Waverley/Kap 12

←  11. Gästabudet

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 12. Ånger och förlikning

13. En förnuftigare dag än den förra  →

TOLFTE KAPITLET.
Ånger och förlikning.

Waverley var ovan att dricka utom med stor måttlighet. Han sof derför djupt till sent påföljande morgon och vaknade till en plågsam hogkomst af föregående aftonens uppträde. Han hade blifvit personligen skymfad — han en adelsman, en militär och en Waverley. Det var sant, att den person, som tillfogat honom skymfen, ej vid det tillfället varit i besittning af den smula förstånd, som naturen tilldelat honom; det var äfven sant, att han, genom att söka upprättelse för denna förolämpning, skulle bryta mot både Guds och sitt lands lagar. Visserligen kunde han derigenom taga lifvet af en ung man, som kanske på ett aktningsvärdt sätt uppfylde sina medborgerliga pligter, och göra hans familj olycklig; men han kunde äfven förlora sitt eget lif — ett ingalunda behagligt alternativ, äfven för den tappraste, då det öfverväges i enrum och med köld.

Allt detta tyngde på hans sinne; men den ursprungliga uppfattningen återkom med samma oemotståndliga styrka. Han hade lidit en personlig skymf; han var af Waverleyska familjen och officer. Han hade intet val, och han gick ned till frukostbordet med föresats att taga afsked af familjen och skrifva till en af sina kamrater att möta honom på ett värdshus midt emellan Tully-Veolan och staden, hvarest de voro förlagda, för att han måtte till lairden af Balmawhapple framföra ett sådant budskap, som omständigheterna syntes fordra. Han fann miss Bradwardine presiderande öfver té- och kaffekannorna, med bordet betäckt af färskt hvete- och rågbröd i form af bullar, kakor, skorpor och andra sorter, jemte ägg, renstek, får- och oxkött, rökt lax, marmelade och alla öfriga läckerheter, som föranledde sjelfva doktor Johnson att prisa yppigheten af en skotsk frukost framför alla andra länders. Ett fat med hafregryns-gröt jemte en silfvermugg, innehållande en lika blandning af tjernmjölk och grädde, voro framsatta som baronens andel af denna måltid; men Rosa nämnde, att han gått ut tidigt på morgonen efter att hafva gifvit befallning, att hans gäst ej skulle få störas.

Waverley satte sig ned nästan alldeles tyst och med ett utseende af tankspriddhet och sinnesfrånvaro, som ej kunde inge miss Bradwardine någon synnerligt fördelaktig tanke om hans umgängesgåfvor. Han besvarade på måfå ett par anmärkningar, som hon vågade göra rörande några allmänna ämnen, så att hon, då hon fann sig nästan tillbakavisad i sina bemödanden att underhålla honom, och i hemlighet förundrande sig öfver, att en skarlakansröd rock^[1] ej skulle betäcka ett bättre lefnadsvett, lemnade honom åt hans tysta nöje att inom sig förbanna doktor Doubleits favoritkonstellation ursa major såsom orsaken till all den ofärd, som redan skett och sannolikt komme att ske. Men plötsligt spratt han upp och rodnade, då han genom fönstret varseblef baronen och unga Balmawhapple komma arm i arm och synbarligen inbegripna i ett djupt samtal. »Låg mr Falconer qvar här i natt?» Rosa, hvilken ej tyckte synnerligen om tvärheten i den första fråga, som den unge främlingen stälde till henne, svarade ett tort »nej», hvarpå samtalet åter afstannade.

I detta ögonblick inkom mr Saunderson med en helsning från sin herre, som bad att få tala vid kapten Wawerley i ett annat rum. Med ett hjerta, som klappade litet fortare, visst ej af fruktan, utan af oro och ovisshet, hörsammade Edward kallelsen och inträdde i rummet, der han fann de båda herrarne stående tillsammans. En min af välbehaglig värdighet hvilade på baronens ansigte, medan något liknande vresighet eller blygsel, eller båda dessa känslor, rubbat det vanliga djerfva sjelfförtroendet i Balmawhapples ansigte. Den förre stack sin arm genom den senares, och under det han sålunda tycktes promenera med honom, ehuru han i sjelfva verket ledde honom, gick han emot Waverley och stannade midt i rummet, i det han med mycken högtidlighet höll följande tal: »kapten Waverley! Min unge och högaktade vän, mr Falconer af Balmawhapple, har utbedt sig af min ålder och erfarenhet, alldenstund jag är en person, ej helt och hållet oförfaren i duellens eller envigets lagar, att vara hans förespråkare vid att förklara er den ledsnad, hvarmed han erinrar sig vissa tilldragelser under vårt gårdagskalas, hvilka tilldragelser ej kunna annat än vara högligen misshagliga för er, som för tillfället tjenar under den nuvarande styrelsen. Han anhåller hos er, sir, att i glömska dränka minnet af dylika brott emot belefvenhetens lagar, såsom något, hvilket hans bättre förstånd ogillar, och att emottaga den hand, han räcker er i vänskap; och jag vågar försäkra er, att ingenting mindre än medvetandet af att vara dans son tort, som en tapper fransk riddare, monsieur Le Bretailleur, en gång yttrade till mig vid ett dylikt tillfälle, skulle kunnat aftvinga honom ett sådant medgifvande; ty både han och hela hans familj ha från urminnes tider varit, som Buchanan uttrycker sig, mavortia pectora, en tapper och krigisk stam.»

Edward emottog genast och med naturlig belefvenhet den hand Balmawhapple, eller snarare baronen i sin egenskap af medlare, räckte honom. Det var omöjligt för honom, sade han, att ihogkomma, hvad en adelsman önskade sig ej ha yttrat, och han tillskref gerna dagens slösande gästfrihet hvad som förefallit.

»Det är mycket bra sagdt», svarade baronen; »ty, om en man är ebrius eller drucken, en tilldragelse som både kan inträffa och inträffar i en hederlig karls lif, och om samma person i sitt nyktra tillstånd återtager de skymfliga tillmälen, han yttrat under ruset, så mäste det ostridigt anses som vinum locutum est, och orden upphöra att vara hans egna. Likväl skulle jag ej anse denna ursäkt tillfyllestgörande i fråga om en, som vore ebriosus, eller en drinkare; ty om en sådan person behagar tillbringa större delen af sin tid i ett berusningstillstånd, har han ingen rättighet att bli fritagen från belefvenhetens fordringar, utan bör lära sig att uppföra sig fredligt och artigt, då han står under den spirituösa eggelsens inflytelse. — Och låt oss nu gå att frukostera och inte mer tänka på denna dumma affär.»

Hvilka slutsatser man än torde draga af denna omständighet, måste jag tillstå, att Edward efter en så tillfredsställande förklaring gjorde mycket större heder åt läckerheterna på miss Bradwardines frukostbord, än hans början lofvat. Balmawhapple deremot syntes förlägen och nedslagen, och Waverley märkte nu först, att hans arm bars i band, hvilket tycktes förklara det tafatta och förlägna sätt, hvarpå han räckt honom sin hand. På en fråga af miss Bradwardine mumlade han någonting om, att hans häst fallit, och synbarligen angelägen att slippa både från ämnet och sällskapet, steg han upp, så snart frukosten var förbi, tog afsked och red hem, efter att hafva afslagit baronens bjudning att stanna qvar till middagen.

Waverley tillkännagaf nu sin afsigt att lemna Tully-Veolan så tidigt på eftermiddagen, att han kunde hinna fram till värdshuset, der han ärnade tillbringa natten; men den oförstälda och djupa ledsnad, hvarmed den godsinte och hjertlige gamle herrn hörde detta beslut, beröfvade honom alldeles modet att vidblifva det; och så snart baronen fått Waverleys löfte att stanna qvar ännu några dagar, sökte han undanrödja de skäl, han ansåg såsom anledningen, hvarför Edward velat förkorta sin dervaro. »Ni får inte tro, kapten Waverley, att jag af vana eller grundsats är någon advokat för dryckenskapen, ehuru det kan hända, att vid vårt gårdagsnöje några af våra vänner, fastän kanske ej alldeles ebrii eller druckna, voro, minst sagdt, ebrioli, hvarmed de gamla utmärkte dem, som voro ankomna eller, såsom ert inhemska och metaforiska engelska talesätt uttrycker det, på tre gvart. Ej som jag skulle vilja låta förstå något dylikt om er, kapten Waverley, hvilken, lik en förståndig ung man, snarare afhöll er från att dricka; ej heller kan det med fog sägas om mig, som suttit vid många stora generalers och marskalkars bord vid deras festliga gästabud och lärt konsten att tömma mitt glas med försigtighet, hvadan jag, som ni säkert sjelf märkte, ej under hela aftonen öfverskred gränserna af en sansad glädtighet.»

Man kunde ej gerna vägra att instämma i en åsigt, som så bestämdt uttalades af den, som otvifvelaktigt var den bäste domaren; ehuru Edvard, om han skulle dömt efter sina egna hogkomster, skulle påstått, att baronen ej blott var ebriolus, utan äfven på vippen att blifva ebrius, eller, rent ut sagdt, den utom all fråga drucknaste af sällskapet, med undantag kanske af hans motståndare, lairden af Balmawhapple. Sedan baronen likväl erhållit den väntade eller snarare äskade komplimenten för sin nykterhet, fortfor han: »nej, sir, ehuru jag har en stark kropp, hatar jag dryckenskap och afskyr dem, som sluka vinet: gulæ causa, för strupens förnöjelse; änskönt jag torde undanbedja mig Pittaci af Mitylene lag, som med dubbelt straff belade ett brott, hvilket begicks under Bacchi inflytelse; ej heller skulle jag helt och hållet vilja instämma i den äldre Plinii förevitelser emot vinet, i fjortonde boken af hans Historia naturalis. Nej, sir, jag vet att göra åtskilnad och gillar blott så till vida vinets bruk, som det gör ansigtet gladt, eller, för att tala med Flaccus, recepto amico.»

Så slutades det försvar, baronen af Bradwardine ansåg nödigt att göra för sin öfverflödande gästfrihet, och man kan lätt förstå, att han hvarken afbröts af någon motsägelse eller något uttryck af misstroende.

Han bjöd derefter sin gäst på en morgonridt och befalde, att David Gellatley med hundarne Ban och Buscar skulle möta dem vid den s. k. gömda stigen. »Ty jag vill gerna visa er något vildt, innan jagttiden begynner, och vi kunna, om Gud så vill, stöta upp ett rådjur. Rådjuret, kapten Waverley, kan jagas alla tider på året, ty, liksom det aldrig är hvad man kallar gräsfett, är det också alltid skjutbart, ehuru det är sant, att dess kött ej kan jemföras med hjortens eller dofhjortens. Men det duger till att visa er, huru mina hundar springa, och derför skall David Gellatley taga dem med sig åt oss.»

Waverley uttryckte sin förvåning öfver, att ett sådant uppdrag kunde anförtros åt hans vän David; men baronen underrättade honom, att den stackars token hvarken var vansinnig eller naturaliter idiota, såsom det heter i galenskapsintygen, utan blott en fånig skälm, som ganska bra kunde uträtta hvilket uppdrag som helst, som han hade lust till, och som tog sin dårskap till en förevändning att slippa ifrån alla andra. »Vi stå i skuld hos honom», fortfor baronen, »för det han med våda för sitt eget lif räddat Rosa från en stor fara, och den sluga skälmen får derför äta vårt bröd och dricka ur vår bägare samt göra hvad han kan eller vill, hvilket, hvad honom beträffar, just kan komma på ett ut, om Saundersons och intendentens misstankar äro grundade.»

Miss Bradwardine berättade derpå för Waverley, att den stackars fånen var utomordentligt kär i musik, som djupt rörde honom, om den var sorglig, och hänförde honom till ytterlig glädtighet, om den var glad och liflig. Han hade i detta hänseende ett förundransvärdt minne, som var fullproppadt med en olikartad samling af stumpar och fragmenter af melodier och visor, hvilka han ibland med ganska stor skicklighet använde såsom uttryck för förklaring eller tadel. David var mycket tillgifven de få, som visade honom godhet, hvarjemte han var känslig för hvarje föraktfull och elak behandling, han erfor, samt färdig att, då tillfälle yppade sig, hämnas den. Allmogen, som ofta är lika sträng i sina omdömen om sina likar. som om dem, hvilka stå öfver dem, hade uttryckt mycket medlidande med den enfaldige stackarn, så länge han i sina slarfvor vandrade omkring i byn; men de hade ej väl sett honom anständigt klädd och försörjd samt till och med ett slags favorit, förrän de framletade alla de bevis på skarpsinnighet och slughet, vare sig i ord eller handling, som hans föregående lif lemnade, och grundade derpå den menniskoälskande hypotesen, att David Gellatley ej var en större fåne, än som behöfdes för att undvika hårdt arbete. Denna åsigt hade ej bättre skäl för sig än negrernas, hvilka af apornas skälmstycken förmoda dem hafva talförmåga, och att de afhålla sig från att bruka den endast för att slippa arbeta. David Gellatley var verkligen den halffånige tok, han visade sig, och var ur stånd till hvarje allvarligt och ihärdigt bemödande. Han hade nätt och jemt så mycket förstånd, som fordrades för att ej kallas vansinnig, och så mycken qvickhet, som befriade honom från beskyllningen för fånighet; vidare hade han temligen stor skicklighet i jagt, hvari vi sett lika stora dårar som han utmärka sig, mycken godhet och mensklighet i behandlingen af honom anförtrodda djur, varm tillgifvenhet, ett förundransvärdt minne, samt öra för musik.

Hästtramp förnams nu på gården, och David hördes sjunga till de båda stora vindhundarne:

»Raskt framåt! Raskt framåt!
Öfver berg, öfver fält går vår stråt,
Der skogen, den vida, är grönast,
Der källorna glänsa som skönast,
Der ljungen sig frodigast höjer,
Der skimrande daggen längst dröjer,
Der orrtuppen ljufvast hörs qväda,
Der trippande elfvor sig gläda.
Skynda till ställen, knapt sedda, men sköna,
Älskliga, ensliga, svalkande, gröna!
Öfver berg, öfver fält går vår stråt,
Raskt framåt! Raskt framåt!»

»Höra dessa verser, som han sjunger, till den fornskotska poesien, miss Bradwardine?» frågade Waverley.

»Nej, det tror jag inte», svarade hon. »Den arma varelsen hade en bror, och liksom för att skänka familjen en ersättning för stackars Davids brister, hade himmeln begåfvat honom med hvad man i byn ansåg för ovanliga talanger. En morbror lät uppfostra honom för att inträda i den skotska kyrkan; men han kunde ej få någon befattning, derför att han kom från vårt gods. Han återkom hopplös och förkrossad från akademien och råkade i förfall. Min far underhöll honom till hans död, som inträffade, innan han fylt nitton år. Han spelade utmärkt väl flöjt och ansågs ha stora anlag för poesi. Han var öm och medlidsam emot sin bror, som följde honom som hans skugga, och vi tro, att David af honom inhemtat många lösryckta stycken af sånger och melodier, som äro olika vårt lands. Om man frågar honom, hvarifrån han fått sådana fragment, som han nu sjunger, svarar han antingen med långa, vilda gapskratt eller också utbrister han i gråt och jemmer; men man har aldrig hört honom gifva någon förklaring eller nämna broderns namn sedan hans död.»

»Säkert», sade Edward, hvars deltagande genast väcktes af hvarje berättelse, som hade en romantisk anstrykning, »skulle man kunna få veta mer genom närmare förfrågningar.»

»Det vore väl möjligt», svarade Rosa; »men min far vill inte, att någon skall plåga hans känslor i detta fall.«

Baronen. hade emellertid med mr Saundersons tillhjelp dragit på sig ett par stora jagtstöflar och bjöd nu vår hjelte att följa sig, under det han klampande klef utför den breda trappan och i förbigåendet slog med skaftet af sin massiva ridpiska emot balustraden samt med utseendet af en bland Ludvig XIV:s jägare gnolade:

»Pour la chasse ordonnée il faut préparoer tout,
 Ho la ho! Vite, vite debout!»

1. Engelska uniformsfärgen.