Vandring i Wermlands elfdal/Kapitel 14
| ← I Gräsmarks, Gunnarskog och Eda. |
|
Bilagor. → |
XIV.
Det yppersta kapitlet för den som är trött af färden.
Kosan styrdes nu åt Bortan tillbaka och, så vidt sig göra lät, på samma väg, som den ofvannämnde Daniel för ett par dagar sedan utvisat. Härunder kom vandraren ned i en grön dal, der endast ett litet torpställe var synligt. Detta kom att väcka hans nyfikenhet och han gick dit fram. Kojan var, som sagdt är, liten, men inrymde dock ett stort elände — armod och sjukdom i förening. Tre döttrar hade der inom kort tid aflidit, hvarjemte dessas far och bror varit svårt hemsökta af sjukdom. För närvarande låg husets fjerde dotter dödssjuk.
Torparhustrun, som omtalade detta, sökte på sitt vis förklara orsaken till en sådan allmän sjuklighet. ”Dä’ ä’ inte annat än farli’heta,” menade hon, ”och den ha de fått ur bäcken, som rinner här.”
— Hvari tror ni då egentligen att den der farligheta består? tillspordes hon nu. — ”Åh, vi kallar dä’ troll! — Se, jordfolk, dä’ vet vi då bestämdt att här finns; för om qvällera bultar dä’ å’ slår i väggera utanför. Då går ja’ ut å’ ropar: Hvad ä’ ni för folk, som för ett så’nt lefverne? Låt bli dä’ der; vi ha ju inte ondt gjort er! — Å’ som ja’ ä’ bra bistersynt å’ mej, så blir dä’ allti’ tyst änna mä’ ett.” — Nå, på hvad sätt har er man fått farligheta?
”Jo, dä’ ä’ allt oppe i denne bäcken. Han for öfver der en gång å’ svor, å’ dä’ va’ just på en fläck, der ett qvinnfolk farit illa å’ graft ner dä’.”
Två pojkar fick också farliheta der oppe vid skygåln. Di fahlades der å’ kasta torf på hvarandra. Jag ba’ dåm låta bli och sa’ att dä’ aldri’ skulle bli väl. Men di akta inte hva’ ja’ sa’, å’ begge två fick di en så’n vark, så dä’ va’ allt farliheta..”
— Nå, söker ni inget bot mot det der? — Jo, di säger allt, att om vi flytter in i ett nytt hus, så ska’ dä’ säkert sluta opp mä’ dä’ der faseriet; å’ derför ha vi fäktat å’ byggt på den der stuga’, herrn ser, så vi kan komma ditin i höst.”
Från det lika vidskepliga som sjukliga torpfolket tog jag först efter ett långt samtal farväl och återsåg emot aftonen Bortansgården och dess vänliga invånare. — Hos den godmodige fader Daniel tog jag in, och vi muntrade oss der hela aftonen med hvarjehanda samspråk. Om flera i trakten gjorda fynd från stenperioden blef då också berättadt. — I det närbelägna Helserud hade man t. ex. en större stenyxa i sin ego, (att få köpa denna vore dock rent af omöjligt,) och en dylik fanns äfven i ett torp emellan Bortan och Kolstan. En tredje sådan yxa visste man ock om i Solbergsliden, och då man trodde, att denna möjligen kunde afyttras, eller åtminstone utlånas, blef ett bud i och för denna affärs uppgörande straxt afsändt till sagde gård.
Efter en lång väntan kom ändtligen svar — och detta nekande. ”Yxan,” hette det deruti, ”kunde ej utlånas, emedan den då lätt blefve sönderslagen; och sälja den kunde man icke för 5 R:dr; ty alltsedan, den kommit i huset, hade aldrig någon varme der kommit lös.”
Natten till denna dag tillbragtes i en större, ödslig stuga, der rik tillgång fanns på sängkläder, kistor och skrin. Äfven legioner af råttor höllo der lustläger och förstörde med sitt högljudda pip och traf större delen af en efterlängtad nattro.
Morgonen blef således mer än vanligt välkommen, och jag bröt då ofördröjligen upp mot det ofvannnämnda Solbergsliden, för att sjelf få språka med det folk, som ej för 5 R:dr ville sälja en gammal stenyxa. Äfven gick jag att der bese en, som det tycktes, rätt märkvärdig stensättning, om hvilken flera personer i Bortan berättat.
Vägen åt Solbergsliden gick uppför en skön bergssluttning, der ett hvalf af många slags löfträd beskuggade min stig och utgjorde ett godt skydd mot de ihålliga regnskurar, som under hela denna vandring föllo.
När jag omsider uppnådde stället, var det först efter åtskilliga undflygter, man der visade mig den dyrbara stenyxan, hvilken befanns vara sönderslagen i ej mindre än tre delar. Naturligtvis hette det nu, att man aldrig haft mening med hvad man under gårdagen helsat mig rörande detta sten fynd, på hvars undergörande kraft hvarken mannen eller hustrun någonsin trott. Orsaken till detta omslag var, som jag sedan fick veta, helt enkelt den, att en af de personer, med hvilka jag under gårdagen samtalat i Bortan, gått i förväg till Solbergsliden och der beredt folket på min ankomst.
Vid fråga om den förutnämnda stensättningen, som här skulle finnas var man ej så förbehållsam. Åboen Anders var genast beredvillig, att visa mig det gamla minnesmärket, hvilket var tillfinnandes å den så kallade Klåfstensbråten, på föga afstånd i sydvest från bostaden.
Här såg jag en alldeles cirkelrund samling af smärre stenar, liggande tätt bredvid hvarandra, dock glesare åt både öster och vester. Åt förra hållet en alnsdjup sänkning, utanför den egentliga stensättningen ooh derifrån sträckande sig 4 à 5 alnar utåt fältet, hållande vid pass 3 alnars bredd.
Flera sådane lika cirkelrunda stensättningar skola äfven vara att se å en närliggande kulle.
Ifrågavarande, synbarligen af menniskohand danade, fornlemningar likna ej litet de gamla offerplatser, om hvilka redan så många forskare haft ett berätta. Kanske finna vi äfven i sjelfva det angränsande Solbergslidens namn någon ytterligare ledning för våra gissningar i denna sak?
Öster om Solbergsliden, (å Gränsjöhöjden norr om Gränsjön,) har man andra slags minnesmärken att visa. Det talas der om ej mindre än 8 aflångfyrkantiga grafvar af 3 alnars längd och 1 alns både bredd och djup. Hvartill dessa blifvit använda, har man ej i mannaminne hört omtalas.
Samma förhållande med 3 dylika fördjupningar, ½ mil längre österut å Treskogs mark.
Hvad skall man nu anse dessa märken för? Månne de möjligen äro sådane grafvar från den yngre hednaåldern, hvilka hade timrade väggar och således, allt efter som timret multnade bort, ofvantill erhöllo en fördjupning?
De lärdare må bevara frågan. Spade och jernspett torde, kanske äfven lösa den; ty med dem går man ofta längst på djupet.
Från Solbergsliden gick färden, genom en mängd täcka
smådalar och öfver vackra parklika bergsluttningar uppåt
Nysätra, samma ställe, der jag för några dagar sedan haft
nattqvarter. Min vägvisare, en halt pojke i trasig rock, var
under hela vägen mycket språksam. Äfven han sade sig ha
råkat ut för ”farliheta”, och det i elfven mellan Frideros’
bruk och herregård. Det var derutaf han blifvit halt. Han,
så väl som flera andra, dem jag förut under min resa
träffat, talade äfven om konstiga märken och spår i bergen, der
man på många ställen kunde se liksom ”folkefahl”
(=menniskospår) i hårda hällen. Detta uppgafs ock i
Lafallshöjden, der vi som hastigast tittade in ocb hvarifrån man utvisade en särskild höjd, Storkullen, å hvilken spår efter
både djur och menniskor skulle synas i berget.
Redan i Bogen hade jag besett en dylik plats, (nemligen det förr omtalade Trollkäringberget,) men de märken, der funnos, fordrade, för att kunna få den form allmogen uppgifvit, en fantasi, den jag icke egde. — Dylika märken, de må nu vara tillfinnandes inne i vilda skogen eller vid stranden af sjö eller haf, torde ofta göra alltför frenetiska forskare ett lika onödigt som löjligt hufvudbry. Troligt är att dessa mer än en gång gifva den djupsinnigaste tydning åt t. ex. några simpla hällristningar, hvilka, när allt kommer omkring, endast hafva ett sysslolöst vallhjons åtgörande att tacka för sin tillvaro.
Från Jösse härad gick jag nu åter in i Fryksdalen och
Gräsmarks södra Finnskog, denna gång på annan väg än
jag förut följt
Tiskarekärn var det märkligaste stället jag nu besökte, ett ställe, minnesvärdt, så väl för sitt sköna läge som derföre, att det för närvarande beboddes af en danneman, hvilken i mer än ett afseende stod vida högre än flertalet af herremän. Städad, hjertlig och anspråkslös går denna man ej lätt ur deras minne, som med honom någon gång kommit i beröring.
Vid pass 100 steg från sjelfva gården ligger här den så kallade Ati-ängen eller Ati-kullen, en plats, utmärkt för sin ovanligt rika vegetation. Bland der förekommande många bärsorter märka vi björnbär, och bland de 14 olika trädslagen, alm, hassel och lind, hvilka eljest i denna bygd äro sällsynta nog.
Någon ek sökte jag förgäfves att anträffa. Sådan fanns ej heller i hela trakten. Deremot berättade mig nu gårdens egare, att man sydost ifrån stället i den ej särdeles aflägsna Getmyran, funnit en ekstubbe af vid pass en famns omkrets. (Äfven vid Bortan hade man på två olika ställen gjort dylika fynd i myrmark.)
Som förnämsta orsaken till Ati-kullens ovanliga
vegetation berättades följande. I fordomtid var ofta fiendskap
mellan Norrmän och Svenskar, och man brukade då å ömse
sidor “rappe” (rapio?) eller plundra hos hvarandra. Dervid
hände sig en gång att innevånarne i Treskog blefvo så
hårdt ansatta af Baggarne, att de nästan mangrannt flydde
undan till Ati-kullen och der med all sin boskap slogo
sig ned.
Genom den starka gödseltillgång, som häraf blef en följd, ansåg man att jorden då blifvit fetare än all annan mark i trakten.
Om Tiskarekärns upphof nämndes, att det först blifvit bygdt af en Tysk och på den tiden hetat Tyskarekärn, hvilket namn endast genom ett vårdslöst uttal fått sin nuvarande form.
Dagen efter besöket å nyssnämnde ort gick vandraren
åter i Sunne socken; och det var redan nedmörkt när han
der passerade Ombergsheden, en plats, beryktad för sin
höstmarknad, “Den eviga glädjen” kallad.
“Se så!” — ropar man nu — “här ha vi då ändtligen ett äfventyr, som vi så länge väntat på. Kanske den resande nu lyckligtvis blef öfverfallen och mördad? Kanske denna reseskildring är hemtad ur hans efterlemnade papper? Kanske …”
Förgäfves, kära läsare; dina förhoppningar blifva äfven här svikna! — Resenären blef ej så hastigt förpassad till en “evig” glädje, men väl till en sådan för dagar och veckor. Ty bäst han gick der i den skumma Septemberqvällen, såg han plötsligen några vänliga ljus glimma ur dalen. Det var från Frykenstränderna detta sken utgick, från det täcka sundets omnejd. Detta uppnåddes äfven snart.
Ensamma och föga märkbara ljödo nu vandrarens steg på den långa Sundsbron och när han derifrån såg ned på Frykens vatten, låg detta som en djup stjernhimmel för ögat.
Men i öster skymtade från sin bergskulle Sunne kyrktorn — en hög, nattlig ande, som tycktes mana framåt. Ditåt gick färden — dit och till närbelägen prestgård.
I de höga träden kommo qvällvindar och hviskade: God afton! Om vandraren hunnit tidigare, hade han fått höra samma ord från lefvande läppar, och han hade då äfven fått lyssna till den gamle derinne, huru denne, på patriarkaliskt vis, med en kort andaktsöfning bjudit dagen farväl.
Nu var allt så tyst på den fredliga gården; men när vandraren steg dit in, rann honom följande i hågen:
“Si jag en främling är och gäst,
Som icke här min boning fäst,
Men fristad i ditt hägn begär,
När nu min dagsled slutad är.”
