Vid tvåhundraårsfesten till Calderons minne
| ← Sång öfver Esaias Tegnér |
|
Rafaël → |
| På Wikipedia finns en artikel om Pedro Calderón de la Barca. |
Vid tvåhundraårsfesten till Calderons minne.[1]
1.
Skalden och hans tid.
O skaldekonst, du ljufva,
Som, ömsom örn och näktergal och dufva,
På lätta vingar kretsar
Kring Tajos dal som Sevebergets spetsar!
Din milda magt är vorden
Som himlen fri och mera vid än jorden,
Du bor i norr som söder,
Der isen rår, der eldig drufva glöder.
Din flygt i dag bevinga!
När tvenne sekels tempelklockor ringa
Att hyllning sångarn bära
Hvars helga lyra var Castiliens ära,
Flyg ut, o fogel, flyg från Mälardalen
Till spanska, korsbekrönta katedralen!
Bland Burgos’ berg, der silfverforsar fragga,
I blomsterdaln stod sångarfurstens vagga,
Han växte upp ur stolt hidalgoslägt.
Romanzon sjöng i första lefnadsvåren
För barnet der om Cid Campeadoren,
Men doft, från Burgos’ dôm, ett miserere
Till gossen gungade med vindens flägt.
Det var ej längre fullt hvad förr det varit,
Det land, hvars vimplar öfver hafven farit
Till Montezumas hem på dristig färd.
Ej Lusitanien mer, ej Holland lyda
Det stridsbaner, som torn och lejon pryda,
Men två Sicilier än det svartsjukt hägnar
Och hälften än utaf den Nya verld.
Och märgfullt än, ett mörkögdt hjelteslägte
I Spanien växte. Sina sköldar sträckte
Det till en mur kring altar och kring tron,
Med dystert nit man kättarn öfvervinner,
Autodafén ännu som fordom brinner;
Fanatisk, stolt, en vakt med dragna klingor
Beskyddar ära, konung, religion.
Och höge skalder, sångens hvardagsgäster,
Stå, äfven de, som krigare och prester
Med svärd i hand, tonsur å korpsvart hår.
Cervantes blöder på Lepantos bölja,
Och Lope, som Armadan förr sågs följa,
Af rörelse till altargolfvet dignar,
När från hans vigda läppar messan går.
Så, nittonårig, under Albas fanor
Flög Calderon framåt på bragdens banor,
På Flanderns fält han följde ärans bud.
Vid fjerde Filips hof med stolta dramer
Han kavaljerer eldade och damer,
Men bytte, andaktsfull, vid altarringen
San Jagoriddarns mot kaplanens skrud.
Det var en tid, då konsten, trånfullt sinlig
Och lika trånfullt mystisk, öfversvinlig,
I djupa underfulla färger brann.
Velasquez’ bilder lifvet återgifva,
Men, svärmiskt skön, från månens halfva skifva
Murillos himlajungfru uppåt sväfvar,
Och dyster glöd det fanns hos Zurbaran.
En fantasi, som än var mörk som natten
Och än så ljuf som månsken öfver vatten
Och än som solnedgången varm och rik,
En magisk slöja bredde öfver tingen,
Och diktens Fenix höjde purpurvingen
Ur sjelfva kättarbålets hemska flamma,
Det var en tid af sällsamt skön hektik.
Mer fri än då var ofta menskoanden,
Mer ren såg blicken upp mot stjernelanden,
Men sällan egde dikten sådan färg,
Den var ett barn af andakt och af ära,
Och ur sofistisk, jernhård hederslära
Den sköt som aloën ur taggar spirar
Skarlakansröd ifrån Gibraltars berg.
Med folkets lif var sången fast förbunden
Och växte upp som det ur röda grunden
Af åtta sekels krig mot Morers ätt.
Förfinad väl hos Calderon den klingar,
Ty nu i hofvets sal dess välljud svingar,
Men likafullt den är sitt ursprung trogen
Och enar mörk passion med etikett.
Så blef hans sång af seklets diktning spetsen,
Så slöt han af den stolta sångarkretsen,
Ett tidehvarfs fulländning för sitt land.
Det gamla Spanien nästan låg på båren,
När han med sångens magt i sena åren
Det hyllas bjöd, som förr Don Pedro bjudit
Sitt rikes grander kyssa Ines’ hand.
2.
Komedien. Capa y Espada.
Gif plats, hvad facklor glimma!
Don Filip nalkas. Det är aftontimma.
I svart, med stela later
På Buen Retiros smyckade teater
Af pager föregången
Tar kungen plats i logen på balkongen.
En dvärg på knä syns bida
I karmosinröd drägt vid Filips sida.
Det stolta hofvet bara
Och Calatravas ädla riddarskara,
Det franska sändebudet —
Ej mera folk är till i afton bjudet.
En hviskning ej hörs sväfva,
Men qvinnohjertan ljuft af längtan bäfva
Och qvinnoögon brinna,
Ty i hvar pjes af Calderon de finna
Förutom annat allt, som kan förnöja,
»En älskare, som döljs, en dam i slöja.»[2]
Ty kärlek glödde, brann i dessa stycken,
Dem fin beräkning byggt i kapp med nycken
Och der Madrid har biktat stundens lif,
Der känslojollret vid ett fönstergaller
Byts i duell, der älskarn sårad faller,
Och kärleksäfventyret, bland försåten
Och hämden, firar vådligt tidsfördrif.
Hvad varma, purpurröda färger färga
Hans komedi »i mantel och i värja»!
Ett ord — och dolken upp ur slidan far!
En svartsjuk aning blott — och den är redo
Till hämnarvärf, stiletten från Toledo!
En skymt af tro att makans heder svikit:
Förr’n qväll gått om, sitt lif hon slutat har.
Så retligt stolt, så djupt af fördom bunden.
Men villigt slösande sitt lif på stunden
Om blott hans ära synes trädd för när,
Går caballeron jemt med hand på svärdet;
Tag dig i akt! Ej blott på lek han bär det,
I komediens myrtenlabyrinter
På lur bak rosenhäcken Döden är.
Allt vecklar in sig i en trasslig härfva,
En sinnrik konst sig enar med det djerfva,
Meanderlik intrigen slingrar fram.
Hvar vägg har lönndörr, spejare har natten!
»Tag dig till vara du för stilla vatten»![3]
Den lugna Clara spinner kärleksnätet
Just när som mest hon ter sig sedesam.
Tag dig i akt! »Man ej med kärlek skämtar».[4]
Man sticks af törnen, när man rosor hemtar!
Tag dig i akt: se Dorotheas lott![5]
Hur trolöst lemnas hon att ensam darra
Af sorg och skräck i dal’n vid Alpujarra!
Och mins Mencía! Som en lilja bryts hon
För att infanten älskar henne blott.[6]
Hvad brokigt lif! Förklädning! Maskerader!
Förstulna möten, bref och serenader!
O hvad dueñor, som man lurar käckt!
Hvad plymer, svajande från breda hattar!
Hur Gracioso åt sitt upptåg skrattar!
Hur ljum är natten, Prados lunder susa
Och fraset höres af en qvinnas drägt . . .
Så slog hans komedi, ett barn af söder,
Sin blomma ut, som doftar och som blöder,
En purpurros, som smeks af kärlig vind
Och till hvars kalk en yr papilio kryssar
På skimmervingar, lysten efter kyssar —
En purpurros, som bär en jordisk kärleks
Och jordisk njutnings rodnad på sin kind.
3.
Phantasus.
Men sångarfantasien
Har andra rymder dock än komedien.
Mer yppig, mera fager
I drömmens verld den går med krans af lager,
Den går i klostergångar,
Der vesperklockans toner upp den fångar,
Den går till sagans féer
Och binder krans af vilda orchidéer,
Den lyss till hafvets brusning
Och eolstoners underbara susning,
Den tar besvärjarns spira,
Som andeverldens hvita liljor sira:
Då darra land och vatten
Och trolska röster klinga genom natten,
När bländhvit måne, darrande ur fjerran
Ser ned på snöhjelmsmyckade sierran.
En tropisk verld hans diktning är. Lianen
Sig slingrar der, der ryter lejonhanen,
Ur snåren ormen på sitt rof tar sats,
Men plötsligt smälter allt i tunga töcken,
En samumvind far fram i brännhet öcken,
Der dock i fjerran snart en hägring blänker
Med jättestora, skimrande palats.
En skog hans diktning är. I mörka träden,
Der gullfrukt glimmar, tona fogelqväden
Om hemlig fröjd, men ock om hemligt ve,
Sefiren susar om en hemlig önskan,
En utsigt plötsligt öppnas genom grönskan:
Ned till en dal, der kyrkogården hvilar,
Sig sänker mystisk en cypressallé.
Hans sång ett kloster är. Allt jordiskt viker,
Du går bland crucifix och bland reliker,
Ciboriet glimmar under hymnens ton,
I klosterkyrkan helgonfanor vifta:
Fall ned på knä och dolda synder skrifta!
Se, ur en korsgång fromme ordensbröder
Sig närma tyst i fackelprocession.
Hans sång är hafvet. Än på jemnad spegel
Galèrer glida fram med hvita segel,
Som purpras djupt af aftonrodnans sken;
Än biktar, suckande, det djupets saga,
Än börjar det att jämra doft och klaga,
Än vräks det högt i storm, så djupet remnar
Och visar sanden med de dödes ben.
Hans sång är praktfull. Som i kröningskläder
Med riksklenoder fram i glans den träder.
Hans sång är svärmisk som en pilgrimskör.
Hans sång är klangfull: dessa toner rusa,
De regnbågsglänsande kaskader susa,
Hvart motstånd domnar, bäfvande det lyssnar
Och, vaggadt fram på silfvervågor, dör.
Förföriskt ljufva afgrundsröster föra
I vällusttoner till Justinas öra
En sång om jordens njutning, kärleks glöd.
Upp Satan står ur stormupprörda vågen,
Och Cyprianus, kärlekssjuk i hågen,
Förgäter himlen, tills, af himlen slagen,
Han himlen vinner åter i sin död.[7]
Af syndens sjukdom tärd, som själen sårar,
Med ruelsens och qvalets strida tårar
Står andakt, feberhet, mot korset böjd.
Af onaturlig glöd Eusebio brinner,
Men magisk frälsning genom korset finner,
Och Julia, synderskan, med armar slutna
Kring korset, sväfvar upp till himlens höjd.[8]
»En dröm är lifvet». Upp blott döden reglar
Den port, som andars magt tills dess förseglar,
Blott döden väcker oss ur drömmens blund.
Så låt oss drömma rent, att, när vi vakna,
Vi ej må ångra, liksom ej vi sakna!
I drömmen än Försynen huldt oss ledde
Och bröt vårt trots. Du spörje Sigismund![9]
Hell honom, hell den ädlaste af alla,
Hell Portugals infant, som stolt hörs kalla:
Framåt, framåt för Christus och Avis![10]
Han spränger fram, han fångas, han blir tagen,
Då glänser klart hans kristna mod i dagen:
Må han i kedjor gå, blott Ceuta räddas,
För högt det vore som hans frihets pris!
Fernando, klaga! Hulda Fenix, klaga
Om blommors och om stjernors korta saga!
En oförgänglig saga blifvit hans:
Som kristen prins och som martyr han lider
Och segrar herrligt i sin död omsider,
När än till stormning han i ordensmanteln
De sina leder med förklarad glans.
Hell skalden ock, som denna bild har danat,
Der allt hvad tålamod och fromhet anat
Fått mandom i en riddarskön gestalt!
Hans sång ej mer som purpurrosen prålar:
Som solros högt mot andesolens strålar
Den blickar nu med öfverjordisk kärlek,
Som lider allt och som försakar allt.
4.
Autos.
Den helga klockan ljudar.
Hvad gyllne mitror, hvilka purpurskrudar!
Lekamensfesten firas,
Balkongerna med bjerta täcken siras,
Från fönstren rosor slungas,
På Junivindar fromma hymner gungas:
Som helig triumfator
Monstransen skrider genom stadens gator,
Och bakom Gudsbelätet
Går vördsamt det katolska majestätet.
I rymden rökverk simma,
Från alla händer hvita vaxljus glimma.
Nu stannar tåget. Hvarje blick sig rigtat
Till det mysterium Calderon har diktat.
Här domna sakta alla tidens vågor,
Här himlen sjelf besvarar jordens frågor,
Madrid får se Guds Lams Jerusalem.
En orgelton förnims ur andeverlden,
Vid målet står man nu för pilgrimsfärden,
Ackorder klinga, dem ej jorden födde,
Det är ett strängt, högtidligt requiem.
Lägg af, o menska, själens hvardagskläder!
På heligt rum, på himmelsk mark du träder,
Stå vördnadsfull, o jordens son, och stum!
Marias son i stilla frid härinne
En mystisk nattvard firar med ditt sinne;
När med sitt ursprung anden sig förenar,
Som moln och skuggor flykta tid och rum.
På tröskeln står du till de tempelgårdar,
Dem en kerub med dragen klinga vårdar.
Nu brister slöjan och nu remnar skyn.
Ej menskobarn med stoftets skröpligheter
Du skådar här, men Herrans Guds profeter
Och de Sibyllor Buonaroti danat;
Du ser med Rafael Hesekiels syn.
Ej kött och blod, ej heller fantasier,
Men stora, lefvande allegorier,
Symboler, typer dig till mötes gå,
Naturer luttrade från jordens strider,
Den himmelska idéns karyatider
Som, medan jordens år och sekel svinna,
För Majestätets tron beständigt stå!
Ridån går upp till verldens kungsteater,[11]
Der Gud för menskor skrifvit och för stater
Den roll de skola troget föra ut.
Sufflör är Lagens ord, som blef oss gifvet,
Å ingångsdörrn till scenen, som är lifvet,
En vagga syns, en graf å utgångsporten.
En gång, en gång är skådespelet slut.
Afklädningsrummet vinkar. Allt sig jemnar:
Monarken purpur der och krona lemnar,
Sin skatt den rike. Dom skall förestå,
Och om i rolln de nu befunnits fela,
De få ej Mästarns stora nattvard dela,
När tiggarn kanske och den kyska nunnan
Till Herrans bord med salig längtan gå.
Belsazar skändar templets kärl vid festen,
Men vid hans bord, förklädd, är Döden gästen,
Och mene tekel skrifs på salens mur.[12]
På dödens floder ned till vålnadsverlden
En himmelsk Orfeus ställer, tålig, färden
På korsprydd båt. Eurydice han räddar,
Hvar menskas högre, himmelska natur.[13]
Långt bortom ändlighetens skumma gränser
Ett altarbord med kalk och hostia glänser;
Dit förs af englar jordens pilgrim hän.
Ur etern stilla andetoner qvälla
Och sången susar: Ave maris stella!
På ömse sidor om det höga altar
De fyra englar böja sina knän.[14]
Så öppnar skalden himlens helgedomar.
Hans djupa dikt i mystisk fägring blommar:
Ej purpurros, ej solros mer hon är,
Hon är passionsros, är den djupblå, stora,
Symboliskt törnekrönta passiflora,
Som täljer stilla Långfredagens under
För stilla sinnen, himmelska begär.
- ↑ Belönt med guldmedaljen vid den af Spanska Akademien öppnade sångartäflingen.
- ↑
Es comedia de Don Pedro
Calderon donde ha de aver
Por fuerza amante escondido
O rebozada muger.- Calderon.
- ↑ Guardate del agua mansa.
- ↑ No hay burlas con amor.
- ↑ La Niña de Gomes Arias.
- ↑ El medico de su honra.
- ↑ El magico prodigioso.
- ↑ La Devocion de la Cruz.
- ↑ La vida es sueño.
- ↑ El principe constante.
- ↑ El gran teatro del mundo.
- ↑ La cena de Baltasar.
- ↑ El divino Orfeo.
- ↑ A Maria el corazon.