Waverley/Kap 46
| ← 45. En tilldragelse ger anledning till gagnlösa betraktelser |
|
47. Striden → |
FYRTIOSJETTE KAPITLET.
Aftonen före slaget.
Ehuru högländarne marscherade ganska raskt, var solen likväl i nedgående, då de anlände till spetsen af de höjder, som beherska den öppna och vidsträckta slätt, hvilken i norr utbreder sig ända till hafvet, och der, ehuru på ett betydligt afstånd ifrån hvarandra, de små byarna Seaton och Cockenzie samt den större Preston äro belägna. Den låga kustvägen till Edinburgh gick öfver denna slätt, i det den från inhägnaderna vid Seaton-House utkom på den samma och vid Preston åter beträdde den ingärdade markens område. Denna väg hade den engelske generalen valt för att nalkas hufvudstaden, både emedan den var beqvämast för hans kavalleri, och emedan han förmodligen var af den tanke, att han derigenom skulle taga de i motsatt riktning från Edinburgh kommande högländarne i fronten. Men deri misstog han sig likväl; ty chevalierens eget sunda omdöme eller deras, till hvilkas råd han lyssnade, lemnade raka vägen fri; deremot bemäktigade man sig de höjder, af hvilka den beherskades.
Då högländarne uppnått de nyssnämnda höjderna, uppstäldes de genast i slagordning längs branten af kullen. Nästan i samma ögonblick syntes engelsmännens förtrupper framrycka bland träden och inhägnaderna vid Seaton, med föresats att bemäktiga sig slätten emellan den högländta marken och hafvet. Som den rymd, hvilken åtskilde de båda arméerna, endast utgjorde en half mil, kunde Waverley tydligt se dragonsqvadronerna med sina vedetter i spetsen utrycka, den ena efter den andra, från den instängda vägen och uppställa sig på slätten, der de gjorde front mot prinsens armé. De åtföljdes af ett batteri artilleri, som äfven uppstäldes i linien och riktades mot höjderna, så snart det hunnit dragonernas flank. Derefter framtågade tre eller fyra infanteriregementen, marscherande i öppna kolonner, hvarvid deras påskrufvade bajonetter liknade på hvarandra följande häckar af stål, och deras gevär skimrade som blixten, då de på gifvet kommando på en gång ryckte upp i linien och stäldes midt emot högländarne.
Ännu ett batteri kanoner och ett kavalleriregemente slöto det långa tåget och uppstälde sig på infanteriets venstra flygel.
Medan den engelska armén verkstälde dessa rörelser, visade högländarne mycken beredvillighet och ifver att slåss. Så snart clanerna framkommo till randen af den bergås, som låg midt emot fienden, uppstäldes de i linie, så att båda härarna på samma gång kommo i slagordning. Sedan detta skett, upphäfde högländarne ett förfärligt tjut, hvilket upprepades af eko från de bakom dem liggande höjderna. De reguliera trupperna, som äfven voro i den bästa sinnesstämning, svarade med ett utmanande hurrarop och afsköto ett par af sina kanoner mot en af högländarnes förposteringar. Högländarne visade mycken ifver att genast skrida till anfall, och Evan Dhu anförde såsom öfvertalningsgrund för Fergus, »att sidier roy (regeringens soldater) skälfde som ett ägg på en käpp, samt att de sjelfva hade hela fördelen af angreppet; ty till och med en hackpölsa — Gud ske lof för maten — skulle kunna anfalla utför en backe».
Men fastän den sträcka, hvilken högländarne måste tillryggalägga, ej var särdeles stor, var marken likväl otillgänglig till sin natur, emedan den ej blott var sumpig, utan äfven afbruten af stengärdesgårdar och i hela sin längd genomskuren af ett mycket bredt och djupt dike; bvilket allt var omständigheter, som skulle gifvit fiendens musköteld en fruktansvärd fördel. Befälhafvarne använde derför sitt anseende att hejda högländarnes häftighet, och endast några få skarpskyttar nedskickades utför sluttningen för att skärmytsla med de fiendtliga förposterna och rekognoscera terrängen.
Här uppfördes sålunda ett betydelsefullt och ovanligt militäriskt skådespel. De båda till utseende och disciplin hvarandra så olika, men likväl hvar och en i sitt särskilda krigssätt så beundransvärdt väl öfvade härarna, på hvilkas strid Skottlands öde åtminstone för en tid tycktes bero, stodo nu midt emot hvarandra, såsom två gladiatorer på fäktarbanan, hvilka hvar för sig öfvertänka, huru de skola anfalla sin fiende. Båda arméernas högre officerare och generalstab kunde urskiljas framför fronten, sysselsatta att med sina kikare iakttaga fiendens rörelser, att afskicka order och mottaga underrättelser af adjutanter och ordonnanser, hvilka gåfvo lif åt uppträdet, derigenom att de galopperade af och an i olika riktningar, liksom om dagens öde berott på deras hästars snabbhet. Rummet mellan båda arméerna upptogs stundtals af enstaka smärre strider mellan skarpskyttarne, och ibland sågs en mössa eller en hatt falla, eller en sårad bortbäras af sina kamrater. Detta var emellertid blott obetydliga skärmytslingar; ty det öfverensstämde ej med någotdera partiets planer att framrycka i denna riktning. Bondfolket tittade försigtigt ut ur de kringliggande kojorna, liksom om de afvaktat den stundande stridens utgång; och ett stycke ut i viken lågo två örlogsmän under engelsk flagg, hvilkas master och rår voro uppfylda med mindre rädda åskådare.
Då man på detta sätt tillbragt en stund under spänd väntan, fingo Fergus och en annan höfding order att med sina claner rycka fram mot byn Preston för att hota högra flygeln af Copes armé och nödga honom att ändra ställning. För att kunna verkställa denna befallning, besatte Glennaquoich kyrkogården i Tranent, hvilken var en god position och, som Evan Dhu anmärkte, »en passande plats för hvar och en, som råkade bli dödad och händelsevis var angelägen om en kristlig begrafning». För att hejda eller fördrifva denna trupp, afsände den engelske generalen två kanoner, under eskort af en stark kavalleriafdelning. De kommo så nära, att Waverley tydligt kunde igenkänna standaret af den sqvadron, han fordom kommenderat, och höra de trumpeter, hvilkas signal han så ofta åtlydt, blåsa till anfall. Han kunde äfven höra, huru den befälhafvare,
för hvilken han förr hyst så mycken vördnad, med sin välkända röst gaf kommandoordet på engelska. Då han i detta ögonblick såg sig omkring och varseblef sina högländska kamraters vilda drägt och utseende, hörde deras hviskningar på ett ohyfsadt, främmande språk och betraktade sin egen drägt, som var så olik den, han burit alltifrån sin barndom, önskade han vakna från det, som i detta ögonblick förekom honom som en sällsam, förskräcklig och onaturlig dröm. »Gode Gud!» tänkte han, »är jag då en förrädare mot mitt land, en affälling från min fana och, som den stackars döende varelsen uttryckte sig, en fiende till min fosterbygd, England?»
Innan han kunde förjaga eller åtminstone nedtysta denna hogkomst, kom hans forne öfverstes resliga gestalt helt och hållet i sigte; den gamle mannen befann sig, i afsigt att rekognoscera, på knapt sextio stegs afstånd. »Nu kan jag träffa honom», sade Callum, i det han varsamt lyfte sin bössa öfver muren, bakom hvilken han låg dold.
Det föreföll Edward, som om han var på väg att se ett fadermord begås inför sina ögon; ty veteranens grå hår och vördnadsvärda ansigte erinrade honom om den nästan faderliga vördnad, som hans officerare allmänt hyste för honom. Men innan han han ropa: »håll!» hejdade en gammal högländare, som låg bredvid Callum Beg, den sistnämndes arm. »Spar ditt skott», sade siaren; »hans stund är ännu inte kommen. Men må han akta sig för morgondagen — jag ser sveplakanet högt uppe på hans bröst.»
Callum, som var döf för alla andra skäl, var tillgänglig för vidskepelsen. Han bleknade vid siarens ord och drog tillbaka sitt gevär. Omedveten om den fara, han undgått, vände öfverste G— om sin häst och red långsamt tillbaka till sitt regemente.
Härunder hade den engelska armén intagit en ny ställning, med ena flygeln riktad mot hafvet och den andra stödd mot byn Preston. Som samma svårigheter visade sig att anfalla deras nya linie, återkallades Fergus med sin afdelning till sin förra plats. Denna förändring fordrade en motsvarande frontrörelse af general Copes armé, som åter bragtes i en parallel linie med den högländska hären. Under dessa ömsesidiga manövrer började dagsljuset lida till slut, och de båda arméerna lagade sig till att hvila på sina vapen och tillbringa natten i de linier, hvardera intagit.
»Ingenting kommer att uträttas i afton», sade Fergus till sin vän Waverley; »men, innan vi insvepa oss i våra plaider, låt oss gå och se, hvad baronen har för sig.»
Då de framkommo till hans post, funno de den redlige gamle officeren, sedan han utsändt sina nattpatruller och utsatt sina skiltvakter, sysselsatt med att för återstoden af sin trupp läsa den episkopala kyrkans aftonbön. Hans röst var stark och välljudande, och fastän glasögonen på hans näsa och anblicken af Saunders Saunderson, som i militärisk kostym förrättade klockaretjensten, hade någonting löjligt, gjorde likväl denna andaktsöfning ett vördnadsbjudande och högtidligt intryck i följd af den fara, hvari de alla befunno sig, äfvensom genom åhörarnes krigiska drägter och anblicken af de bakom dem stående, sadlade och vid pålar fastbundna hästarna.
»Jag har biktat i dag, innan ni var vaken», hviskade Fergus till Waverley; »men jag är likväl ej någon så sträng katolik, att jag skulle vägra att deltaga i denne gode mans andakt.» Edward samtyckte, och de qvarblefvo, tills baronen slutat bönen.
Då han tillslöt boken, sade han: »se så, gossar, ge dem nu i morgon på pelsen med tunga händer och lätta samveten!» — Han helsade derefter på Mac-Ivor och Waverley, hvilka önskade få veta hans tanke om deras belägenhet. »Åh, ni veta, att Tacitus säger: ’in rebus belicis maxime dominatur fortuna’, hvilket motsvarar vårt ordspråk: ’den, som har mesta lyckan, för hem bruden’. Men, tro mig, mina herrar, mannen der borta är ingen mästare i sin konst. Han nedslår modet hos de stackars gossarne, han kommenderar, genom att hålla dem på defensiven, hvilket i och för sig antyder underlägsenhet eller fruktan. De ligga nu på sina vapen der nere, lika ängsliga och lika illa till mods, som en groda under en harf, medan vårt folk skall vara helt raskt och ifrigt att slåss i morgon. Och dermed god natt. — En sak oroar mig, och om allt går väl i morgon, skall jag fråga er till råds derom, Glennaquoich.»
»Jag skulle nästan vara färdig att på mr Bradwardine vilja tillämpa kung Henriks yttrande om Fluellen», sade Waverley, då han och hans vän gingo till sin bivuak:
»Om ock fasonen är en smula gammal,
Så är dock denne ’skotte’ käck och vaksam.»
»Han har varit mycket med i sin dar», svarade Fergus, »och man kan ibland verkligen bli förvånad öfver att hos honom finna så mycket oförnuft förenadt med så mycket förstånd. Jag undrar just, hvad som kan oroa hans sinne — sannolikt någonting om Rosa. — Hör! Engelsmännen utsätta sina vakter.»
Trummornas och blåsinstrumentens krigiska toner stego uppåt bergshöjden — bortdogo —— dånade på nytt — och tystnade slutligen. Kavalleriets trumpeter och pukor hördes derefter utföra den vackra och vilda krigsfanfar, hvilken användes som en signal för denna del af nattens åligganden, hvarpå äfven den bortfördes af vinden i ett gält, sorgligt tonfall.
Vännerna, som nu återkommit till sin post, stodo en stund och sågo sig omkring, innan de lade sig till hvila. Vestra delen af himmeln glimmade af stjernor; men en från hafvet uppstigande kall dimma betäckte den östra horisonten och rullade i hvita hvirflar utåt slätten, der den fiendtliga hären låg lägrad utmed sina vapen. Engelsmännens förposter voro framskjutna ända till det stora diket vid foten af höjden och hade med olika mellanrum upptändt stora eldar, hvilka lyste med ett matt, töcknigt sken genom den tjocka dimman, som omgaf dem med en svag ljuskrets.
Högländarne lågo längs randen af höjden, »tätt som löfven i Valombrosa», och voro, utom skiltvakterna, försänkta i der djupaste sömn. »Hur många af dessa tappra karlar komma ej att sofva ännu djupare innan nästa natt, Fergus!»
»Det får ni inte tänka på. Ni får endast tänka på ert svärd och på den, som gifvit er det. Alla andra betraktelser äro nu för sent.»
Med det opiat, som låg i denna obestridliga anmärkning, sökte Edward bringa sina upproriska känslor till ro. Derigenom att höfdingen och han bundo ihop sina plaider, skaffade de sig en varm och beqväm bädd, hvarefter Callum, som satte sig vid deras hufvudgärd — ty det var hans pligt att omedelbart hålla vakt öfver höfdingens person — på en låg, enformig melodi började sjunga en lång, sorglig, gaelisk sång, hvilken liksom suset af en aflägsen vind snart vaggade dem i sömn.