Waverley/Kap 35
| ← 34. Sakerna få ett litet bättre utseende |
|
36. En vigtig tilldragelse → |
TRETTIOFEMTE KAPITLET.
En frivillig för sextio år sedan.
Då major Melville hörde trummans ovälkomna ljud, öppnade han hastigt en glasdörr och gick ut på ett slags terrass, som skilde huset från landsvägen, hvarifrån den krigiska musiken skallade. Waverley och hans nye vän följde honom, ehuru han sannolikt helst skulle undvarit deras sällskap. Snart varseblefvo de i högtidlig marsch, först trumslagaren och derefter en stor fana, indelad i fyra fält, hvarpå voro inskrifna orden: Trosförbund, Kyrka, Konung, Konungariken. Personen, som hedrades med uppdraget att bära denna fana, åtföljdes af truppens befälhafvare, en mager, mörrklagd, sextio års man af ett oböjligt utseende. Det andliga högmodet, som hos värden på Ljusastaken var inhöljdt i ett slags stolt skrymteri, på en gång förhöjdes och fördunklades i denne mans ansigte genom en äkta och omisskännelig fanatism. Det var omöjligt att se honom, utan att inbillningen försatte honom i någon belägenhet, hvari religionssvärmeri spelade hufvudrollen. En martyr på bålet; en soldat på slagfältet; en ensam och landsflyktig vandrare, som under hvarje jordisk vedermöda tröstas af innerligheten och den förmenta renheten af sin tro; kanske en förföljande inqvisitor, lika förfärlig i sin makt, som okuflig i motgången — hvar och en af dessa tycktes stå i själsfrändskap till denne man. Men jemte dessa upphöjda drag af själsstyrka, låg det i den tillgjorda formligheten och högtidligheten af hans hållning och samtal något som gränsade till det löjliga, så att man skulle kunna frukta honom, beundra honom och skratta åt honom, allt efter åskådarens sinnesstämning och det ljus, hvari mr Gilfillan visade sig. Hans drägt var en bondes från vestra delen af landet, visserligen af bättre tyg än den lägre allmogens, men hvarken förfärdigad efter den då brukliga snitten eller på något sätt sökande likna en skotsk godsegares. Hans vapen bestodo af ett bredsvärd och ett par pistoler, hvilka, att döma efter deras fornåldriga utseende, torde varit med i slagen vid Pentland eller Bothwellsbryggan.
Då han gick fram några steg för att möta major Melville och högtidligt, men lätt, vidrörde skärmen på sin stora blå mössa för att besvara majorens artighet, emedan denne lyft på sin lilla trekantiga, guldgalonerade hatt, trängde den föreställningen sig oemotståndligt på Waverley, att han såg en af de forna Rundhufvudenas anförare, samtalande med en af Marlboroughs officerare. Den grupp af omkring trettio beväpnade män, som följde denne »begåfvade» befälhafvare, var af en temligen brokig sammansättning. De voro klädda i vanliga låglandsdrägter af olika färger, hvilket för ett öga, som var vant att förbinda likformighet i drägt med krigsståndet, gaf dem ett oregelbundet och hoprafsadt utseende. Främst stodo några, som synbarligen delade sin anförares entusiasm och säkert kunde blifva fruktansvärda i en strid, der deras naturliga mod lifvats af trosnit. Andra, intagna af nyheten i sin belägenhet, yfdes och bröstade sig i medvetandet af sin vigt såsom vapenbärande män; medan de öfriga, som voro uttröttade af marschen, vårdslöst vankade omkring eller aflägsnade sig ifrån sina kamrater för att förskaffa sig sådana förfriskningar, som de angränsande kojorna och krogarna hade att erbjuda. »Sex af Ligoniers grenadierer», tänkte majoren för sig sjelf, då han erinrade sig sin egen militäriska tjenstgöring, »skulle skickat alla de här karlarne samma väg de kommit.»
Sedan han likväl höfligt helsat på mr Gilfillan, anhöll han att få veta, om denne fått hans bref och kunde åtaga sig att föra en statsfånge till Stirlings slott. »Ja-ah», var den cameronianske anförarens korta svar, uttaladt med en stämma, som tycktes utgå från hans persons sjelfva penetralia.
»Men er trupp, mr Gilfillan, är inte så manstark, som jag väntade.»
»Några af folket», svarade Gilfillan, »hungrade och törstade under vägen samt dröjde, tills deras arma själar hunnit bli vederqvickta af ordet.»
»Jag är ledsen, sir, att ni ej dröjde med att ge ert folk förfriskningar, tills ni kom till Cairnvreckan; allt, hvad mitt hus förmår, står landets försvarare till tjenst.»
»Jag talade ej om köttslig hugsvalelse», svarade Gilfillan, i det han med något, som liknade ett föraktligt leende, betraktade major Melville; »men icke för ty tackar jag er; folket stannade för att höra på den fromme mr Jabesh Rentowels utläggning af eftermiddagsförmaningen.»
»Och har ni, sir, verkligen lemnat större delen af er trupp att åhöra en predikan, medan rebellerna hålla på att utbreda sig öfver landet?»
Gilfillan smålog ånyo föraktligt, i det han gaf det indirekta svaret: »just så äro denna verldens barn visare i sitt slägte, än ljusets barn!»
»Men efter som ni kommer att föra denne herre till Stirling», sade majoren, »och öfverlemna honom jemte dessa papper i general Blakeneys händer, får jag be er iakttaga något slags militärisk ordning under er marsch. Jag skulle till exempel vilja råda er att hålla ert folk bättre tillsammans och låta hvar och en under marschen betäcka sin flygelman, i stället för att de gå spridda som en hop gäss på en allmänning; och för att undvika öfverrumpling råder jag er vidare att bilda en liten förtrupp af ert bästa folk, med en enda vedett framför hela tåget, så att, då ni nalkas en by eller en skog» — här afbröt majoren sig sjelf — »men efter som jag ser, att ni inte bryr er om att höra på mig, mr Gilfillan, förmodar jag, att jag ej behöfver besvära mig med att säga något vidare i detta ämne. Ni är utom all fråga en bättre domare än jag rörande de åtgärder, som böra vidtagas; men på en sak skulle jag likväl vilja fästa er uppmärksamhet, och det är, att ni ej får bemöta er fånge med någon stränghet eller ohöflighet eller underkasta honom något annat tvång, än som är nödvändigt för hans bevakning.»
»Jag har genomläst min fullmakt», sade mr Gilfillan, »underskrifven af en värdig och rättrogen adelsman, William, grefve af Glencairn; men finner ej deri stadgadt, att jag af major William af Cairnvreckan skall mottaga några tillrättavisningar eller befallningar angående mitt görande och låtande.»
Major Melville rodnade ända upp till de välpudrade öronen, som framstucko under hans militäriska sidolockar, i synnerhet som han i det samma märkte, att mr Morton smålog. »Mr Gilfillan», svarade han med temlig skärpa, »jag ber tio tusen gånger om förlåtelse, att jag vågat lägga mig i en så betydande persons angelägenheter. Jag trodde likväl, att, då ni, om jag ej misstar mig, till ert yrke är en boskapsskötare, det kunde vara skäl att påminna er om åtskilnaden mellan högländare och högländsk hornboskap; och om ni skulle råka någon herreman, som varit ute i fält och ville tala med er i detta ämne, skulle jag likaledes föreställa mig, att det ej kunde göra er något ondt att höra på honom. Men jag har sagt, hvad jag behöfver, och får endast ännu en gång bedja er höfligt, men väl bevaka denne herre. — Mr Waverley, det gör mig verkligen ondt, att vi skola skiljas på detta sätt; men jag hoppas, att jag, härnäst ni kommer hitåt trakten, skall bli i tillfälle att göra Cairnvreckan till en behagligare vistelseort för er, än som omständigheterna denna gången tillåtit mig.»
Med dessa ord tryckte han vår hjeltes hand, och sedan äfven Morton tagit ett hjertligt afsked, satte Waverley sig upp i sadeln och red bort med Gilfillan och dennes trupp, i det en musketör ledde hästen vid tygeln och ett led soldater gingo på hvardera sidan för att hindra honom från att rymma. Genom den lilla byn beledsagades de af barnens rop: »nej, se på den engelske herrn, som skall hängas, för det han skjutit på smeden, långe John Mucklewrath!»