Waverley/Kap 04
| ← 3. Uppfostran |
|
5. Val af lefnadsyrke → |
FJERDE KAPITLET.
Luftslott.
Jag har redan låtit förstå, att den läckra, kräsmagade och yppiga smak, som förvärfvas genom ett öfvermått af flyktig läsning, ej blott gjorde vår hjelte oduglig för allvarliga studier, utan äfven i viss mån ingaf honom leda för dem, åt hvilka han dittills öfverlemnat sig. Han var på sitt sextonde år, då hans afsöndrade vanor och tycke för enslighet blefvo så märkbara, att de väckte sir Everards ömma farhogor; han sökte motverka dem genom att förmå sin brorson att sysselsätta sig med jagt, som utgjort hans eget förnämsta ungdomsnöje. Men ehuru Edward ifrigt bar bössan under en jagttid, upphörde likväl detta tidsfördrif att roa honom, så snart vanan skaffat honom någon färdighet. Påföljande vår ingaf läsningen af gamle Isak Waltons bok om fiske Edward lust att blifva en »anhängare af metkroken». Men bland alla förströelser, som någonsin blifvit uppfunna till sysslolöshetens bistånd, är väl fiske det olämpligaste att roa en på en gång maklig och otålig menniska, och vår hjeltes metspö blef snart kastadt åt sidan.
Sällskap och exempel, hvilka mer än några andra bevekelsegrunder beherska och styra den naturliga riktningen af våra passioner, skulle nog haft sin vanliga inverkan på vår unge drömmare; men grannskapet var glest bebodt, och de obildade unga landtjunkare, det hade att erbjuda, voro ej af den klass, att de passade till Edwards vanliga umgänge, än mindre att uppkalla honom till någon täflan i de tidsfördrif, som utgjorde deras lifs vigtigaste sysselsättning.
Vid drottning Annas död hade sir Everard afstått från sin plats i parlamentet och, då åren tilltogo och antalet af hans jemnåriga minskades, efter hand dragit sig ifrån sällskapslifvet, så att, då Edward någon gång tillfälligtvis råkade tillsammans med bildade, väluppfostrade unga män af sitt eget stånd, han i deras sällskap kände en underlägsenhet, som ej så mycket härrörde af bristande kunskaper, som af oförmåga att beherska och ordna dem, han egde. En djup och tilltagande känslighet stegrade denna motvilja för sällskapslifvet. Tanken på att hafva begått det ringaste, vare sig verkliga eller inbillade, fel emot belefvenhetens fordringar var ett verkligt qval för honom; ty sjelfva brottet inger kanske ej somliga sinnen en så djup känsla af blygsel och samvetsförebråelser, som en blyg, känslig och oerfaren yngling erfar af medvetandet att hafva brutit emot etiketten eller ådragit sig åtlöje. Der vi ej känna oss hemmastadda, kunna vi ej vara lyckliga; och man kan derför ej undra på, att Edward Waverley ansåg sig hysa motvilja mot och vara oskicklig för sällskapslifvet, blott emedan han ännu ej förvärfvat den umgängesvana, som sätter oss i stånd att ömsesidigt skänka och emottaga nöje.
De stunder, han tillbragte med sin onkel och sin faster, användes att åhöra den berättelselystna ålderdomens ofta upprepade historier, och äfven der vid lag väcktes hans öfvervägande själsförmögenhet, inbillningen. Familjetraditioner och genealogier, hvaromkring sir Everards samtal gemenligen vände sig, äro just motsatsen emot ambra, hvilket, i och för sig ett värdefullt ämne, vanligtvis innesluter flugor, strån och annat lappri; hvaremot dessa kunskaper, ehuru i sig sjelfva af obetydligt värde, icke desto mindre bidraga att föreviga mycket af det, som är sällsynt och värdefullt i forntidens seder, och att åt efterverlden öfverlemna många märkvärdiga fakta, som ej på annat sätt kunna förvaras och meddelas. Om Edward Waverley derför emellanåt gäspade åt den torra skildringen af sin familjs ättartal samt alla de särskilda giftermålen och inom sig knotade öfver den skonslösa och långsläpiga noggrannhet, hvarmed den värde sir Everard förtäljde de olika slägtskapsförhållandena mellan den Waverleyska familjen och de tappra baroner, riddare och väpnare, med hvilka den var befryndad — om han, oaktadt sin förbindelse med de upprätt gående hermelinerna, ibland med sjelfva Hotspurs bitterhet i sitt hjerta förbannade heraldikens rotvälska, med dess gripar, flygande ormar och drakar, så fans det äfven ögonblick, då dessa meddelanden intresserade hans fantasi och belönade hans uppmärksamhet. Wilibert af Waverleys bedrifter i det heliga landet, hans
långa frånvaro, hans förmenta död och hans återkomst samma afton hans hjertas älskade gifte sig med den hjelte, som under hans frånvaro skyddat henne från skymf och förtryck; det ädelmod, hvarmed korsfararen afstod från sina anspråk och i ett närbeläget kloster sökte den frid, som aldrig förgår — till dessa och dylika berättelser kunde han lyssna, till dess hans hjerta brann och hans ögon glänste. Ej mindre rörd blef han, då hans faster Rachel omtalade lady Alice Waverleys lidanden och själsstyrka under det stora inbördes kriget. Den vördnadsvärda gamla möns välvilliga anletsdrag antogo ett högtidligare uttryck, då hon berättade, huru Carl II efter slaget vid Worcester funnit en dags tillflykt på Waverley-Honour, och huru lady Alice, då en kavalleritrupp nalkades för att genomspana huset, afsändt sin yngste son jemte en handfull betjening, med befallning att till hvad pris som helst uppehålla fienden en timme, så att konungen skulle hinna undkomma. »Och Gud hjelpe henne så visst», brukade mrs Rachel säga, i det hon fäste sina ögon på hjeltinnans porträtt, »dyrt fick hon betala sin furstes räddning med sitt mest älskade barns död. De hitförde sonen som en fånge, dödligt sårad, och man kan ännu skönja blodsdropparne ifrån stora förstugudörren, längs lilla galleriet och uppe i salongen, der de nedlade honom att dö vid hans moders fötter. Men det låg likväl en tröst i deras möte; ty han visste af moderns blick, att ändamålet med hans förtviflade försvar var vunnet. Ack!» fortfor hon, »jag påminner mig ganska väl hafva sett en, som kände och älskade honom. Miss Lucy S:t Aubin lefde och dog ogift för hans skull, ehuru hon var en af de vackraste och rikaste flickor i landet; hela verlden sprang efter henne, men hon bar hela sitt lif sorgdrägt efter stackars William; ty de voro förlofvade, fast inte gifta. Hon dog — jag kan inte påminna mig årtalet; men jag kommer ihog, att i november samma år, då hon fann sina krafter aftyna, önskade hon ännu en gång blifva förd till Waverley-Honour, och då besökte hon alla de ställen, der hon varit tillsammans med min grandonkel, och lät upplyfta mattorna för att se spåren af hans blod; om tårar kunnat borttvätta dessa, så skulle de ej nu vara att se der; ty det fans inte ett tort öga i hela huset. Man skulle ha trott, Edward, att sjelfva träden sörjde med henne, ty de fälde sina löf rundt omkring, utan att en fläkt rörde sig; hon såg verkligen ut som en, hvilken aldrig skulle få se dem gröna igen.»
Från dylika berättelser brukade vår hjelte smyga sig bort för att öfverlemna sig åt de fantasier, de alstrade. I ett hörn af det stora, mörka biblioteket, utan annat ljus än det, som frambragtes af de slocknande bränderna i den väldiga spiseln, kunde han hela timmar njuta af denna förtrollning, hvarigenom förflutna eller inbillade tilldragelser framställas liksom verkliga för drömmarens öga. Då uppstodo i en lång och ståtlig rad den lysande bröllopsfesten på Waverley-Castle, med dess verkliga herres resliga, afmagrade gestalt, der han stod i sim pilgrimsdrägt, en obemärkt åskådare af sin förmenta arftagares och sin tillärnade bruds giftermål; det elektriska slag, denna upptäckt förorsakade; vasallernas skyndande till vapen; brudgummens bestörtning; brudens förskräckelse och förvirring; det qval, hvarmed Wilibert märkte, att äfven hennes hjerta samtyckt till detta giftermål, samt den min af på en gång värdighet och djup känsla, hvarmed han bortkastade det till hälften dragna svärdet och för alltid vände ryggen åt sina förfäders boning. Derefter förändrade han skådeplats, och fantasien framstälde på hans önskan tant Rachels tragedi. Han såg lady Waverley sittande i hennes rum, med örat spändt på hvarje ljud och hjertat klappande af dubbel ångest; än lyssnade hon till de aftagande hofslagen af konungens häst och än, sedan dessa bortdött, hörde hon i hvarje vindfläkt, som susade genom parkens träd, bullret af den aflägsna skärmytslingen. Ett ljud höres på afstånd, liknande bruset af en uppsväld ström; det närmar sig, och Edward kan tydligt urskilja hästars galopp: skrik och rop, blandade med pistolskott, genljuda i salen. Ladyn springer upp — en förskräckt tjenare inrusar i rummet — men hvarför fortsätta en sådan skildring?
Allt efter som lifvet i denna drömverld med hvar dag vardt angenämare för vår hjelte, blef hvarje afbrott i samma mån obehagligt. Det vidsträckta område, som omgaf slottet och vida öfversteg storleken af en park, kallades vanligtvis Waverleys djurgård och hade ursprungligen varit en skogsmark, som till en del ännu bibehöll sin ursprungliga vilda karaktär, ehuru den här och der var afbruten af vidsträckta glad, der de unga rådjuren sprungo omkring. Den var genomskuren af breda vägar, som på många ställen voro halft igenvuxna med buskskog, der forna dagars skönheter brukat taga plats för att se hjorten förföljas af vindhundarne eller för att med armborstet få sigte på honom. På ett ställe, som kallades Drottningsplatsen och som utmärktes med ett mossbelupet götiskt monument, sades Elisabeth sjelf med egen hand hafva fält sju råbockar. Detta ställe var ett af Edward Waverleys favorittillhåll. Vid andra tillfällen brukade han med bössan på axeln och åtföljd af sin hund, hvilka tjenade till en ursäkt för andra, och med en bok i fickan, hvilken kanske tjenade som en ursäkt för honom sjelf, följa en af dessa långa alléer, hvilken, efter att under fyra mil[1] sakta hafva höjt sig, småningom afsmalnade till en ojemn gångstig, ledande genom det bergiga och skogbevuxna pass, som kallades Mörkandal och som plötsligt öppnade sig vid en liten djup, mörk insjö, som af samma skäl kallades Mörkantjern. Der stod i forna tider på en af vatten nästan omgifven klippa ett enstaka torn, som fått namn af Waverleys Fäste, emedan det under farliga tider ofta varit familjens tillflykt. Der hade, under krigen mellan husen York och Lancaster, de sista anhängare af Röda Rosen, som vågade förfäkta dess sak, fört ett plundringskrig, tills fästet intogs af den ryktbare Richard af Gloucester. Der bibehöll sig äfven länge ett parti kavaljerer[2] under Nigel Waverley, äldre broder till den William, hvars öde tant Rachel omtalat. Ibland dessa scéner var det, som Edward älskade »att grubbla på bittert ljufva drömmar» och att, liksom ett barn bland sina leksaker, af sitt lysande men onyttiga fantasiförråd utleta och ordna syner, lika strålande och lika flyktiga som en aftonhimmels. Den verkan, som denna efterlåtenhet hade på hans karaktär och hans lynne, skall visas i nästa kapitel.