Waverley/Kap 17
← 16. En oförmodad bundsförvandt uppträder |
|
18. Waverley fortsätter sin färd → |
SJUTTONDE KAPITLET.
En höglandsröfvares kula.
I båten rådde en djup tystnad, hvilken endast afbröts af en entonigt frammumlad gaelisk sång, som sjöngs i ett slags lågt recitativ af styrmannen, samt af årornas slag, hvilka fäldes i takt med tonerna. Ljuset, som de nu alltmer nalkades, antog en större, rödare och oregelbundnare glans. Det syntes nu tydligt vara en stor eld, men om den var upptänd på en ö eller på fasta landet, kunde Edward ej afgöra. Som han tyckte, hvilade den röda, flammande kretsen på sjelfva vattenytan och liknade den flammande vagn, hvari den onde anden i en österländsk saga far öfver haf och land. Då de kommo närmare, blef skenet från elden tillräckligt starkt att visa, att den var upptänd vid foten af en hög, mörk klippa, som tvärbrant reste sig från sjelfva randen af vattnet; klippans framsida erhöll genom återskenet från elden en mörkröd färgton, hvilken bildade en sällsam kontrast mot de omgifvande stränderna, som stundtals upplystes af ett matt månljus.
Båten närmade sig nu stranden, och Edward kunde varseblifva, att den stora elden, som rikligt underhölls med tallqvistar af två gestalter, hvilka i det röda eldskenet sågo ut som afgrundsandar, var upptänd i mynningen af en hög grotta, i hvilken en vik från sjön tycktes inskjuta, och han gissade, hvilket äfven var sant, att elden blifvit tänd som en fyrbåk för roddarne på deras återfärd. De rodde rakt på mynningen af hålan och drogo derpå in årorna, i det de läto båten inlöpa med den fart, den erhållit. Farkosten passerade den lilla klippudde eller släta häll, hvarpå elden flammade, och efter att hafva skjutit fram ytterligare två båtlängder, stannade den, der grottans vägg — ty de befunno sig redan inne i hålan — höjde sig från vattnet i fem eller sex breda afsatser, hvilka voro så beqväma och regelbundna, att de skulle kunnat kallas naturliga trappsteg. I det samma kastades plötsligt en mängd vatten på elden, som slocknade med ett starkt hväsande, hvarpå allt blef mörkt. Fyra ellar fem kraftiga armar lyfte Waverley ur båten, stälde honom på fötterna och nästan buro honom in i det inre af hålan. På detta sätt gjorde han några steg i mörkret, och i det han närmade sig ett sorl af röster, som tycktes komma ur sjelfva klippan, stodo Donald Bean Lean och hans vistelseort vid en tvär vändning för Edwards ögon.
Hålans inre, som här reste sig till en betydlig höjd, upplystes af torrvedsfacklor, som spredo ett klart och skimrande ljus, åtföljdt af en stark, men ej obehaglig lukt. Deras ljus understöddes af det röda skenet från en stor stenkolseld, omkring hvilken sutto fem eller sex beväpnade högländare, medan andra otydligt sågos ligga på sina plaider i grottans aflägsnare gömslen. I en stor fördjupning, som röfvaren skämtsamt kallade sitt visthus, hängde vid fötterna ett får och ett par kor, som nyligen blifvit slagtade. Den förnämste invånaren i denna sällsamma boning framträdde nu, åtföljd af Evan Dhu såsom ceremonimästare, för att emottaga sin gäst; han var dock till utseende och sätt fullkomligt olika den föreställning, Waverley gjort sig om honom. Den handtering, han dref, den vildmark, hvari han lefde, de vilda krigargestalter, hvaraf han var omgifven, allt var beräknadt på att ingifva förskräckelse. Till följd af en sådan omgifning väntade Waverley sig att få se en sträf, jettelik, bister gestalt, en sådan, Salvator Rosa skulle valt till hufvudfiguren i en banditgrupp.
Donald Bean Lean var raka motsatsen till allt detta. Han var mager och kort till växten, med ljusrödt hår och obetydliga, bleka drag, som gifvit honom tillnamnet Bean eller hvit, och ehuru hans gestalt var välbildad och kraftig, såg han på det hela ut som en oansenlig personlighet. Han hade i någon underordnad egenskap tjent i franska arméen, och för att mottaga sin engelske gäst i stor gala och sannolikt i akt och mening att på sitt sätt visa honom en ärebetygelse, hade han för tillfället aflagt sin höglandsdrägt och påtagit en gammal röd och blå uniform och plymascherad hatt, i hvilken kostym han var så långt ifrån att visa sig till sin fördel och hade ett med hela sin omgifning så oförenligt utseende, att Waverley skulle varit frestad att utbrista i skratt, om detta varit höfligt eller rådligt. Donald mottog kapten Waverley med ett öfverflöd af fransk artighet och skotsk gästfrihet samt tycktes fullkomligt känna till hans namn och slägtförbindelser äfvensom vara synnerligt bekant med hans onkels politiska grundsatser, hvilka han skänkte sitt högsta bifall. Waverley ansåg klokast att svara i allmänna ordalag.
Sedan de satt sig på ett passande afstånd från stenkolselden, hvars hetta årstiden gjorde tryckande, framsatte en stor och stark höglandsflicka framför Waverley, Evan och Donald Bean tre stycken träbunkar, innehållande imrigh, ett slags kraftsoppa, tillagad af en särskild del af hornboskapens innanmäte. Efter denna förfriskning, som hunger och strapatser gjorde rätt smaklig, frambars i rikligt öfverflöd kött, som blifvit stekt på glöd, och Evan Dhu och deras värd läto det försvinna med en nästan magisk hastighet, som förvånade Waverley, hvilken hade svårt att förena deras glupskhet med hvad han hört om högländarnes återhållsamhet. Han visste ej, att denna återhållsamhet var helt och hållet en tvångssak för de lägre stånden, och att de, som utöfva den, vanligen, liksom vissa rofdjur, äro begåfvade med förmågan att till fullo hålla sig skadeslösa derför, då slumpen sänder öfverflöd i deras väg. Whisky bjöds i ymnighet för att kröna måltiden. Högländarne drucko det flitigt och oblandadt; men Edward, som tog litet och utspädde det med vatten, fann ej drycken så smaklig, att den föranlät honom att förnya försöket. Värden beklagade på det högsta, att han ej kunde bjuda honom vin. »Hade jag blott vetat af besöket tjugufyra timmar förut, skulle jag skaffat det, om det funnits på en omkrets af fyratio mil. Men ingen gentleman kan göra mer för att visa sin uppskattning af den heder, som vederfares honom genom en annan gentlemans besök, än att bjuda honom på det bästa, hans hus förmår. Der det ej fins några hasselbuskar, kan det ej heller finnas några nötter, och man måste ta seden, dit man kommer.»
Han började derefter för Evan Dhu beklaga en gammal mans, Donnacha an Amrighs, eller Duncans med Mössan död, »en begåfvad siare», hvilken förutsade ankomsten af alla slags personer, vare sig vänner eller fiender, som besökte deras boning.
»Är ej hans son Malcolm också en siare?» frågade Evan.
»Inte alls att jemföra med sin fader», svarade Donald Bean. »Han sade oss härom dagen, att vi skulle få se en förnäm herre, ridande på en häst, och på hela dagen kom ingen, utom Shemus Beg, den blinde harpspelaren, med sin hund. En annan gång förkunnade han ett bröllop, och det blef en likfärd; och på ett ströftåg, der han spådde oss, att vi skulle hemföra hundra nötkreatur, kommo vi ej öfver något annat än en fet rådman från Perth.»
Från detta ämne öfvergick han till landets politiska och militäriska tillstånd, och Waverley blef förvånad, ja till och med oroad öfver att finna en sådan person som han så noga bekant med de norr om Tay förlagda garnisonernas och regementenas styrka. Han omnämnde äfven det riktiga antalet af de rekryter, som ingått vid Waverleys sqvadron från hans onkels egendom, och anmärkte, att de voro raskt, dugtigt folk. Han erinrade Waverley om ett par omständigheter, som tilldragit sig vid en generalmönstring med regementet, hvilka omständigheter öfvertygade honom om, att röfvaren varit ett ögonvittne till dem; och då Evan Dhu nu lemnade samtalet och insvepte sig i sin plaid för att taga någon hvila, frågade Donald Edward på ett betydelsefullt sätt, om han ej hade något särskildt att säga honom.
Waverley, som blef öfverraskad och på visst sätt skrämd vid denna fråga af en sådan person, svarade, att han ej hade något annat skäl till sitt besök än nyfikenheten att få se hans ovanliga bostad. Donald Bean såg honom ett ögonblick stadigt i ansigtet och sade derefter med en betydelsefull nick: »ni kunde lika väl haft förtroende till mig, som till baronen af Bradwardine och Vich Ian Vohr — men ni är i alla fall välkommen i mitt hus.»
Waverley kände en ofrivillig rysning vid detta hemlighetsfulla språk från denne fogelfrie röfvare, hvilken känsla, trots hans bemödanden att öfvervinna den, beröfvade honom förmågan att fråga om meningen med dessa hänsyftningar. En bädd af ljung, med blommorna öfverst, hade blifvit tillredd åt honom i en af hålans fördjupningar, och här låg han, betäckt med de plaider, som funnos till öfverlopps, och gaf för en stund akt på grottans öfriga invånare. Små afdelningar af två eller tre kommo och gingo utan någon annan ceremoni än några få gaeliska ord, yttrade till anföraren, och sedan denne somnat, till en reslig högländare, som uppträdde i egenskap af hans underbefälhafvare och tycktes hålla vakt under hans hvila. De, som inkommo, tycktes återvända från något ströftåg, om hvilket de lemnade underrättelse, hvarefter de utan vidare krus gingo till visthuset, der de med dolkarne skuro åt sig några bitar af de slagtade kreaturen, hvilka de sedan efter behag stekte och uppåto. Bränvinet stod under strängare uppsigt och utdelades antingen af Donald sjelf, af hans underbefälhafvare eller af den förenämnda höglandsflickan, hvilken var den enda qvinna, som visade sig. Whiskyransonerna skulle likväl synts rikliga för alla andra än högländare, som, då de beständigt lefva i fria luften och i ett mycket fuktigt klimat, kunna förtära en stor mängd bränvin, utan att hvarken på hjernan eller kroppskonstitutionen erfara dess vanliga förderfliga verkningar.
Slutligen började de vexlande grupperna blifva otydliga för vår hjeltes blickar, tills hans ögon efter hand slöto sig, och han ej åter öppnade dem, förrän solen utanför stod högt öfver sjön, ehuru blott en svag skymning herskade i Uaimh an ri eller kungsgrottan, såsom man stolt kallade Donald Bean Leans bostad.