Världsmarknaden/Kap 56

←  Kapitel 21

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman George blir en riktig gentleman

Kapitel 23  →

TJUGUANDRA KAPITLET.
George blir en riktig gentleman.

George Osborne var nu på fullt allvar etablerad i sin farfars hus vid Russell Square, bodde i samma rum som hans far förut hade innehaft och var laglig och obestridd arvinge till all glansen därstädes. Gossens vackra utseende, käcka hållning och gentlemanlika yttre förvärvade honom hans farfars ynnest, och mr Osborne var lika stolt över honom, som han någonsin hade varit över den äldre George.

Gossen fick vida mera lyx och blev ännu mera bortklemad än någonsin hans far. Osbornes handel hade under den sista tiden gått betydligt framåt, och hans rikedom och inflytande i City hade i hög grad tilltagit. Han hade i forna dagar varit rätt glad åt att kunna sätta George i en god enskild skola, och den officersfullmakt, han hade köpt åt honom, var en källa till icke ringa stolthet för honom, men för lille George och hans framtid syftade den gamle mannen vida högre. Han ville göra en riktig gentleman av honom, och han såg honom i fantasien såsom en lärd man, såsom en ledamot av parlamentet och kanske även baronet. Den gamle mannen tänkte, att han skulle dö nöjd, om han finge se sin sonson på god väg att vinna sådana hedersposter. Han ville icke ha någon annan än en riktigt lärd akademiker till att leda hans uppfostran — inte några vanliga skrävlare och halvlärda, sade han. Några få år förut hade han plägat utfara mycket häftigt mot alla präster och vetenskapsmän och dylika, förklarande dem vara ett eländigt följe av skojare och skrävlare och humbugs, att de icke vore i stånd att vinna sin bärgning annat än genom att plugga latin och grekiska, och att de voro ena högfärdiga lymlar, som gubevars sågo ned på engelska köpmän och gentlemän, som kunde köpa väl sina femtio stycken sådana stackare. Nu däremot uttalade han på ett mycket högtidligt sätt sin bedrövelse över att hans egen uppfostran hade blivit försummad, och påpekade oupphörligt, i högtravande tal till lille George, det nödvändiga och förträffliga i en klassisk bildning.

Då de träffades vid middagen, plägade farfadern fråga gossen, vad han hade läst under dagens lopp, och var högeligen intresserad av gossens skildring av sina studier och låtsade att förstå honom då han talade om dem. Han gjorde hundratals bockar och visade vid otaliga tillfällen sin okunnighet. Detta ökade icke gossens respekt för honom, och denne började följaktligen att kommendera honom och se ned på honom, ty hans föregående uppfostran, så tarvlig och inskränkt den än hade varit, hade gjort en vida bättre gentleman av honom, än någon av hans farfars planer kunde göra honom till. Han hade blivit uppfostrad av en god, svag och öm kvinna, som icke var stolt över någonting utom honom och vars hjärta var så rent och så milt och ödmjukt, att hon icke kunde vara annat än en verklig lady. Unge George härskade över denna milda och eftergivna natur, och kontrasten mellan dess enkelhet och finkänslighet och den slöe gamle mannens råa skrytsamhet gjorde, att han även tog sig välde över honom. Om han hade varit en kunglig prins, skulle han icke kunnat bliva bättre uppfostrad till att tänka högt om sig själv.

Medan hans mor längtade efter honom där hemma varenda timme på dagen och tänkte på honom under många timmar av de dystra, ensliga nätterna, hade denne unge gentleman en mängd nöjen och tröstemedel, som gjorde att han för sin del bar skilsmässan ganska lätt. Små gossar, som gråta då de fara till skolan, gråta vanligtvis därför att de skola komma till ett otrevligt ställe. Det är högst få som gråta av verklig ömhet och tillgivenhet. Då du tänker på att din barndoms ögon torkade vid åsynen av pepparkakor, och att en tårta var en god lisa för smärtan över skilsmässan från din mamma och dina systrar, bör du, min hederlige vän och bror, icke vara alltför säker på dina egna vackra känslor.

Unge George Osborne hade, som sagt, varje lyx och bekvämlighet, som en rik och slösande gammal farfar ansåg lämpligt att skänka honom. Kusken fick i uppdrag att köpa åt honom den vackraste lilla ridhäst, som kunde anskaffas för pengar, och på denne lärde sig George att rida, till en början i en ridskola, varifrån han, sedan han hade tjänat sina sporrar och lärt sig att sätta över konstgjorda hinder, slutligen kunde uppträda i Hyde Park, där han red i allsköns ståt med kusken Martin bakefter sig. Gamle Osborne, som nu frågade mindre efter sina affärer, vilka han lämnade åt sina yngre intressenter, plägade ofta fara ut med sin ogifta dotter åt samma fashionabla håll. Då lille George nu kom galopperande fram med sin sprättaktiga min och sin äkta ryttarhållning, plägade hans farfar knuffa till hans tant med armbågen och säga: — Se bara på honom! och han kunde skratta och hans ansikte kunde bli helt rött av nöje och belåtenhet, under det han nickade genom fönstret åt gossen, medan ridknekten saluterade vagnen och betjänten saluterade master George. Här plägade även hans tant, mrs Frederick Bullock (vars vagn dagligen kunde ses i filen på promenaden i parken med vapen på vagnsdörrar och seltyg och tre bleka och pussiga små Bullocks i granna band och plymer stirrande ut genom fönstren) — här plägade även, säger jag, hans tant, mrs Frederick Bullock, kasta blickar av det bittraste hat på den lille uppkomlingen, under det han red förbi, stolt som en lord, med handen i sidan och hatten på sned.

Ehuru master George knappast var elva år gammal, nyttjade han hällor och de nättaste små stövlar som en riktigt stor karl. Han bar förgyllda sporrar, ett ridspö med guldknapp och en vacker kråsnål i sin halsduk samt de nättaste små handskar, som Lamb vid Conduit Street kunde anskaffa. Hans mor hade givit honom ett par halsdukar och omsorgsfullt sytt och fållat några små skjortor åt honom, men då sonen kom hem för att se änkan, voro dessa utbytta mot vida vackrare, och han hade små juvelknappar i det fina skjortbröstet. Hennes tarvliga gåva hade blivit lagd å sido — ja, jag tror att miss Osborne hade givit den åt kuskens lille gosse. Amalia sökte att känna sig glad och belåten över förändringen — och var även verkligen helt glad och förtjust över att se gossen se så bra och ståtlig ut.

Hon hade en liten svart silhuett av honom, och denna hängde över hennes säng vid sidan av ett annat porträtt. En dag, då gossen kom på sitt vanliga besök, galopperande nedåt den lilla gatan i Brompton och, som vanligt, lockande alla invånarna till fönstren för att beundra hans glans och härlighet, tog han, med stor iver och en min av triumf i sitt ansikte, ur sin överrock (en vacker vit överrock med sammetskrage) fram en ask av röd saffian och lämnade sin mor.

— Jag har köpt det här för mina egna pengar, mamma, sade han. Jag trodde att du skulle tycka om det.

Amalia öppnade den lilla asken och uppgav ett skri av glädje och förtjusning, slöt gossen i sin famn och kysste honom otaliga gånger. Det var ett miniatyrporträtt av honom själv, rätt vackert, ehuru enligt moderns tanke icke hälften så vackert som originalet. Hans farfar hade önskat att få ett porträtt av honom, målat av en artist, vars i ett butiksfönster vid Southampton Row exponerade tavlor hade lockat den gamle herrn, och George, som hade fullt upp med egna pengar, hade frågat målaren hur mycket han ville ha för en kopia av det lilla porträttet, med förklaring, att han skulle betala det med sina egna pengar och ämnade giva det åt sin mor. Artisten målade kopian för en ringa betalning, och gamle Osborne, som fick höra talas om saken, brummade fram sin belåtenhet och gav gossen dubbelt så mycket som han hade betalt för porträttet.

Men vad var väl farfaderns nöje i jämförelse med Amalias? Detta bevis på gossens ömhet förtjuste henne så, att hon icke trodde att det fanns något barn i världen, som liknade hennes i godhet. I långa veckor efteråt gjorde tanken på hans kärlek henne lycklig. Hon sov bättre med tavlan under huvudkudden och kysste den och grät otaliga gånger över den. Sedan skilsmässan från George hade hon aldrig varit så lycklig.

Master George härskade i sitt nya hem likt en lord, han drack damerna till vid middagen med det allra största lugn och tömde sin champagne på ett sätt som förtjusade hans gamle farfar. — Se bara på honom! kunde den gamle mannen säga, i det han med ett purpurrött och av belåtenhet skinande ansikte knuffade till sin granne med armbågen. Har ni någonsin sett maken till pojke? En vacker dag kommer han och begär rakdon att raka sig med — ja, jag vill slå mig i backen på att han gör det!

Gossens skalkstreck tjusade emellertid icke mr Osbornes vänner lika mycket som de behagade den gamle herrn. Det roade alldeles icke domaren mr Coffin att höra George falla honom i talet och fördärva hans historier. Överste Fogey var just icke intresserad av att se den lille gossen i en halv florshuva. Mrs Toffy kände sig icke så synnerligt tacksamt stämd emot honom, då han medelst en knuff med armbågen slog omkull ett glas portvin över hennes gula sidenklänning och skrattade åt olyckan, icke heller kände hon sig mera belåten, ehuru gamle Osborne var högeligen förtjust, då George på Russell Square piskade upp hennes tredje gosse, en ung herre, som var ett år äldre än George och för tillfället var hemma under ferierna. Georges farfar gav honom ett par blanka guldmynt för denna bragd och lovade ytterligare belöna honom för varje pojke, honom överlägsen till ålder och växt, som han på ett liknande sätt piskade upp. Det är svårt att säga vad gott den gamle mannen såg i dessa strider: han hade antagligen en dunkel föreställning om att slagsmål göra pojkar härdade och att tyranni är en nyttig talang att inhämta. Den engelska ungdomen har i urminnes tider blivit så uppfostrad, och vi äga hundratusentals försvarare och beundrare av orättvisa och brutalitet, förövade barn emellan.

Eldad av sin seger över master Toffy och av det beröm han hade erhållit därför, önskade George naturligtvis att fullfölja sitt segerlopp, och en dag, då han i utomordentligt sprättiga nya kläder struttade omkring nära S:t Pancras, och en ung bagarpojke gjorde sarkastiska anmärkningar rörande hans utseende, drog den unge patriciern helt käckt av sig sin sprättiga jacka, lämnade den i förvar åt en ung vän, som följde med honom (master Todd, son till den yngre intressenten i firman Osborne & C:o), och sökte att piska upp den lille bagaren. Men krigslyckan var denna gång emot honom, och den lille bagaren piskade i stället upp George, som kom hem med ett bedrövligt blått öga och det fina skjortbröstet alldeles nedsölat av den röda vätska, som hade blivit tappad ur hans egen lilla näsa. Han berättade sin farfar, att han hade varit i strid med en jätte, och skrämde sin mor i Brompton med en lång och icke så alldeles sannfärdig skildring av striden.

Den omnämnde unge Todd var master Georges store vän och beundrare. Båda hade smak för att måla teatraliska karaktärer, för knäck och tårtor, för att skrilla och åka skridsko i Regents Park och på Serpentine-dammen, då vädret tillät det, och för att gå på teatern, dit de på mr Osbornes befallning ofta fördes av Rowson, master Georges utnämnde betjänt, med vilken de sutto helt trevligt på parterren.

I sällskap med denne gentleman besökte de alla de förnämsta teatrarna i huvudstaden — kände namnen på alla aktörerna från Drury Lane till Sadlers Wells och spelade även många av pjäserna för Toddska familjen och sina unga vänner på sin lilla pappteater. Rowson, betjänten, som hade en frikostig natur, bjöd ofta, då han var vid kontanter, sin unge herre på ostron efter spektaklet och på en romtuting till sängfösare. Vi kunna vara tämligen förvissade om att mr Rowson i sin tur begagnade sig av sin unge herres frikostighet och tacksamhet för de nöjen, i vilka betjänten invigde honom.

En ryktbar skräddare från den eleganta delen av staden — mr Osborne förklarade att han icke ville ha lappskräddarna och fuskarna i City att göra kläder åt gossen, ehuru de voro tillräckligt goda åt honom själv — tillkallades för att pryda lille Georges person och tillsades att icke spara några kostnader. På grund härav gav mr Woolsey vid Conduit Street lösa tyglar åt sin fantasi och skickade hem till den unge herrn en sådan massa eleganta västar och byxor och jackor, att de hade kunnat räcka till att utrusta en hel skola av små sprättar. Unge George hade små vita västar till eftermiddagsvisiter och små silkessammetsvästar till middagstoalett samt en allra som näpnaste lilla nattrock av schaltyg, i vilken han såg ut som en äkta och veritabel liten herre. Han klädde sig till middagen varje dag, "som en riktig West Endsprätt", som hans farfar anmärkte, och en av domestikerna ställdes till hans särskilda tjänst, hjälpte honom att kläda sig, infann sig, då han ringde på klockan, och bar alltid till honom hans brev på en silverbricka.

George plägade efter frukosten sitta i länstolen i matsalen och läsa "Morning Post", alldeles som en stor, fullvuxen person. — Han svär och domderar som en hel karl! plägade tjänarna utropa, förtjusta över hans brådmogenhet, och dessa, som kommo ihåg kaptenen, hans far, förklarade, att master George var sin pappa ända upp i dagen. Han gjorde huset livligt genom sin raskhet, sina befallningar, sitt gräl och sin godlynthet.

Georges uppfostran anförtroddes åt en lärd herre, som bodde i grannskapet, en herre, som "beredde unga adelsmän och gentlemän till akademien, senaten och de lärda yrkena, vars system icke omfattade en förnedrande kroppslig aga, vilken ännu tillämpades i de gamla undervisningsanstalterna, och i vars familj lärjungarna skulle finna en förfinad societets behag och hela ett hems förtroende och ömhet". Det var på detta sätt som hans ärevördighet Lawrence Veal vid Heart Street, huskaplan åt greven av Bareacres, sökte att tillsammans med sin hulda maka locka till sig elever.

Genom dylikt annonserande och flitigt strävande lyckades herr huskaplanen och hans maka vanligen att ha en eller ett par elever hos sig — elever, som betalade hederligt och ansågos ha det särdeles trevligt och bekvämt. Där var en storväxt västindier, vilken aldrig någon kom och sökte, med en mahognyfärgad hy, ett ulligt huvud och ett utomordentligt sprättigt utseende, där fanns en annan grov och drumlig pojke om tjugutre år, vars uppfostran hade blivit försummad och vilken mr och mrs Veal skulle introducera i den fina världen, och där funnos två söner av överste Bangles i ostindiska kompaniets tjänst. Dessa fyra intogo sin middag vid mrs Veals gentila bord, då George tog sitt inträde i anstalten.

George var, i likhet med ungefär ett dussin andra elever, endast halvpensionär: han anlände på morgonen under sin vän mr Rowsons beskydd, och då det var vackert väder, red han hem om eftermiddagen på sin ridhäst, följd av ridknekten. Hans farfars rikedom hade i skolan rykte om sig att vara ofantlig. Hans ärevördighet Veal plägade komplimentera George personligen därför och underrätta honom om att han var bestämd för en hög ställning, att det tillkom honom att genom flit och läraktighet i ungdomen förbereda sig på de höga plikter han var kallad att uppfylla i en mognare ålder, att lydnad hos ett barn var det bästa sättet för detsamma att sedan lära sig att härska och befalla, då det växt upp till man, och att han därför bad att George icke skulle föra med sig karameller och dylikt i skolan och fördärva magarna på de unga herrarna Bangles, vilka hade allt vad de kunde önska sig vid mrs Veals rika och eleganta bord.

I avseende på lärdomen, så var omfånget därav rentav ofantligt, och de unga herrarna vid Heart Street voro i tillfälle att få lära sig litet av varje känd vetenskap. Hans ärevördighet mr Veal hade ett planetarium, en elektricitetsmaskin, en svarvstol, ett dissektionsrum (i tvättstugan), en kemisk apparat och vad han kallade ett utvalt bibliotek, utgörande en samling av alla de bästa författares verk, både forntida och nutida och på alla möjliga språk. Han tog gossarna med sig till British Museum och talade vitt och brett om antikviteterna och de naturhistoriska exemplaren därstädes, så att stora skaror av åhörare samlade sig omkring honom medan han talade, och hela Bloomsburykvarteret högeligen beundrade honom såsom en ofantligt kunnig och lärd man. Och varje gång han talade (vilket han gjorde nästan ständigt) lagade han, att han fick tag i de längsta och grannaste ord, varmed språket kunde förse honom, med rätta anseende att det var lika billigt att begagna ett vackert, långt och välklingande epitet som att begagna ett litet och tarvligt.

Sålunda kunde han säga till George i skolan: — Jag anmärkte vid min återkomst till hemmet, sedan jag hade berett mig njutningen av en vetenskaplig eftermiddagskonversation med min utmärkte vän doktor Bulders — en verklig och veritabel arkeolog, mina herrar, en verklig och veritabel arkeolog — att fönstren i er vördade farfaders nästan furstliga bostad vid Russell Square voro illuminerade, liksom för något festligt ändamål. Har jag månne rätt i min gissning, att mr Osborne förliden afton undfägnade ett sällskap av utvalda andar kring sitt frikostiga bord!

Lille George, som hade rätt mycken humor och med mycken raskhet och skicklighet plägade härma mr Veal mitt upp i ansiktet, brukade därvid svara, att mr Veal hade fullkomligt rätt i sitt antagande.

— I sådant fall, mina herrar, hade dessa vänner, som hade den äran att åtnjuta mr Osbornes gästfrihet — därpå vill jag ingå hur stort vad som helst — icke något skäl att beklaga sig över sin middagsmåltid. Jag har själv mer än en gång blivit sålunda undfägnad. (Apropå, master Osborne, ni kom något litet sent denna morgon, och ni har i detta avseende mer än en gång gjort er skyldig till felaktighet.) Jag själv, mina herrar, så ringa jag än är, har icke funnits ovärdig att dela mr Osbornes eleganta gästfrihet. Och ehuru jag har festat tillsammans med världens store och mäktige — ty jag antager, att jag så bör benämna min förträfflige vän och patronus, den högvälborne greven av Bareacres — kan jag icke desto mindre försäkra er, att den brittiske köpmannens bord var fullt ut lika rikligt serverat och hans mottagande lika tillfredsställande och nobelt. — Hör nu, mr Black, ni torde vara av den godheten och återtaga den där strofen i Eutropius, som avbröts av master Osbornes sena ankomst.

Åt denne store man var Georges uppfostran för någon tid anförtrodd. Amalia var alldeles förbryllad av hans fraser, men ansåg honom för ett under av lärdom. Den stackars änkan gjorde sig vän med mrs Veal av sina egna skäl. Hon tyckte om att vara i huset och se George komma dit för att läsa och studera. Hon tyckte om att få övervara mrs Veals converzationi, som ägde rum en gång i månaden (varom man underrättades medelst skära kort, med Athene i grekiska bokstäver graverat på dem), och där professorn undfägnade sina lärjungar och deras vänner med svagt te och vetenskaplig konversation. Stackars lilla Amalia försummade aldrig någon av dessa aftonunderhållningar och ansåg dem förtjusande, så länge hon kunde få ha George sittande vid sin sida. Och hon kunde vandra från Brompton, i vilket väder som helst och omfamna och kyssa mrs Veal med tårfull tacksamhet för den förtjusande afton hon hade tillbragt, då hon, sedan sällskapet hade avlägsnat sig och George begivit sig av hem, tog på sig sina schalar och kappor för att vandra tillbaka hem till sig.

Vad beträffar den lärdom, som George inhämtade hos denne munvige lärare i hundrade vetenskaper, så måste den, att döma av de veckorapporter gossen förde med sig hem till sin farfar, ha varit ofantlig. Namnen på ett tjog eller flera önskvärda kunskapsgrenar voro tryckta på ett kort, och lärjungens framsteg i var och en av dem var utmärkt av professorn. I grekiskan förklarades George vara aristos, i latin optimus, i franska très bien, etc., och envar hade vid årets slut beröm och premium i allting. Även mr Swartz, den ullhårige unge herrn och halvbror till den välborna mrs Mac Mull, mr Black, den försummade tjugutreårige unge eleven från åkerbruksdistrikten samt den förr omnämnde unge spelevinken Todd erhöllo små femtioöresböcker, med "Athene" graverad på dem samt en pompös latinsk inskription från professorn till hans unga vänner.

Master Todds familj var det Osborneska huset ödmjukt tillgiven. Den gamle herrn hade befordrat Todd till medintressent i firman, från att endast vara en skrivare. Mr Osborne var gudfar åt unge master Todd, medan miss Osborne hade följt miss Todd till dopet. Miss Osborne for då och då ut med Todds i sin vagn, och då de voro sjuka, bar hennes betjänt sylter och andra läckerheter från Russell Square till Coram Street. Coram Street darrade för och såg ödmjukt upp till Russell Square, och mrs Todd, som var händig i att klippa papper att garnera faten med och kunde göra rätt nätta blommor och dylikt av rovor och morötter, biträdde ofta vid förberedelserna till en större middag, utan att ens tänka på att själv deltaga i banketten. Om någon gäst sade återbud i elfte timmen, blev Todd bjuden i hans ställe. Mrs Todd och Maria infunno sig på aftonen, slogo ett litet sakta slag på porten och smögo sig därefter upp i salongen, där de sutto då miss Maria och de övriga damerna kommo dit upp från matsalen — färdiga att gno på med duetter och sjunga till dess herrarna kommo upp. Stackars Maria Todd! Vad hon måste arbeta och trumfa med de där duetterna och sonaterna där hemma, innan de kunde låta höra sig i salongen vid Russell Square!

Sålunda tycktes det vara av ödet bestämt att unge George skulle härska över envar, med vilken han kom i beröring, och att alla, både vänner, släktingar och tjänare, skulle böja sig för honom. Det måste medgivas att han även villigt fogade sig i denna anordning.

Vid Russell Square var envar rädd för mr Osborne, men mr Osborne var rädd för unge George. Gossens käcka och eleganta sätt, hans obesvärade pladder om böcker och lärdom, hans likhet med fadern, allt detta gjorde ett djupt intryck på den gamle herrn och gav den unge övertaget. Den gamle mannen kunde rycka till vid något familjedrag eller någon ton, som den lille gossen omedvetet använde, och inbilla sig, att Georges far åter stod framför honom. Han sökte att genom mildhet och eftergivenhet mot sonsonen försona sin stränghet mot den äldre George. Folk förvånade sig över hans undfallenhet för gossen. Han brummade och svor som vanligt åt sin dotter, men endast log då George kom sent ned till frukosten.

Miss Osborne, Georges tant, var nu en vissnad gammal mö, nedtryckt av mer än fyrtio års tråk och hård behandling. Det var lätt för en rask och livlig gosse att kujonera henne. Och så ofta George önskade någonting av henne, alltifrån syltburkarna i skafferiet ned till de torra gamla färgerna i hennes färglåda (samma gamla färglåda, som hon hade begagnat då hon var en elev åt mr Smee och ännu nästan var ung och blomstrande), tog George föremålet för sin önskan i besittning och frågade icke vidare efter sin tant sedan han väl hade fått det.

Det var den goda mrs Todds glädje att få lämna honom allena med hennes yngsta dotter, Rosa Jemima, ett älskligt barn om åtta års ålder. Det lilla paret tog sig så väl ut tillsammans, och hon plägade säga (men naturligtvis icke så att man hörde det vid Russell Square): — Vem vet vad som möjligen kan hända? Äro de inte ett vackert litet par?

Den gamle, till själ och kropp brutne morfadern var likaledes underdånig den lille tyrannen. Han kunde icke annat än respektera en gosse, som hade så fina kläder och red med en betjänt bakom sig. George å sin sida hörde ständigt hans skoningslöse gamle fiende mr Osborne fara ut mot gamle Sedley i råa okvädinsord eller yttra sig om honom med ett grovt skämt. Osborne plägade kalla honom det gamla fattighjonet, kolgubben, den gamle bankruttören och många andra råa och förnärmande namn. Hur kunde väl lille George hysa någon respekt för en sådan arm stackare? Några få månader efter sedan han hade flyttat hem till sin farfar dog mrs Sedley. Det hade varit föga kärlek mellan henne och gossen. Han brydde sig icke heller om att visa synnerligt mycken sorg. Han kom ned för att besöka sin mor, klädd i en fin, ny sorgdräkt och kände sig helt förtretad över att han icke fick gå och se en teaterpjäs, efter vilken han hade längtat. Den gamla damens sjukdom hade varit Amalias sysselsättning och kanske skyddsvärn. Vad veta väl männen om kvinnornas martyrskap? Vi skulle bli tokiga av endast hundradelen av de dagliga sorger och smärtor, som bäras tåligt och ödmjukt av många kvinnor. Ständigt slaveri utan någon belöning, ständig mildhet och vänlighet, mötta med lika ständig grymhet, kärlek, möda, tålamod och oavlåtlig uppmärksamhet, utan ens så mycket som ett gott ord till erkännande — hur många av dem måste icke bära allt detta med tålamod och visa sig ute med ett glatt ansikte, som om de icke kände någonting! Ömma slavar, som de äro, måste de även vara skrymtare och svaga.

Amalias mor hade från länstolen flyttat sig till sängen, vilken hon sedan aldrig lämnade och från vilken hennes dotter aldrig avlägsnade sig, utom då hon sprang ut för att få se George. Den gamla damen missunnade henne även dessa få besök — hon, som fordom hade varit en vänlig, leende, godhjärtad mor, då lyckan log emot henne, men som fattigdom och kroppslig bräcklighet nu hade krossat och förbittrat. Hennes sjukdom och elaka lynne nedslogo emellertid icke Amalia, utan satte henne snarare i stånd att bära den andra olycka av vilken hon led och som sjuklingens ständiga och otåliga anspråk hindrade henne att alltför mycket tänka på. Amalia fördrog hennes strävhet och butterhet utan knot, jämnade kudden åt henne och var alltid färdig med ett milt svar på den ständigt klagande stämman, lugnade den lidande med ord av hopp och tröst, sådana som hennes fromma, enkla hjärta bäst kunde känna och yttra, och tillslöt dessa ögon, som en gång hade betraktat henne så ömt.

Från detta ögonblick ägnades all hennes tid och ömhet åt den gamle övergivne fadern, som var bedövad av det slag som hade drabbat honom och nu stod ytterligt ensam i världen. Hans hustru, hans heder, hans förmögenhet, allt, som han högst hade älskat, hade fallit ifrån honom. Det fanns endast Amalia kvar för att med sina milda armar stödja den förkrossade, stapplande gamle mannen. Men vi ämna icke skriva historien därom, den skulle bli alltför dyster och tråkig, och jag kan redan se folket på världsmarknaden gäspa häråt på förhand.

En dag, då de unga herrarna voro samlade i hans ärevördighet mr Veals arbetsrum, och den högvälborne grevens av Bareacres huskaplan gick på och orerade och deklamerade som vanligt, körde ett elegant ekipage fram till den med Athenes staty prydda porten, och två herrar stego ur. Unga herrarna Bangles rusade fram till fönstret med en dunkel föreställning om att deras far hade anlänt från Bombay. Den där långe, drumlige, tjugutreårige pojken, som i tysthet grät över ett ställe i Eutropius, plattade sin försummade näsa mot rutan och tittade ut på vagnen, då lakejen hoppade ned från kuskbocken och släppte ut de i åkdonet sittande personerna.

— Det är en fet och en mager, sade mr Black, då en dundrande knackning hördes på porten.

Envar var intresserad, från herr huskaplanen själv, som hoppades se fädren till några nya elever, ned till master George, som var glad över varje förevändning för att få lägga ifrån sig boken.

Pojken med det luggslitna livréet och de nötta, kopparskimrande, blanka knapparna, som alltid trängde sig in i den snäva rocken så snart han skulle öppna porten, kom nu in i arbetsrummet och sade:

— Två herrar önska att få tala med master Osborne!

Professorn hade på morgonen haft en liten tvist med denne unge herre rörande lämpligheten av att föra med sig svärmare till skolan och använda dem under skoltimmarna, men hans anlete återtog sitt vanliga uttryck av mild inställsamhet, då han sade:

— Master Osborne, jag ger er full tillåtelse att gå och träffa edra vänner i ekipaget — till vilka jag anhåller att ni måtte framföra mina och mrs Veals vördnadsfulla hälsningar.

George gick ut i mottagningsrummet och såg där två främlingar, vilka han betraktade med högt uppburet huvud och på sitt vanliga stolta sätt. Den ene var korpulent och bar mustascher, den andre var lång och mager, var klädd i blå överrock och hade ett solbränt ansikte och ett gråsprängt hår.

— Bevare mig, vad han är lik honom! sade den långe herrn och ryckte till. Kan du gissa vilka vi äro, George?

Gossens ansikte blossade upp, såsom det vanligen gjorde, då han var rörd, och hans ögon klarnade.

— Den andre känner jag icke, sade han, men ni måste bestämt vara major Dobbin!

Det var också verkligen vår gamle vän. Hans röst skälvde av glädje, då han hälsade på gossen och drog honom till sig.

— Din mor har väl talat med dig om mig — eller hur? sade han.

— Ja, det har hon, svarade George, hundrade sinom hundrade gånger!