Waverley/Kap 13
| ← 12. Ånger och förlikning |
|
14. En upptäckt. ― Waverley blifver hemmastadd på Tully-Veolan → |
TRETTONDE KAPITLET.
En förnuftigare dag än den förra.
Ridande på en rask, väl inriden häst och sittande i en bomsadel, med ett långt schabrak af samma färg som hans livré, var baronen af Bradwardine ingen dålig representant af den gamla skolan. Hans ljusa, broderade rock och präktigt utsirade väst samt hans ståtliga peruk, betäckt af en liten guldgalonerad hatt, som var tryckt på sned, fulländade hans personliga kostym. Han åtföljdes af två välberidna betjenter, beväpnade med hölsterpistoler.
På detta sätt red han i sakta traf öfver berg och dal och uppväckte beundran i hvarje bondgård, hvilken de foro förbi, tills de »djupt nere i en gräsbevuxen däld» funno David Gellatley, som ledde två ovanligt stora vindhundar och dessutom hade öfverinseende öfver ett halft dussin gårdshundar samt lika många barfotade och barhufvade pojkar, hvilka, för att få den stora utmärkelsen att medfölja på jagten, ej underlåtit att kittla hans fåfänga med den välljudande benämningen herr Gellatley, ehuru sannolikt hvarenda en af dem vid föregående tillfällen sprungit efter honom och skrikit: »galna David». Detta är likväl ej något ovanligt smicker mot tjenstförrättande personer, ej heller är det inskränkt till Tully-Veolans barfotade bypojkar. Det var i bruk för sextio år sedan och skall äfven vara det sex hundra år härefter, i fall denna beundransvärda sammansättning af dårskap och skälmstycken, kallad verlden, då ännu finnes till.
Dessa barfotade pojkar voro bestämda att slå i buskarna, hvilket de verkstälde med så mycken framgång, att efter en half timmes letande ett rådjur uppdrefs, jagades och sköts. Baronen följde efter på sin hvita häst, lik forntidens grefve Percy, och flådde samt uppskar storsint med sin egen friherrliga jagtknif det fälda djuret — hvilket, såsom han i förbigående anmärkte, af de franska jägarne kallades faire la curée. Efter denna ceremoni hemförde han sin gäst på en behaglig omväg, som erbjöd en vidsträckt utsigt öfver en mängd byar och herregårdar, om hvilka alla mr Bradwardine hade att anföra någon historisk eller genealogisk anekdot, som visserligen berättades på ett genom fördom och pedanteri temligen besynnerligt språk, men hvilket likväl ofta var beaktansvärdt för det goda förstånd och de hedrande tänkesätt, hans berättelser ådagalade, och nästan alltid underhållande, ja värdefullt, genom de upplysningar man derigenom erhöll.
Sanningen att säga, tycktes äfven ridten angenäm för båda herrarne, ty de funno nöje i hvarandras samtal, ehuru deras karakter och tänkesätt i många afseenden voro fullkomliga motsatser. Som vi redan nämnt för läsaren, egde Edward varma känslor, var besynnerlig och romantisk i sina idéer och i sitt val af läsning samt hade stor fallenhet för poesi. Mr Bradwardine var motsatsen till allt detta och satte en ära i att vandra genom lifvet med samma raka, stela, stoiska högtidlighet, som utmärkte hans aftonpromenader på terrassen vid Tully-Veolan, der han hela timmar å rad — en verklig afbild af den gamle Hårda-Knut —
Ståtligt än åt öster gick
Och ståtligt än åt vester.
Hvad literaturen angick, läste han visserligen de klassiska poeterna äfvensom Georg Buchanans Epithalamium och hvarje söndag Arthur Johnstones psalmer; vidare Deliciæ Poetarum, sir David Lindsays verk, Barbours Bruce, Blinda Henriks Wallace och Ramsays Adlige Fårherde. Men ehuru han så till vida offrade sin tid åt sånggudinnorna, skulle han, om vi måste vara uppriktiga, varit mycket belåtnare, om de visa och fromma tänkespråk samt de historiska berättelser, som innehöllos i dessa särskilda verk, framstälts för honom på ren prosa; och ibland kunde han ej afhålla sig från att uttrycka sitt förakt för det »fåfängliga och onyttiga versmakeriet». Han plägade säga, att den ende, som på hans tid utmärkt sig deri, var perukmakaren Allan Ramsay.
Men ehuru Edward och han i detta fall voro toto cœlo, som baronen skulle uttryckt sig, skiljaktiga, så möttes de likväl i historien, såsom på en neutral mark, på hvilken båda gjorde anspråk. Visserligen belastade baronen blott sitt minne med verkliga tilldragelser — de kalla, torra, hårda konturer historien aftecknar; medan Edward deremot tyckte om att uppfylla och afrunda utkastet med en varm och liflig inbillnings färgläggning, som ger ljus och lif åt de handlande och talande personerna i förflutna tidehvarfs drama. Men oaktadt deras motsatta smak bidrogo de likväl mycket till hvarandras nöje. Mr Bradwardines utförliga berättelser och starka minne förskaffade Waverley nya ämnen af det slag, hvilket hans inbillning helst bearbetade, och öppnade för honom en ny grufva af händelser och karakterer. Och han återgäldade det nöje, som sålunda skänktes honom, dels genom den ifriga uppmärksamhet, som värderas af alla historieberättare, och i synnerhet skattades af baronen, som kände sin sjelfaktning smickrad deraf, dels äfven ibland genom motsvarande meddelanden, som intresserade mr Bradwardine derigenom, att de bekräftade eller förtydligade hans egna favoritanekdoter. Dessutom tyckte mr Bradwardine om att tala om tilldragelserna från sin ungdom, hvilken tillbragts i läger och främmande länder, och han kunde berätta många intressanta omständigheter om de fältherrar, under hvilka han tjenat, och de bataljer, han bevistat.
Båda parterna återvände till Tully-Veolan, högst belåtna med hvarandra — Waverley ifrig att närmare studera hvad han ansåg som en egendomlig och intressant karakter, begåfvad med ett minne, som förvarade en märkvärdig samling äldre och nyare anekdoter, och Bradwardine benägen att betrakta Edward som puer (eller snarare juvenis) bone spei el magnæ indolis, en yngling, fri från denna okynniga flyktighet, som blir otålig vid eller föraktar de äldres samtal och råd, till följd hvaraf han förutspådde stora ting om hans blifvande framgång i lifvet. Det fans ingen annan gäst till middagen än mr Rubrick, hvars bildning och samtal, såsom prestman och lärd, mycket väl öfverensstämde med baronens och hans gästs, och liksom för att visa, att hans måttlighet ej var helt och hållet teoretisk, föreslog baronen kort efter middagen ett besök i Rosas rum eller, som han kallade det, hennes troisième étage. Waverley fördes följaktligen genom ett par af dessa långa, invecklade gångar, hvarmed forntidens arkitekter sökte sätta invånarne i de hus, de uppbygde, i förlägenhet. Derpå började mr Bradwardine att två trappsteg i sender stiga uppför en brant, smal vindeltrappa, i det han lemnade mr Rubrick och Waverley att i saktare mak följa efter, medan han förberedde sin dotter på deras ankomst.
Sedan de klättrat uppför denna lodräta korkskruf, tills de nästan blifvit yra i hufvudet, inträdde de i ett litet mattbelagdt rum, som låg utanför Rosas sanctum sanctorum, och genom hvilket de inkommo i hennes förmak. Detta var ett litet, men vackert rum, som låg åt söder och var försedt med gammaldags tapeter samt var prydt med tvenne taflor, den ena föreställande hennes moder som herdinna, och den andra baronen vid tio års ålder, i blå rock, broderad väst, galonerad hatt, pungperuk och en båge i handen. Edward kunde ej underlåta att le åt kostymen och den underliga likheten mellan det trinda, finhylta, rödblommiga, storögda ansigtet på porträttet, och de magra, skäggiga, hålögda, svartmuskiga drag, som resor, strapatser och en framskriden ålder gifvit originalet. Baronen instämde i skrattet. »Denna tafla målades i följd af en af min goda moders fruntimmersnycker — hon var en dotter af lairden af Tulliellum, hvars hus jag visade er, då vi voro på spetsen af Shinnyheuch; det uppbrändes af de holländska hjelptrupperna, som 1715 inkallades af regeringen — jag har aldrig låtit porträttera mig mer än en gång, sedan detta målades, och det var på marskalkens, hertigens af Berwick, uttryckliga och förnyade anhållan.»
Den hederlige gamle herrn nämnde ej, hvad mr Rubrick sedermera berättade för Edward, att hertigen bevisat honom denna heder, derför att han varit den förste, som bestigit breschen i en fästning i Savoyen under det minnesvärda fälttåget 1709 och med sitt halfva kompani försvarat sig der i nära tio minuter, innan han fick någon undsättning. För att göra baronen rättvisa, måste man erkänna, att han, ehuru mer än tillräckligt benägen att öfverdrifva sin familjs anseende och betydenhet, likväl för mycket var en man af verkligt mod för att någonsin fästa vigt vid sådana förtjenstfulla handlingar, som han sjelf utfört.
Miss Rosa utkom nu från det inre rummet af sin våning för att välkomna sin fader och hans vänner. De små arbeten, hvarmed hon varit sysselsatt, utvisade tydligt en naturlig smak, som blott behöfde uppodlas. Hennes fader hade lärt henne franska och italienska, och några af de utmärktare författarne på dessa språk prydde hennes bokhylla. Han hade äfven försökt att vara hennes lärare i musik; men som han begynte med konstens abstraktare regler och kanske ej sjelf var fullt hemmastadd i dem, hade hon ej gjort några vidare framsteg, än att hon kunde ackompagnera sig sjelf på klavér, något, som på den tiden ej var synnerligt vanligt i Skottland. Till ersättning sjöng hon med god smak och känsla och med en aktning för innehållet af hvad hon sjöng, som kunde framställas som exempel för damer af mycket mera öfverlägsen musikalisk förmåga. Hennes naturliga goda förstånd lärde henne, att om musiken är vigd vid odödliga verser, blifva de likväl ofta på ett nästan skamligt sätt åtskilda af den sjungande. Det var kanske till följd af denna känsla för poesi och af denna förmåga att förbinda dess uttryck med de musikaliska tonernas, som hennes sång skänkte mera nöje åt alla, som voro okunniga i musik, och äfven åt många af de kunniga, än de skulle erfarit af en mycket vackrare röst och ett mera lysande föredrag, som ej ledts af samma fina känsla.
En balkong eller utskjutande galleri framför fönsterna i hennes förmak antydde en annan af Rosas sysselsättningar; ty den var uppfyld med blommor af olika slag, hvilka hon tagit under sitt särskilda beskydd. Ett utskjutande torn gaf tillträde till denna götiska balkong, hvarifrån man hade den skönaste utsigt. Den regelbundna trädgården med sina höga murar låg nedanför, som det tycktes, hopkrumpen till en blott parterr, medan blicken sväfvade bortom den, nedåt en skogbevuxen däld, der ån än framskymtade, än doldes af löfdungar. Än hvilade åskådarens öga på klipporna, som med sina breda eller tornformiga spetsar här och der uppsköto ur dalen, än dröjde det vid det vackra, ehuru förfallna tornet, som här syntes i all sin värdighet, hotfullt blickande från en udde ned öfver strömmen. Till venster syntes ett par bondkojor, hvilka utgjorde en del af byn, som för öfrigt var bortskymd af en bergshöjd. Dälden slutade med en insjö, som kallades Loch-Veolan, i hvilken bäcken utföll; sjöns yta glimmade nu i aftonsolen. Hela den vida nejden tycktes vara öppen och kuperad, ehuru ej skogbevuxen, och det fans intet, som hindrade utsigten, förrän ögat vid horizonten mötte en kedja af aflägsna, blånande berg, hvilka bildade dalens södra gräns. Miss Bradwardine hade tillsagt, att kaffet skulle bäras till denna behagliga plats.
Anblicken af det gamla tornet eller fästet erinrade om några familjeanekdoter och sägner från skotska riddartiden, hvilka baronen berättade med stor entusiasm. Den utskjutande spetsen af en öfverhängande klippa, som reste sig strax invid, bade fått namn af S:t Svithins stol. Den var skådeplatsen för ett eget slags vidskepelse, hvarom mr Rubrick berättade några märkvärdiga omständigheter, hvilka påminde Waverley om en vers, som anföres af Edgar i Kung Lear; och Rosa uppmanades att sjunga en gammal ballad, hvari detta ämne behandlats af någon bypoet,
Som, okänd och ej förd i ryktets famn,
Besjungit andras, men ej eget namn.
Mildheten i hennes röst och det okonstlade behaget af hennes sång gåfvo ministrelens poesi allt det uttryck, han kunnat önska, och som den i så hög grad saknade. Jag nästan tviflar på, att den, beröfvad dessa förmåner, kan lisas med tålamod, ehuru jag misstänker, att följande afskrift blifvit något förbättrad af Waverley för att passa för deras smak, hvilka ej torde tycka om obemängd fornhäfd.
S:t Swithins stol.
Allhelgonaqväll, då till hvila du går,
Se till, att ditt läger välsignelse får;
Radbandet och korset du signe det med —
Ditt Ave då sjung och ditt Credo se'n bed.
Allhelgonaqväll rider trollpackan kring,
Om henne tätt sväfvar dess följe i ring;
I lugn eller storm — lika godt, hon då far,
Om natten är mörk, eller månljus och klar.
Med håret af daggens perlor besatt,
Stolts borgfrun på Swithins stol sig nu satt;
Hon bleknat om kind, men beslutsamt ändå
Hon talar, och lugnt blicka ögonen blå.
Hon mumlar besvärjelsen, full utaf hot,
Som Swithin sagt ut, då med naken fot
I natten han gick, hvarvid trollpackan vred,
Men lydig hans vilja, snabt sänkte gig ned.
Ho djerf på Sanct Swithins stol dröjer qvar,
När skräckfulla hexan i nattluften far,
Han mane då henne och frågorna tre
Fritt göre han henne, och svar skall hon ge.
Baronen drog bort med kung Robert till strid.
Tre år har han varit från hemmets frid;
Om väl eller ve ej ett budskap det kom,
Och borgfrun det lyster att veta derom.
Hon ryser, då hexan hon manat till slut —
Månn' ugglan det är, som nu höjer sitt tjut?
Det ljudet, emellan ett skrik och ett skratt,
Månn' neckens det är i den kolmörka natt?
Och vinden nu tystnar allt mer och allt mer,
Hvar bölja i strömmen tyst lägger sig ner,
Mer hemskt är dock lugnet än stormarnes fejd,
Ty spöket nu synes i dimhöljd nejd.
»Det gör mig ondt att besvika sällskapets och isynnerhet kapten Waverleys förväntningar, hvilken sistnämnde lyssnar med så berömvärd uppmärksamhet; men det är blott ett fragment, ehuru jag tror, att det fins andra verser, som beskrifva baronens återkomst från kriget, och huru borgfrun fans “dödskall på den gråa hällen”», sade Rosa.
»Det är en af dessa dikter», anmärkte mr Bradwardine, »hvarmed utmärktare familjers tidigare historia blifvit vanstäld under vidskepelsens tidehvarf, liksom Roms och andra gamla nationers äldsta historia har sina underverk, hvarom man kan läsa i gamla fornsägner eller i det lilla arbete, som blifvit hopsatt af Julius Obsequens samt af utgifvaren, den lärde Scheffer, tillegnadt hans gynnare, Benedictus Skytte, baron af Dudershoff.»
»Min far hyser ett starkt misstroende mot det underbara, kapten Waverley, och stod en gång trygg, då en hel synod af presbyterianska andlige drefvos på flykten genom en plötslig uppenbarelse af den lede fienden.»
Waverley såg ut, som om han önskat höra mera.
»Måste jag då berätta min historia, lika väl som sjunga min sång? — Nå väl — det lefde en gång en gammal qvinna, kallad Janet Gellatley, som misstänktes för att vara en hexa af det obestridliga skälet, att hon var mycket gammal, mycket ful, mycket fattig och hade två söner, af hvilka den ene var en poet och den andre en tok, hvilka hemsökelser, enligt hela nejdens enstämmiga åsigt, drabbat henne för hennes trolldomssynd. Hon hölls en hel vecka fången i kyrktornet här i församlingen och fick sparsamt att äta samt tilläts ej att sofva, tills hon sjelf blef lika öfvertygad som sina anklagare, att hon var en hexa. I denna ljusa och lyckliga sinnesstämning framfördes hon att afgifva en öppen bekännelse om sina hexerier inför alla adelsmännen af whigpartiet och presterna i grannskapet, som sjelfve ej just voro några trollkarlar. Min far for dit för att tillse, att allt gick ärligt till mellan hexan och presterskapet; ty hon var född på hans egendom. Just då hexan bekände, att den lede fienden visade sig som en vacker, svartklädd karl, som sökte ställa sig in hos henne — hvilket. om ni kunnat se den stackars surögda Janet, gjorde föge heder åt Apollyons smak — och medan åhörarne lyssnade med häpna öron och kyrkskrifvaren med darrande hand förde protokollet, förändrade hon plötsligt den låga, mumlande ton, hvari hon förut talat, till ett gällt skrik och utropade: “akta er, akta er! jag ser den onde sitta midt ibland er.” Bestörtningen blef allmän, och förskräckelse och flykt dess omedelbara följder. Lyckliga de, som stodo närmast dörren, och många voro de missöden, som drabbade hattar, band, manschetter och peruker, innan de gode herrarne kunde komma ut ur kyrkan, der de lemnade den förhärdade anhängaren af biskopliga kyrkan att bäst han gitte göra upp saken med trollpackan och hennes beundrare.»
»Risu solvuntur tabulæ», sade baronen; »när de hemtat sig från sin paniska förskräckelse, blygdes de för mycket för att återupptaga processen emot Janet Gellatley.»
Denna anekdot föranledde en lång afhandling
Om alla tankens tomma fantasier,
Om falska läror, list och drömmar se'n,
Spöksyner, uppenbarelser och profetior,
Och allt, som diktats hop, prat, fabler, tokerier.
Under dylika samtal — hvarunder man fick höra åtskilliga romantiska legender — förflöt vår hjeltes andra afton på Tully-Veolan.