Waverley/Kap 48
| ← 47. Striden |
|
49. Den engelske fången → |
FYRTIOÅTTONDE KAPITLET.
Ett oväntadt bryderi.
När striden var slutad, och allting höll på att återkomma till ordning igen, uppsökte baronen af Bradwardine, sedan han fullgjort dagens pligter och tillsett, att de, som stodo under hans befäl, intagit sina behöriga poster, höfdingen af Glennaquoich och dennes vän Waverley. Han fann den förre sysselsatt att afgöra tvister mellan hans clansfolk rörande företräden i rang och bedrifter jemte åtskilliga högvigtiga och tvifvelaktiga frågor angående byten. Den vigtigaste bland de sistnämnda frågorna angick eganderätten till ett guldur, hvilket tillhört någon olycklig engelsk officer. Den förlorande parten tröstade sig med den anmärkningen, att »hon» (det vill säga uret, hvilket han tog för ett lefvande djur) »dog samma natt, Vich Ian Vohr gaf henne åt Murdoch»; ty urverket hade stannat, emedan det ej dragts upp.
Just då denna vigtiga fråga blifvit afgjord, framkom baronen af Bradwardine med en bekymrad och likväl vigtig uppsyn till de båda unga männen. Han steg af sin löddriga häst, hvilken han öfverlemnade i en af sina stalldrängars vård. »Jag svär sällan, sir», sade han till karlen, »men om du gör några af dina hundsfottsstreck och för att springa efter byte lemnar stackars Berwick, innan han riktigt blifvit ansad, så må fan ta mig, om jag inte vrider nacken af dig.» Derefter klappade han med mycket välbehag hästen, som burit honom under dagens strapatser, och sedan han tagit ett ömt afsked af djuret, sade han: »nå, mina kära unga vänner, en ärofull och afgörande seger! Men de der ryttarslynglarne flydde alldeles för snart. Jag skulle gerna velat visa er sjelfva qvintessencen af en prælium equestre eller kavallerifäktning, som jag anser vara krigets stolthet och fasa, men som deras feghet undvek. Nå, ännu en gång har jag kämpat för denna gamla sak, ehuru jag medger, att jag ej kunde deltaga i handgemänget lika mycket som ni, gossar, då det var min pligt att hålla tillsammans vår smula kavalleri. Ingen kavaljer bör på något vis missunna sina kamrater den ära, som tillfaller dem, äfven om de blifvit beordrade till en tre gånger så stor fara som han, hvilket, med Guds hjelp, en annan gång kan hända honom sjelf. — Men, Glennaquoich, och ni, mr Waverley, jag får be er ge mig ert bästa råd i en sak af mycken vigt, som på det högsta rör huset Bradwardines heder. — Får jag be er aflägsna er, fänrik Maccomhich, äfvensom ni, Inveraughlin, och ni, Edderalshendrach, och ni, sir.»
Den sista personen, han tilltalade, var Ballenkeiroch, som, då han erinrade sig sin sons död, kastade en vild, hämdlysten blick på honom. Baronen, hvilken var snabb som blixten att fatta misstankar, hade redan rynkat ögonbrynen, då Glennaquoich drog sin major derifrån och i en höfdings myndiga ton förestälde honom vansinnigheten af att i ett sådant ögonblick upplifva en träta.
»Markeen är betäckt med lik», sade den gamle bergsbon, i det han dystert vände sig bort; »ett till skulle knapt märkts der, och om det inte vore för er skull, Vich Ian Vohr, så skulle detta blifvit antingen Bradwardines eller mitt.»
Höfdingen sökta blidka honom, under det han förde honom afsides, och återvände derpå till baronen. »Det är Ballenkeiroch», sade han med låg och förtrolig röst; »far till den unge karlen, som föll i den der olyckliga affären vid ert gods för åtta år sedan.»
»Ah!» sade baronen, i det han genast mildrade den tveksamma strängheten i sitt ansigte; »jag kan tåla mycket af en man, som jag olyckligtvis orsakat så mycken sorg. Ni gjorde rätt i att underrätta mig derom, Glennaquoich; han kan se så svart ut som midnatten vid mårtensmessan, utan att Cosmo Comyne Bradwardine skall säga, att han blifvit förorältad derigenom. Ack! jag har ingen manlig ättling och bör ha fördragsamhet med den, jag gjort barnlös, ehuru ni vet, att mansbot erlades af mig till er egen belåtenhet. — Nå väl, som jag redan nämnt, har jag ingen manlig afkomma, och likväl är det nödvändigt, att jag upprätthåller mm familjs heder, och det är i detta afseende jag bad om er synnerliga och enskilda uppmärksamhet.»
De båda unga männen afbidade med spänd nyfikenhet, hvad som skulle följa. »Jag tviflar inte på, gossar, att ju er uppfostran varit sådan, att ni förstå er på den verkliga beskaffenheten af en förläning?»
Fergus, som fruktade för en ändlös afhandling, svarade: »fullkomligt, baron», och gaf med det samma Waverley en vink, till tecken att denne ej skulle röja någon okunnighet.
»Och utan tvifvel veta ni, att naturen af den förläning, medelst hvilken jag innehar godset Bradwardine, är lika egendomlig som hedrande, alldenstund Bradwardine är ett frälsegods pro servitio detrahendi, seu exuendi, caligas regis post batalliam.» Här vände Fergus sitt falköga mot Edward med en nästan omärklig höjning på ögonbrynen, hvilken beledsagades af en motsvarande axelryckning. »Nu hyser jag två tvifvelsmål rörande denna sak — först, huruvida denna tjenst eller feodala hyllning i något fall kan tillkomma prinsens person, då orden, per expressum, äro caligas regis, eller med andra ord, sjelfva konungens stöflar, och jag anhåller att få höra er tanke rörande denna omständighet, innan vi gå vidare.»
»Åh, han är ju prins-regent», svarade Mac-Ivor med berömvärd allvarsamhet, »och vid franska hofvet bevisar man regenten alla de ärebetygelser, som tillkomma konungen. Om jag för öfrigt skulle afdraga någonderas stöflar, ville jag tio gånger hellre bevisa den unge chevalieren denna tjenst, än hans far.»
»Ja visst; men jag talar ej här om personliga tycken. Likväl är er utsago af stor vigt, i hvad den rör bruket vid franska hofvet; och otvifvelaktigt kan prinsen, såsom alter ego, ha rättighet att fordra de stora kronvasallernas homagium, då i regentfullmakten alla trogna undersåtar anbefallas att vörda honom såsom konungens egen person. Vare det derför långt ifrån mig att vilja minska hans lysande anseende genom att undandraga honom en hyllning, som är så synnerligt beräknad att gifva glans åt hans rang; ty jag betviflar, att sjelfve kejsaren af Österrike får sina stöflar afdragna af en fri riksbaron. — Men nu kommer en annan svårighet: prinsen bär inga stöflar, utan blott skor och knäbyxor.»
Denna sista anmärkning hade nära nog rubbat Fergus' allvarsamhet.
»Åh, ni vet väl, baron», sade han, »att ordspråket säger, att det är svårt att ta byxorna af en högländare[1], och stöflarna äro här i samma predikament.»
»Jag medger dock», fortfor baronen, »att, ehuru ordet caligæ i följd af familjesägen och äfvenledes i våra gamla urkunder tydes såsom stöflar, det likväl i sin ursprungliga bemärkelse snarare betyder sandaler; och Caius Cæsar, Caii Tiberii brorson och efterträdare, erhöll tillnamnet Caligula, a caligulis, sive caligis levioribus, quibus adolescentior usus fuerat in exercitu Germanici patris sui. Och caligæ voro äfven utmärkande för de klosterliga samfunden; ty vi läsa i ett gammalt glossarium, som tillhört Benediktinerorden och S:t Amands abbotsstift, att caligæ bundos med remmar.»
»Det kan passa in på våra skor», sade Fergus.
»Det gör så, min kära Glennaquoich; och orden äro uttryckliga: caligæ dictæ sunt quia ligantur; nam socci non ligantur, sed tantum intromittuntur; det vill säga, att caligæ benämnas så efter de band, hvarmed de äro fastknutna; hvaremot socci, som kunna motsvara våra tofflor, endast skjutas på foten. Uttrycken i förläningsbrefvet äro äfven omvexlande, exuere seu detrahere, det vill säga att aftaga, såsom i fråga om sandaler eller skor, eller afdraga, såsom vi vanligen uttrycka oss angående stöflar! Jag skulle likväl vilja ha ännu noggrannare upplysning, ehuru jag fruktar, att det är föga utsigt att häromkring finna någon lärd auktoritet de re vestiaria.»
»Ja, jag betviflar högligen det», sade höfdingen, i det han blickade på de kring fältet spridda högländarne, som återkommo, belastade med de slagnas tillhörigheter; »ehuru res vestiariæ sjelfva tyckas vara temligen eftersökta för närvarande.»
Som detta skämt var af ett slag, hvilket baronen kunde fatta, hedrade han det med ett småleende, men återtog genast hvad han ansåg för en högst vigtig angelägenhet.
»Intendenten Macwheeble håller verkligen före, att denna hedrande tjenst till följd af sin natur behöfver fullgöras, si petatur tantum, det vill säga blott i så fall, att hans kunglig höghet skulle uppfordra de stora kronvasallerna att fullgöra deras länsförpligtelse; och han utvisade för mig i Dirletons Tvistemålslagfarenhet ett fall, Grippit contra Spicer, angående förverkandet af en egendom ob non solutum canonem, för underlåtenhet att erlägga en årlig feodalskatt af tre pepparkorn, hvilka voro värderade till sjuåttondedelar af ett skotskt öre, och hvarvid svarande parten blef frikänd. Men med er tillåtelse anser jag det säkrast, att jag bereder mig på att bevisa prinsen denna tjenst och sjelf erbjuder mig att fullgöra den; och jag skall låta intendenten följa med mig med en protest, som han uppsatt» (härvid framtog han ett papper), »af innehåll, att om hans kunglig höghet skulle begagna någon annans biträde vid afdragandet af sina caligæ — antingen de samma kunna kallas stöflar eller skor — än sagde barons af Bradwardine, som är närvarande, färdig och beredd att fullgöra detta, skall det på intet sätt inskränka eller förfördela sagde Cosmo Comyne Bradwardines rätt att framdeles förrätta denna tjenst; ej heller skall det gifva någon väpnare, kammartjenare eller page, hvars bistånd det kan behaga hans kunglig höghet att taga i anspråk, någon rätt eller befogenhet att söka afvinna sagde Cosmo Comyne Bradwardine friherrliga godset Bradwardine jemte underlydande, hvilket gods, såsom ofvan nämndt är, innehafves mot vilkor af ett tillbörligt fullgörande af föresagde tjenst.»
Fergus gaf denna anordning sitt fullkomliga bifall, och baronen tog med ett leende af sjelfbelåten vigtighet ett vänskapligt afsked af dem.
»Länge lefve vår gode vän, baronen», utropade höfdingen, så snart denne ej mer kunde höra honom; »ty ett löjligare original fins inte norr om Tweed! Jag önskar till himmeln, att jag föreslagit honom att infinna sig i hofcirkeln i afton med en stöfvelknekt under armen. Jag tror nog, att han antagit förslaget, om det framstälts med tillbörlig allvarsamhet.»
»Men hur kan ni finna nöje i att på det der viset förlöjliga en man af hans värde?»
»Jag ber om förlåtelse, min kära Waverley; men ni är lika löjlig som han. Inser ni då inte, att hela hans själ är fäst vid denna ceremoni? Allt från sin barndom har han hört talas om och tänkt på den såsom den vördnadsvärdaste företrädesrätt och ceremoni i verlden; och jag är nästan öfvertygad om, att det väntade nöjet att få utöfva den var ett hufvudskäl för honom att gripa till vapen. Var säker på, att han, om jag sökt afråda honom, skulle behandlat mig som en okunnig, inbilsk narr eller kanske fått det infallet att ränna värjan igenom mig; ett nöje, som han en gång förr tillärnade sig i anledning af någon etikettsfråga, hvilken i hans ögon ej var hälften så vigtig, som den här sko- eller stöfvelsaken, eller hvad helst de lärde slutligen kunna komma att förklara caligæ vara. Men jag måste genast gå till högqvarteret för att förbereda prinsen på detta utomordentliga uppträde. Min underrättelse skall bli väl upptagen; ty den skall komma honom att hjertligt skratta för närvarande och göra, att han aktar sig för skratt, då det kunde vara högst mal-à-propos. Au revoir derför, min bäste Waverley.»
- ↑ Högländarne begagna i allmänhet ej några benkläder.