Waverley/Kap 06

←  5. Val af lefnadsyrke

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 6. Waverleys afsked

7. Ett kavalleriqvarter i Skottland  →

SJETTE KAPITLET.
Waverleys afsked.

På aftonen samma minnesvärda söndag inträdde sir Everard i biblioteket, der han öfverraskade vår unge hjelte, som öfvade sig att fäkta med den gamle sir Hildebrands uråldriga bredsvärd. Detta bevarades som en familjeklenod och hängde vanligen öfver kaminen i biblioteket, under en tafla, föreställande riddaren till häst, på hvilken målning riddarens anletsdrag voro nästan alldeles bortskymda af hans rika, lockiga hår, och der den Bucephalus, han red, doldes af det väldiga schabrak, hvarmed han var prydd. Efter ett ögonkast på taflan och ett annat på sin brorson, började sir Everard, som vid närvarande tillfälle var upprörd af mindre vanliga känslor, ett litet tal, hvilket likväl snart öfvergick till hans vanliga okonstlade samtalston. »Brorson», begynte han, men rättade sig och fortfor: »min kära Edward, det är Guds och äfven din faders vilja — och honom är det ju näst Gud din pligt att lyda — att du skall lemna oss och träda i krigstjenst, i hvilken så många af dina förfäder utmärkt sig. Jag har vidtagit anordningar, som sätta dig i stånd att gå i fält som deras ättling och som det Waverleyska husets presumtive arftagare, och på stridsfältet måste du komma ihog, hvad namn du bär. Och kom äfven ihog, Edward, min käre gosse, att du är den sista af ätten, samt att det enda hoppet om dess fortplantande beror på dig; undvik derför faran, så vidt pligt och heder tillåta det — jag menar onyttig fara — och umgås ej med utsväfvande sällar, spelare och anhängare af whigpartiet; jag är rädd för, att det fins allt för många sådana i den tjenst, du ämnar ingå i. Din öfverste är, efter hvad jag hört, en förträfflig man — för att vara presbyterian; men du skall ihogkomma din pligt emot Gud, emot Englands kyrka och» — han borde enligt formeln hafva tillagt konung; men som detta ord olyckligtvis innebar en dunkel och brydsam mening, då det fans en dylik personlighet de facto och en annan de jure, ifylde baroneten det felande på annat sätt, nämligen sålunda: »Englands kyrka och alla tillförordnade myndigheter». Derpå vågade han ej vidare förlita sig på sin vältalighet, utan förde sin brorson till stallet, för att han måtte bese de hästar, som voro bestämda för hans fälttåg. Två voro svarta (regementsfärgen), båda utmärkta springare, de öfriga trenne voro starka, uthålliga trafvare, som voro ämnade för resor eller för hans betjenter, af hvilka två skulle åtfölja honom från slottet, och den tredje, om så skulle behöfvas, finge anskaffas i Skottland. »Du afreser», sade baroneten, »med ett väl litet följe, jemfördt med sir Hildebrands, då denne ju utanför slottsporten mönstrade en större kavalleritrupp, än hela ditt regemente utgör. Jag skulle önskat, att de tjugu unga gossarne från min egendom, som tagit värfning vid din sqvadron, kunnat marschera med dig på din färd till Skottland. Det hade åtminstone varit något; men man har sagt mig, att, om de åtföljde dig, skulle det anses som någonting ovanligt i dessa tider, då alla möjliga nya och förvända bruk införas för att rubba folkets naturliga förtroende till dess egendomsherrar.»

Sir Everard hade gjort allt, hvad han kunde, för att rätta denna onaturliga fallenhet hos tiden; ty han hade stärkt föreningsbandet mellan rekryterna och deras unge kapten, ej blott genom en riklig afskedsmåltid af kött och öl, utan äfven genom en sådan till hvar och en af dem utdelad penninggåfva, som snarare bidrog att öka glädtigheten än disciplinen under deras marsch. Sedan sir Everard mönstrat kavalleriet, förde han sin brorson åter till biblioteket, hvarest han lemnade honom ett omsorgsfullt hopviket bref, hvilket enligt gammaldags bruk var ombundet med en silkessnodd och försegladt med ett noggrant aftryck af det Waverleyska vapnet. Det var med mycken formlighet adresseradt: »Till Cosmo Comyne Bradwardine, esqu. af Bradwardine, på hans hufvudsäte Tully-Veolan i Pertshire, norra Britannien; befordras genom kapten Edward Waverley, brorson till baroneten, sir Everard Waverley på Waverley-Honour».

Den herre, till hvilken denna ofantliga utanskrift var stäld, och om hvilken vi framdeles vidare skola komma att tala, hade år 1715 gripit till vapen för den fördrifna Stuartska familjen och blifvit tillfångatagen vid Preston. Han var af mycket gammal familj och med något invecklade förmögenhetsomständigheter samt ganska lärd enligt skottarnes begrepp om lärdom; det vill säga, att den mera bestod i stor beläsenhet än i grundliga studier. På sin ifver för de klassiska auktorerna berättas han hafva gifvit ett ovanligt bevis. Då han som fånge fördes på vägen mellan Preston och London, fann han tillfälle att fly undan bevakningen; men ertappades och greps på nytt, på samma ställe, der de legat föregående natten. Hans olyckskamrater och sjelfva hans bevakning förvånades öfver hans förblindelse och kunde ej afhålla sig från alt fråga, hvarför han ej, då han lyckats komma i frihet, skyndat allt hvad han kunnat till någon tillflyktsort; hvarpå han svarade, att han ämnat göra det, men hade återvändt för att leta rätt på sin Titus Livius, som han glömt i brådskan af sin flykt. Denna anekdot uppväckte rörelse hos den advokat, hvilken, som vi förut hafva nämnt, på bekostnad af sir Everard och kanske några andra af partiet, ledt några af dessa olyckliga personers försvar. Han var dessutom sjelf en synnerlig beundrare af den gamle Patavinus, och ehuru hans egen ifver väl ej skulle drifvit honom så långt, ej ens för att återfå ett äkta exemplar af Sweynheims och Pannartz' edition, värderade han derför ej mindre den skotska adelsmannens hängifvenhet och bemödade sig med sådan framgång att undanrödja eller mildra bevisen emot honom, upptäcka lagfel, et cetera, att han utverkade Cosmo Comyne Bradwardines frikännelse och befrielse från vissa ganska ledsamma följder af en rättegång inför vår allernådigaste konung i Westminster.

Baronen af Bradwardine, som han i Skottland vanligen kallades — ehuru hans vänner brukade benämna honom Tully-Veolan eller ännu förtroligare Tully, efter hans gods — stod ej förr rectus in curia, än han genast åkte ned till Waverley-Honour för att göra sin uppvaktning och aflägga sin tacksägelse. En ömsesidig jagtpassion och i allmänhet samstämmighet i politiska åsigter beseglade hans vänskap med sir Everard, oaktadt den olikhet, som för öfrigt förefans i deras vanor och sysselsättningar, och sedan han tillbragt flere veckor på Waverley-Honour, afreste han under många aktningsbetygelser och med en ifrig inbjudning till baroneten att nästa jagttid besvara hans besök och roa sig med hjerpjagt på hans myrar i Pertshire. Kort derefter öfversände mr Bradwardine från Skottland betalning för de utlagda rättegångsomkostnaderna, hvilka, ehuru ej alldeles så fruktansvärda, då de förvandlades till engelskt mynt, likväl i sin ursprungliga form af skotska pund, shillings och pence hade en så fruktansvärd verkan på lairdens intendent, Duncan Macwheeble, att han fick ett kolikanfall, som varade i fem dagar, och hvilket han påstod endast hafva förorsakats af, att han varit det olyckliga redskapet att sända en så betydlig penningsumma ifrån sitt fädernesland till de trolösa engelsmännen. Men liksom fosterlandskärleken är den vackraste täckmantel för andra känslor, så är den äfven ofta den, som man mest är fallen för att misstänka, och många, som kände intendenten Macwheeble, förmenade, att hans sorgebetygelser ej voro alldeles oegennyttiga, och att han mindre skulle knotat öfver de penningar, som betalades till skälmarne i Westminster, om de ej kommit från den Bradwardineska egendomen, hvilken han ansåg nästan som sin enskilda tillhörighet. Men intendenten förklarade högtidligt, att han var fullkomligt opartisk —

»Ve, ve för Skottland, men ej ett grand för mig!»

Lairden gladde sig blott åt, att hans aktade vän, sir Everard Waverley af Waverley-Honour, blef betald för de omkostnader, han haft för huset Bradwardines räkning. Han förklarade, att det gälde hans egen familjs och hela konungariket Skottlands heder, att dessa penningar genast återbetalades, och att hvarje dröjsmål vore en nationalskymf. Sir Everard, som var van att med likgiltighet behandla mycket större summor, emottog öfversändningen af 294 pund 13 shillings och 6 pence utan att fatta, att betalningen var en nationalangelägenhet, och skulle sannolikt hafva glömt hela saken, om intendenten Macwheeble fallit på den tanken att lindra sin kolik genom att ej afsända penningarna. Ett årligt utbyte af ett kort bref och ty åtföljande presenter egde derefter rum mellan Waverley-Honour och Tully-Veolan, hvarvid den engelska exporten bestod af väldiga ostar, starköl, fasaner och rådjursstekar, och den skottska återskänken i hjerpar, hvita harar, saltad lax och kryddbränvin, hvilket allt menades och emottogs såsom underpanter på ständig vänskap mellan de båda betydande husen. Under sådana förhållanden föll det af sig sjelft, att den presumtive arftagaren till Waverley-Honour ej gerna kunde besöka Skottland utan att förses med rekommendationsbref till lairden af Bradwardine.

Då denna sak var tillräckligt afhandlad, yttrade mr Pembroke sin önskan att taga ett enskildt afsked af sin älskade lärjunge. Den redlige mannens förmaningar till Edward att iakttaga ett tadellöst lif och bibehålla sina seder obefläckade, att förblifva trogen den kristna religionens grundsatser och undvika bespottares och fritänkares gudlösa sällskap, af hvilka det, ty värr, fans allt för många i armén, voro ej utan en viss tillsats af hans politiska fördomar. Det hade behagat himmeln, sade han, att försätta Skottland — förmodligen till följd af förfädrens synder 1642^[1] — i ett ännu beklagligare mörker än sjelfva det olyckliga konungariket England, hvarest ljusastakan, ehuru den blifvit i någon liten mån förflyttad från sin plats, åtminstone ännu gaf ett svagt ljus. Der fans en hierarki, om äfven irrlärig och affällig från de grundsatser, som förfäktats af dessa stora kyrkofäder, Sancroft och hans medbröder; der fans äfven en liturgi, ehuru jämmerligen vanstäld i några af dess hufvudformer. Men i Skottland var fullkomligt mörker, och med undantag af en bedröflig, förskingrad och förföljd qvarlefva, voro predikstolarne öfverlemnade till presbyterianer och, han fruktade derför, alla möjliga slags sekterister. Det vore hans pligt, fortfor han, att styrka sin älskade lärjunge att emotstå dessa oheliga och förderfliga läror i kyrka och stat, hvilka nödvändigt ibland måste påtvingas hans obenägna öron. Härvid framtog han två ofantliga paket, af hvilka hvartdera tycktes innehålla ett helt ris tätt skrifvet manuskript. De voro frukten af den värdige mannens hela lifs mödor, och aldrig hade väl nit och arbete blifvit oförnuftigare bortslösade. Han hade en gång rest till London i afsigt att utsända dem i verlden medelst en bokhandlare, som var känd för att handla med dylikt kram, och till hvilken han blifvit hänvisad att vända sig med en viss ordformel och ett visst tecken, hvilka, som det tycktes, den tiden voro gängse bland de invigda jakobiterna. Mr Pembroke hade ej förr yttrat sitt schibboleth jemte tillhörande åtbörd, förrän bokkarlen, oaktadt alla gensägelser, helsade honom med titeln af doktor, och sedan han fört honom in i en bodkammare och genomletat alla möjliga och omöjliga gömställen, började han: »he, doktor! — Godt — allt säkert — jag tål inga hål här, icke ens för en hannoveransk råtta att gömma sig i. Nå, hvad står på — he! några goda nyheter från våra vänner på andra sidan kanalen? — och hur mår den värde kungen af Frankrike? — Eller kanske ni kommer senast från Rom? Det måste bli Rom, som skall göra det till slut — kyrkan måste tända sitt ljus vid den gamla lampan. — He! Hvad? Försigtig? Det tycker jag om er för; men ni behöfver inte vara rädd.» Här lyckades det mr Pembroke med svårighet att hämma denna ström af spörsmål, som förtydligades af en mängd tecken, nickningar och vinkar; och sedan han slutligen öfvertygat bokhandlaren, att han gjorde honom för mycken ära, då han ansåg honöm för en utskickad från den fördrifna konungatamiljen, förklarade han sitt verkliga ärende.

Bokmannen började nu med en mycket lugnare min granska manuskripten. Det första hade till titel: »En röst emot de irrlärige, eler omöjligheten af någon förlikning mellan kyrkan och puritanerna, presbyterianerna eller de sekteriske af hvad slag som helst, bekräftad af skrifterna, kyrkofäderna och de renlärigaste andliga skriftställare.» Detta afböjde bokhandlaren bestämdt. »Välment», sade han, »och säkert mycket lärdt; men tiden är förbi. Tryckt med fin cicero skulle det gå till åtta hundra sidor och kunde aldrig bära sig. Jag ber derför om ursäkt — jag älskar och hedrar den sanna kyrkan af hela min själ, och om det varit någon predikan om martyrskapet eller någon skillingsbroschyr, så skulle jag väl kunnat våga något för ståndets heder — men låt oss se den andra. Arfsrätten försvarad! — Nå, det låter då något förståndigt. Hm — hm — hm — så och så många sidor, så och så mycket papper, tryckningskostnad — ah — men det får jag säga er, doktor, att ni måste ha bort något af latinet och grekiskan; tungläst, doktor, förbannadt tungläst — ber om förlåtelse — och om ni kastar in några korn mera peppar — jag är inte den, som anger min författare — Jag har förlagt för Drake, Charlwood Lawton och stackars Amhurst — ack, Caleb! Caleb! Nå, det var en skam att låta stackars Caleb svälta ihjel, då det fans så många feta prostar och landtjunkare ibland oss. Jag bjöd honom till middag en gång i veckan; men, Gud nå's, hvad är en gång i veckan, då man inte vet, hvart man skall ta vägen de andra sex dagarna? — Men jag måste visa manuskriptet för lilla Tom Alibi, som har alla mina lagaffärer om hand — man måste hålla sig i lä — pöbeln var mycket ohöflig, sista gången jag uppträdde på gamla slottsgården — anhängare af whigpartiet och rundhufvud hvar enda en af dem; idel williamister och hannoveranska råttor.»

Påföljande dagen instälde sig mr Pembroke åter hos förläggaren, men fann, att Tom Alibi afstyrkt honom från att öfvertaga arbetet. »Inte derför, att jag inte gerna för kyrkans skull skulle gå till — hvad var det jag ärnade säga? — till kolonierna — men, min bästa doktor, jag har hustru och barn! För att visa er min goda vilja, skall jag dock rekommendera saken till min granne Trimmel — han är ungkarl och tänker sluta upp med affärerna, så att en resa vesterut ej skulle förorsaka honom någon synnerlig olägenhet.» Men mr Trimmel var lika obeveklig, så att mr Pembroke, kanske till sin egen lycka, blef tvungen att återvända till Waverley-Honour, med sina afhandlingar till försvar för kyrkans och statens grundsatser säkert instoppade i sadelpåsarne.

Som allmänheten således sannolikt genom den sjelfviska yrkesfegheten komme att blifva beröfvad den fördel, som vore att hemta af hans vakor, beslöt mr Pembroke att till sin lärjunges fromma taga tvenne afskrifter af dessa väldiga luntor. Han fann, att han varit för sorglös som lärare, och dessutom förebrådde hans samvete honom, att han villfarit mr Richard Waverleys anhållan, att han ej skulle söka ingifva Edward några tänkesätt, som voro oförenliga med den närvarande ställningen i kyrka och stat. »Men nu», tänkte han, »då ynglingen ej mer står under min uppsigt, kan jag, utan att bryta mitt ord, sätta honom i tillfälle att döma för sig sjelf, och endast behöfva frukta hans egna förebråelser för att så länge hafva dolt det ljus, som vid genomläsningen häraf skall framblixtra för hans själ.» Under det han sålunda invaggade sig i en författares och politikers drömmar, anförtrodde hans älsklingsproselyt, som ej fann något särdeles lockande i afhandlingarnas titel och som afskräcktes af den digra manuskriptluntans tätt skrifna sidor, den helt lugnt åt en vrå i sin kappsäck.

Tant Rachels farväl var kort och ömt. Hon varnade endast sin älskade Edward, hvilken hon sannolikt ansåg litet mottaglig för dylika intryck, för de skotska skönheternas tjusningsförmåga. Hon medgaf, att norra delen af ön inneslöt några gamla familjer; men de voro allesammans whigpartiets anhängare och presbyterianer, med undantag af högländarne, och hvad dem angick, måste hon säga, att det inte gerna kunde finnas någon grannlagenhet bland damerna, då herrarnes vanliga drägt var, efter hvad hon hört försäkras, minst sagdt högst besynnerlig och inte alls passande. Hon slutade sitt farväl med en öm och rörande välsignelse och gaf den unge officeren till tecken af sin vänskap en dyrbar diamantring — en prydnad, som på den tiden ofta bars af karlar — och en pung med guldmynt, hvilka äfven voro vanligare för sextio år sedan, än de sedermera blifvit.

1. År 1642 afskaffades biskopliga kyrkostyrelsen i Skottland.