←  13. En förnuftigare dag än den förra
Waverley
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

14. En upptäckt. ― Waverley blifver hemmastadd på Tully-Veolan
15. Ett fiendligt öfverfall och dess följder  →


[ 101 ]

FJORTONDE KAPITLET.
En upptäckt. — Waverley blifver hemmastadd på Tully-Veolan.

Följande dagen uppsteg Edward tidigt och kom under sin morgonpromenad omkring boningshuset och i dess närmaste omgifning oförmodadt till en liten gård framför hundstallet, der hans vän David var sysselsatt med sina fyrfotade skyddslingar. Med ett snabt ögonkast igenkände han Waverley, men vände genast ryggen åt honom, liksom han ej varseblifvit honom, och begynte sjunga en del af en gammal ballad:

En ynglings kärlek är varm, men förgår;
 Hör du fogeln, hur ljufligt den sjunger på gren?
Men gubbens kärlek som klippan består;
 Under vingen har trasten gömt hufvudet re'n.

En ynglings vrede är eld uti strå;
 Hör du fogeln, hur ljufligt den sjunger på gren?
Men gubbens harm ej så lätt kan förgå;
 Under vingen har trasten gömt hufvudet re'n.

En yngling en träta om qvällen ej skyr;
 Hör du fogeln, hur ljufligt den sjunger på gren?
Men gubben drar svärdet, när morgonen gryr;
 Under vingen har trasten gömt hufvudet re'n.

Waverley kunde ej undgå att märka, att David lade ett visst satiriskt eftertryck på dessa rader. Han närmade sig honom derför och sökte genom åtskilliga frågor aflocka honom meningen med denna anspelning; men David hade ingen lust att förklara sig och var nog slug att låta [ 102 ]sin dårskap bemantla sin skälmaktighet, så att Edward ej kunde inhemta något annat af honom, än att lairden af Balmawhapple ridit hem under gårdagsförmiddagen »med stöflarna fulla af blod». Men i trädgården mötte han den gamle taffeltäckaren, som nu ej längre sökte dölja, att han i sin ungdom lärt trädgårdsskötsel och derför ibland skötte blomstersängarna för att göra lairden och miss Rosa ett nöje. Genom en rad af frågor upptäckte Edward slutligen med en pinsam känsla af blygsel och öfverraskning, att Balmawhapples undfallenhet och ursäkt varit föranledda af en duell med baronen, hvarvid den yngre kämpen blifvit afväpnad och sårad i högra armen, innan han — Edward — ännu hade lemnat sängen.

Högligen förödmjukad af denna underrättelse, uppsökte Edward sin vänskaplige värd och förestälde honom [ 103 ]den orättvisa, han tillfogat honom, i det han förekommit honom i att utmana mr Falconer, hvilket i anseende till hans ungdom och hans nyligen valda krigsyrke i hög grad kunde uttydas till hans skada. Baronen rättfärdigade sig vidlyftigare, än jag har lust att förtälja. Han påstod, att tvisten var gemensam för dem båda, samt att Balmawhapple ej enligt hederns lagar kunde undvika att gifva dem båda upprättelse, hvilket han, hvad honom — baronen — beträffade, äfven gjort genom ett hedrande möte, och hvad Edward vidkom genom en sådan förklaring, som gjorde hvarje vädjande till svärden öfverflödigt och som, då den afgifvits och antagits, nödvändigt måste nedtysta hela affären. Waverley gjorde inga invändningar, om han också ej tillfredsstäldes af denna ursäkt eller förklaring; men han kunde dock ej underlåta att uttrycka sitt missnöje med Den Välsignade Björnen, som gifvit anledning till tvisten, eller afhålla sig från att låta förstå, att binamnet »välsignad» näppeligen vore tillämpligt. Baronen anmärkte, att han ej kunde neka, att björnen, ehuru af heraldikerna ansedd som ett högst hedrande sköldemärke, likväl hade något vildt, obändigt och vresigt i sin natur — såsom kunde läsas i kyrkoherdens i Dalkeith, Archibald Simsons, Hieroglyphica animalium — och sålunda varit en sinnebild af många tvister och stridigheter, som förefallit i Bradwardineska huset. »Bland dessa», fortfor han, »skulle jag kunna nämna min egen olycksaliga misshällighet med min kusin i tredje led på mödernet, sir Hew Halbert, som var nog obetänksam att förlöjliga mitt familjenamn genom att påstå det vara quasi Bear-warden (björnvaktare), hvilket var ett högst opassande skämt, då det ej blott lät förstå, att grundläggaren af vår ätt innehade en så föraktlig befattning, som att vara en vaktare af vilda djur, en tjenst, hvilken, såsom ni säkert har reda på, endast uppdrogs åt de uslaste plebejer, utan dessutom tycktes antyda, att vår vapensköld ej blifvit förvärfvad genom hedrande vapenbragder, utan blott gifven såsom en paranomasia eller ett gyckel med vårt familjenamn — ett slags sköldemärken, som fransmännen kalla armoires parlantes, latinarne arma cantantia och era engelska auktoriteter tattarheraldik, såsom i sjelfva verket varande ett slags vapen, hvilket bättre anstår tattare, gycklare och dylika tiggare, [ 104 ]hvilkas rotvälska bildas genom ordvrängningar, än den ädla, hedrande och gagneliga heraldiken, hvilken utdelar sköldemärken såsom en belöning för stora och ädla bedrifter och ej för att kittla örat med lättsinniga ordlekar.» Om sin tvist med sir Hew nämnde han ingenting vidare, än att den afgjordes på ett passande sätt.

Sedan vi varit så omständliga vid skildringen af nöjena på Tully-Veolan under de första dagarna efter Edwards ankomst, för att sätta läsaren i tillfälle att göra dess invånares bekantskap, blir det mindre behöfligt att med samma utförlighet följa fortgången af umgänget derstädes. Sannolikt skulle en ung man, som varit van vid gladare sällskap, tröttnat vid att samtala med en så ifrig förfäktare af heraldikens ära, som baronen; men Edward fann en behaglig omvexling i umgänget med miss Bradwardine, som begärligt lyssnade till hans anmärkningar öfver literaturen och ådagalade mycken urskilning i sina svar. Mildheten i hennes lynne hade gjort, att hon med villighet och till och med nöje fogat sig i den läskurs, hennes fader föreskrifvit henne, ehuru den ej blott innefattade åtskilliga digra folioband historia, utan äfven några jettelika tomer af högkyrkliga stridsskrifter. I heraldiken hade han lyckligtvis åtnöjt sig med att ej gifva henne en djupare kunskap, än som kunde inhemtas af Nisbets två foliovolymer. Rosa var i sjelfva verket sin faders ögonsten. Hennes ständiga glädtighet, hennes uppmärksamhet att visa honom alla dessa små artigheter, som isynnerhet äro angenäma för dem, hvilka aldrig tänkt på att fordra dem, hennes skönhet, som återkallade för honom hans älskade makas drag, hennes oskrymtade gudsfruktan och ädelheten i hennes karaktär skulle rättfärdigat den svagaste faders ömhet.

Hans omtanke för hennes skull tycktes likväl ej sträcka sig åt det håll, der den, enligt den allmänt gällande åsigten, lämpligast visar sig, nämligen uti att söka betrygga hennes framtid, antingen genom en stor hemgift eller et rikt giftermål. Enligt ett gammalt förordnande skulle nästan all baronens fasta egendom efter hans död öfvergå till en aflägsen slägting, och man trodde, att miss Bradwardine skulle blifva klent nog försörjd, då den goda herrns penningeaffärer alltför länge varit under inten[ 105 ]denten Macwheebles uteslutande ledning, att man skulle kunna hysa några stora förhoppningar på hans personliga qvarlåtenskap. Det är visserligen sant, att sagde intendent älskade sin herre och hans dotter näst sig sjelf — ehuru på ett ojemförligt afstånd. Han hade emellertid trott det vara möjligt att upphäfva förordnandet rörande den manliga arfsrätten och hade verkligen förskaffat sig ett utlåtande angående detta ämne — och detta till på köpet, såsom han skröt af, utan arfvode — af en gammal skotsk advokat, till hvars pröfning han hänsköt frågan, medan han egentligen rådfrågade honom beträffande en annan angelägenhet. Men baronen ville ej alls höra talas om ett sådant förslag. Tvärtom brukade han finna ett underligt nöje i att skryta öfver, att baroniet Bradwardine var ett manslän, emedan det första förläningsbretvet gifvits på en tid, då qvinnan ej ansågs skicklig att innehafva ett feodalgods, alldenstund, enligt »Les coustusmes de Normandie», c'est l'homme ki se bast et ki conseille; eller, såsom det ännu mera oridderligt uttryckes af andra författare — hvilkas alla barbariska namn han fann ett nöje i att anföra i deras fulla längd — emedan en qvinna ej kunde tjena sin länsherre i krig, i anseende till den anständighet som tillkom hennes kön, ej bistå honom med råd, till följd af sitt inskränkta förstånd, ej heller hålla hans rådslag hemliga, i anseende till svagheten i sin karaktär. Han brukade triumferande fråga, huru det skulle anstå en gvinna, och denna qvinna dertill en Bradwardine, att ses sysselsatt in servitio exuendi, seu detrahendi, caligas regis post battaliam? det vill säga att afdraga konungens stöflar efter en batalj, hvilket var den feodaltjenst, genom hvilken han innehade baroniet Bradwardine. »Nej», sade han, »utom allt tvifvel, procul dubio, ha många fruntimmer, lika värdiga som Rosa, blifvit uteslutna från arfsrättigbeten för att bana väg för mitt eget arfskap, och himmeln förbjude, att jag skulle göra något, som kunde omintetgöra mina förfäders afsigter och förfördela min slägtings, Malcolm Bradwardines af Inch-Grabbit, rättigheter; han tillhör ju en aktningsvärd, ehuru afsigkommen gren af vår familj.»

Sedan intendenten, i egenskap af premierminister, förnummit detta afgörande yttrande, vågade han ej vidare [ 106 ]påyrka sin egen åsigt, utan åtnöjde sig med att vid alla lägliga tillfällen för inrikesministern, Saunderson, beklaga lairdens egensinnighet och uppgöra planer att förena Rosa med den unge lairden af Balmawhapple, som hade en vacker egendom, hvilken blott var litet intecknad, och var en oklanderlig ung adelsman, lika nykter som ett helgon — om man höll bränvin från honom och honom från bränvin — och som, med ett ord sagdt, ej hade något annat fel in att ibland umgås med dåligt sällskap, såsom med hästskojaren Jinker och piparen Gibby Gaethrowit i Cupar; »men dessa dårskaper bättra sig nog med tiden, var säker på det, mr Saunderson», förklarade intendenten.

»Som surt öl om sommaren», sade David Gellatley, som råkade vara närmare konklaven, än de anat.

Miss Bradwardine, sådan vi beskrifvit henne, med en enstörig flickas hela enfald och nyfikenhet, begagnade sig af det tillfälle att öka sin literära kunskap, som Edwards besök förskaffade henne. Han skickade efter några böcker från sitt qvarter, och de öppnade för henne källor till nöje, hvarom hon dittills ej haft någon aning. De bästa engelska poeter och andra vittra arbeten utgjorde en del af denna dyrbara laddning. Hennes musik och äfven hennes blommor blefvo försummade, och Saunders ej blott beklagade sig, utan började till och med knota öfver ett arbete, för hvilket han numera knapt fick någon tack. Dessa nya nöjen blefvo efter hand ökade genom att dela dem med en person af beslägtad smak. Edwards beredvilligbet att tyda och förklara svåra ställen gjorde hans bistånd ovärderligt, och hans romaneska lynne förtjuste en karaktär, som var för ung och oerfaren att märka dess brister. I ämnen, som intresserade honom, och då han var fullkomligt obesvärad, egde han denna naturliga och något blomstrande vältalighet, som anses lika mäktig som skönhet, mod, rykte eller rikedom att vinna en qvinnas hjerta. Det låg derför en tillväxande fara för den stackars Rosas själsfrid i detta ständiga umgänge, hvilken fara var så mycket mer hotande, som hennes fader var allt för mycket sysselsatt med sina egna studier och intagen af sin egen värdighet för att drömma om, att hans dotter kunde råka i den samma. Döttrarna af huset Bradwardine [ 107 ]voro, enligt hans tanke, liksom de af husen Bourbon och Österrike, stälda allt för högt öfver de passionernas stormar, som kunde förvirra ringare qvinnors förstånd; de rörde sig i en annan sfer, leddes af andra känslor och voro underkastade andra lagar än en fåfänglig, fantastisk böjelses. Med ett ord, han tillslöt så beslutsamt sina ögon för de naturliga följderna af Edwards förtrolighet med miss Bradwardine, att hela grannskapet gissade, att han öppnat dem för fördelarne af ett parti mellan sin dotter och den unge, rike engelsmannen, och förklarade honom vara en ingalunda så stor dåre, som han i allmänhet visat sig i fall, der hans egen fördel varit i fråga.

Men om baronen äfven verkligen tänkt på en dylik förbindelse, skulle Waverleys likgiltighet varit ett oöfverstigligt hinder för saken. Sedan vår hjelte varit mera ute i verlden, hade han lärt sig att med blygsel och förvirring tänka på sin tysta dyrkan för den heliga Cecilia, och dessa förtretliga betraktelser skulle sannolikt, åtminstone för någon tid, komma att motviga den naturliga känsligheten i hans lynne. Dessutom egde Rosa Bradwardine, [ 108 ]oaktadt all sin fägring och älskvärdhet, ej egentligen det slags skönhet och de egenskaper, som fängsla en ynglings romaneska inbillning. Hon var för öppenhjertig, för vänlig, för tillitsfull, allt onekligen älskvärda egenskaper, men som förstöra det underbara, hvarmed en yngling med liflig fantasi tycker om att utsmycka sitt hjertas herskarinna. Var det väl möjligt att falla i stoftet, att bäfva, att tillbedja, inför den blyga, men lekfulla flickan, som än bad Edward formera hennes penna, än tyda en vers i Tasso och än stafva ett mycket, mycket långt ord i hennes öfversättning deraf? Alla dessa små tilldragelser hafva sin tjusning för sinnet i en viss period af lifvet, men ej då en yngling inträder deri och snarare ser sig om efter ett föremål, hvars kärlek kan upphöja honom i hans egna ögon, än sänker sig till ett, som blickar upp till honom för att erhålla en dylik utmärkelse. — Ehuru det ej kan gifvas någon regel för en så nyckfull böjelse, är den tidiga kärleken likväl, till följd häraf, oftast ärelysten i valet af sitt föremål eller, hvilket kommer på ett ut, försätter det — såsom fallet var med den förenämnda heliga Cecilia — i en ställning, som lemnar fritt spelrum för le beau idéal, hvilket sistnämnda det förtroliga umgängets verklighet snarare sträfvar att inskränka och förminska. Jag känner en mycket bildad och känslofull yngling, som botades för en häftig passion för ett vackert fruntimmer, hvars talanger ej motsvarade hennes ansigte och gestalt, derigenom att man tillät honom hålla henne sällskap en hel eftermiddag. Det är likaledes säkert, att, om Edward fått ett dylikt tillfälle att vara tillsammans med miss Stubbs, skulle tant Rachels försigtighetsmått varit obehöfliga; ty han skulle lika lätt förälskat sig i ladugårdspigan. Fastän miss Bradwardine var af en helt annan karaktär, är det sannolikt, att just förtroligheten i deras umgänge hindrade honom från att fatta andra känslor för henne, än en broders för en älskvärd och bildad syster, medan den stackars Rosas känslor, henne sjelf omedvetet, efter hand antogo en anstrykning af varmare tillgifvenhet.

Jag borde hafva nämnt, att Edward begärt och erhållit förlängning på sin permission; hans befälhafvares bref innehöll dock en vänskaplig varning att ej uteslutande tillbringa sin tid bland personer, som, huru aktningsvärda [ 109 ]de än i öfrigt kunde vara, likväl ej kunde anses gynsamt stämda mot en styrelse, hvilken de vägrade att erkänna genom tro- och huldhetsedens afläggande. Brefvet lät vidare, ehuru med stor grannlagenhet, förstå, att, om ock vissa familjeförbindelser kunde anses göra det nödvändigt för kapten Waverley att umgås med personer, som befunno sig i detta obehagliga, misstänkta förhållande, så borde likväl hans faders ställning och önskningar afhålla honom från att låta denna uppmärksamhet öfvergå till verklig förtrolighet. Äfven antyddes, att, liksom hans politiska grundsatser blottstäldes genom hans umgänge med dylika lekmän, kunde han äfven erhålla irrläriga begrepp i religionen af det episkopala presterskapet, som så hårdnackadt bemödade sig att förfäkta den kungliga myndigheten i andliga ting.

Den sistnämnda vinken föranledde sannolikt Waverley att tillskrifva båda varningarna sin öfverstes fördomar. Han visste, att mr Bradwardine iakttagit den största grannlagenhet och aldrig inlåtit sig i något samtal, som haft ens den ringaste syftning att inverka på hans politiska öfvertygelse, och det fastän baronen ej blott var en förklarad anhängare af den fördrifna konungafamiljen, utan äfven vid åtskilliga tillfällen blifvit anförtrodd vigtiga värf i dess tjenst. Öfvertygad, som han således var, att ej behöfva befara att blifva förledd från sin trohet mot styrelsen, ansåg Edward sig göra sin onkels gamle vän en orättvisa, om han, för att tillfredsställa en ogrundad och fördomsfull misstanke, lemnade ett hus, der han både sjelf fann och gaf andra nöje. Han skref derför ett i allmänna ordalag affattadt svar, hvari han försäkrade sin befälhafvare, att hans undersåtliga trohet ej sväfvade i den ringaste fara, hvarefter han fortfor att vara en hedrad gäst på Tully-Veolan.