Vandring i Wermlands elfdal/Kapitel 15
← Det yppersta kapitlet för den som är trött af färden. |
|
I.
Ord och Talesätt.
upptecknade i Elfdals samt norra delarne af Fryksdals och Jösse härader.
Förord.
Då fråga uppstår om hvilka ord, som rätteligen tillhöra ett landskapsmål, söka vanligen tvenne meningar, hvar för sig, göra sig gällande: den ena, att “blott de egna ord och talesätt, invånarne i en provins bruka, böra anses för dess dialekt,” den andra, att “ett landskaps dialekt är sammanfattningen af alla der bruklige ord och talesätt, som från högspråket afvika.”
Den sednare åsigten har här blifvit följd; enär förf. för sin del anser det vara fruktlös möda, att med full visshet söka uppfatta, hvilka talets egenheter tillhöra en ort allena. Så länge nemligen menniskorna tidt och ofta flytta från ena bygden till den andra, måste väl också språket följa med på färden; och det som i dag är Wermländsk dialekt, ingår så inom kort i t. ex. Östgötamålet.
En enda inskränkning har dock blifvit gjord i det här antagna dialektbegreppet, neml. der fråga varit om sådane från högsvenskan afvikande ord, hvilka alltför allmänt förekomma; och hvaraf, som ett par exempel, må nämnas de af hvar och en ofta hörda “khär” i stället för karl samt “mä” för med, jemte flera sådane.
Då detta bidrag till Wermlandsdialekten först utarbetades, ingick det visserligen i planen derför, att anställa jemförelse mellan denna och, så väl öfriga svenska dialekter, som ock hvad i norska folkspråket kunnat ha något slägttycke dermed; men då pålitliga uppgifter om sistnämnde språk ej förr än i sista stund varit att inhemta, har denna plan blifvit frångången, så att till och med redan förut upptagne norska ord nu blifvit utstrukne.
Der något ord är beslägtadt med Isländskan har sådant blifvit främst inom parentheserna uppgifvet efter abreviationen Isl. Öfrige namnförkortningar äro:
- Dl. = Dalspråket.
- Fsk. = Finnskogens dialekt.
- Gtl. = Gottländska.
- Hls. = Helsinglandmålet.
- Jmt. = Jemtländska.
- Nr. = Nerikska.
- Sk. = Skånska.
- Sm. = Småländska.
- Vg. och Ög. = Vest- och Östgötska.
- Ång. = Ångermanländska.
När det Wermländska ordet förekommer oförändradt i ett annat landskap, antydes detta förhållande genom ett = inom parenthesen och näst efter det landskaps signatur, der likheten finnes.
I en af de anmärkningar, som i det föregående blifvit
gjorda rörande Wermlandsspråket, har å sid. 8, 5 och 6
raderne nedifrån, influtit en omening, hvilken här må rättas.
Der står neml. “det ĕ, hvilket här och der finnes inskjutet
före i st. för vissa ords slutkonsonanter”; men detta bör
vara: "det ĕ, hvilket, i ersättning för en bortkastad
vokaländelse, finnes inskjutet näst framför vissa ords
slutkonsonanter.”
- Aflysning = tacksägelse öfver en död.
- Agnbrö’, se sid. 113.
- Agre (Fsk.) = hafra.
- Ander = änder.
- Anger (Isl. angradr. Vg, angsen e. ångse, Ög. ångsen) = ängslig, bedröfvad.
- Ansigtaan = kinderna.
- Armqvahler, se qvahler.
- Armväst, se s. 40, 47, 57.
- At (Isl. subst. hetsande till strid (om djur).) = åt, emot; deraf också fiendtlig, t. ex. “Denna menneska ä’ ja’ så at.” (a ljuder här som i allt.)
- Attat = utmed; attatteranner = bredvid hvarandra.
- Ave = stillastående vattensamling, särdeles på ängar och betesmarker; betyder i Ång. o. på Gottl. en grund vik.
- Bakelse e. pakelse (Fsk.) se s. 75.
- Bank = ugnsafsats, se vidare s. 101.
- Barkbrö’ se s. 112.
- — söbb, bröd tillredt af bara bark, bör skiljas från föreg.
- Batte, batt = binda, band.
- Benbrö’, se sid. 112.
- Bergfolk, se s. 117.
- — fä, se s. 52.
- — hunn’, se s. 52, 117.
- Betroen’smärken = röda lappar på rocken, hvarom se s. 47.
- Bistersynt = barsk.
- Bittje (Isl. Bikkia, Jmt. Bitja, Ög. Bycka, Engl. Bich) = tik.
- Bjellbann’, se s. 55.
- Branner = bränder.
- Brum e. Brått (Isl. Brot = veck,Gtl. Bräm) = skygge på en hatt.
- Bry på förståndet för någon = vara tokig. Ex. “Di sejer dä’ bryr på förstånne för ’o’” = de säga hon är från vettet.
- Brynjebär (Jmt. Bränbär) = hallon.
- Bromsguĕss e. Brömsqvarn = bromsgunga, hvarom vidare se s. 9.
- Brå (Isl. Bratt, adv., Gtl. Brat) = kort, hetsig, hastig.
- Brö’mosse = Islandsmossa.
- Bröstduk = väst, se s. 47.
- Bygg (Isl. Bygg) = korn; deraf Byggbrö’.
- Byje = laga. Ex. “Ta’ å’ byj denna tröja at mej; dä’ ska’ vaěr tre bötter (lappar) på’o’!”
- Bändler = bärarställning (i Jösse H.) af samma slag, som i Nysocken kallas kass e. bärkass.
- Böta (Isl. Bot = lapp) = laga; deraf Bötter (äfven i Sm. brukl.)
- Dagsätt (Isl. Dagsetr, Dl. =, Ög. Dagsättning) = skymning, (då dagen sätter sig till hvila?) — The sun is setting (solen går ned) heter det i England.
- Dam (Isl. Dampi = rök, dunst) = dimma.
- Denne, om detta pron. se s. 48.
- Dragsäng, se s. 127.
- Dråsebrö’, se s. 112.
- Dräng = medhjelpare, biträde. Ex. “Landtmäterns dräng” = Landtmätare-eleven e. Auskultanten; “Drängen hos Fogden” = Uppbördsskrifvaren, o. s. v.
- “Dä’ dräger ingan ’tå’” det kan komma på ett ut; se vidare s. 49.
- Dämpel = fjerding, kagge (i Elfdalen).
- Dögergo’ = god för dagen, ombytlig, äfven istadig.
- Dörrgåta, se Gåta.
- En je, se je.
- Fahl e. Fähl = spår, t. ex. “Folkefahl”.
- Fara illa = få missfall.
- Farli’heta = illamående, särdeles sådant, som man på något öfvernaturligt sätt tror sig hafva iråkat; se s. 92.
- Faseri = spökeri.
- Feg (Isl. feigr, Ög. =) nära döden.
- Fin = hygglig, human.
- Fische (äfven Fesche) = fiska; deraf Fischedon = fiskredskap.
- Fjä’rann (Sm. Fjäderhane) = tjäder.
- Fjöl (Isl. Fiöl) = bräde.
- Flepe (Isl. Fleipra = sladdra, Ög. o. Sm. Fläpa) = begabba. I Ångerm. har flepa en motsatt betydelse: ej kunna tala för sig och på Gtl. är Fläipä = lipa.
- Flep = begabberi och Fleptuter = en ovettig person; det sedn. förmodl. af flepa och tut, hv. i Vesternorrl. län betyder mun och under samma benämn, troligen äfven förekommer i Wermland.
- Flätta = band e. snöre på en kjol; se s. 46.
- Fogde = Uppbördsskrifvare.
- Forskæll (Gtl. Förskēl) = skillnad.
- Frå (Sm. Frae) =fradga; deraf fråost, se vidare s. 121.
- Frökorn = utsädesspannmål.
- Fuggus = Fähus.
- Fäll’ e. föll' (Ög. fälle, fuller, Vg. la) = väl, visserligen.
- Färster (Dl. Fäslär) = band.
- Förtjust = förskräckt.
- Gannes (Isl. Gan = trolldom) = sönder, förbi, förderfvad.
- Gaschgåhl = gärdesgård.
- Ghlasaan, glasane (Jmt. och Hels. Ghlase) = fönstret.
- Ghlavarsam (Jmt. Glavär) = glad, treflig.
- Ghlåmme (Hls. ghlåma, Jmt. ghlåm) = med förvåning betrakta något, stå och gapa. Ex. “Hva’ står du der å’ glåmmer ätter?”
- Gohlf = lass. Ex. “Ett golf hö” = ett vinterlass hö.
- Greer, grejer = saker, redskap, omständigheter; stundom äfven reda. Ex. “Jä’ har inga grejer på dä’.” Under sistn. betyd. förekommer i Ångerm. Grea.
- Grufva (i Ång. stället i spiseln, der askan ligger, i Sm. mindre spis framför bakugnen; Jmt. Grofva e. Askgrofva = eldstad) = förvaringsrum för kol, hvarom vidare se s. 101.
- Gräsbrö’, se s. 112.
- Gröm = dugtig.
- Grön = ljung; deraf Grönbrö’ = ljungbröd, hvarom se s. 113, samt Grönås = ljunghed.
- Grötjonge, se Jonge.
- Grötkäpp, se s. 102.
- Gussin (Hels. Gusinn’er, Vg. Gusönne) = Gud signe! God dag!
- Gå på vahla = gå på bygden.
- Gåta (Isl. Gàtt öppningen bakom dörren, mellan dörren och väggen) = ett väggskåp, hvarom vidare se s. 50.
- Gäĕll, gällŏm (Sk. skulle, höskulle; Jmt. Gälle, Fjesgäll = Fähusskulle; Ång. rum i fähuset) se s. 39, 51.
- Gätte (Isl. Gæta, Hels. Geta, Dl. o. Jmt. Gäta) = gå vall; deraf gätarungar = små vallhjon, gätterjänta = vallflicka.
- “Gömma gulle’ unner getspähl'n” = vara slösaktig, (Getspähl= getsvans.)
- Hackebrö’, se s. 112.
- Hahlaan (Isl. Herdar, Ög. Hähla, Sm. o. Gtl. Härdar) = skuldrorna.
- Hajs = hals.
- Hal = brant, sluttande (i Jösse H.).
- Halmbrö’, se s. 112.
- Hatt, se s. 42.
- Herrberge (Isl. Herbergi), se s. 51.
- Hi, hia = hed, heden.
- Hjersel (i Filipst. Bergslag Hjersen) — hjerna.
- Hjuling = stryk (kringklappning?).
- Hocken = hvilken?
- Hogster = vindfälle.
- Holkar = strumpskaft, se s. 40.
- Homre = linplantans fröhylsa; deraf Homrebrö’, hvarom se s. 112.
- Hopdrick = högtid, hvarom se s. 41.
- Hovere (Gtl. hoverä) = vara stursk, stoltsera. Ex. “Han hovera’, så dä’ va’ änna skrofvit elännit.”
- Hugse (Isl. hugsa = öfverväga, betänka; Vg. huga, Filipst. bergsl. erhåge, Dl. ugsa, Sm. hugsa, hvaraf hugsan = minne) = minnas.
- Husfolk = rothjon.
- Hussa = gunga.
- Hyggli’ = vacker.
- Hy = hö; hymeser, se meser; hyvär = hö-väder.
- Håner (samma tonvigt som ånger; heter på Gottl. hånn) = horn; deraf
- Hånaan (egentl. bestämda formen af föregående) = horn med 3 hål, hvarpå vallhjonen blåsa.
- Hånna = huru e. hvad?
Hårnäfver | ⎫ ⎬ ⎭ |
= hårprydnader, hvarom vidare se s. 31. | |
— | stryk |
- Häck = sängafdelning, hvarom se s. 127.
- Häf (Isl. häfir = decet, Dl. äf, Jmt. o. Hls. =) dugtig, förträfflig, en person som är som han bör vara.
- Häfder = spår, märken, ruiner.
- Häfti’ = hurtig, god e. i godt skick.
- Hätta (Dl. ätta, Gtl. hättä, Sm. =) mössa.
- Ingan = intet, icke, se s. 49.
- I träg (Isl. tregr = ovillig) = med berådt mod, tredskande. Ex. “Han gör dä’ bara i träg.”
- Islandsmossebrö’, derom se s. 112.
- Je’ e. jä’ = jag; i Ny socken: En je.
- Jo e. Jong = Jon.
- Jonge (Isl. Jungi = den slöa delen af ett knifblad, Sm. junge, Jmt. =) knif; deraf grötjonge, den knif, hvarmed näfgröten skäres.
- Jänta e. Jäĕnt = flicka.
- Jährs = Jöns.
- Jönsek (på Fsk.) Jöns e. Johannis dag, midsommarsdagen.
- Kaf = alldeles. Ex. “Dä’ ä’ allt kaf umöjli’t.”
- Kalla (Sk. o. Sm. Kålla, Gtl. Kaldu, Vg. =) Frossa (subst.)
- Kass = bärarställning, hvarom se s. 42.
- Kavere, se Hovere.
- Klammer = steniga, svåra platser uppe i skogen; i Jmt. = klypa e. press.
- Klinge = trissa: deraf klingelaggd = trindlaggd.
- Kokstuga, se s. 110.
- Kolle e. Kollebötta (Isl. kolla = kärl utan handtag) = mjölkbytta. (Kullerbylla = rörelse, snarlik en byttas, då denna rullas utåt ett plan?)
- Kothabad = ett dugtigt kok stryk; se vidare s. 31.
- Krack = bänk, ursprungligen af ett enda klufvet furuträd och då försedd med blott 3 ben af sjelfva trädets grenar.
- Kringgusselåg = kringgunga (karusell).
- Kuĕj = koja.
- Kunt (Dl. kuns, Hls. =) större näfversäck.
- Kutte, kytte (Hls. kuta, Dl. kåjta, Jmt. kåjta, kuta, kyta) = hoppa, springa.
- Kyndel (Isl. Kyndill = ljus) =bloss; deraf kyndelmil, hvarom vidare s. 70.
- Kåve (Isl. kofi = hydda, Dl. kufvå = sängkammare, Jmt. kåva, Vg. =) kammare, hvarom vidare s. 50.
- Könner (Dl. kynär, Jmt. kyn, kynan) = kor. I Vg. bet. köna = hornkreaturen i allm.
- Köttje = kyrka; deraf köttjebohl = kyrkebohl, Ny sockens prestgård.
- Lagman = hvilken lagkunnig person som helst, till och med en vanlig bond-advokat.
- Lamme e. lammejern gångjern; deraf Lamjekrok = dörrhake.
- Lee (Sk. Le) = lie; deraf Leetäger = lieband, se täger och s. 54.
- Lell (Vg., Jemt., Hels.) = likväl.
- Leta (Isl. litr, Ög. o. Hls. let, Jmt. o. Ang. lett, Gtl. lit) = färg.
- Lifstycke = väst, se s. 40, 57.
- Liksliper, se sliper.
- Likka (Isl. lika, Vg. o. Hls. lika, Engl. like = tycka om) = behaga, convenera. Ex. “Dä’ likkar me inte.”
- Likkre, likkascht (Vg. likare, likast) = bättre, bäst.
- Lill-ost, se s. 44.
- Limme (Isl. Lim = qvistar, Dl. lajmä, Jmt. limmen, Gtl. limen, läjmä) = qvast.
- Lockunge (Fsk.) = oäkta barn (som genom förförelse e. lockande kommit att se dagen?)
- Loft (Isl. lopt, Vg. =) vind, se s. 51.
- Lolla, lollning, derom utförligt s. 104, 105.
- Lås-taska, se s. 47.
- Lägga om = bry sig om. Ex. “Jä’ lägger ingan om mer” = jag bryr mig ej om mer.
- Löfver (samma tonvigt som böner) = prydnad på strumpor, hvarom vidare s. 39.
- Löp = banor i backarne, utför hvilka stockar nedkastas, se s. 37.
- Mange (i fråga om tid) = mycket. Ex. “Hur mange ä’ khlöcka?”
- Manslagare (Isl. Mannslag = mord, nederlag) = mördare.
- Mansfall = mansålder. Ex. “Dä’ skeĕdd för tre mansfall tebaka.”
- Mastuga = badstuga (af masa, sitta och masa e. värma sig?)
- Meser e. miser = bärarapparat, sammansatt af granbågar och björkvidjor.
- Mongär (tonvigt som körsbär) = mamma.
- Moro (Isl. mor = sinnelag och ro = lugn) = nöje.
- Morosam = nöjsam.
- Motti (Fsk.) = näfgröt.
- Myrslog, se slog.
- Målter = hjortron. (I Jemtl. är multa de fullmognaste hjortronen.)
- Mönnpråm = ekstock, som ros med blott en åra; se s. 95. (Ursprunget till detta ord möjligen en mån (något litet) på folkspråket ofta uttaladt som e’ mön; af detta finnes neml. i Ög. ett verbum, i vissa trakter uttaladt som måna, i andra som mähne och möhne, med betydelsen: jemka fram, föra fram småningom. Sistnämnde möhne är trol. dets. som Wermlänningens mynne e. mönne, (ro med en åra,) enär sådan rodd gerna kan sägas föra båten fram så småningom e. blott en mån.
- Mönnpråm, således en farkost hvilken helt sakta flyttas framåt.)
- Mörkraan = skymningen.
- Na’, năssăn = hvad? hvad sade han? se härom s. 118.
- Ne = ni. Ex. “Lef så vähl, stå på ne så bra” (a här uttaladt som i pappa) eller “Lef så bra, ställ mä’ ne så vähl!”
- Necken, se s. 52.
- Neste (Isl. nesta, Jmt. nästa) = förse någon med matsäck för en resa.
- Niffel = skinnsäck.
- Nisch = Nils.
- Nyårstrå’, se s. 54.
- Nystuga, se s. 50.
- Nåt = hornboskap; nåt-yxa, se s. 53.
- Näfgröt = gröt, som trol. fått sitt namn deraf, att den kokas så fast, att den som bröd handteras med näfvarne.
- Näfverskomil, se s. 70.
- Nätt = bra, lyckosam, förmånlig.
- Nävvra = hårprydnad = hårnäfver.
- ’O’ = hon, henne. “När du får ha ’o’, så länge som jä’ ha ha’tt’o’, så bhlir du fäll’ nöjd mä ’o’.”
- Omtrent = omkring, vid pass.
- Oppljust = klar dager.
- Ostmus (Ög. Ustemus, Jmt. Kjesmus) färsk-ost, lill-ost.
- Pall (af de äldre kallad Pallom) = spis.
- Promm = ekstock (i Elfdalen; vesterut pråm).
- Puken = Satan.
- Pönte sej = hyfsa sig.
- Qvahler e. qvahlband = rödhvita kantband kring armlinningarne, se s. 47.
- Qveer, qvier e. qvejer (Isl. Qvi = öppen plats, omgifven af vallar e. buskar) = instängda beteshagar, dit kreatur insläppas för markens gödning. På Gottl. qväjä = trång körväg mellan tvenne gärdesgårdar.
- Raĕp = repa. Ex. “raĕp löf.” A uttalas här som i pappa.
- Rappe = röfva, plundra. (Detta liksom föreg. påminnande om rapio?)
- Reft = rad.
- Rejer = stänger.
- Resvä’n ett slags förstuga utanför Finnpörtet; se vidare s. 100.
- Ri (Isl. Hrid e. rid) = tid. Ex. “E’ litta ri.”
- Rips (Lat. ribes, Gtl. rips) = vinbär, brukligt närmast norska gränsen.
- Russa = vagga.
- Rya = badstuga, i hv. den ännu otröskade säden torkas.
- Råa; om denna trollska personlighet se s. 52, 125.
- Ränne (Jmt. ränna, Engl. ran = sprang) = springa.
- Röja (Filipst. bergsl. ry, Dl. rä, Ång. =) tjäderhöna.
- Rökpipa = skorsten å finnpörtet; se s. 82.
- Rökstuga, se s. 82.
- Rörslung = ljung = grön.
- Sittstuga, se s. 50.
- Sjörosor = neckrosor.
- Skamnum = i förlägenhet, utan. Ex. “Jä’ ä’ kaf skamnum för penga.”
- Skara = bänk; se s. 50.
- Skrof (i sammansättningar) = särdeles, fullkomligt. Ex. “skrofbra, skrofsäkert.”
- Skrofvit = särdeles, fullkomligt, öfver all måtta. “Dä’ va’ änna skrofvit hva’ han har möe penga’.”
- Skrömme (Hl. skrymma, Vg. skrömma, intaga rum, inrymma) = se ut, visa sig. Ex. “Detta berg skrömmer inte så långt”, d. v. s. ser inte ut att ligga långt borta.
- Skytteri = jagt.
- Skåle (Isl. skáli = sängkammare, äfv. hus, Ög. skäle) = vagnslider.
- Skålle (Isl. skolla = vara i sigte, Vg. skålla) detsamma som skrömme. Ex. “Är det långt till den der skogen? — Ja dä’ ä’ dä’, fast dä’ inte skåller så långt.”
- Skåpsäng, se s. 38.
- Skårann’ = tiden för sädesbergning.
- Skåte = med stång skjuta en båt emot strömmen; deraf skåtaan = stången hvarmed detta verkställes.
- Skönne = synas.
- Skōnje = förstå, kunna. Ex. “Han skönjer någe Finske.”
- Slammerall = stenig, ojemn (troligen af slamra = bullra).
- Slem (Isl. sleima = ett nöt, oduglig menniska) = dålig, usel.
- Sletji (Isl. sleikia, Dl. slätja) = slicka. Ex. “Stå int’ der å’ sletji, för du bhlir fäll iĕnt aĕnt än en bontjesletji, vänt’ jä’!” d. v. s. stå inte der och slicka, ty du blir väl inte annat än en bunkeslickare, kan jag förmoda!
- Sletje (Ög. sleke, Hels. släke, Gtl. slajka) = blandning af mjöl och salt, att locka kreaturen till sig med.
- Sletjiskräppa e. sletjitaska = en af spunnet kosvanshår, förfärdigad väska.
- Slik = sådan; slikanen, slikane = sådanen.
- Slip = släda.
- Sliper e. Liksliper = inproviseradt åkdon att köra lik på: se s. 85.
- Slog e. Myrslog = slotterdal, myrdal; myra e. mosse i det skick, att den möjligen kan odlas och med så pass gräsvext, att den hvart annat år kan slås.
- Smådräng, se s. 57.
- Smäckall = fet, mäktig (om mat).
- Snö-tt (Isl. snaudr = arm, fattig) = knapp, ringa. Ex. “D’ä’ snött e’ mil te byn!”
- Snöplaggad (Ång. snö) = tunnklädd.
- Sopp = svamp.
- Spisstuga, se s. 110.
- Spähl =svans på småkreatur.
- Stabbur = visthusbod; se s. 51.
- Steck-russa = vagga, förfärdigad af stickor.
- Steck-tann = mindre brädlapp (sticka) med flera inskärningar (tänder), hvari värmestickorna fästas.
- Stenklammer = klammer.
- Storme = prata.
- Stutt = ständigt, stadigvarande; i Dl. kort.
- Styf = dugtig.
- Stäcket = kort (brevis).
- Stö (Isl. stödugr, Jmt. stött, Hls. =) stadig.
- Survälling, se s. 111.
- Svalg = gång e. öppen förstuga; se s. 51.
- Svang (Isl. svangr, Ög. svånger, Ång. svänger) = hungrig.
- Svenskstuga, se s. 82.
- Svinge = gunga (både subst. och verb.).
- Synjallt = tungt, mödosamt.
- Sårfött = ömfotad; (i Dl. sår = öm, samma betyd. har det Isl. sár.)
- Säl = glad. Ex. “Harre Gu’, så säl ja’ ä’ i detta” (i denna stund).
- Sälglöfbrö’, se s. 112.
- Säta (Isl. sæta, Vg. sätta, Dl. o. Jmt. =) lyda. Ex. “Han sät’ inte hva’ je’ säger.”
- Sätt i punn = sätta under som stöd. Ex. “Sätt naen i punn; sätt naen båhl i punn!” = sätt något uppinunder; sätt något under der borta!
- Sätta opp = ställa i ordning, tillreda. Ex. “sätta opp en bädd.”
- Sättersönda’n; om denna högtidsdag, se s. 43, 55.
- Söĕm (äfven simje) impf. söm = simma. Engl. swim.
- Ta’ i = ta in, bestå. Ex. “Ta’ nu i en sup, om du ä’ nå’e te khär!”
- Tarre = sängafdelning, närmast taket, hvarom se s. 38.
- Ten e. tena = näfversäck, snarlik ett flaskfoder. Se planch.
- Thor åker = åskan går.
- Tilia = tidigt. Ex. “I måra tilia.”
- Tjenesdrängar, se s. 41.
- Tongel (Isl. tungl, Hls. tungel, Dl. tungläd) = måne e. kanske rättare nymåne, som har tunglik form. Ex. “Tongle’ e. tonglet lyser så klart.”
- Trallere = hovere.
- Tras e. stras (Hls. trax) =straxt.
- Trebott = kärl med fastsittande lock och jerngrepe.
- Tråten = svullen; tråtna = svullna; deraf tråtsjuka, hvarom se s. 110.
- Träjen = ett slags hylla; se s. 51.
- Träkke = draga.
- Tröje, se s. 40, 47.
- Tröste (Jmt. trosta) = kunna. Ex. Vill du visa mig vägen dit? — “Dä’ tröster ’a’ fäll göĕr.”
- Tyttbär = lingon.
- Tån (Gtl. tånn) = torn.
- Täger (Hls. tager, Dl. tågär) = de finaste rottrådarne af granen, sådane, hvaraf korgar och ystkar m. m. s. flätas.
- Unbur = bod med vind öfver.
- Utdrick = högtid, hvarom se s. 57.
- Utåt e. utat (a uttalas här som i att) = söderut (ut ur skogen, hvilken intager norra delen af provinsen).
- Vangel = långkärra med bulthjul af helt träd; brukas att köra foder, gödsel och mäld på.
- Vanta (Isl. =) fattas (deesse). Ex. "Hvad fattas hustrun, hon ser så sjuk ut? “Åh, dä’ vant ’o’ myttje; dä’ bryr på förstånne för ’o’.”
- Var (Isl., Vg., Gtl. och Hls. =) försigtig.
- Vari e. varit = bra. Ex. Hur mår du? “Åh, dä’ ä’ inte så vari!” — A uttalas här som i aldrig.
- Varme eld; varmestecker = långa torkade stickor, hvilka, fästade i sticktanden, begagnas i stället för ljus.
- Vassane = Ave.
- Vimpel = Dämpel.
- Vinne = bobin.
- Vön (Isl. och Ills. =) hopp, förhoppning.
- Vånn = vår; om detta pron. se s. 48.
- Vän, vänre (Isl. vænn, Ög. =) vacker, vackrare.
- Vante = tro, förmoda. Ex. “Klocka’ ä’ föll nij, vänt’ jä;” Klockan är väl 9, kan jag tro.
- Väs- e. Väschgåhrn (ved-gården) = vedboden.
- Vö = vid (partik.).
- Ystöhl (brukligt i flera andra provinser) = samqväm i prestgården, sedan församlingsboerne der aflemnat sin tribut af ladugårdens produkter, och hvarvid traktering och dans bestås.
- Ytterstuga, se s. 127.
- Yxstall = trädställning, att hänga yxor uti.
- Åh, välkommen! om detta talesätt se s. 43.
- Åhlfva = elfven (Klaran). Åhrsbacke (Isl. àrbacke) = elfstrand.
- Åskevegge, åsnevegge, åstevegge, åsikesten = stenyxa, funnen i jorden.
- Äntjĕlĕ = särdeles; förekommer oftast i sällskap med så. Ex. “En så äntjele fin khär” = en utmärkt hygglig karl.
- Äpplen (Johl-äpplen och Apel-äpplen) = potatis och äpplen.
- Ö’e (Sk. ödd) = af ödet bestämd. Ex. “Åh, han kunn’ fäll int’ bhli fresk; han va’ allt ö’e för dö’en.”
- Öga e. ögona = ansigtet. Ex. “Frodi’ i öga” = fet i ansigtet; äfven “tjock (o uttaladt som i mor) i öga”.
- Ögonstenaan = ögonen.
- Ögsyna = ögonen.
- Örö = laxöring.
- Ösa (Isl. ausa, Dl. äsa, Jmt. ausa, åsa, ösa och östra) = vattenskopa.
II.
Finska Slägtnamn[1],
i den ordning de, från norr till söder, förekomma i Elfdals, Fryksdals och norra Jösse härader.
Elfdals Härad. | |
a. Södra Finnskoga Kapell. | |
1.) | Hongoiset eller Hongoisia. Den förste af denna slägt, Toppo Hongoinen, byggde först Öfra eller Stor-Hjerpliden samt derefter Borangen. |
2.) | Ilmosia. Heikki af denna slägt byggde Nedra Hjerpeliden omkr. 100 år efter Ö. Hjerpelidens bebyggande. |
3.) | Huskoisia. Staffan Huskoinen byggde Husketorp, öst. om Hjerpeliden. |
4.) | Kymmenen byggde Afundsåsen, hv. också först kallades Kymelä. |
5.) | Wäddelainen byggde Midskogen. (I grannskapet byggde Pieselats, från Pielisjärvi, Peistorp, s. om sjön Værmunden på norrska sidan.) |
6—9.) | Lämoisia, Odriosia, Rintesia och Reisiasia. |
b. Ny Sockens Finnskog. | |
10—13.) | Haoisia, Hackisia, Tarvaisia och Sikkaisia (Svinslägten). Den sistnämnda förekommer äfven i |
Fryksdals Härad. | |
och | |
a. Hvitsands Socken.
| |
b. Lekvattnets Kapell. | |
14.) | Hämälainen, (Tavastländaren,) byggde Långsjöhöjden, nära Norrska gränsen. |
15.) | Levkoinen byggde Lukanen, den äldsta bostaden i Lekvattnet. |
16.) | Kähkölässä. Mikko Käkköile byggde Käckstorp. |
17—22.) | Häppoinen, Orraisia, Moilasia, Kartaisia, Riäkisia och Suoroisia. |
23.) | Perkelainen omtalades i Lekvattnet, utan bestämd vistelseort gående på bygden. (I fall detta namn får deriveras från Perkele, (Satan,) kunde man kalla denna slägt Satungarne. |
c. Gräsmarks Socken. | |
24, 25.) | Mättan e. Mättasia, (Fjärandes- eller Tjäderslägten,) och Ronkoisia (Korpslägten). |
Jösse Härad. | |
Bogens Kapell. | |
26.) | Kavalasia. Grills Matsson Kavala, från Rautalambi, byggde Stor-Bogen, den första bostaden i Bogens Finnskog. |
STOCKHOLM, P. A. HULDBERGS BOKTRYCKERI, 1852.
- ↑ Dessa namn hafva, utan anspråk på att vara rent Finska, blifvit upptecknade så som de i orten uttalas.