Waverley/Kap 47

←  46. Aftonen före slaget

Waverley av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt 47. Striden

48. Ett oväntadt bryderi  →

FYRTIOSJUNDE KAPITLET.
Striden.

Då de sofvit några få timmar, väcktes de och kallades att infinna sig hos prinsen. Kyrkklockan i den aflägsna byn hördes slå tre, då de skyndade till stället, der han befann sig. Han var redan omgifven af sina förnämsta officerare och clanernas höfdingar. En knippa ärthalm, hvilken nyligen utgjort hans bädd, tjenade nu till hans sittplats. Rådplägningen var nyss slutad, då Fergus framkom till kretsen. »Mod, mina tappra vänner!» sade chevalieren, »och må en hvar genast ställa sig i spetsen för sin trupp; en trogen vän har erbjudit sig att föra oss på en tillgänglig, fastän smal väg, som på vår högra sida går öfver den obanade marken och genom moraset samt sätter oss i stånd att uppnå den öppna och fasta slätten, der fienderna slagit läger. Sedan denna svårighet blifvit öfvervunnen, måste himmeln och era goda svärd göra resten.»

Detta förslag väckte allmän glädje, och hvarje anförare hastade att med så litet buller som möjligt bringa sitt folk i ordning. Efter att hafva tågat till höger från den plats, der den tillbragt natten, kom armén snart på den gångstig, som ledde genom moraset, i det den med förundransvärd tystnad och mycken skyndsamhet verkstälde sin marsch. Dimman hade ej uppstigit till den högländare marken, så att de en stund bortåt hade fördelen af stjernljuset. Men detta upphörde, då stjernorna bleknade för den annalkande dagen, och spetsen af den nedtågande marschkolonnen liksom dök ned i den tunga ocean af töcken, hvilken rullade sina hvita vågor öfver hela slätten och öfver hafvet, som begränsade den samma. Några svårigheter mötte nu, hvilka voro oskiljaktiga från mörkret, från en smal, ojemn och sumpig väg samt från nödvändigheten att hålla tillsammans under marschen. Men dessa olägenheter blefvo till följd af högländarnes lefnadsvanor mindre svåra för dem, än de skulle varit för hvilka andra trupper som helst, och de fortsatte sin jemna och snabba rörelse framåt.

Då clanen Ivor nalkades den fastare marken, i det den tågade i sina föregångares fotspår, hördes ropet af en patrull genom dimman, ehuru de ej kunde se dragonen, som höjde det.

»Werda?»

»Tyst», ropade Fergus, »tyst! Ingen får svara, så framt han har sitt lif kärt. Framåt!» och de fortsatte under tystnad sin snabba marsch.

Patrullen aflossade sin karbin på truppen, och strax derpå hördes hofslagen af hans häst, då han galopperade sin väg. »Hylox in limine latrat», sade baronen af Bradwardine, som hörde skottet; »den slyngeln kommer att göra larm.»

Fergus' clan hade nu uppnått den fastare marken, som nyligen burit en rik korngröda; men skörden var redan inbergad, och fältet var fritt från träd, buskar och alla slags hinder. Återstoden af armén följde fort efter, och man hörde i det samma fiendernas trummor slå generalmarsch. Öfverraskning hade likväl ej ingått i högländarnes plan, så att de ej blefvo bragta ur fattningen genom detta tillkännagifvande, att fienden var på sin vakt och färdig att mottaga dem. Det blott påskyndade deras anordningar till striden, hvilka voro mycket enkla.

Den högländska hären, som nu innehade östra delen af den ofta nämnda stora slätten eller åkern, var uppstäld på två linier, hvilka sträckte sig från moraset till hafvet. Den första linien var bestämd till att anfalla fienden, den andra att tjena till reserv. Det fåtaliga rytteriet, hvilket anfördes af prinsen personligen, stod midt emellan båda linierna. Prinsen hade yttrat sitt beslut att sjelf anfalla i spetsen för första linien, och det var endast med yttersta svårighet, som hans omgifnings föreställningar förmådde honom att afstå derifrån. Båda linierna ryckte nu framåt, den första beredd till ögonblicklig strid. De claner, som utgjorde denna anfallslinie, voro hvar för sig uppstälda i ett slags falang med smal front och tio, tolf till femton mans djup, allt efter stammarnas styrka. De bäst beväpnade och högbornaste — ty dessa ord voro liktydiga — stodo främst i hvar och en af dessa oregelbundna underafdelningar. De, som följde efter, trängde framför sig dem, som först skulle möta faran, och ökade derigenom såväl sjelfva våldsamheten af anfallet som äfven stridslusten och modet hos dem, som stodo i de främsta leden.

»Bort med er plaid, Waverley!» ropade Fergus, i det han afkastade sin egen; »vi skola vinna silke till våra tartaner, innan solen gått upp ur hafvet.»

På alla håll afkastade högländarne sina plaider och lagade sina vapen i ordning, hvarpå en högtidlig tystnad af omkring tre minuter följde, hvarunder folket aftogo sina mössor, upplyfte sina ansigten mot himmeln och uttalade en kort bön. Waverley kände i detta ögonblick sitt hjerta slå, som om det ville spränga hans bröst. Det var ej fruktan, det var ej stridslust, utan en förening af båda — en ny och mäktig drift, hvars första rörelse förskräckte och förvånade samt derpå ända till feberaktig vildhet spände hans sinne. Larmet rundt omkring honom bidrog att stegra hans entusiasm; säckpiporna blåste, och clanerna rusade framåt, hvar och en utgörande en mörk kolonn; allt efter som de ryckte framåt, påskyndade de sina steg, och manskapets mumlande började växa till ett vildt skrik.

Solen, som nu stigit upp öfver horisonten, skingrade i detta ögonblick dimman, hvilken höjde sig som ett förhänge och visade de båda arméerna i begrepp att drabba tillsammans. Engelsmännens linie var uppstäld alldeles midt emot högländarnes, den glänste i full utrustning och skyddades på flyglarna af både artilleri och kavalleri. Men denna syn injagade ej någon fruktan hos de angripande.

»Framåt, Ivors söner», utropade deras höfding; »eljest skall clanen Cameron utgjuta det första blodet!» — De störtade framåt med ett förfärligt tjut.

Det öfriga är väl kändt. Rytteriet, som hade befallning att anfalla de anryckande högländarne i flanken, helsades af en salva af deras musköter och, gripet af en skymflig förskräckelse, vacklade det, gjorde halt, upplöste sig och galopperade ifrån slagfältet. Artilleristerna, som sågo sig öfvergifna af kavalleriet, flydde, sedan de aflossat sina kanoner, och högländarne, som, sedan de skjutit, bortkastat sina bössor och dragit sina bredsvärd, rusade med ursinnigt raseri mot infanteriet.

I detta ögonblick af förvirring och skräck varseblef Waverley en engelsk officer, synbarligen af hög rang, som stod ensam och obeskyddad vid en kanon, hvilken han efter manskapets flykt sjelf rigtat och affyrat mot Mac-Ivors clan, hvilken var den trupp högländare, som var närmast inom hans sigte. Öfverraskad af hans höga, krigiska gestalt och ifrig att rädda honom undan oundvikligt förderf, sprang Waverley för ett ögonblick om äfven de snabbaste krigare och uppmanade honom att gifva sig, så fort han framkom till stället. Officeren svarade med en stöt af sin värja, hvilken Waverley mottog med sin sköld, och då han vred denna åt sidan, afbröts engelsmannens vapen. I det samma måttade Dugald Mahony med sin stridsyxa mot officerens hufvud, men Waverley gick emellan och afvärjde hugget; officeren, som märkte, att vidare motstånd var förgäfves, och som rördes af Edwards ädelmodiga omsorg om hans räddning, öfverlemnade sin afbrutna värja och anförtroddes af Waverley åt Dugald, med uttrycklig befallning att behandla honom väl och ej plundra honom samt med löfte om full ersättning för bytet.

På Edwards högra sida rasade striden ännu med oförminskad våldsamhet. Engelska infanteriet, som blifvit öfvadt i de flandriska fälttågen, höll stånd med mycket mod, men dess utsträckta led genombrötos på flere ställen af clanernas täta massor, och i den derpå följande personliga kampen gåfvo beskaffenheten af högländarnes vapen och deras utomordentliga vildhet och vighet dem en afgjord öfverlägsenhet öfver soldater, som blifvit vana att sätla sin förtröstan till sin slagordning och disciplin, men nu funno den ena bruten och den andra gagnlös. Då Waverley kastade sina blickar öfver denna skådeplats af krutrök och mördande, varseblef han öfverste G—. Trots alla sina försök att hopsamla sina egna soldater, öfvergafs öfversten af dem, men sporrade likväl sin häst öfver fältet för att taga befälet öfver en liten infanteriafdelning, som, med ryggen vänd mot murarna af hans egen park — ty hans egendom låg strax invid slagfältet — fortsatte ett förtvifladt och gagnlöst motstånd. Waverley kunde märka, att öfversten redan fått flere sår, emedan hans kläder och sadel voro färgade med blod. Att rädda denne ädle och tappre man blef nu föremålet för Edwards ifriga bemödanden. Men han fick blott bevittna hans fall. Innan Edward kunde bana sig väg genom hopen af högländare, som, ursinniga och lystna efter byte, nu trängdes om hvarandra, såg han sin forne befälhafvare fällas från hästen genom ett hugg af en lie och, medan han låg på marken, erhålla flere sår, än som behöfts för att utsläcka tjugu lif. Då Waverley hann fram, hade medvetandet likväl ej helt och hållet öfvergifvit honom. Den döende krigaren tycktes igenkänna Edward; ty han fäste med en sorgset förebrående blick sitt öga på honom och tycktes anstränga sig för att tala. Men då han kände, att döden redan gripit honom, afstod han från sin föresats, och i det han hopknäpte sina händer liksom till bön, öfverlemnade han sin själ åt sin Skapare. Den blick, hvarmed han i dödsminuten betraktade Waverley, gjorde ej i detta brådskans och förvirringens ögonblick ett så djupt intryck på honom, som då den sedermera återkom för hans inbillning.

Höga segerrop skallade nu öfver fältet. Slaget var utkämpadt och vunnet, och hela den engelska arméns tross, artilleri och krigsförråd föllo i segrarnes händer. Aldrig har en seger varit fullständigare. Knapt en enda af den fiendtliga hären undkom från slagfältet, utom kavalleriet, som flytt vid första anfallet, och äfven detta var sprängdt i flere hopar och skingradt öfver hela trakten. För så vidt vår berättelse beträffar, hafva vi endast att omtala Balmawhapples öde. Ridande på en häst, hvilken var lika halsstarrig och obändig som dess ryttare, förföljde denne de flyende dragonerna öfver fyra mil från slagfältet, då ett par dussin af flyktingarne grepo mod till sig, vände om och, i det de klöfvo hans hufvud med sina sablar, öfvertygade de verlden, att den olycklige adelsmannen verkligen hade hjerna, hvarigenom hans slut således bevisade en sak, som högligen betviflats under hans lefnad. Hans död beklagades af få. De fleste, som kände honom, instämde i fänrik Maccombichs anmärkning, att »mer förlorades vid Sheriff-Muir»^[1]. Hans vän, löjtnant Jinker, uppbjöd endast sin vältalighet för att befria sitt favoritsto från beskyllningen att på något sätt hafva bidragit till olyckan. Han hade tusen gånger sagt lairden, sade ban, att det var både synd och skam att sätta en språngrem på det stackars kreaturet, då han nödvändigt ville rida henne med en tre qvarters lång kindked. Han kunde inte annat än bringa sig sjelf — för att ej tala om märren — i olycka, antingen derigenom att hon stupade, eller på annat sätt, i stället för att han skulle kunnat styra henne lika lätt som en draghäst, om han haft en liten löpande ring på kapsonen.

Sådant var det liktal, som egnades lairden af Balmawhapple.

1. Ett i Skottland allmänt gängse ordspråk, som hänsyftar på ett slag, hvilket 1715 stod vid nämnda ställe mellan högländarne under grefven af Mar och regeringens trupper under hertigen af Argyle.