Vandring i Wermlands elfdal/Kapitel 13
| ← Några dagar i Säterskogen. |
|
Det yppersta kapitlet för den som är trött af färden. → |
XIII.
I Gräsmark, Gunnarskog och Eda.
I Gräsmarks socken kom jag nu åter in. Åtskilliga gårdar besöktes der, och befunnos dessa ha mycket gemensamt med dem i Elfdalen. Bostäderna dock här i allmänhet både vackrare och större än å sistnämnde ort, men likasom der, vanligen inrättade med både ”kåfve” och ”ytterstuga”. I den sednare ser man det vidlyftiga sängstället, här som i Elfdalen, i flera afdelningar. Den medlersta och förnämsta af dessa, der sjelfva husbondefolket ligger, har vanligen grannt målade genombrutna dörrar. Vid sidan häraf går den bekanta bänken, ”skaran”, och vid fötternas plats står ett matskåp.
Sängens öfversta afdelning, (Elfdalingens ”tarre”,) kallas här ”häcken”, och till den klättrar man upp på en kort stege. ”Dragsängen” heter den, som är närmast golfvet; denna dras ut som en låda, och den person som här ligger, har alltid hufvudet på föga afstånd från husbondefolkets fötter och vanligen midt under sjelfvaste matskåpet. En förträfflig inrättning.
Bland Gräsmarks vackrare ställen är onekligen Anneborg. Det ligger på en ansenlig höjd och i en fri natur, der träden huru som helst få skjuta upp inemellan husen.
Utsigten är skön: närmast i öster kyrkan, söderut Rottensjön med sina vågiga bergstränder, oeh der ofvanom den imposanta Jättekärnsklätten.
Från detta Anneborg gick jag på en brant backväg uppåt socknens södra finnskog, (den norra blef, som man behagade påminna sig, redan på vägen till Bogen genomvandrad). Hunnen de högre trakterna kom jag i ödslig skog, uppom hvilken dock ansenliga berg vanligen å alla sidor höjde sig. Kala hällar med några spridda furor på, ofta karakteriserande denna bergsbygd.
Efter en god timmas vandring såg jag ändtligen nedom mig ett långt och smalt vatten; det var Kymensjöns sydligaste vik. En bostad låg der i närheten; jag tror att den heter Sundänden. Hvad jag med visshet vet är, att jag gick in på det lilla stället, och detta hufvudsakligen af det skäl, att ett par starka regnskurar nyss gjort mig i det närmaste genomvåt, ock att jag, kommen närmare stugan, såg en eld flamma derinne. En vandrare, som i våtväder går utan både ytterplagg och paraply, tackar sin Gud för hvarje vänlig eldbrasa. Det är icke alltid en sådan bestås, ofta får vinden blåsa regnet ur kläderna, derest icke dessa i hast kunna bli soltorkade.
I Sundänden träffades blott en gumma hemma, men denna var just rätt person att komma i samspråk med.
Jag visade henne en liten stenyxa, under förfrågan, om bon här i trakten sett någon sådan. Hon berättade då, att det i Jättekärn funnits just en dylik "åsnevigge”, hvilken der varit hängande i ett spjellsnöre. ”De ska’ vare nätte[1] å’ ha, di der åsneviggera”, tillade hon dervid.
— Hvad menar ni med del?
— ”Jo, dä ska’ vaer så’n drygsel, der de kan få trä i huse!”
— Jag förstår inte alls hvad ni menar?
— ”Jo, om en kan få tre åsneviggar i huse, så ska’ dä’ falla så stor rikedom in; å så bruker di dåm för ”Kalla” — dä’ ska’ di vaer'så bra för.”
— Hvad vill Kalla säga — förmodligen frossan?
— ”Ja, så’n sjukdom, när en fryser, å då bruker di gnafva utå’ en åsnevigge, så di kan få i den sjuke.”
Förestående samtal ger anledning att nämna några ord om språkegenheter i denna ort. Vi ha nyss hört ordet ”nätt” användt ungefär i samma mening som lyckobringande och derjemte i ordet ”åsnevigge” fått ett högst eget namn på en i jorden funnen stenyxa. Det är visst möjligt, att gumman i Sundänden ställt sitt tal i underligare ordalag än andra menniskor der i trakten; men om hennes språk kanske var ett språk för sig, så minnas vi deremot nu andra i orten allmänt gängse talesätt.
Ett af dessa heter: ”ta i” och vill säga detsamma som spendera eller ta in och bestå, t. ex. ”ta i ett halfstop bränvin!”
Orden ”regering” och ”stark” hörde jag här, som på många andra ställen, användas på sitt eget roliga vis. Så hette det bland annat om Mitandersfors’ bruk, att der var ”stark regering”, och om församlingens vice komminister, att han var mycket ”stark i stolen”, Ja, denne var ”bå’ i utföran’e å aent så stark, all han gränsa’ änna in på Doktorn, (i Sunne). Den förre Pastorn va’ mera len han.”
Man säger också på gammalt manér ”lell” i stället för likväl och ”trösta” för kunna. ”Visa mig vägen här?” var en fråga. ”Dä’ tröster ja’ fäll göra!” blef svaret.
Särdeles ovanlig föreföll den allmänt brukliga ändelsen allt i stället för igt, t. ex. ”blåsallt” och ”regnallt” för blåsigt och regnigt.
Men apropos om regnigt, så blef det snart åter uppehållsväder, och med detsamma öfvergafs ock Sundänden. Kom jag så till Ragvaldskärn, ett ställe med skönt läge och utsigt öfver Kymen med dess näs och vikar. På detta åttondedels hemman bodde ej mindre än 22 sjelfegare — förutan flera torpare.
Längre bort låg Vestra Kymen, der en väldig odlare, Jan Jansson, besöktes. Ofantliga stenhopar lågo här uppkastade på fältet — en stilla flits minnesstoder.
Äfven på detta ställe hade man hört talas om de undergörande stenyxorna, hvilka här hette ”åsk-” eller ”åstviggar”. I det närbelägna Tiskarekärn sades en åbo nyligen ha haft i sin ego en åskevigg, och af denna hade den kringboende allmogen fått sig små stycken tilldelade, när Kalla gick här som värst.
Från vestra Kymen kom jag snart in i
Gunnarskogs Finnbygd.
Här, om någonstädes, får man höra ett språk, der orden ha en betydelse, vidt åtskild från den, de efter riks-idiomet ega.
Så säger man, t. ex. "fin” i stället för hygglig eller human, "förtjust” för förskräckt, "halt” för sluttande eller brant, o. s. v. — En mängd Norrska ingår också i talet, såsom ”hätta, omtrent, skickeligt” (under betydelsen: temligen,) samt ”skönje”, se, känna, förstå, m. fl. ”Inte ä’ han mycke’ lärd; men någet Finske skönjer han allt,” blef svaret vid förfrågan om någon persons insigt i nyssnämnde språk.
Detta omdöme om Finskans öfvande skulle i det närmaste kunna gälla för snart sagdt hvilken innevånare som helst, både i Gunnarskogs och södra Gräsmarks Finnskogar; ty här är man numera egentligen blott till namnet Finnar; endast de äldsta af befolkningen göra härvid ett undantag.
Lill-Mangen var ett af de första ställen, jag i
Gunnarskog besökte. — Återigen en skön belägenhet. Å
gårdsplanen en stor, herrlig hängbjörk, söderut en apelgård och, djupt nedanom den, sjön Mangen med höga bergsbygder och
Finntorp å motsatta stranden.
Härifrån uppnåddes snart Frideros’ bruk, i ett instängdt, men ändå temligen täckt läge vid Treensjön. Jag gick det förbi och kom öfver öppna höjder till Nysätra bondgård, der ett otrefligare nattqvarter erhölls.
För detta ficks dock en rik ersättning i Bortan, det ställe, jag under dagens vandring först besökte — en ort med leende både menniskor och omgifningar.
Daniel hette en femtioårig, talför man, som härifrån sjelfvilligt gjorde mig sällskap ett godt stycke vesterut. Vår väg gick än i täcka löfskogsängar, än genom gräsrika, sällsynt sköna dalar. Härunder hvälfde sig samtalet kring hvarjehanda ämnen/och så föll talet äfven på trollen. Som bevis på dessas verkliga tillvaro berättade Daniel då följande tilldragelse, hvilken, som man finner, har mycken likhet med dylika sägner å annor ort.
”I Bortan gick en gång en bonde vid sin kornåker och såg huru säden var fullmogen och färdig att skäras. ”Om jag hade denne skuren i morgon bittida, ville jag ge till min bästa ko,” sade bonden. Morgonen derpå var säden aftagen, men kon också borta. Man hade under natten hört arbetet pågå och följande ord ropas:
”Bitt å' gör band,
Du lille Gårvand!”
”Det der tycks allt liksom det skulle ha varit troll” tillade här berättaren, ”och de mins till och med hvad leta[2] kon hade; den var svart, det ä’ rent säkert det.”
Min hederliga följesven förde mig ofta från sjelfva vägen in i vilda skogen och genom trånga bergspass, allt för genhetens skull. Detta gaf den kära Daniel plötsligen anledning till en filosofisk betraktelse. ”Ä då’ inte märkvärdigt,” utbrast han, "att dä’ finns väg öfver så’na här berg — att Gud har ställt så, att en kommer fram i vähla!”
Slutligen blef der ock taladt om en ståndsperson i orten, den jag ämnade besöka. ”Ettatre”! utropade Daniel då, ”dä’ ä’ allt en så häf[3] kar’, han ä’ allt så särskildt fin; ja, dä’ ä’ änna vanskligt å’ komme i lag mä’ en tocken herre!”
Min förträfflige vägvisare gjorde sällskap ända in i
Eda Socken.
Derefter gick hvar och en på sitt håll; han åt Bortan igen, och jag emot stranden af den så kallade Borgsjön. Nära detta vatten påträffades en gård med det besynnerliga namnet Stakstö, och der gjorde jag som hastigast ett besök. Man hade här en stenyxa hängande i spjellsnöret; men att få köpa denna var omöjligt. Far sjelf, som för närvarande var i skogen, hade nemligen sagt, att ifrågavarande sten skulle skydda bostaden för "varme”; (det är troligen för att beteckna detta, som dessa yxor vanligen finnas placerade, antingen i spjellsnöret eller å ugnen;) och den frånvarandes sonhustru tillade för sin del, att hon visste, att åskeviggen vore nyttigt om kreatur finge jufversjukdom. Många af grannarne hade redan lånt stenen och dermed bestrukit det sjuka stället på kreaturet, hvaraf bot alltid följt.
Bortom Stakstö ligga tre ställen, Ingelsrud, Hattresberget och Tronsbacken, hvilka alla anses vara af särdeles hög ålder. Sägnen förtäljer, att de blifvit byggda af trenne bröder, Ingershatt, Hatterhatt och Tronhatt. Vid Ingelsrud har man, för 20 à 25 år tillbaka, funnit märken efter gammal tomt. Tegelstenar, knifvar, brynstenar och metallkulor blefvo då uppgräfda ur jorden.
Här i grannskapet öppnade sig en egendomlig utsigt åt Helgebodafors. Två nakna fjell höjder omarmade der den mest leende nejd med elf och sjö, bondgårdar och jernbruk.
Å det sistnämnde hade jag innan kort ett gästfritt qvarter; och derifrån gjordes nu besök på ett par ställen i närheten. Näset och Åsen hette två sådane, båda belägna i Helgeboda gård. Å nämnde ställen voro matmödrarne af Finsk slägt; och det var just deras farfar, om hvilken det förut i Bogen blifvit berättadt, att han å det så kallade Telklampsberget gjort ett så rikt fynd af silfverpenningar. Om detta trodde jag mig nu kunna få några närmare upplysningar af sondöttrarne; men hos dem studsade alla forskningsförsök tillbaka mot den mest orubbliga förbehållsamhet. Detta så mycket mer förtretande, som jag isynnerhet för denna sak gjort från min först utstakade marschroute en afkrok af cirka 3 1/2 eller 7 mil fram och åter.
Nordvest ifrån Helgebodafors ligger en sjö vid namn Wellen, hvarest Norrska gränsen går fram, och i den finnes en liten ö, Guldholmen kallad. Vidlyftiga gräfningar hafva der blifvit gjorda och silfvermynt jemte åkerredskap och husgerådssaker i mängd funna — förmodligen allt sådant, som i krigstider blifvit nedgräfdt.
Detta är allt, hvad resenären har att förtälja från Eda; ty Helgebodafors lemnade han snart och kom så åter till Gunnarskog.