Waverley/Kap 05

←  4. Luftslott

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 5. Val af lefnadsyrke

6. Waverleys afsked  →

FEMTE KAPITLET.
Val af lefnadsyrke.

Af den omständlighet, hvarmed jag beskrifvit Waverleys sysselsättningar och den riktning, dessa oundvikligt gåfvo åt hans inbillningskraft, torde läsaren måhända i följande berättelse vänta sig en imitation af Cervantes' roman. Men han skall göra min klokhet orätt genom en sådan förmodan. Min afsigt är ej att följa denne oefterhärmlige författares steg vid skildringen af en sådan fullkomlig förståndsrubbning, som misstyder de föremål, hvilka verkligen framställa sig för sinnena, utan att beskrifva denna vanligare afvikelse från sunda förnuftet, hvilken visserligen uppfattar tilldragelserna sådana de i verkligheten äro, men ger dem en anstrykning af sin egen romantiska färgton. Edward Waverley var så långt ifrån att af andra vänta sig någon sympati med sina känslor eller att tro, att tingens närvarande skick var lämpligt för förverkligandet af de drömmar, hvaråt han älskade att öfverlemna sig, att han ej fruktade för någonting så mycket, som att någon skulle upptäcka de tänkesätt, hvilka förestafvades af hans funderingar. Han hvarken hade eller önskade hafva någon förtrogen, för hvilken han kunde yppa sina drömmerier, och han insåg så väl den löjlighet, som vidlådde dem, att han, efter hvad jag tror, om han måst välja mellan hvilket straff som helst, som ej varit vanhederligt, och nödvändigheten att afgifva en kall och sansad redogörelse för den drömverld, hvari han tillbragte största delen af sina dagar, ej skulle tvekat att undergå den förstnämnda bestraffningen. Denna hemlighet blef dubbelt dyrbarare, då han vid tilltagande ålder kände de vaknande passionernas inflytelse. Qvinliga gestalter af utmärkt skönhet och behag började blanda sig med hans fantasis skapelser, och det dröjde ej länge, innan han började se sig omkring för att jemföra sin inbillnings foster med det verkliga lifvets qvinnor.

Listan på de skönheter, hvilka hvarje söndag utvecklade sin ståt vid sockenkyrkan i Waverley, var hvarken talrik eller utvald, och miss Cissley eller, som hon tyckte mer om att kallas, miss Cecilia Stubbs, dotter till squire Stubbs, var den vida drägligaste ibland dem. Jag vet ej, om det kom sig af en »ren tillfällighet», en fras, som i ett fruntimmers mun ej alltid utesluter en förutfattad afsigt, eller af likhet i smak, att miss Cecilia mer än en gång råkade Edward på hans älsklingsplatser i Waverleys djurgård. Han hade ännu ej fått mod att tilltala henne vid dessa tillfällen; men mötet var likväl ej utan sin verkan. En romantisk älskare är en besynnerlig afgudadyrkare, som ibland ej frågar efter, ur hvilket block han tillskapar sin afgudabild; och om blott naturen gifvit detta föremål en någorlunda dräglig andel af personliga behag, kan han lätt spela juveleraren och dervischen i den österländska sagan och ur sin egen fantasis fatabur rikligen utrusta henne med öfvermensklig skönhet och alla möjliga utmärkta själsförmögenheter. Men innan miss Cecilia Stubbs behag hade upphöjt henne till en verklig gudomlighet, eller åtminstone upplyft henne i jemnbredd med hennes heliga namne, fick miss Rachel Waverley en vink, som gaf henne anledning att söka förekomma den stundande apoteosen. Äfven de menlösaste och minst misstänksamma bland qvinnokönet hafva — Gud välsigne dem! — i dylika fall en instinktlikt skarp iakttagelseförmåga, hvilken ibland kommer dem att varseblifva tycken, som aldrig funnits till, men sällan förfelar att upptäcka dem, som verkligen ega grund. Miss Rachel vinnlade sig med mycken klokhet om, ej att bekämpa, utan att afböja den annalkande faran, och förestälde sin broder nödvändigheten af, att arftagaren till hans namn borde se någonting mer af verlden, än som var förenligt med hans ständiga vistelse på Waverley-Honour. Sir Everard ville till en början ej höra talas om ett förslag, som åsyftade att skilja honom från hans brorson. Han medgaf, att Edward hade litet anlag för att blifva en bokmal; men han hade alltid hört, att ungdomen var lärdomens tid, och hans brorson skulle fatta mera smak för jagt och landtbruk, sedan läslusten saktat sig och hans hufvud blifvit fullproppadt med kunskaper. Han sade sig ofta sjelf hafva ångrat, att han ej egnat någon tid af sin ungdom åt studier; han behöfde derför inte hafva skjutit och jagat med mindre skicklighet, och han skulle då hafva låtit S:t Stephens tak genljuda af längre tal än de ifriga »nej», hvarmed han såsom parlamentsledamot under Godolphins ministèr motsatt sig hvarje styrelseåtgärd.

Tant Rachels farhogor ingåfvo henne likväl skicklighet att vinna sitt ändamål. Hvarje representant af deras hus hade ju rest utomlands eller som officer tjenat sitt land, innan han nedsatt sig på Waverley-Honour, och till bekräftelse af sitt påstående vädjade hon till deras slägtregister, hvilket var en auktoritet, som man aldrig hört sir Everard motsäga. Med ett ord, ett förslag framstäldes för mr Richard Waverley, att hans son skulle resa utomlands under sin närvarande lärares, mr Pembrokes handledning, och genom baronetens frikostighet förses med passande underhåll. Fadern hade ingenting att invända emot detta förslag; men då han tillfälligtvis kom att omnämna saken vid ministerns bord, antog den store mannens ansigte ett allvarligt uttryck. Skälet härtill förklarades enskildt. Ministern anmärkte, att sir Everards olyckliga politiska tänkesätt gjorde det högligen olämpligt, att en ung man med så lofvande utsigter skulle resa på kontinenten med en guvernör, som sannolikt blefve efter farbroderns val och som skulle bestämma hans färd efter dennes föreskrifter. Hvilka personer blefve väl mr Edward Waverleys sällskap i Paris, i Rom, der alla slags snaror utlades af pretendenten och hans söner? — Detta var allt saker, som mr Waverley borde besinna. För sin del kunde han säga, att hans majestät hade en så god tanke om mr Waverleys förtjenster, att han — ministern — vore förvissad, att, om mr Waverleys son för några år ville inträda i armén, han kunde påräkna en sqvadron i ett af de dragonregementen, som nyligen återkommit från Flandern. En dylik vink kunde ej strafflöst åsidosättas, och ehuru Richard Waverley bäfvade för att stöta sin stolte brors fördomar, ansåg han sig ej kunna undvika att för sin son emottaga den sålunda erbjudna fullmakten. Han räknade likväl mycket, och med skäl, på sir Everards ömhet för Edward, hvilken ömhet sannolikt ej skulle tillåta farbrodern att misstycka något, som brorsonen kunde göra till åtlydnad af sin fars befallning. Två bref förkunnade detta beslut för baroneten och dennes brorson. Brefvet till sonen meddelade blott sjelfva saken och omnämnde endast de nödiga anordningar, som borde vidtagas för hans inställelse vid regementet. I brefvet till sin broder var Richard omständligare. Han instämde på det mest smickrande sätt med honom rörande tillbörligheten af, att hans son finge se litet mera af verlden, och han tackade honom på det ödmjukaste för hans erbjudna understöd; men han var högst ledsen öfver, att det olyckligtvis numera ej stod i Edwards makt att alldeles följa den plan, som blifvit uppgjord för honom af hans bäste vän och välgörare. Äfven han hade med smärta tänkt på ynglingens overksamhet vid en ålder, då alla hans förfäder burit vapen, och sjelfva majestätet hade värdigats efterfråga, om ej unge Waverley vore i Flandern, då ju hans farfar vid den åldern redan blödt för sin konung i det stora inbördes kriget. Denna fråga hade åtföljts af anbud om en sqvadron. Hvad kunde han göra? Han hade ej tid att rådfråga sin broders önskan, äfven om han kunnat förmoda, att denne hyste några invändningar emot, att hans brorson beträdde sina förfäders ärofulla bana. Med ett ord, Edward vore nu — sedan mellangraderna af kornett och löjtnant med lätthet blifvit öfverhoppade — kapten vid — — dragonregementet, vid hvars högqvarter i D— i Skottland han inom en månad borde inställa sig.

Sir Everard Waverley emottog med blandade känslor demna underrättelse. Vid hannoveranska ättens uppstigande på tronen hade han dragit sig ifrån parlamentet, och hans uppförande det minnesvärda året 1715 hade ansetts ganska misstänkt. Rykten hade varit gängse om hemliga mönstringar af underhafvande i månskenet i Waverleys djurgård och om kistor med karbiner och pistoler, som blifvit uppköpta i Holland och adresserade till baroneten, men tagna i beslag genom en vaksam strandridare, som, til tack för sin beställsamhet, en mörk natt prellades i ett lakan af en hop raska bönder. Ja, det sades till och med, att då sir W— W—, en af torypartiets ledare, häktades, hittades ett bref från sir Everard i hans nattrocksficka. Men det fans ingen öppen handling, hvarpå man kunde grunda en anklagelse, och nöjd med att hafva undertryckt 1715 års insurrektion, ansåg regeringen det hvarken klokt eller rådligt att hämnas på andra än dem, som verkligen gripit till vapen. Ej heller tycktes sir Everard röja några personliga farhogor, som motsvarade de rykten, hvilka voro gängse bland hans whigistiska grannar. Det var nogsamt kändt, att han understödde flere af de efter slaget vid Preston tillfångatagna och i Newgate och Marshalsea förvarade northumberländarne och skottarne med penningar, och det var hans ombud och vanlige advokat, som vid ransakningen ledde flere af dessa olyckliga adelsmäns försvar. Man tog derför för gifvet, att sir Everard, om ministrarne egt något verkligt bevis på hans deltagande i upproret, antingen ej skulle vågat på detta sätt trotsa den dåvarande styrelsen eller åtminstone ej skulle gjort det strafflöst. Men de känslor, som då förestafvade hans åtgöranden, voro en ung mans under en orolig tidpunkt. Sedan den tiden hade sir Everards jakobitism efter hand svalnat, liksom en eld, hvilken slocknar af brist på bränsle. Hans toryistiska och högkyrkliga grundsatser vidmakthöllos genom någon tillfällig öfning vid parlamentsval och provinsmöten; men de grundsatser, som rörde arfsrätten, hade fallit i ett slags förgätenhet. Det lät likväl särdeles missljudande i hans öron, att hans brorson skulle inträda i armén under braunschweigska dynastien, och detta så mycket mera, som det, oafsedt hans höga och samvetsgranna föreställningar om den faderliga myndigheten, var omöjligt eller åtminstone högligen oförsigtigt att söka förekomma det genom en kraftig mellankomst. Denna qväfda förtrytelse gaf anledning till många »ack» och »o», hvilka skrefvos på ett häftigt giktanfalls räkning, tills den värde baroneten, efter att hafva skickat efter rangrullan, tröstade sig med att uppräkna ättlingarne af de familjer af obestridd konungskhet, Granville, Stanley med flere, hvilkas namn funnos i detta militäriska register. Frambesvärjande alla sina känslor af familjestorhet och krigisk ära, yttrade han slutligen med en logik, som påminde om Falstaffs, att, ehuru det, när krig var nära att utbryta, vore en skam att stå på någon annan sida än den rätta, så vore det likväl en ännu större skam att vara overksam än att stå på den orätta sidan, om denna också skulle vara skändligare, än ordet »inkräktning» förmår uttrycka. Hvad tant Rachel beträffar, hade hennes plan väl ej alldeles utfallit efter hennes önskan; men hon var nödsakad att foga sig efter omständigheterna, och hennes förtret skingrades af den sysselsättning, hon fann i att utrusta sin brorson för fälttjensten, och hon blef högligen tröstad af utsigten att få se honom stråla i full uniform.

Edward Waverley sjelf emottog med liflig och uppenbar öfverraskning denna högst oväntade nyhet. Det var, som ett vackert gammalt poem uttrycker sig, »likt en eld satt intill ljung», en eld, som betäcker en enslig kulle med rök och på samma gång upplyser den med en dunkel låga. Hans informator, eller rättare mr Pembroke, ty han antog knapt någonsin titeln informator, hittade i Edwards rum ett skaldestycke i oregelbunden versform, hvilket han tycktes hafva författat under inflytelsen af de uppskakande känslor, som förorsakats genom att denna nya sida i lifvets bok plötsligt uppslagits för honom. Doktorn, som hyste en hög tanke om all poesi, som var författad af hans vänner och renskrifven i vackra, raka rader, med stor begynnelsebokstaf för hvarje rad, öfverlemnade denna skatt åt tant Rachel, som, med glasögonen fördunklade af tårar, förflyttade den till sin portfölj, bland en vald samling af recept, utdrag ur predikningar samt några romanser och jakobitiska visor, hvilka hon sjungit i sina yngre dagar. Poemet framtogs, då sjelfva portföljen jemte andra autentiska familjeurkunder lemnades till beseende åt den ovärdige utgifvaren af denna minnesvärda historia. Om det ej skänker läsaren något större nöje, skall det åtminstone bättre än något slags berättelse göra honom bekant med vår hjeltes förvirrade och upprörda själstillstånd.

När solen sjönk, en höstdag sval,
Ned öfver sjön i Mörkan-dal,

Då speglades i bölja blå
Hvart guld- och purpurmoln också.
Så tydligt i kristallklar våg
Hvarenda udde speglad låg,
Och tornet uppå klippan der,
Hvart träd, hvar blomma, fin och skär
— Af allt man såg en spegelbild,
Som om, från sorg och oro skild,
En verld, mer skön än vår, der låg
Djupt under insjöns klara våg.

Men snabba vindars lätta tropp
Nu väcker trötta sjöråt opp.
Hör, eken susar! Till dess ljud
Det lyss och tager på sin skrud,
Den dystra, svarta — krigar'n så
Vid härskri't drar sin rustning på.
Och nu, då stormen brusar ned,
Det skakar skumtäckt hjessa vred;
Mörk är dess kind, och på dess bud
Hörs vågen uppge tordönsljud. —
Den ljufva drömverld, nyss man såg,
Nu splittrades af vredgad våg;
Förintadt, slungadt emot strand,
Var nu det hulda sagoland.

Af sällsam tjusning rörd likväl,
Förvandlingen förnam min själ
När stormens strid med skog och våg
Jag från det gamla tornet såg;
Mitt hjerta häftigt upprördt slog,
När vredgad kring mig vinden drog.
De forna bildernas behag
I min förtjusning glömde jag.

Så flyr hvar dröm, vår ungdoms tröst,
Vid verklighetens hemska röst;
Hvar skuggbild den förjaga skall,
Likt denna scen, som sjöns kristall
Nyss speglade, så frisk och grön.
Så fängslande, så flyktigt skön.
För fantasiens öga så
Må hvarje gyckelbild förgå.
Fly, dröm om frid vid qvinnobarm,
För ärans bud och vapnens larm!

På ren prosa, hvilket dessa verser kanske mindre bestämdt antyda, försvann den flyktiga tanken på miss Cecilia Stubbs från kapten Waverleys hjerta midt ibland den uppståndelse, som hans nya bestämmelse förorsakade. Hon uppträdde visserligen i full glans i sin faders bänk, samma söndag, då han för sista gången bevistade gudstjensten i den gamla sockenkyrkan, vid hvilket tillfälle han på sin onkels och tant Rachels begäran förmåddes — utan svårighet, om sanningen måste sägas — att visa sig i full uniform. Det fins ej något bättre motgift emot att hysa en för hög tanke om andra, än att på samma gång synas helt förträfflig i sina egna ögon. Miss Stubbs hade visserligen uppkallat alla konstens hjelpmedel att förhöja sin skönhet; men ack! styfkjortel, muscher, friserade lockar och en ny sidenmantilj af äkta franskt siden voro förlorade på en ung dragonofficer, som för första gången bar sin guldgalonerade hatt, kragstöflar och sabel vid sidan. Jag vet ej, antingen, liksom hos kämpen i en gammal ballad,

»Hans hjerta blott för äran slog,
 Och han för stolt att älska var;
Ej någon dam i riket än
 Hans kalla hjerta sårat har»;

eller om de breda, lysande guldgalonerna, som nu omslöto hans bröst, trotsade artilleriet från Cecilias ögon; men hvarje pil afsköts förgäfves. Dock

»Jag märkte, hvar Cupidos pilar träffat;
De råkat ej en liten ros från vestern —
O, nej! — En landtman, vesterns skönsta ros,
Benämnd John Culbertfield, förvaltarns son.»

Bedjande om förlåtelse för mina hjeltedikter — hvilka jag i vissa fall ej kan motstå att gifva vika för — är det ett sorgligt faktum, att min historia måste taga afsked af den vackra Cecilia, som, liksom mången Evas dotter, efter Edwards afresa och förskingringen af vissa tomma drömvillor, hon låtit bedåra sig af, lugnt åtnöjde sig med en pis-aller och efter sex månaders förlopp gaf sin hand åt förutnämnde Jonas, son till baronetens förvaltare och arfvinge — en ej klen utsigt — till en förvaltareförmögenhet samt till den rätt trefliga sannolikheten att få efterträda sin fader i befattningen. Alla dessa förmåner förmådde squire Stubbs, lika mycket som friarens solbrända, manliga gestalt inverkade på hans dotter, att afpruta något i fråga om deras adelskap, och dermed blef partiet afslutadt. Ingen tycktes mera belåten än tant Rachel, som dittills sett litet på sned på den förmätna unga damen — så mycket, som det till äfventyrs var hennes natur möjligt — men som vid det nygifta parets första uppträdande i kyrkan hedrade bruden med en djup nigning och ett småleende i närvaro af kyrkoherden, klockaren och hela menigheten i de båda församlingarna, Waverley och dess annex, Beverley.

Jag ber en gång för alla om förlåtelse hos de läsare, som blott taga en roman i händerna för nöjets skull, för det jag så länge plågat dem med gammalmodig politik rörande whigpartiet och torypartiet, hannoveraner och jakobiter. Sanningen till sägandes, kan jag ej lofva dem, att denna berättelse skall blifva begriplig, än mindre sannolik, den förutan. Min plan fordrar, att jag skall förklara bevekelsegrunderna, ur hvilka handlingen härleder sig, och dessa bevekelsegrunder härflyta nödvändigt från tidehvarfvets känslor och fördomarne hos dess politiska partier. Jag inbjuder ej mina vackra läsarinnor, hvilkas kön och otålighet ger dem den största rätt att klaga öfver dessa omständigheter, att färdas i en flygande char, dragen af bevingade hästar eller framdrifven genom trollkraft. Jag har endast att bjuda på en simpel engelsk postvagn, som går på fyra hjul och håller sig på stora landsvägen. De, som ej tycka om fordonet, kunna lemna det vid nästa hästombyte och vänta, tills de blifva fortskaffade med prins Husseins matta eller väfvaren Maleks flygande skyllerkur. De, som äro belåtna att följa med mig, få väl bereda sig på att ibland blifva utsatta för den tråkighet, som är oskiljaktig från djupa vägar, branta backar och andra jordiska förhinder; men med drägliga hästar och en höflig postiljon — som det står i annonserna — utfäster jag mig att så snart som möjligt komma till en mera romantisk trakt, om mina passagerare benäget vilja hafva något tålamod med mig under de första hållen.