←  En vän
Våra vänner från i fjol
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd


[ 163 ]

TOLFTE KAPITLET.
Hjärtesorg.

Vilket Lauries motiv än hade varit, hade han »pluggat» med mycken framgång detta år, ty han tog sin grad med heder och utförde sin latinska disputation med »en Philips behag och en Demosthenes’ vältalighet» — så sade hans vänner. De voro alla närvarande. — Hans farfar, o, vad han var stolt! Mr och mrs March, John och Margret, Hanna och Betty, och alla fröjdade de sig över honom med denna uppriktiga beundran, på vilken gossar vid hans ålder icke sätta så stort värde, men som världen sedan aldrig skänker dem vid någon av deras kommande triumfer.

— Jag är ju tvungen att stanna över den fördömda supén — men jag skall komma hem tidigt i morgon, och ni komma ju och möta mig som vanligt, flickor? sade Laurie, i det han hjälpte flickorna upp i vagnen, sedan dagens alla nöjen voro över. Han sade »flickor», men han menade Hanna, ty hon var den enda, som hade bibehållit den gamla vanan; hon hade ej hjärta att neka sin präktige, skicklige gosse någonting, utan hon svarade varmt:

— Jag skall komma, Laurie, antingen det blir regn eller solsken, och marschera framför er, spelande på mungiga »Hell! den segrande hjälten kommer».

Laurie tackade henne med en blick, som ingav henne en plötslig förskräckelse. Å, Gud hjälpe mig! Jag vet, att han kommer att säga någonting, och vad skall jag då göra? tänkte hon.

[ 164 ]Allvarliga betraktelser på aftonen och flitigt arbete på morgonen hade i någon mån mildrat hennes farhågor, och dessutom hade hon beslutat att icke vara så fåfäng och inbilla sig, att han ämnade fria till henne, då hon givit alla möjliga upplysningar om vad hennes svar skulle bli; därför begav hon sig på väg vid den bestämda tiden och hoppades, att Laurie icke skulle tvinga henne att såra hans stackars ömtåliga känslor. En liten påhälsning hos Margret och en uppfriskande lekstund med Daisy och Demijohn stärkte henne än ytterligare för tête-à-têten; men i samma ögonblick hon på avstånd såg en lång figur visa sig, kände hon den starkaste lust att vända om och springa hem igen.

— Var är mungigan, Hanna? ropade Laurie, så snart han kom inom hörhåll.

— Jag glömde den! svarade Hanna, som åter hämtade mod, ty denna hälsning kunde icke kallas älskarelik.

Vid sådana tillfällen som detta, brukade hon alltid ta hans arm; men nu gjorde hon det ej, och han beklagade sig icke — vilket var ett dåligt tecken — utan började med iver tala om alla möjliga alldagliga ämnen, tills de hade vikit av landsvägen och kommit in på den lilla gångstigen, som förde hemåt genom en skogsdunge. För att förekomma en tryckande paus, som var nära att uppstå, sade Hanna hastigt:

— Nu måste ni taga er en riktigt lång och skön vilotid!

— Ja, det ämnar jag göra.

Någonting i hans beslutsamma ton kom Hanna att hastigt se upp, och då fann hon, att han betraktade henne med ett uttryck, vilket övertygade henne, att det fruktade ögonblicket var kommet. Hon räckte ut sin hand med ett bedjande:

— Nej, snälla Laurie — för all del!

— Jo, jag vill tala och ni måste höra på mig. Det hjälper inte, Hanna, ty vi måste komma på det klara, och ju förr det sker, desto bättre för oss bägge, svarade han och blev därvid både röd och ivrig.

[ 165 ]— Nå, så säg vad ni vill då; jag skall höra på, sade Hanna med ett förtvivlans tålamod.

Laurie var en ung älskare, men han menade allvarligt och hade beslutat att »komma fram med det», om han än skulle dö på kuppen, och därför kastade han sig med hela sin ungdomliga häftighet in på ämnet och sade med en röst, som då och då darrade litet, trots hans manliga bemödanden att göra den stadig:

— Jag har älskat er, alltsedan första gången jag såg er, Hanna. Det var omöjligt att låta bli det, ty ni har alltid varit så god mot mig; jag har försökt att visa er det, men ni har alltid slagit bort det, därför måste ni nu höra mig och ge mig ett svar, ty jag kan icke stå utmed detta längre.

— Jag hade önskat att bespara er detta, ty jag trodde, att ni förstod — började Hanna, som fann det bra mycket svårare än hon hade väntat.

— Jag vet det; men flickor äro så besynnerliga, att man aldrig vet vad de mena; ty de säga nej, då de mena ja, och kunna göra en karl galen bara för ro skull, svarade Laurie, förskansande sig bakom ett odisputabelt faktum.

Jag har aldrig gjort så. Jag har aldrig önskat att ni skulle hålla av mig på det sättet, och jag reste bort för att om det vore möjligt hindra er därifrån.

— Det trodde jag just, det var så likt er, men det tjänade ingenting till, ty jag älskade er blott desto mera och arbetade förtvivlat för att vara er till nöjes; jag upphörde att spela biljard och avhöll mig från allt, som ni inte tyckte om, och väntade, utan att någonsin beklaga mig, ty jag hoppades, att ni slutligen skulle älska mig, fastän jag vet, att jag visst inte är värd — här kom det över honom en kvävning, som han ej kunde behärska, och under det han klarade sin »fördömda strupe», slog han huvudet av en hel rad smörblomster.

— Jo, det är ni; ni är alldeles för god för mig, och jag är så tacksam mot er, och så stolt över er och håller så mycket av er, att jag ej kan förstå, varför jag ej kan älska er på sådant sätt, som ni vill. Jag har försökt, [ 166 ]men jag kan ej förändra mina känslor, och det vore orätt av mig att lova att älska er, då jag vet, att jag ej kan det.

— Är detta fullt och fast din övertygelse, Hanna? — Han stannade, fattade hennes bägge händer och betraktade henne med en blick, som hon icke snart glömde.

— Ja, fullt och fast, kära, goda Laurie!

De voro nu i skogsdungen strax bredvid stättan, och då de sista orden långsamt gingo över Hannas läppar, släppte Laurie hennes händer och vände sig om liksom för att gå vidare; men för första gången i hans liv var det honom svårt att komma över detta stängsel; han lade sitt huvud på den mossiga stolpen och stod så stilla, att Hanna blev förskräckt.

— O, Laurie, jag är så ledsen, så förtvivlad, att jag vore i stånd att döda mig, om jag visste att det gjorde er något gott! Jag önskar, att ni ej toge det så svårt, ty jag kan inte hjälpa det. Ni vet ju, att det är omöjligt att tvinga sig att älska någon, utropade Hanna helt oartigt, men ångerfullt, sakta klappande honom på skuldran och påminnande sig den tid, då han för länge sedan hade tröstat henne.

— Ibland göra de det, svarade en kvävd röst från stolpen.

— Jag tror likväl inte, att det är den rätta sortens kärlek, och jag vill inte försöka mig på den, var det bestämda svaret.

Det uppstod en lång tystnad, under det en koltrast sjöng i pilen vid floden, och det höga gräset prasslade för vinden. Plötsligen sade Hanna mycket allvarsamt, i det hon satte sig på ett av stegen på stättan:

— Laurie, jag vill tala om någonting för er.

— Tala inte om det för mig, Hanna! I detta ögonblick kan jag inte höra det!

— Vad skall jag inte säga? frågade hon, förundrande sig över hans häftighet.

— Att ni älskar den gamle mannen.

— Vad för en gammal man? frågade Hanna, som trodde, att han menade sin farfar.

— Den där fördömde professorn, som ni alltid skrev [ 167 ]om. Om ni säger, att ni älskar honom, så vet jag, att jag kommer att göra någonting förtvivlat — och han såg ut som om han vore i stånd att hålla sitt ord, där han stod och knöt sina händer med av vrede gnistrande ögon.

Hanna hade stor lust att skratta, men hon hejdade sig och sade med hetta, ty även hon hade blivit ivrig av allt detta:

Svär inte, Laurie! Han är varken gammal eller någon dålig människa, utan god och vänlig och den bäste vän jag äger — näst er. Var så god och bli nu inte ursinnig igen! Jag vill vara vänlig emot er, men jag vet, att jag skall bli ond, om ni skymfar min professor. Jag har ej den minsta tanke på att älska varken honom eller någon annan.

— Men ni kommer snart att göra det, och vad skall det då bli av mig?

— Ni skall också älska någon annan — som en förståndig gosse — och glömma alla dessa ledsamheter.

— Jag kan inte älska någon annan, och jag skall aldrig glömma er, Hanna, nej, aldrig, aldrig! sade han stampande för att giva mera eftertryck åt sina lidelsefulla ord.

Vad skall jag göra med honom? suckade Hanna, som fann honom mera ohanterlig än hon hade väntat. — Ni har icke hört, vad jag ville säga er. Sitt ned och lyssna, ty jag vill verkligen handla riktigt och göra er lycklig, sade hon i hopp om att kunna blidka honom med litet sunt förnuft, vilket bevisade, att hon icke hade någon erfarenhet angående kärlek.

Som Laurie i hennes sista ord såg en hoppets stråle, kastade han sig ned på gräset bredvid hennes fötter, och stödjande armen mot det nedersta steget på stättan, blickade han upp till henne med ett avbidande utseende. Men detta var icke lämpligt för Hanna, som ville tala lugnt och med rediga tankar; ty huru skulle hon kunna säga hårda saker till sin gosse, då han såg på henne med ögon fulla av kärlek och trängtan och ännu fuktiga efter de tårar, som hennes hårdhet hade frampressat ur hans hjärta? Hon vände sakta bort hans huvud, och under det hon strök [ 168 ]det lockiga håret, som han låtit växa för hennes skull — detta var även någonting så rörande — sade hon:

— Jag håller med mamma, att ni och jag icke passa för varandra, emedan våra häftiga lynnen och oböjliga sinnen säkert skulle göra oss olyckliga, ifall vi voro så tokiga att … Hanna höll upp vid det sista ordet, men Laurie yttrade med ett av hänförelse strålande ansikte:

— Gifta oss! — Nej, vi skulle inte bli olyckliga! Om ni älskade mig, Hanna, skulle jag bli ett riktigt helgon — ty ni kan göra mig till vad ni vill.

— Nej, det kan jag inte! Jag har försökt det och misslyckats, och jag vill ej sätta vår lycka på spel genom ett så allvarsamt experiment. Vi passa ej för varandra och skola aldrig göra det, vilket likväl inte får hindra oss att vara goda vänner hela vårt liv; men vi skola icke gå och förhasta oss med något giftermål.

— Jo, det skola vi, så snart vi kunna, mumlade Laurie upproriskt

— Seså, var nu förnuftig och se saken från en förståndig sida, bad Hanna alldeles rådlös.

— Jag vill ej vara förnuftig eller se saken från en förståndig sida, som ni kallar det; ty det skulle ej tjäna mig till något, och det gjorde endast er hårdare. Jag tror icke, att ni har något hjärta.

— Jag skulle önska, att jag icke hade något! Det var en liten darrning i Hannas röst, och som Laurie ansåg detta för ett gott tecken, ändrade han stridssätt, och begagnande sig av hela sin övertalningsförmåga sade han med så förledande röst, att den aldrig förr varit så farlig:

— Låt oss icke svika allas förhoppningar, allesammans önska det ju. Farfar önskar det av allt hjärta — edra anhöriga skulle också gärna se det — och jag kan ej leva utan er. Säg nu »ja», och låt oss bli lyckliga! O, gör det, kära, kära Hanna!

Icke förrän många månader efteråt kunde Hanna fatta, huru hon haft själsstyrka att stå fast vid det beslut vilket hon hade fattat, då hon kommit till den slutsatsen, att hon ej älskade sin gosse och aldrig kunde göra det. Det [ 169 ]var mycket svårt att vara fast, men hon var det, väl vetande, att uppskov var både grymt och utan någon nytta.

— Jag kan icke säga uppriktigt ja, och därför skall jag aldrig säga det, och med tiden skall ni inse, att jag gjort rätt, och tacka mig, började hon högtidligt.

— Nej, vid Gud jag det skall! svarade Laurie, i det han sprang upp ifrån marken, full av harm vid blotta tanken på någonting sådant.

— Jo, det skall ni! envisades Hanna. Ni skall med tiden övervinna detta och finna någon älsklig, bra flicka, som skall älska er av hela sitt hjärta och bli en ståtlig fru i ert ståtliga hus. Jag skulle ej duga till det, ty jag är tarvlig, tafatt, besynnerlig och gammal, så ni finge skämmas för mig; och vad vi skulle gräla — vi kunna ju ej ens låta bli det nu — och jag skulle aldrig kunna tycka om fina bjudningar, som ni gör, och ni avskyr mitt skriftställeri, och utan det kan jag ej leva, och vi skulle bli olyckliga och önska, att vi hade det ogjort, och det skulle bli ett förfärligt elände!

— Är det någonting mera? frågade Laurie, som fann det svårt att med tålamod lyssna på detta profetiska utbrott.

— Nej, ingenting mera — med undantag av att jag icke tror, att jag någonsin skall gifta mig. Jag är lycklig, som jag har det, och älskar min frihet alltför högt för att på minsta vis brådska med att uppoffra den för någon dödlig människa.

— Jag känner detta bättre! inföll Laurie. Ni tror så nu, men det skall komma en tid, då ni skall bry er om någon, och ni skall älska honom förfärligt och leva och dö för honom. Jag vet, att ni skall älska så — ty er natur är sådan — och detta får jag stå bredvid och se på … och den förtvivlade ynglingen kastade sin hatt till marken med en åtbörd, som skulle varit komisk, om ej hans ansikte varit så tragiskt.

— Ja, jag vill leva och dö för honom, om han kommer och förmår mig mot min vilja att hålla av sig, och ni måste bära det, så gott ni kan, utropade Hanna, som förlorat allt tålamod med den stackars Laurie. Jag [ 170 ]har gjort mitt bästa, men ni vill inte vara förnuftig, och det är själviskt av er att vilja tvinga er till vad jag inte kan giva er. Jag skall alltid hålla av er — hålla av er innerligt som vän men jag vill aldrig gifta mig med er — och ju förr ni låter övertyga er om det, desto bättre för oss bägge — se så, nu är det sagt.

Detta var som att tända eld på krut. Laurie såg på henne ett ögonblick, liksom han ej riktigt vetat, vad han skulle ta sig till, men sedan vände han sig häftigt bort och sade med förtvivlan i rösten:

— Detta kommer ni allt att ångra, Hanna.

— Vart går ni, Laurie? utropade Hanna, ty hans ansikte förskräckte henne.

— Åt fanders! var det tröstande svaret.

Under några minuter var Hanna i den dödligaste ångest då hon såg honom rusa utför backen ned till floden; men det fordras mycket vansinne, synd eller elände för att en ung man skulle taga livet av sig, och Laurie hörde ej till det veka slaget, som låta nedslå sig av en enda motgång. Han tänkte alls icke på något så romantiskt som att dränka sig; men någon blind instinkt förmådde honom att kasta hatt och rock i båten och ro bort av alla krafter och med sådan fart, att han aldrig vid någon kapprodd rott uppför floden på så kort tid. Hanna drog ett djupt andetag av lättnad då hon såg efter den stackars gossen, som så försökte bekämpa sorgen, som han bar i sitt hjärta.

— Det skall göra honom gott, och han skall återvända hem i en så mild och botfärdig sinnesstämning, att jag icke vågar se honom, sade hon. Under det hon långsamt återvände hem, kände hon sig lika ängslig, som om hon hade mördat någon oskyldig varelse och begravt honom under löven.

— Nu måste jag gå och ställa om, att mr Laurence blir mycket vänlig mot min stackars gosse, fortfor hon. Vad jag önskar, att han skulle kunna älska Betty, kanske att han kan göra det med tiden, men jag tror nästan, att jag misstog mig på henne. Å, min Gud! Hur kunna [ 171 ]flickor tycka om att narra till sig männens kärlek och sedan ge dem korgen? Jag tycker det är förfärligt!

Som hon var övertygad, att ingen skulle kunna utföra saken så bra som hon själv, gick hon direkt till mr Laurence och gjorde helt uppriktigt den svåra bekännelsen; men därefter blev hon så förbi och grät så förskräckligt över sin egen känslolöshet, att den vänlige gamle herrn — fastän i hög grad sviken i sina förhoppningar — icke sade ett enda förebrående ord. Det var svårt för honom att fatta hur någon flicka kunde låta bli att älska Laurie, och han hoppades därför i början att hon skulle ändra sig; därför skakade han sorgset på huvudet och beslöt att rädda sin gosse ur faran, ty dennes häftiga avskedsord till Hanna hade oroat honom mera än han ville tillstå.

Laurie kom hem alldeles uttröttad, men fullkomligt lugn. Hans farfar tog emot honom, som om han ej känt till vad som passerat och fortfor en lång stund att med mycken framgång spela okunnig. Men då de sutto tillsammans i skymningen — just den tid, av vilken de så mycket brukade njuta — var det svårt för den gamle mannen att som vanligt kunna språka glatt och muntert, och ännu svårare var det för den unge att lyssna på berömmet över det senaste årets framgång, vilken nu syntes honom som bortkastat arbete. Han fortfor att språka så länge han kunde, sedan gick han bort till pianot och började spela. Fönstren voro öppna, och Hanna, som gick i trädgården med Betty, förstod nu för första gången musiken bättre än systern, ty han spelade »Sonate Pathetique», och spelade den så, som han aldrig spelat den förr.

— Den är utmärkt vacker, men så sorglig, att den kan komma en att gråta; spela någonting muntrare för oss, min gosse, sade mr Laurence, vars goda gamla hjärta var fullt av deltagande, som han längtade att få visa, men inte visste hur det skulle ske.

Laurie övergick till ett livligare stycke, han spelade stormande under några minuter och skulle tappert fort[ 172 ]satt på samma sätt, om han ej, vid en tillfällig paus, hade hört mrs Marchs röst ropa:

— Snälla Hanna, kom in, jag vill tala med dig.

Detta var just, vad Laurie längtade att få säga, fastän med en helt olika betydelse. Han kom av sig, musiken slutade med ett buttert ackord, och Laurie satt tyst i mörkret.

— Jag står ej ut med detta, mumlade den gamle herrn, i det han steg upp, och trevande sig fram till pianot, lade han en vänlig hand på vardera av Lauries bägge breda skuldror och sade med en röst så mild som en kvinnas:

— Jag vet det, min gosse, jag vet det!

Laurie teg ett ögonblick och utropade därefter häftigt:

— Vem har berättat det för er?

— Hanna själv.

— Nå, då är det slut! utropade han och skakade bort farfaderns händer med en otålig rörelse; ty ehuru tacksam för deltagandet, kunde Lauries manliga stolthet likväl icke fördraga en mans medlidande.

— Icke alldeles; jag önskar säga dig ännu en sak, och sedan skall det vara slut, svarade mr Laurence med ovanlig mildhet. Du har kanske icke någon särdeles stor lust att stanna hemma nu?

— Jag ämnar inte springa bort för en flickas skull. Hanna kan inte hindra mig ifrån att se henne, och det skall jag göra, så länge det behagar mig, avbröt Laurie med trotsig ton.

— Inte, om du är den gentleman, som jag anser dig för. Jag har även blivit sviken i mina förhoppningar, men flickan rår inte för det, och det enda du har att göra är att resa härifrån på någon tid. Vart vill du fara?

— Vart som helst. Jag bryr mig inte om, vad det blir av mig, svarade Laurie i det han steg upp med ett skratt, som skar i farfaderns öra.

— Bär det som en man och gå för Guds skull inte och gör någonting, som du sedan får ångra. Varför inte resa utomlands, som du ämnade, och försöka glömma?

— Det kan jag inte!

[ 173 ]— Men du var så ivrig att få resa, och jag lovade att du skulle få det, så fort du hade gått igenom gymnasiet.

— Å, men jag ämnade aldrig fara ensam! svarade Laurie och gick häftigt upp och ned i rummet med ett uttryck, som det var väl, att hans farfar icke såg.

— Jag har inte bett dig resa ensam; det finns någon, som när som helst och med glädje skall följa med dig, om det än vore till världens ända.

— Vem då, sir? frågade han, i det han stannade tvärt.

— Jag själv.

Laurie gick genast fram till den gamle, räckte ut sin hand och sade med bruten röst:

— Jag är en självisk usling; men … du vet … farfar …

— Ja, vid gud, nog vet jag det, ty jag har själv genomgått detsamma i min ungdom, och längre fram var det samma historia med din far. Sätt dig nu lugnt, min käre gosse, och hör på min plan. Den är redan uppgjord och kan genast sättas i verket, sade mr Laurence och höll därvid fast Laurie, som om han hade fruktat att han skulle slita sig en gång ifrån honom såsom hans far hade gjort.

— Nåväl, sir, vad är det? frågade Laurie, i det han satte sig ned utan minsta tecken till intresse i varken utseende eller röst.

— Det är affärer i London, som behöva ses efter; jag hade tänkt, att du skulle ta dem om hand; men jag gör det bättre själv, och härhemma kan Brooke mycket väl sköta om allting. Mina kompanjoner göra ju nästan allt, jag fortsätter blott, tills du kan inta min plats, och jag kan vara borta när som helst.

— Men ni avskyr resor, sir, och vid er ålder kan jag icke sätta det i fråga, sade Laurie, som var tacksam för hans uppoffring, men som mycket hellre ville fara ensam, om han nödvändigt skulle resa.

Mr Laurence förstod detta blott alltför väl och var ivrig att förekomma det, ty sonsonens sinnesstämning hade övertygat honom, att det icke var klokt att nu överlämna honom åt sig själv. Mr Laurence kvävde därför den helt [ 174 ]naturliga saknad, som han erfor vid tanken på att lämna all hemmets trevnad och bekvämlighet, och sade beslutsamt:

— Å bevars, jag är icke lastgammal ännu. Jag riktigt njuter av tanken att få resa; det skall göra mig så gott, och mina gamla ben skola icke lida därav, ty att resa nu för tiden är lika lätt som att sitta i en stol.

Laurie gjorde en häftig rörelse, som tycktes uttrycka, att han icke tyckte särdeles mycket om planen, och detta kom den gamle herrn att hastigt tillägga:

— Jag ämnar ej bli dig någon börda eller påhäng; jag följer med därför, att du då skall känna dig lyckligare, än om jag blir ensam hemma. Jag tänker inte stryka omkring med dig överallt, utan lämnar dig fullkomlig frihet att gå vart du behagar, medan jag roar mig på mitt vis. Jag har vänner i London och Paris och skulle gärna vilja besöka dem; under tiden kan du resa till Italien, Tyskland, Schweiz eller vart du vill och njuta av konst, musik, härliga utsikter och äventyr så mycket du behagar.

I detta ögonblick kände Laurie, som om hans hjärta varit alldeles krossat och hela världen en förfärlig ödemark; men vid ljudet av vissa ord, som den gamle herrn listigt inflikade i den sista meningen, gjorde det brustna hjärtat några oväntade sprittningar, och en och annan oas syntes plötsligt i den förfärliga ödemarken. Han suckade och sade i nedslagen ton:

— Som ni vill, sir; det gör detsamma, vart jag går eller vad jag gör.

— Ja, mig gör det alldeles detsamma; kom ihåg det, min gosse. Jag ger dig fullkomlig frihet, men jag litar på, att du gör ett värdigt bruk av den. Lova mig det, Laurie.

— Jag lovar allt vad ni vill, sir.

Gott! tänkte den gamle herrn. Du bryr dig inte om vad du lovar nu; men det skall komma en tid, då detta löfte skall återhålla dig från att handla orätt, såvida jag inte alltför mycket misstar mig.

Som mr Laurence var en energisk man, smidde han, [ 175 ]medan järnet var varmt, och innan den olycklige Laurie hann hämta nog mod att göra motstånd, voro de redan resta. Under den tid, som gick åt till förberedelserna för resan, uppförde sig Laurie så, som unga herrar vanligen göra under dylika omständigheter: han var ömsom nyckfull, vemodig och retlig, förlorade aptiten, försummade sin klädsel och använde mycken tid att våldsamt hantera pianot. Han undvek Hanna, men hade sin tröst uti att stirra på henne genom fönstret med en så dyster blick, att hon förföljdes av den om nätterna i drömmen, och om dagarna plågades av en svår känsla av brottslighet.

I olikhet med de flesta olyckliga talade han aldrig om sin obesvarade kärlek och tillät ingen — icke ens mrs March — att försöka trösta honom eller visa honom något deltagande. Detta var i visst hänseende en lättnad för hans vänner, men de veckor, som förflöto innan hans avresa, voro mycket otrevliga, och alla gladde sig åt, att »den stackars gossen skulle fara bort och glömma sin sorg och återkomma lycklig». Han smålog naturligtvis helt dystert åt deras förblindelse och lät den passera med den sorgsna överlägsenheten hos en person, som känner, att hans trohet, liksom hans kärlek, är oföränderlig.

Då skilsmässan kom, låtsade han vara mycket glad för att på så sätt dölja vissa förargliga känslor, som tycktes vilja bryta sig fram. Han lyckades icke narra dem med sin glättighet, fastän de för hans skull visserligen låtsade som de hade trott den vara verklig. Allt gick därför bra, tills mrs March med en viskning, full av moderlig oro, kom och kysste honom; då kände han, att det var nära slut med modet; han omfamnade dem därför alla i största hast, icke ens glömmande den beprövade Elsa — och sedan rusade han nedför trapporna, som om det gällt hans liv. Ett ögonblick därefter sprang även Hanna ned för att vifta åt honom med handen, ifall han skulle vända sig om. Han såg sig om, kom tillbaka, slog armarna omkring henne, där hon stod ett trappsteg över honom, och såg på henne med ett ansikte, som gjorde de få orden helt gripande:

[ 176 ]— O, Hanna, kan ni ej älska mig!

— Kära Laurie, jag önskar, att jag kunde det!

Detta var allt, med undantag av en liten paus; därefter rätade Laurie på sig och sade:

— Nå väl, det är bra, då låtsas vi icke tänka på det vidare, och utan att säga ett ord mera, gick han sin väg.

Ack, men det var ej bra, och Hanna tänkte på det; ty medan det lockiga huvudet ett ögonblick efter hennes hårda svar vilade på hennes arm, var det henne som om hon hade genomborrat sin bäste väns bröst, och då han gick ifrån henne utan att se sig om, så kände hon, att gossen Laurie aldrig skulle komma tillbaka.