←  Hjärtesorg
Våra vänner från i fjol
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Bettys hemlighet
Nya intryck  →


[ 176 ]

TRETTONDE KAPITLET.
Bettys hemlighet.

Då Hanna kom hem på våren, hade hon blivit förskräckt över Bettys förändrade utseende; men ingen talade om det eller tycktes märka det, ty det hade kommit så småningom, att det ej väckt någon oro hos dem, som sågo henne dagligen. Men för de ögon, som blivit skärpta genom frånvaron, var det mycket tydligt, och en tung börda lade sig på Hannas hjärta, då hon såg systerns avtärda ansikte. Det var icke blekare och endast obetydligt magrare än på hösten, men likväl var det någonting så egendomligt och genomskinligt däri, liksom om det dödliga så småningom höll på att förädlas och det odödliga skimrat fram genom den bräckliga kroppshyddan med en obeskrivligt rörande skönhet. Hanna såg och kände detta, men sade ingenting då, och snart hade det första intrycket förlorat mycket av sin kraft, ty Betty tycktes vara lycklig — ingen syntes betvivla, att hon var bättre, och snart glömde Hanna, för andra omsorgers skull, sin oro för systern.

Men då Laurie var rest och det åter rådde lugn i [ 177 ]henne, återkom hennes obestämda ängslan och förföljde henne ständigt. Sina synder hade hon bekänt och fått förlåtelse; men då hon visade sina sparpenningar och föreslog en utflykt till bergen, tackade Betty henne hjärtligt, men bad, att hon skulle slippa att fara så långt bort från hemmet. Däremot skulle hon tycka mycket om att få vistas en liten tid vid havskusten, och som mormor icke kunde övertalas att lämna småbarnen, tog Hanna Betty med sig till en tyst och stilla badort, där hon kunde vistas mycket ute i fria luften och där den friska havsvinden skulle blåsa litet färg på hennes bleka kinder.

Det var ej någon mycket besökt badort, men även ibland de fåtaliga badgästerna där sökte flickorna få bekantskaper, emedan de föredrogo att endast leva för varandra. Betty var för blyg för att kunna njuta av sällskapslivet, och Hanna levde så uteslutande för systern, att hon icke brydde sig om någon annan. De voro sålunda varandras allt i alla och kommo och gingo, fullkomligt omedvetna om det intresse de väckte hos alla, som sågo dem, och vilka med deltagande blickar gåvo akt på, huru den starka och den svaga systern ständigt voro tillsammans, som om de instinktlikt hade känt, att en lång skilsmässa var nära för handen.

De kände det, men de talade ej om det; ty det händer ofta, att just mellan dem, som stå varandra närmast och äro varandra kärast, råder det en förbehållsamhet, som är svår att övervinna. Det föreföll Hanna, som om ett täckelse hade fallit mellan hennes hjärta och Bettys; men då hon räckte ut handen för att lyfta det, tyckte hon det vara någonting heligt i denna tystnad, och hon avbidade tåligt, att Betty skulle tala. Hon förundrade sig men var tillika tacksam, för det hennes föräldrar icke sågo vad hon såg, och under de stilla veckor, då skuggorna blevo allt tydligare för henne, nämnde hon dock ingenting därom för de hemmavarande, emedan hon trodde, att det skulle tala för sig självt, då Betty kom tillbaka utan att vara bättre. Hanna undrade mycket om systern verkligen gissade den hårda sanningen, och vilka tankar, som [ 178 ]sysselsatte henne under de långa timmar, då hon låg på den varma klippan med huvudet i Hannas knä, under det att den friska vinden fläktade på henne och vågorna susade vid hennes fötter.

En dag omtalade Betty det för henne. Hanna tänkte att hon sov, ty hon låg så stilla; hon lade därför bort sin bok och betraktade henne med den största uppmärksamhet samt försökte att upptäcka några hoppgivande tecken i den svaga rodnaden på Bettys kinder. Men denna rodnad var ej nog för att tillfredsställa henne, ty kinderna voro så insjunkna och händerna tycktes alltför svaga för att ens förmå hålla de små röda snäckorna, som de hade plockat. Då kom det för Hanna, bittrare än någonsin, att Betty så småningom lämnade henne, och vid denna tanke omfattade hennes armar utan att hon tänkte på det hårdare den dyraste skatt hon ägde på jorden. För ett ögonblick voro hennes ögon alltför skumma för att se, och då de blevo klara igen, såg hon Betty blicka upp på henne med en sådan ömhet, att alla ord hade varit överflödiga.

— Hanna, sade Betty, jag är så glad att du vet det. Jag har försökt att tala om det för dig, men jag har icke kunnat.

Hanna svarade ej, utan lutade endast sin kind mot systerns; hon grät ej en gång, ty då hon var som mest rörd, kunde hon ej gråta. Nu var Hanna den svagaste, och det var Betty, som försökte trösta och stödja henne och som slog sina armar omkring henne och viskade hoppfulla ord i hennes öra.

— Jag har vetat det mycket länge, älskade Hanna, och nu är jag van vid tanken därpå, och det är varken svårt att tänka på eller att bära. Försök att se det på samma sätt och oroa dig ej för min skull, ty det är ändå bäst att så sker; ja, Hanna, det är allra bäst!

— Var det detta, som gjorde dig så olycklig i höstas, Betty? Du kände det redan då, och sedan har du behållit det för dig själv hela långa tiden, sade Hanna, som ej ville inse eller säga, att detta var bäst, men det gladde henne, att Laurie inte hade någon del i Bettys lidande.

[ 179 ]— Ja, jag upphörde att hoppas då, men jag ville ej gärna tillstå det, jag försökte att tro, att det blott var en sjuklig fantasi, och jag ville icke oroa någon med det. Men då jag såg er alla så friska och starka och upptagna av glada framtidsplaner, då var det påkostande att känna, att jag aldrig kunde bli som ni — och då var jag olycklig, Hanna.

— O, Betty, och du ville icke säga detta till mig — ville icke låta mig trösta och hjälpa dig! Hur kunde du sluta ditt hjärta för mig och bära alltsammans ensam?

Hannas röst var full av öm förebråelse, och hennes hjärta sved, då hon tänkte på alla de ensamma, tysta strider, som Betty utkämpat, innan hon hade lärt sig att säga farväl till hälsa, kärlek och liv och så undergivet kunna ta på sig sitt kors.

— Kanske att det var orätt, men jag försökte att göra rätt; jag, var ju icke säker på att min aning var sann, och som ingen sade någonting, hoppades jag, att jag misstagit mig. Det skulle varit så själviskt av mig, om jag oroat er alla, då mamma var så ängslig för Margret, och Amy var borta, och du var så lycklig med Laurie — jag trodde åtminstone så då.

— Och jag trodde, att du älskade honom, Betty, och jag for bort, emedan jag ej kunde det, utropade Hanna, som var glad att få omtala hela sanningen.

Betty såg så förvånad ut över denna föreställning, att Hanna icke kunde låta bli att småle, trots sin sorg, och sedan sade hon sakta:

— Således höll du ej av honom, min Betty? Jag fruktade, att så var, och inbillade mig, att ditt stackars lilla hjärta var fullt av kärlekskval hela den tiden.

— Men, Hanna, hur skulle jag kunna älska honom, då jag visste att han var helt och hållet upptagen av dig? frågade Betty lika oskyldigt som ett barn. Jag håller obeskrivligt av honom, ty han är så god mot mig, och jag kan ej annat än tycka om honom. Men han skulle aldrig kunna bli någonting annat för mig än en bror, [ 180 ]och det hoppas jag också med all säkerhet, att han en gång skall bli.

— Icke genom mig, sade Hanna bestämt. Han har Amy kvar, och hon skulle passa honom förträffligt — men jag har icke någon håg för sådant nu. Jag bryr mig icke om vad det blir av någon människa mer än dig, Betty, och du måste bli frisk.

— Ack, om du visste huru gärna jag ville bli det. Jag försöker, men för var dag blir jag svagare och känner med säkerhet, att jag aldrig skall bli frisk igen. Mitt onda går långsamt framåt; men det kan ej hejdas.

— Det skall hejdas — du får ej dö så snart — nitton år är för ungt, Betty, jag kan inte låta dig gå bort. Jag vill arbeta, bedja och sträva emot, och trots allt skall jag hålla dig kvar, ty det måste finnas något medel — det kan icke vara för sent. Gud kan icke vara så grym att ta dig ifrån mig, utropade den stackars Hanna upproriskt, ty hennes sinne var långt ifrån lika undergivet som Bettys.

Enkla, uppriktiga människor tala sällan om sin gudsfruktan, utan den visar sig snarare i handlingar än i ord och har vida större inflytande än predikningar och bedyranden. Betty kunde ej resonera över eller förklara tron, som gav henne mod och tålamod att avstå från livet och med glädje invänta döden. Likt ett förtroendefullt barn gjorde hon inga frågor, utan överlämnade allt åt Gud och naturen, allas vår fader och moder, och var fullt säker, att de, och endast de, kunde lära och styrka hjärta och sinne för detta livet och det tillkommande. Hon tillrättavisade icke Hanna med fromma talesätt, utan älskade henne endast så mycket mera för hennes varma kärleks skull och lärde därigenom blott att sätta så mycket högre värde på denna kärlek, från vilken vår Fader i himmelen ej vill avhålla oss, utan genom vilken han blott drager oss närmare till sig. Hon kunde ej säga: »Jag är glad att få gå bort», ty livet var henne mycket kärt; hon kunde blott sucka: »Jag skall försöka att vara nöjd», under [ 181 ]det hon höll sig fast vid Hanna, då denna första bittra sorg kom över dem bägge.

Efter en stund sade Betty med återvunnet lugn:

— Du skall berätta dem detta, då vi komma hem.

— Jag tror, att de skola se det utan ord, suckade Hanna; ty nu föreföll det henne, som om Betty förändrades med varje dag.

— Kanske skola de icke göra det, ty jag har hört, att just de, som älska oss mest, ofta äro blinda i sådana saker, och om de ej skulle se det, skall du tala om det för dem i mitt ställe. Jag vill ej ha några hemligheter, och det är bäst att bereda dem. Margret har John och barnen, som trösta henne, men du måste trösta pappa och mamma, vill du icke det?

— Jo, om jag kan. Men, Betty, jag har ännu icke uppgivit allt hopp. Jag börjar tro, att det är en sjuklig fantasi, och du får inte tro, att det är så farligt, sade Hanna, som försökte att tala glatt.

Betty låg ett ögonblick och funderade, sedan sade hon på sitt lugna sätt:

— Jag vet ej, hur jag skall uttrycka mig, och jag skulle ej försöka att förklara vad jag menar för någon annan än dig, ty jag kan aldrig säga allt vad jag tänker till någon annan än min gamla Hanna. Men jag ville bara säga, att jag har en tro, att det aldrig var ämnat, att jag skulle leva längre. Jag är ej lik er andra, jag har aldrig gjort upp några planer om vad jag skulle göra, då jag blev stor, jag har aldrig tänkt på giftermål, som ni andra gjorde. Jag har aldrig kunnat tänka på mig annorlunda än som den lilla dumma Betty, som alltid höll sig hemma och ej kunde vara till någon nytta utom där. Jag har aldrig velat resa bort, och nu är det min hårda lott att lämna er alla. Jag är icke rädd, men det förefaller mig, som om jag skulle kunna komma att längta hem till er från själva himmelen.

Hanna kunde icke tala, och under flera minuter hördes intet annat ljud än vindens susning och vattnets plaskande.

En fiskmås på vita vingar och med silvervitt bröst [ 182 ]som lyste i solskenet, flög förbi. Betty såg på fågeln, tills han var försvunnen, och hennes ögon voro fulla av bedrövelse. En liten grå beckasin kom trippande borta på stranden och »pep» sakta för sig själv, liksom han njutit av sol och hav. Han kom alldeles intill Betty, såg på henne med vänliga ögon och satte sig helt hemmastadd på en varm sten för att putsa sina våta fjädrar. Betty smålog och kände sig tröstad, ty den lilla varelsen tycktes erbjuda henne sin ringa vänskap och påminna henne, att hon ännu kunde njuta av en angenäm värld.

— Du kära lilla fågel! Se, Hanna, hur tam han är! Jag tycker bättre om beckasiner än fiskmåsar, fastän de ej äro så vilda och vackra, men de tyckas vara små lyckliga, förtroendefulla varelser. Förliden sommar brukade jag kalla dem mina fåglar, och mamma sade, att de påminde henne om mig — flitiga, kväkarlika varelser, alltid nära stranden och alltid kvittrande sina egna små förnöjsamma sånger. Hanna, du är fiskmåsen, som är stark och vild, förtjust i storm och blåst, och flyger långt ut till havs där han känner sig lycklig, då han är alldeles ensam. Margret är turturduvan, och Amy är lärkan, om vilken hon skriver, som försöker att svinga sig upp till skyarna, men alltid återvänder ned igen till sitt bo. Det kära lilla barnet! Hon är så ärelysten, men hennes hjärta är gott och ömt, och det gör ingenting, hur högt hon flyger, ty hon skall aldrig glömma hemmet. Jag hoppas, att jag skall återse henne, men hon tycks vara så långt, långt borta.

— Hon kommer hem till våren, och då hoppas jag, att du skall vara i stånd att ta emot henne och glädja dig åt henne, ty vid den tiden tänker jag få se dig frisk och blomstrande, sade Hanna, som tyckte att den största förändringen hos Betty bestod i hennes meddelsamhet, som nu icke tycktes kosta henne den minsta ansträngning, och att hon tänkte högt, något som var alldeles olikt den blyga Betty.

— Älskade Hanna, jag är fullt övertygad, att det ej tjänar till någonting att hoppas längre, men vi skola [ 183 ]därför icke vara ledsna, utan njuta av den korta tid vi ännu ha att vara tillsammans. Vi skola få lyckliga dagar, ty jag lider ej mycket, och jag tror, att det skall gå lätt, om du hjälper mig.

Hanna böjde sig ned och kysste det lugna ansiktet, och med denna tysta kyss invigde hon sig med kropp och själ åt Betty.

Hon hade haft rätt — då de kommo hem, behövdes inga ord, ty far och mor sågo nu tydligt det, som de bett till Gud att få slippa se. Trött efter sin korta resa gick Betty genast till sängs och sade, att hon var så glad över att vara hemma. Då Hanna kom ned, fann hon, att hon skulle bliva besparad att omtala Bettys hemlighet. Fadern stod och lutade huvudet mot kaminfrisen, och vände sig ej om, då hon kom in, men modern sträckte armarna mot henne, liksom för att söka hjälp, och Hanna gick att trösta henne utan att kunna yttra ett enda ord.