Waverley/Kap 10
| ← 9. Mer om stället och dess omgifningar |
|
11. Gästabudet → |
TIONDE KAPITLET.
Rosa Bradwardine och hennes far.
Miss Bradwardine var blott sjutton år; men då vid den sista kappränningen i grefskapets hufvudort hennes skål föreslogs bland en hop andra skönheters, hade lairden af Lumperguaigh, som var ständig president i Bautherwhillery-ktubben, ej blott ropat da capo till skålen, utan äfven, innan han genom att tömma en halfstopspokal Bourdeaux verkstälde dryckesoffret, benämnt den gudomlighet, åt hvilken det var helgadt, Tully-Veolans ros; vid hvilket högtidliga tillfälle tre hurrarop uppgåfvos af alla de sittande ledamöterna af detta aktningsvärda sällskap, hvilkas strupar vinet lemnat i stånd till en dylik kraftyttring. Ja, jag är till och med förvissad om, att sällskapets sofvande medlemmar snarkade bifall, och att, ehuru starka pokuleringar och svaga hjernor hade förflyttat två eller tre af dem på golfvet, likväl äfven dessa, som fallit från sina upphöjda platser och vältrade sig — jag vill ej drifva parodien längre — yttrade vissa oartikulerade ljud, som antydde deras samtycke till förslaget.
Ett så enhälligt bifall kunde endast skänkas åt den erkända förtjensten, och i sjelfva verket var Rosa Bradwardine värdig mycket förnuftigare personers gillande, än dem, Bautherwhillery-klubben kunde uppvisa, äfven innan ledamöterna tömt det första glaset. Hon var verkligen en ganska vacker flicka enligt den skotska föreställningen om skönhet, det vill säga med en rikedom af gyllne lockar och en hy, som i hvithet täflade med snön på hennes hemlands berg. Likväl var hennes utseende hvarken tvinande eller tankfullt; ty både hennes anletsdrag och hennes lynne buro pregeln af munterhet, och hennes hy, ehuru ej blomstrande, var så skär, att den tycktes genomskinlig; den minsta sinnesrörelse jagade genast blodet till hennes ansigte och hals. Ehuru hennes växt var under medelstorlek, var den likväl utmärkt behaglig, och hennes rörelser voro lätta, lediga och otvungna. Hon kom nu från ett annat håll af trädgården för att emottaga kapten Wawerley, hvarvid hennes sätt vägde mellan blyghet och artighet.
Sedan de första helsningarne blifvit vexlade, erbjöd hon sig med förlägen höflighet att visa främlingen vägen till det ställe, der hennes far befann sig, hvilket ej var långt derifrån, då de förekommos af baronen af Bradwardine i egen hög person. På David Gellatleys kallelse infann denne sig, »upptagen af gästvänliga tankar», och närmade sig dem med steg, så snabba och långa, att de påminde Wawerley om sjumilsstöflarna i ammsagan. Baronen var en reslig, mager, atletisk man, som, ehuru gammal och gråhårig, likväl genom ständig kroppsöfning fått hvarje muskel så styf som en sena. Han var vårdslöst klädd och mer liksom en den tidens fransman än en engelsman, medan hans hårda anletsdrag och den stela rakheten i hans hållning gåfvo honom tycke af en officer vid Schweizergardet, hvilken någon tid vistats i Paris och antagit dess invånares drägt, utan att det lyckats honom vinna deras ledighet; och, sanningen att säga, voro hans språk och vanor lika litet som hans yttre utseende lämpade efter hans ställning.
Till följd af hans naturliga böjelse för studier eller kanske af den allmänna skotska plägseden att gifva unga män af börd en juridisk uppfostran, hade han blifvit uppfödd till advokatståndet; men då hans familjs politiska tänkesätt uteslöt hoppet för honom att komma fram på denna bana, företog mr Bradwardine under några år en resa i främmande länder, hvarunder han gjorde några fälttåg i utländsk tjenst. Efter anklagelsen för högförräderi 1715 hade han lefvat på sitt gods och nästan uteslutande umgåtts med dem bland sina grannar, hvilka hyllade hans egna grundsatser. Juristens pedanteri i förening med krigarens militäriska stolthet torde erinra en af vår tids män om den nitiska volontärtjenstens dagar, då våra sakförares domstolsmantlar ofta kastades öfver en lysande uniform. Härtill måste läggas de fördomar, som voro en följd af gammal börd och jakobitiska tänkesätt och hvilka blifvit stärkta genom hans vana vid ensam och oberoende myndighet; ehuru endast utöfvad inom gränserna af hans halfkultiverade egendom, var denna myndighet likväl der obestridlig och obestridd. Ty, som han brukade säga, Bradwardine, Tully-Veolan och andra länderier hade blifvit upphöjda till ett fritt baroni genom ett öppet bref af David den förste, hvilket bref var affattadt i temligen svårtydda ordalag, hvilkas egentliga mening få eller ingen kunde förklara, men innehållet af det hela var, att baronen af Bradwardine efter behag kunde fängsla, anställa ransakning med och afrätta sina vasaller och underhafvande. Men, liksom Jakob I, var den nuvarande innehafvaren af denna makt mera road af att tala om sina företrädesrättigheter än att utöfva dem, och utom att han lät kasta två tjufskyttar i Tully-Veolans gamla tornfängelse, der de så när blifvit ihjelskrämda af spöken och uppätna af råttor, samt stälde en gammal qvinna vid skampålen, emedan hon sagt, att det fans flere narrar än David Gellatley på egendomen, kan jag ej finna, att han någonsin anklagades för att missbruka sin myndighet. Men det stolta medvetandet af att ega den gaf en ökad vigtighet åt hans språk och skick.
Vid hans första helsning på Waverley tycktes det, som det innerliga nöje, han erfor af att se sin väns brorson, till någon del rubbade den stela, högtidliga värdigheten i baronens af Bradwardine uppförande; ty tårarne stodo den gamle herrn i ögonen, medan han, efter att först på engelskt sätt hjertligt hafva skakat hand med Edward, omfamnade honom à la mode française och kysste honom på båda kinderna, hvarvid hårdheten af hans famntag och den mängd skotskt snus, som hans accolade meddelade, framkallade motsvarande droppar af fuktighet i hans gästs ögon.
»På min gentlemanna-heder», sade han, »gör det mig inte ung på nytt att se er här, mr Waverley! En värdig ättlägg af Waverley-Honours gamla stam — spes altera, som Maro säger — och ni ser ut som en af den gamla slägten, kapten Waverley; likväl inte fullt så välmående som min gamle vän, sir Everard — mais cela viendra avec le temps, som min holländske vän, baron Kikkitbroeck, sade om la sagesse de madame son épouse. — Och således har ni anlagt kokarden? Rätt, mycket rätt, ehuru jag kunde önskat färgen annorlunda, och det skulle sir Everard äfven gjort, efter hvad jag tror. Men vi skola inte mer tala om det; jag är gammal, och tiderna äro förändrade. — Och hur mår den värde baroneten och den vackra mrs Rachel? Åh, ni skrattar, unge man! Men hon var den vackra mrs Rachel året sjuttonhundrasexton efter Kristi börd; tiden går — et singula predantur anni — det är då visst och sant. Ännu en gång hjertligt välkommen till mitt ringa hus, Tully-Veolan! — Skynda dig in, Rosa, och laga, att Alexander Saunderson tar fram den gamla Château-Margaut, som jag år 1713 skickade från Bourdeaux till Dundee.»
Rosa trippade af temligen sedesamt, tills hon vikit om hörnet, då hon började springa med en elfvas snabbhet för att, sedan hon uträttat sin fars ärende, hinna kläda om sig och sätta på sig alla sina små grannlåter, en sysselsättning, hvartill den annalkande middagstimmen lemnade henne blott föga tid. »Vi kunna ej täfla i yppighet med ert engelska bord, kapten Waverley, eller bjuda er på Waverley-Honours epulæ lautiores — jag säger epulæ hellre än prandium, derför att det senare uttrycket har afseende på det lägre folket; epulæ ad senatum, prandium vero ad populum attinet, säger Suetonius Tranquillus. Men jag hoppas, ni skall skänka min Bourdeaux ert bifall; c'est des doux oreilles, som kapten Vinsauf brukade säga; rektorn vid S:t Andrews benämnde det vinum primæ notæ. Än en gång, kapten Waverley, det fägnar mig hjertligt, att ni är här för att dricka det bästa, min källare kan åstadkomma.»
Detta tal, med nödiga inflickade svar, räckte från den nedre trädgårdsgången, der de råkades, ända till porten, der fyra eller fem betjenter i gammalmodiga livréer, anförde af taffeltäckaren Alexander Saunderson, som numera ej bar några märken af sitt trädgårdsarbete, i galakostym mottogo dem
I en gammal sal, rikt prydd med bågar och med spjut,
Med sköldar och med harnesk, som mångt hugg hållit ut.
Med mycken högtidlighet och ännu större hjertlighet förde baronen utan att stanna sin gäst genom flere rum till en stor, ekpanelad matsal, som rundt kring väggarne var behängd med hans förfäders porträtter; ett bord var der dukadt för sex personer, och ett skänkskåp visade allt den Bradwardineska familjens gamla, massiva bordsilfver. En klocka hördes nu ringa vid öfre ändan af allén; ty en gammal man, som vid högtidliga tillfällen tjenstgjorde som portvaktare, hade förnummit den uppståndelse, som Waverleys ankomst förorsakat, och skyndat på sin post, hvarifrån han förkunnade nya gästers ankomst.
Dessa voro, efter hvad baronen försäkrade sin unga vän, högst aktningsvärda personer. »Först är det den unge lairden af Balmawhapple, med tillnamnet Falconer, af huset Glenfarquhar; han är mycket begifven på jagt — gaudet equis et canibus — men för öfrigt en mycket hygglig ung man. Vidare är det lairden af Killancureit, som egnat sin tid åt jordbruk och landthushållning och skryter af att ega en makalös tjur, hemtad från grefskapet Devon, romarnes Damnonia, om vi få tro Robert af Cirencester. Som ni säkert lär förmoda af denna hans böjelse, är han blott af ofrälse härkomst — servabit odovem testa diu — och jag tror, oss emellan sagdt, att hans farfar var från den orätta sidan af gränsen — en viss Bulsegg, hvilken kom hit som inspektor, förvaltare, intendent eller någonting dylikt åt den siste Girnigo af Killancureit, som dog af tvinsot. Efter hans husbondes död, sir — ni skulle knapt kunna tro en sådan skandal — gifte sig denne Bulsegg, som såg ståtlig och bra ut, med enkan, som var ung och kär, och tillskansade sig egendomen, som tillfallit denna olyckliga qvinna genom ett förordnande af hennes aflidne man, tvärt emot ett obevakadt fideikommissbref och till förfång för testamentsgifvarens eget kött och blod, i hans naturliga arfvinges och kusins i sjunde led, Girnigos af Tipperhewit person; dennes familj råkade genom den påföljande processen i så knappa omständigheter, att hans ättling tjenar som simpel soldat vid det högländska Svarta gardet. Men denne herre, den nuvarande mr Bulsegg af Killancureit, har godt blod i sina ådror både på sin mors och sin farmors sida, som båda voro af familjen Pickletillim, och han är väl tåld och ansedd samt vet sin plats; och Gud förbjude, kapten Waverley, att vi, som äro af oklanderlig härkomst, skulle förhäfva oss öfver honom, då det kan hända, att hans afkomlingar i åttonde, nionde eller tionde led på visst sätt kunna mäta sig med landets gamla adel. Rang och förfäder, sir, borde minst nämnas af oss, män med obefläckad börd — vix ea nostra voco, som Naso säger. — Vidare är det en prest af den äkta (ehuru undertryckta) biskopliga skotska kyrkan. Han bekände sig till den samma år 1715, då en whigpöbel förstörde hans församlingshus, sönderref hans kappa, plundrade hans hus på fyra silfverskedar och tillgrep hans saltade kött och hans mjöllår samt två fat, ett med dricka och ett med öl, jemte tre buteljer brännvin. Min intendent, mr Duncan Macwheeble, är den fjerde på vår lista. I anseende till obestämdheten i den forna ortografien är det oafgjordt, huruvida han tillhör clanen Wheedle eller Quibble; men båda hafva frambragt utmärkta jurister.»
Då så till namn och stånd han noga dem beskref,
De trädde in i sal'n, och middag framsatt blef.