Waverley/Kap 11

←  10. Rosa Bradwardine och hennes far

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 11. Gästabudet

12. Ånger och förlikning  →

ELFTE KAPITLET.
Gästabudet.

Undfägnaden var riklig och präktig, enligt den tidens begrepp i Skottland, och gästerna gjorde måltiden all heder. Baronen åt som en utsvulten soldat, lairden af Balmawhapple som en jägare, Bulsegg af Killancureit som en arrendator, Waverley sjelf som en resande, och intendenten Macwheeble som alla fyra tillsammans, ehuru han, antingen af större vördnad eller för att bibehålla den passande kroppsställning, som utvisade, att han visste sig vara i sin gynnares närvaro, satt på kanten af stolen, som var skjuten tre fot från bordet, och stälde sig i förbindelse med sin tallrik genom att framsträcka kroppen i en linea, som sneddade af från nedra ändan af hans ryggrad, så att den, som satt midt emot honom, endast kunde se tupén på hans peruk. Denna lutande ställning skulle varit obeqväm för hvarje annan än den värde intendenten, för hvilken vanan att både sittande och gående iakttaga den, gjort den till en andra natur. I den senare ställningen förorsakade detta visserligen, att en mindre passande kroppsdel kom att utskjutas mot personer, hvilka råkade gå bakom honom; men som de alltid voro ringare personer — ty mr Macwheeble var ständigt ytterst sorgfällig att ge rum för alla, som voro förmer än han sjelf — frågade han föga efter, hvilken slutsats de af denna omständighet kunde draga till hans förakt eller missaktning. Häraf kom sig, att han, då han vankade öfver gården till och från sin gamla grå klippare, hade någon likhet med en taxhund, som går på bakbenen.

Den ej edsvurna presten var en tänkande och intressant gubbe, som hade starkt tycke af en person, hvilken led för sitt samvetes skull. Han var en af desse,

Som, fast ej tvungne, dock sitt gäll försakat.

Då baronen ej hörde det, brukade intendenten på ett vänligt sätt skämta med mr Rubrick för denna nyck och förebrå honom hans alltför ömtåliga samvete. Det måste också medges, att han sjelf, ehuru i sitt hjerta en varm anhängare af den fördrifna konungafamiljen, rätt bra vetat att skicka sig efter alla de olika statshvälfningarne under hans tid, så att David Gellatley en gång beskref honom som en utmärkt god man, hvilken hade ett mycket lugnt och fredligt samvete, som aldrig gjorde honom det minsta för när.

Då middagsbordet var afdukadt, föreslog baronen konungens skål och lemnade artigt åt sina gästers samveten att allt efter deras politiska tänkesätt dricka för monarken de facto eller de jure. Samtalet blef nu allmänt, och derefter aflägsnade sig miss Bradwardine, som med naturligt behag och okonstladt väsende gjort les honneurs; hon följdes snart af prestmannen. Vinet, som fullkomligt rättfärdigade värdens loftal, gjorde flitigt sin rund bland resten af sällskapet, ehuru Waverley med någon svårighet fick privilegium att emellanåt skolka i glaset. Då det slutligen började lida på aftonen, gaf baronen mr Saunders Saunderson eller, som han skämtsamt kallade honom, Alexander ab Alexandro, ett hemligt tecken, hvarpå denne med en nick lemnade rummet och strax derefter återkom, med ett högtidligt och hemlighetsfullt leende sväfvande på sitt allvarsamma ansigte, i det han stälde framför sin husbonde ett litet ekschatull, som var beslaget med kopparprydnader af en konstig form. Baronen framtog en särskild nyckel, uppläste schatullet, upplyfte locket och framtog en guldpokal af ett sällsamt och antikt utseende, arbetad i form af en klättrande björn; egaren betraktade pokalen med en blick af på samma gång vördnad, stolthet och tillfredsställelse, som oemotståndligt påminde Waverley om Ben Jonsons Tom Otter med hans tjur, häst och hund, hvilka denne spefogel qvickt kallade sina förnämsta dryckesbägare. Men mr Bradwardine vände sig förbindligt till honom och bad honom betrakta denna konstrika relik från forntiden. »Den föreställer», sade han, »vår familjs valda sköldhållare, en björn, och som ni ser, klättrande; emedan en skicklig heraldiker afbildar hvarje djur i dess ädlaste ställning, såsom en häst springande, en vindhund löpande, och, som man kan tänka sig, ett rofdjur in actu ferociori, eller i en hotande, sönderslitande eller uppslukande ställning. Vi inneha detta högst hedrande sköldemärke genom den tyske kejsarens, Fredrik Barbarossas, adelsbref till min stamfader, Gudmund Bradwardine, och det var egentligen hjelmprydnad för en jettelik dansk krigare, hvilken han dödade vid en tornering i det heliga landet, emedan denne fält något förklenligt yttrande om kejsarens gemål eller dotter, traditionen förmäler ej bestämdt hvilkendera, och således, som Virgilius säger —

Mutemus clypeos, Danaumque insignia nobis Aptemus.

Hvad sjelfva bägaren beträffar, kapten Waverley, förfärdigades den på befallning af abboten af Aberbrothock, Sankt Duthac, åt en annan baron af huset Bradwardine, hvilken tappert försvarat klostrets arfvegods emot några inkräktande ädlingar. Den benämnes egentligen den Välsignade Björnen af Bradwardine — ehuru gamle doktor Doubleit på skämt brukade kalla den ursa major — och ansågs i den gamla katolska tiden vara begåfvad med vissa mystiska och öfvernaturliga egenskaper. Och ehuru jag ej bryr mig om dylika anilia, är det visst, att den alltid i vårt hus blifvit ansedd som en festpokal och familjeklenod, hvilken ej begagnas annat än vid mycket högtidliga tillfällen, och som ett sådant anser jag sir Everards arfvinges ankomst under mitt tak, och egnar derför denna skål åt det urgamla och högtärade huset Waverleys lycka och välgång.» Under detta långa tal tömde han omsorgsfullt en med spindelväf omhöljd butelj klaret i bägaren, som rymde nära ett halfstop, hvarpå han öfverlemnade buteljen åt taffeltäckaren att sorgfälligt hållas i samma vinkel som horisonten, medan han andäktigt tömde den Välsignade Björnens af Bradwardine innehåll.

Edward såg med bäfvan och förskräckelse djuret göra sin rund och tänkte med stor ängslan på det tillhörande valspråket: »akta dig för björnen», men förutsåg tydligt, att, som ingen af gästerna drog i betänkande att visa honom denna utomordentliga heder, skulle en vägran från hans sida att besvara deras artighet blifva högst illa upptagen. Han beslöt derför att underkasta sig denna sista handling af tyranni och derpå om möjligt lemna bordet. och litande på sim starka kroppskonstitution, drack han sällskapet till i den Välsignade Björnen och kände mindre olägenhet af klunken, än han befarade. De andra, som bättre användt sin tid, började visa tecken till, »att det goda vinet gjort sin verkan». Etikettens köld och bördens stolthet började gifva vika för denna välvilliga konstellations lifvande inflytande, och de formliga tillnamn, hvarmed de tre dignitärerna hittills tilltalat hvarandra, blefvo nu förkortade till de förtroligare benämningarne Tully, Bally och Killie. Då bägaren några hvarf gjort sin rund, anhöllo de båda sistnämnde, sedan de hviskat med hvarandra, till Edwards stora glädje om tillstånd att få dricka tacksägelseskålen. Efter något uppskof föreslogs denna, och Waverley trodde nu, att de bacchanaliska orgierna voro slutade för aftonen; men han misstog sig aldrig mera i hela sitt lif.

Som gästerna lemnat sina hästar vid byns lilla värdshus, kunde baronen för höflighets skull ej undvika att följa dem nedför allén, och Waverley gjorde sällskap af samma skäl äfvensom för att njuta af den svala aftonluften efter detta feberaktiga dryckesgille. Men då de framkommo till Luckie Maclearys hus, förklarade lairderna af Balmawhapple och Killancureit sin afsigt vara att visa sin erkänsla för den vid Tully-Veolan åtnjuta gästfriheten genom att med sin värd och hans gäst, kapten Waverley, dricka en afskedsskål för att hedra baronens hus.

Det måste anmärkas, att intendenten, som af erfarenhet visste, att dagens munterhet, hvilken hittills underhållits. på hans herres bekostnad, till en del kunde komma att slutas på hans egen, hade satt sig på sin spattsjuka grå klippare och dels af upprymdhet, dels af fruktan att blifva tvungen till en utgift, sporrat honom till ett haltande lunk (traf kunde ej komma i fråga) samt redan lemnat byn bakom sig. De andra inträdde i värdshuset, i det de förde Edward med sig i motståndslös undergifvenhet; ty hans värd hviskade till honom, att ett afslag på en sådan inbjudning skulle tydas som en svår förbrytelse emot leges conviviales eller stadgarne för ett gladt dryckeslag. Enkan Macleary tycktes hafva väntat detta besök, hvartill hon äfven hade skäl, då detta var ett vanligt slut på hvarje gladt lag, ej blott på Tully-Veolan, utan äfven vid de flesta andra egendomar i Skottland för sextio år sedan. Gästerna befriade sig derigenom på en gång från sin tacksamhetsskuld för deras värds artighet, uppmuntrade rörelsen på hans värdshus, gjorde heder åt det ställe, som herbergerat deras hästar, och höllo sig skadeslösa för det band, som pålagts dem af den enskilda gästfriheten, genom att tillbringa, hvad Falstaff kallar, den läckraste biten af natten i den obesvärade friheten på ett värdshus.

Luckie Macleary hade derför i säker förväntan på dessa utmärkta gäster sopat sitt hus för första gången på de senaste fjorton dagarne, uppdrifvit sin torfeld till en sådan hetta, som till och med vid midsommartiden erfordrades i hennes fuktiga koja, framsatt sitt nytvättade furubord, understödt dess halta fot med en torfbit, ordnat fyra eller fem grofva, klumpiga stolar i de lägen, som bäst öfverensstämde med ojemnheterna på hennes lergolf, och afbidade derefter i full förhoppning på kunder och förtjenst sällskapet, efter att först hafva påtagit sin rena hufvudduk och sin skarlakansröda plaid. Då de främmande tagit plats under de sotiga bjelkarne i Luckie Maclearys enda rum, som var tätt betäckt med spindelväf kring väggarna, inträdde deras värdinna, som redan fått tillsägelse derom af lairden af Balmawhapple, med en väldig tennkanna, allmänt benämnd hönan, som rymde minst tre stop och fradgade af ett efter värdinnans utsago förträffligt klaret, nyss tappadt från ankaren.

Det blef snart uppenbart, att de smulor förnuft, som björnen ej uppslukat, skulle upp-plockas af hönan; men den förvirring, som herskade, gynnade Edwards beslut att undvika glaset, som lustigt gjorde sin rund. De öfriga började tala fort och på en gång, i det hvar och en skötte sin andel i samtalet utan det ringaste afseende på sina grannar. Baronen af Bradwardine sjöng franska chansons-à-boir och deklamerade latinska verser; Killancureit talade i en oföränderligt tråkig ton om gödsling, lam och tackor, tjurar och stutar äfvensom om en föreslagen vägbomsförordning; men Balmawhapple öfverröstade dem båda med att berömma sin häst, sina falkar och en vindhund, kallad Hvisslaren. Midt under detta larm anhöll baronen flere gånger om tystnad, och då höflighetens instinkt slutligen förmådde göra sig så mycket gällande, att man lyssnade till honom, skyndade han att utbedja sig deras uppmärksamhet »för en soldatvisa, som var särdeles omtyckt af marskalken, hertigen af Berwick», hvarpå han, i det han så godt sig göra lät efterhärmade en fransk musketörs hållning och ton, började sjunga:

Mon coeur volage, dit elle,
 N'est pas pour vous, garçon,
Est pour un homme de guerre,
 Qui a barbe au menton.
 Lon, Lon, Laridon.

Qui porte chapeau à plume,
 Soulier à rouge talon,
Qui joue de la flûte,
 Aussi du violon.
 Lon, Lon, Laridon.

Balmawhapple kunde nu ej längre hålla sig, utan inföll med hvad han kallade en förbannadt treflig stump, författad af piparen Gibby Gaethroughwi't i Cupar, och uppstämde utan vidare dröjsmål:

På Glenbarchans kullar mången god dag,
På Killiebraids slätter vandrat har jag,
Mång stig har jag trampat, tröttsam och svår,
 Att lura på tjäderns spår.

Baronen, hvars stämma öfverröstades af Balmawhapples högljuddare skrål, afstod nu ifrån vidare täflan, men fortfor att gnola: »Lon, Lon, Laridon», i det han med en försmädlig blick betraktade den lycklige medtäflaren, som fortfor:

Om en orrtupp flyger mot himmeln blå,
Ett skott i vingen jag ger honom då;
Vid väskan honom jag binder sen —
 Jag aldrig sköt miste än!

Efter ett fruktlöst försök att ihogkomma nästa vers sjöng han den första om igen och fullföljde sin triumf med den förklaring, att det var »mera förnuft deri, än i alla slagdängor i Frankrike och i Fifeshire till på köpet». Baronen besvarade detta stickord blott med en lång pris snus och en blick af outsägligt förakt. Men de ädla bundsförvandterna, Björnen och Hönan, hade befriat den unge lairden från den vördnad, han eljest hyste för Bradwardine. Han förklarade vinet för lank och ropade öfverljudt på brännvin. Det inbars, och nu kom politikens demon med i spelet och den tålde ej ens harmonien i denna Kråkvinkels-konsert, blott derför att det ej hördes någon vredgad ton i den sällsamma blandningen af allehanda ljud. Under dess ingifvelse frågade lairden af Balmawhapple ej längre efter de miner och vinkar, hvarmed baronen af Bradwardine hittills af grannlagenhet emot Edward afhållit honom från att beträda politikens område, utan föreslog med stentorsstämma en skål för »den lilla herrn i svart sammet, som gjorde så god tjenst 1702, äfvensom att den hvita hästen måtte bryta halsen af sig på en kulle af hans tillverkning».

Edward var i detta ögonblick ej nog redig att ihogkomma, att konung Wilhelm III:s fall, som förorsakade hans död, tillskrefs, att hans häst snafvade öfver en mullvadshög; men han kände sig likväl böjd att anse sig förolämpad af en skål, som, att döma af Balmawhapples blickar, tycktes hafva en förnärmande hänsyftning på den styrelse, hvarunder han tjenade; innan han hann yttra sig, förekoms han dock af baronen af Bradwardine. »Sir, hvilka mina tänkesätt, tamquam privatus, än torde vara i dylika saker, skall jag ej tåligt fördraga, att ni säger något, som kan såra känslorna hos en aktad person, hvilken vistas under mitt tak. Om ni ej hyser någon aktning för belefvenhetens lagar, så bör ni åtminstone vörda den ed, den sacramentum militare, hvarigenom hvarje officer bindes vid den fana, han svurit trohet. Läs i Titus Livius, hvad han säger om de romerska soldater, som voro nog olyckliga att exuere sacramentum — att bryta sin legionsed; men ni är lika okunnig, sir, både i gamla historien och nyare tiders höflighet.»

»Ej så okunnig, som ni skulle vilja påstå», röt Balmawhapple. »Jag förstår nog, att ni menar det högtidliga trosförbundet; men om alla whigar i helvetet aflagt —»

Här inföllo baronen och Waverley på en gång, i det den förre utropade: »tig, sir! ni visar ej blott er okunnighet, utan vanärar äfven ert fosterland inför en främling och engelsman»; och Waverley bad i samma ögonblick baronen tillåta honom att besvara en förolämpning, som tycktes rigtad emot honom personligen. Men baronen var af vin, vrede och förakt höjd öfver alla jordiska skäl.

»Jag får be er vara tyst, kapten Waverley. Ni är måhända annorstädes en person sui juris och kanske berättigad att tänka och känna er förolämpad för egen räkning; men inom mitt område, i detta ringa baroniet Bradwardine och under detta tak, hvilket är quasi mitt, då det medelst tyst förmånsrätt innehafves af en förpaktare, är jag för er in loco parentis och förbunden att tillse, att ingen skada vederfares er — och hvad er, mr Falconer af Balmawhapple, beträffar, varnar jag er att ej mer låta mig se några afsteg från belefvenhetens väg.»

»Och jag säger er, mr Cosmo Comine Bradwardine af Bradwardine och Tully-Veolan», genmälde jägaren med yttersta förakt, »att jag skall knäppa den som en orrtupp, hvilken vägrar att besvara min skål, och det antingen det är en stubbörad engelsk whig, eller en, som öfverger sina egna vänner för att ställa sig in hos de hannoveranska råttorna.»

I ögonblicket drogos båda värjorna och några ursinniga stötar vexlades. Balmawhapple var ung, rask och vig, men baronen, som var ofantligt mera herre öfver sitt vapen, skulle, liksom sir Toby Belch, hafva kittlat sin motståndare på annat vis, än han nu gjorde, om han ej stått under »ursa majors» inflytande.

Edward rusade fram för att åtskilja de stridande, men blef hindrad derifrån af lairdens af Killancureit utsträckta lekamen, på hvilken han stupade omkull. Huru Killancureit råkat komma i denna liggande ställning i ett så vigtigt ögonblick har aldrig blifvit riktigt kändt. Somliga trodde, att han ärnade krypa under bordet; men han sjelf påstod, att han fallit omkull, då han, för att förekomma olycka, höll på att lyfta en stol för att slå Balmawhapple till golfvet. Vare härmed huru som helst, skulle blod säkert flutit, om ej hastigare hjelp än hans eller Waverleys mellankommit. Men den välkända klangen af svärd, som ej var något särdeles ovanligt i hennes hus, uppväckte Luckie Macleary, der hon helt lugnt satt på andra sidan om jordafbalkningen i sin koja, med ögonen fästa på en bok med titel »Ödets underbara skickelser», medan hennes tankar voro upptagna af att summera räkningen. Hon rusade dristigt in, i det hon gält ropade: »vilja deras nåder mörda hvarandra här och bringa en hederlig enkas hus i vanrykte, då de ha stora vida fältet att slås på?» en föreställning, som hon understödde genom att med mycken skicklighet kasta sin plaid öfver de stridandes vapen. Betjenterna störtade i det samma in, och som de till all lycka voro temligen nyktra, åtskilde de med Edwards och Killancureits tillhjelp de uppbragta motståndarne. Killancureit bortförde Balmawhapple, som svor ve och hämd öfver hvarenda whig, presbyterian och fanatiker i hela England och Skottland på köpet; det var med svårighet man fick honom att stiga till häst. Vår hjelte beledsagade med Saunders Saundersons bistånd baronen af Bradwardine till hans egen bostad, men kunde ej förmå honom att gå lill sängs, förrän han hållit en lång och lärd ursäkt för aftonens tilldragelser, i hvilken ursäkt likväl ej fans ett enda begripligt ord, utom något om Centaurerna och Lapitherna.