett palats och en huld maka, helt plötsligt funnit sig innestängda i ett bysättningshäkte, ty om sanningen måste utsägas, så hade han redan en eller par gånger förut varit en gäst i mr Moss' etablissemang. Vi ha icke ansett nödigt att under det föregående loppet av denna berättelse nämna dylika små triviala husliga tilldragelser, men läsaren kan vara övertygad om att de lätteligen kunna inträffa i en persons liv, som lever på ingenting om året.

Vid sitt första besök hos mr Moss hade översten, som då var ungkarl, blivit befriad genom sin tants frikostighet, vid det andra olycksfallet hade lilla Becky med största livlighet och nit lånat en summa av lord Southdown och hade förmått sin mans fordringsägare (samme person som försåg henne med schalar, sammetsnattrockar, spetsnäsdukar, små nipper etc. etc.) att taga en del av summan kontant och Rawdons revers för återstoden, och på detta sätt hade tillfångatagande och befrielse skett med den största artighet och ridderlighet å ömse sidor, varför också Moss och översten stodo på bästa fot med varandra.^[1]

— Ni ska finna er gamla säng, överste, och allting bekvämt och galant, sade mr Moss. Ni kan tro, att den endast varit begagnad av det allra bästa sällskap. Ännu i förrgår natt sov där välborne kapten Flamish vid dragonerna, som levat riktig schangtilt här i fjorton dagar, må ni tro, och haft fina tillställningar med champagne varendaste kväll tillsammans med riktiga storsprättar och nobbar från klubbarna och West-End, vilka allasammans förstodo sig på att tömma sitt glas i botten, det kan ni lita på. Och så har jag en teologie doktor en trappa upp, fem ungherrar i kafferummet, och hustru min håller "tabeldåt", som det heter, klockan halv sex, och så spelas ett parti kort eller musiceras det efteråt, och det ska bli oss ett riktigt nöje att få den äran att se er ibland oss.

— Jag ska ringa, när jag behöver något, sade Rawdon och gick helt lugnt och stilla till sin sängkammare. Han var en gammal soldat och lät sig icke så lätt nedslås av några små slag av ödet. En svagare man skulle ha skickat av ett brev till sin hustru i samma ögonblick som han blev gripen. Men vad tjänar det väl till att störa hennes nattro? tänkte Rawdon. Hon vet ändå inte, om jag är inne i mitt rum eller ej. Det är tids nog att skriva till henne, då både hon och jag fått sova oss fullsövda. Det är bara hundrasjuttio pund, och det vore väl tusan, om vi inte skulle kunna anskaffa en sådan summa.

Och tänkande på lille Rawdon (vilken han icke gärna skulle velat vara medveten om hans vistande på detta besynnerliga ställe), lade sig översten ned i den säng, som senast hade varit upptagen av kapten Flamish, vände sig mot väggen och somnade. Klockan var tio då han vaknade, och den unge mannen med det granna håret bar nu med stolt självkänsla in till honom ett vackert toalettskrin av silver, för att han skulle få tillfälle att raka sig. Mr Moss' hus var nämligen särdeles lysande, ehuru något smutsigt. Smutsiga silverbrickor och vinkylare stodo ständigt på skänkbordet, där såg man stora, smutsiga, förgyllda bronslister, från vilka hängde smutsiga gula sidengardiner för de med galler försedda fönster, som lågo utåt Cursitor Street — stora och smutsiga förgyllda tavelramar, inneslutande dukar med både världsliga och andliga tavlor, vilka naturligtvis allasammans voro av de allra största mästare, liksom de även betingade sig de allra högsta pris vid de växeltransaktioner, varvid de oupphörligt såldes och köptes in igen. Överstens frukost serverades på samma smutsiga och lysande vita metall, som vi förut omnämnt. Miss Moss, en mörkögd ung dam i papiljotter, trädde in med tekannan och frågade översten med ett leende, hur han hade sovit, och gav honom "Morning Post", i vilken lästes namnen på alla de förnämiteter, som hade figurerat på lord Steynes fina tillställning den föregående kvällen, varjämte den innehöll en briljant skildring av festligheterna och av den sköna och talangfulla mrs Rawdon Crawleys beundransvärda prestationer.

Efter ett livligt samspråk med den unga damen (som satt på kanten av frukostbordet i en ledig ställning, som visade det något korviga sätt, varpå hennes ben voro draperade, samt en före detta vit sidensko, som var nedkippad i hälen) begärde överste Crawley bläck och penna och papper, och då han tillfrågades, hur många ark han önskade, valde han ett enda, som fördes till honom mellan miss Moss' egna pekfinger och tumme. Månget ark hade denna mörkögda unga dam burit in, och mången fattig stackare hade skrivit och klottrat brådskande rader fulla av böner och vandrat av och an i detta hemska rum, till dess budet kom tillbaka med svaret. Fattiga personer begagna alltid budbärare i stället för posten. Vem har icke fått deras brev, med munlacket ännu vått och med antydan, att en person väntar ute i förstugan!

Rawdon för sin del behövde icke hysa någon tvekan, vart han skulle vända sig för att åstadkomma sin befrielse.

"Min bästa Becky", skrev han, "jag hoppas, att du sovit väl. Var inte rädd, ifall jag inte kommer in med ditt kaffe! Förliden natt, då jag vandrade hem, rökande min cigarr, hände mig en liten ledsamhet. Jag blev gripen av Moss vid Cursitor Street — från vars granna och förgyllda salong jag skriver detta — samma en som tog emot mig ungefär vid samma tid för två år sedan. Miss Moss kom in med mitt te — hon har blivit mycket fet och hade, som vanligt, nedkippade skor.

Det är Nathans revers — hundrafemtio pund — det vill säga hundrasjuttio med ränta och expenser. Var god och skicka mig mitt skrin och några kläder — jag är i lackerade skor och vit halsduk (som till färgen nästan liknar miss Moss' strumpor), jag har sjuttio pund i skrinet. Så snart du får detta brev, så far genast till Nathan — bjud honom sjuttiofem pund kontant och reversen omskriven — säg, att jag tar vin för en del — vi kunna gärna behöva litet matscherry — men att jag inte vill ha tavlor, ty de äro för dyra.

Om han inte vill gå in på saken, så tag min klocka och sådana saker, som kunna undvaras och skicka dem till stampen — vi måste naturligtvis skaffa ihop summan innan kvällen. Jag vill inte sitta här över morgon söndag; sängarna här äro inte särdeles rena, och andra lagsökningar skulle kunna komma in under tiden — det gläder mig att det inte är Rawdons frilördag i dag. Gud välsigne dig!

I största hast din
R. C.

P. S. För all del, kom snart!"

Detta brev, som förseglades med ett munlack, avsändes med en av de budbärare, som alltid stå och hänga utanför mr Moss' etablissemang, och sedan Rawdon hade sett budet avlägsna sig, gick han ut på gården och rökte sin cigarr med tämligen lugnt sinne, i trots av järnstängerna över hans huvud, ty mr Moss' gård är tillstängd likt en bur, på det att de herrar, som ha mat och husrum hos honom, icke skola kunna komma ut, ifall de finge den nycken att vilja rymma bort från hans gästfria hus.

Rawdon hade beräknat, att det på sin höjd skulle gå åt tre timmar, innan Becky anlände och öppnade dörrarna till hans fängelse, och han tillbragte dem tämligen glatt och förnöjt med att röka, läsa tidningen och ute i kafferummet samspråka med en gammal bekant, kapten Walker, som händelsevis var där och med vilken han spelade "gubben opp" om tjugufyraskillingar med ungefär lika tur å ömse sidor.

Men dagen förflöt, och intet bud kom tillbaka — och ingen Becky hördes av. Mr Moss' "tabeldåt" serverades på den utsatta tiden, klockan halv sex, då sådana av herrarna, som hade råd att betala för kalaset, kommo in och deltogo i det ute i den förut beskrivna lysande salen åt gatan, med vilken överstens tillfälliga bostad stod i samband, och där miss Moss infann sig utan morgonens papiljotter och mrs Moss gjorde les honneurs för ett särdeles rart fårkött med brynta rötter, varav översten åt med en mycket klen aptit. Då denne senare tillfrågades, om han ville "bestå" en butelj champagne åt sällskapet, samtyckte han därtill, och damerna drucko hans skål, medan mr Moss på det mest artiga sätt "såg på honom" med höjt glas.

Men mitt under denna festliga måltid hördes portklockan ringa — unge Moss med sitt granna röda hår reste sig upp med nycklarna i handen och gick ned för att höra vem det var samt kom därefter tillbaka och meddelade översten, att budet hade återkommit med en nattsäck, ett skrin och ett brev, vilket senare han nu lämnade honom.

— Jag ber så mycket, schänera er inte! sade mrs Moss med en viftning med handen, och översten öppnade brevet med en tämligen darrande hand. Det var ett särdeles vackert brev, utsökt parfymerat, skrivet på skärt papper och med ett ljusgrönt sigill.

"Mon pauvre cher petit", skrev mrs Crawley, "jag har inte kunnat få en blund i mina ögon, emedan jag endast legat och tänkt på vad som kunnat bliva av mitt stygga, gamla odjur, och somnade inte förrän på morgonen, sedan jag hade skickat efter mr Blench (ty jag hade feber), som gav mig en mixtur och tillsade Finette, att jag icke på något villkor finge störas. På sådant sätt kom det sig, att min gamle mans budbärare, som, efter vad Finette säger, hade en otäck fysionomi och luktade brännvin, fick sitta i förstugan i flera timmar och vänta till dess jag ringde. Du kan föreställa dig vad jag kände, när jag läste ditt stackars kära gamla, illa stavade brev!

Så sjuk jag var, skickade jag genast efter vagnen, och så snart jag var klädd (jag kunde inte smaka en droppe choklad — och tror sannerligen att jag aldrig kan göra det, om icke mitt odjur bär in det åt mig), for jag i sporrsträck till Nathan. Jag träffade honom — jag grät — jag skrek — jag föll ned till hans avskyvärda fötter. Men ingenting kunde beveka den förskräckliga människan. Han ville ha hela summan, sade han, i annat fall finge mitt odjur stanna i fängelset. Jag körde hem i avsikt att göra den där sorgliga visiten hos "min onkel"^[2] (ty alla de små nipper jag har skulle jag gärna ställa till ditt förfogande, ehuru de knappast skulle inbringa hundra pund, ty som du vet, så äro några av dem redan hos "den kära onkeln"), och så fann jag mylord där tillsammans med ett gammalt bulgariskt odjur med fårfysionomi, som hade kommit för att komplimentera mig för mina prestationer förliden kväll. Paddington infann sig även, skorrande och släpande på orden och fingrande på polisongerna, och så kommo Champignac och hans chef — envar med en hel hög med komplimanger och vackra fraser — och plågade stackars mig, som längtade att bli av med dem och i varje ögonblick tänkte på min stackars fånge.

Då de hade avlägsnat sig, föll jag ned på knä för mylord och berättade honom, att vi tänkte pantsätta allting, och bad och besvor honom, att han skulle lämna mig tvåhundra pund. Och han väste och fräste och var alldeles ursinnig — sade att jag inte skulle vara så galen och pantsätta mina saker — och att han skulle se till om han kunde låna mig pengarna. Slutligen avlägsnade han sig, sedan han lovat, att han skulle skicka mig dem i morgon, då jag skall sända dem till mitt stackars odjur med en kyss från

hans ömma
Becky.

P.S. Jag skriver i min säng. Ack, jag har en sådan huvudvärk — en sådan huvudvärk!"

Då Rawdon läste igenom detta brev, blev han så röd i synen och såg så ursinnig ut, att sällskapet vid bordet lätt insåg, att ledsamma nyheter hade anlänt. Alla de misstankar, som han hade sökt att förjaga, kommo nu åter tillbaka. Hon kunde icke ens fara ut och sälja sina nipper för att rädda honom. Hon kunde skratta och tala om komplimanger, som sagts henne, medan han satt i fängelse. Vem var det som hade satt dit honom ? Wenham hade gått tillsammans med honom. Var det… Han kunde knappast uthärda att tänka på det han misstänkte. Han lämnade hastigt rummet, ilade in i sitt eget — öppnade sitt skrin och skrev skyndsamt ett par rader, vilka han adresserade till sir Fox eller lady Jane, och bad budet genast fortskaffa dem till Gaunt Street, med uppmaning att taga en droska för att hinna fortare och med löfte om en guiné i betalning, ifall han vore tillbaka om en timme.

I biljetten besvor han sin kära bror och syster att för Guds, för hans heders och för hans barns skull komma till honom och befria honom ur hans bryderi. Han var i fängelse, han behövde hundra pund för att bliva fri — och han bad dem att komma till honom.

Sedan han avsänt budet, gick han tillbaka till matsalen och begärde mera vin. Sällskapet tyckte att han pratade och skrattade med en tämligen underlig högljuddhet. Stundom skrattade han som en galning åt sina egna farhågor, och så fortfor han under en timmes tid att dricka, medan han hela tiden fortfor att lyssna efter vagnen, som skulle föra med sig hans öde.

Efter nämnda tids förlopp hördes hjul komma rasslande fram till porten — och den unge portvakten gick ut med nycklarna. Det var en dam han släppte in.

— Överste Crawley, sade hon, skälvande i hela kroppen.

Den unge portvakten gick först med en slug blick och låste till yttre porten, låste därefter upp den inre, ropade: — Överste, någon söker er! och förde fruntimret in i det lilla rummet åt gården.

Rawdon kom från matsalen, där sällskapet ännu festade, ut i det lilla angränsande rummet, och en grov ljusstrimma följde honom in i det rum, där den nämnda damen stod, ännu helt nervös.

— Det är jag, Rawdon, sade hon med en rädd och blyg stämma, som hon sökte att göra glad. Det är Jane.

Rawdon blev alldeles överväldigad av denna milda röst och personlighet. Han sprang fram emot henne — slöt henne i sina armar — framstammade några brutna ord av tacksamhet och snyftade därefter mot hennes axel. Hon kände icke orsaken till hans häftiga rörelse.

Mr Moss' räkningar blevo hastigt uppgjorda, måhända till en viss förtret för denne herre, som hade väntat att få behålla översten som gäst åtminstone över söndagen, och Jane förde honom med strålande leende och innerlig glädje i sina ögon bort från exekutionsbetjäntens hus, och så foro de hem i den hyrvagn, i vilken hon hade hastat till hans befriande.

— Fox hade gått till en riksdagsmiddag då brevet anlände, sade hon, och så, kära Rawdon — kom jag själv! och därmed lade hon sin vänliga hand i hans.

Kanske var det väl för Rawdon Crawley, att Fox var borta denna middag. Rawdon tackade sin svägerska väl hundra gånger med en tacksamhetsglöd, som rörde och nästan skrämde denna vekhjärtade kvinna.

— Ack, sade han på sitt rättframma och okonstlade sätt, ni — ni vet inte hur jag blivit förändrad, sedan jag lärde känna er och — och lilla Rawdon. Jag — jag behöver också förändring. Jag skulle önska — önska att vara…

Han avslöt icke meningen, men hon kunde uttyda den, och då hon om kvällen, sedan han hade lämnat henne, satt vid sin lilla gosses bädd, bad hon ödmjukt för denne stackars levnadströtte syndare.

Rawdon lämnade henne och vandrade skyndsamt hem. Klockan var nio på aftonen. Han halvsprang över gator och torg och kom slutligen andlös mittemot sitt eget hus. Han studsade tillbaka och stödde sig därefter, skälvande i hela kroppen, mot staketet, i det han såg dit upp. Fönstren i salongen strålade av ljus. Hon hade sagt att hon var sjuk och låg till sängs. Han stod där ute en stund, medan ljusskenet från rummen föll på hans bleka anlete.

Han tog nu upp sin portnyckel, låste upp porten och gick in. Han kunde höra skratt i de övre rummen. Han var i den baldräkt, i vilken han den föregående natten hade blivit gripen. Han gick tyst uppför trappan och lutade sig mot balustraden, då han hade kommit till det översta trappsteget. Ingen rörde sig för övrigt i hela huset — alla tjänarna hade blivit bortsända. Rawdon hörde skratt där inne — skratt och sång. Becky sjöng en stump av sången från den föregående kvällen. En hes röst ropade: — Bravo! bravo! — det var lord Steynes.

Rawdon öppnade dörren och trädde in. Ett litet bord var serverat med middag, med tillhörande vin och desserter. Steyne hängde över soffan, där Becky satt. Den olyckliga varelsen var klädd i full, lysande toalett, med armar och fingrar gnistrande av armband och ringar, och på hennes bröst strålade de briljanter, som Steyne hade givit henne. Han höll hennes hand i sin och lutade sig över den för att föra den till sina läppar, då Becky störtade upp med ett svagt anskri, i det hon fick sikte på Rawdons likbleka ansikte. I nästa ögonblick försökte hon att le, ett ohyggligt leende, liksom för att välkomna sin man, och Steyne reste sig upp med gnisslande tänder, vit i ansiktet och med raseri i sina blickar.

Även han försökte skratta — och trädde fram med utsträckt hand.

— Hur! Ni Här kommit tillbaka! Hur står det till, Crawley? sade han, medan nerverna kring hans mun ryckte, i det han sökte draga den till en leende grinmin.

Det var någonting i Rawdons ansikte, som fick Becky att kasta sig framför honom.

— Jag är oskyldig, Rawdon! ropade hon. Inför Gud, jag är oskyldig! Och hon sökte att fatta tag i hans kläder och hans händer med sina egna, som överallt voro fulla med glittrande ringar. Jag är oskyldig! — säg att jag är oskyldig! sade hon till lord Steyne.

Denne trodde att en snara hade blivit utlagd för honom och var lika ursinnig på hustrun som på mannen.

— Ni oskyldig! skrek han. Åt fanders med en sådan oskuld! Varenda grannlåt, ni har på er kropp, har blivit betald av mig. Jag har givit er tusentals pund, vilka den där karlen har förstört och för vilka han sålt er. Ni oskyldig! Ja, ni är lika oskyldig som er mor, balettdansösen, och er man, som ockrar på edra behag. Tänk inte att ni kan skrämma mig såsom ni gjort med andra. Ge rum, sir, och låt mig gå!

Och lord Steyne fattade sin hatt och såg med en flammande blick sin fiende i ansiktet och gick rakt emot honom, icke för ett enda ögonblick tvivlande på att han skulle lämna rum åt honom.

Men Rawdon Crawley sprang i samma ögonblick på honom och grep honom vid halsduken, till dess Steyne, nästan strypt, vred sig och böjde sig under hans arm.

— Ni ljuger, ni usla hund! ropade Rawdon. Ni ljuger, ni fega usling och skurk!

Därmed slog han pären två gånger i ansiktet med sin flata hand och slungade honom blödande till golvet. Allt detta var gjort, innan Becky kunde lägga sig emellan. Hon stod där darrande inför honom. Hon beundrade sin man, där han stod, stark, tapper och segrande.

— Kom hit! sade han, och hon kom genast fram till honom.

— Tag av de där sakerna!

Hon började darrande att plocka juvelerna från sina armar och ringarna från sina skälvande fingrar och höll fram dem åt honom i en hög, bävande och seende upp till honom.

— Kasta ned dem! sade han, och hon gjorde det.

Han slet diamantprydnaden från hennes bröst och slungade den på lord Steyne. Den träffade honom våldsamt på hans skalliga panna, och Steyne bar ända till sin dödsdag ärr efter såret.

— Kom uppför trappan! sade Rawdon till sin hustru.

— Döda mig inte, Rawdon! sade hon.

Han skrattade vilt och sade:

— Jag vill se om den där karlen ljuger om pengarna, lika väl som han ljugit om mig. Har han givit dig några?

— Nej, sade Rebecka, det vill säga…

— Tag hit nycklarna! svarade Rawdon, och så gingo de ut tillsammans.

Rebecka gav honom alla nycklarna utom en, och hon hoppades, att han icke skulle märka att denna fattades. Den hörde till det lilla skrin, som Amalia hade givit henne i forna dagar och som hon gömde på ett hemligt ställe. Men Rawdon öppnade koffertar och garderober, kastande hit och dit allt det bjävs och alla de grannlåter de innehöllo, och slutligen fann han skrinet. Rebecka var tvungen att öppna det. Det innehöll papper, kärleksbrev från många år tillbaka — alla slags små fruntimmersnipper och minnen. Det innehöll dessutom en plånbok med banksedlar. Några voro daterade för tio år tillbaka, och en var spritt ny — en sedel på tusen pund, vilken lord Steyne hade givit henne.

— Gav han dig den här? sade Rawdon.

— Ja, svarade Rebecka.

— Jag ska skicka den till honom i dag, sade Rawdon (ty dagen hade åter grytt och många timmar hade gått åt till detta letande) och jag ska betala Briggs, som varit god emot gossen, och så några andra skulder. Du torde låta mig veta vart jag ska skicka det övriga. Du kunde ha kostat på mig hundra pund av allt det här, Becky — jag har alltid delat med dig.

— Jag är oskyldig! sade Becky — och han lämnade henne utan att yttra ett ord vidare.

Vilka voro hennes tankar, då hon blev allena? Hon var kvar där inne i flera timmar sedan han hade gått, solen lyste in i rummet, och Rebecka satt allena på sängkanten. Alla lådorna voro öppnade, och deras innehåll kringkastat — klänningar och plymer, schalar och nipper, en hel hög fåfängligheter låg där, likt spillrorna efter ett förlist skepp. Hennes hår föll ned över hennes axlar, och hennes klänning var sönderriven där, varest Rawdon hade slitit bort briljantsmycket. Hon hörde honom gå utför trapporna några få minuter efter sedan han hade lämnat henne, och hur porten slogs igen efter honom. Hon visste, att han aldrig mera skulle komma tillbaka. Han hade gått bort för alltid. Skulle han taga livet av sig? tänkte hon. Vej, icke förrän han hade duellerat med lord Steyne. Hon tänkte på sitt långa, förflutna liv och alla de bedrövliga tilldragelserna däri. Ack, hur dystert det föreföll henne, hur ömkligt, ensligt och gagnlöst! Skulle hon taga opium och själv göra ett slut på det — göra ett slut på alla sina förhoppningar och planer och skulder och triumfer? Den franska kammarjungfrun fann henne i denna ställning — sittande mittibland de eländiga spillrorna med hopknäppta händer och torra ögon. Kvinnan var hennes medbrottsling och stod i lord Steynes sold.

— Mon Dieu, madame, vad har hänt? frågade hon.

Ja, vad var det som hade hänt? Var hon brottslig eller icke? Hon sade nej, men vem kunde väl säga vad som var sant på dessa läppar, eller om hennes fördärvade hjärta i detta fall var rent? Alla hennes lögner och planer, all hennes själviskhet och alla konstgrepp och småknep, all hennes kvickhet och allt hennes snille hade således slutat med en sådan bankrutt!

Kvinnan drog för sängomhängena och övertalade sin härskarinna med några böner och litet vänlighet att lägga sig i sängen. Därefter gick hon ned och samlade upp juvelerna, som hade legat på golvet alltsedan Rebecka hade kastat dem dit på sin mans befallning och lord Steyne hade gått.

1. Det var till ett så kallat Sponging-House, översten hade blivit förd, det vill säga till en rättstjänares bostad, där förnämligare gäldenärer provisoriskt insättas, till dess de i godo gjort upp med sina fordringsägare. Först då detta icke lyckats, föras de till statsfängelset.
2. Pantlånekontoret kallas skämtsamt "min onkel".