Äktenskapets Komedi (1898)/21

←  XX.

Äktenskapets komedi av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) XXI.

XXII.  →

XXI.

När Bob afskickat sitt bref, trodde han först, att han skulle komma att ångra det. Han fann det själf för bittert och hårdt, icke att tänka så, men att låta den, hvilken bitterheten och hårdheten gällde, känna dessa tankar. Men dagarna gingo, och den ånger, han på en gång väntat och fruktat, ville icke inställa sig. Den fanns i hans reflexion, men trängde icke djupare. Tvärtom. Bob kände det nästan som en lättnad att veta, att hans hustru läst detta bref. Det gladde honom, att han icke låtit sig gripas af den mjuka tonen i den skrifvelse, han själt mottagit. Det låg hämnd i detta, och det höjde hans själfkänsla. Han hade visat, att han behöll handlingen i minne och icke lät dåra sig af de förledande ord, som gjort hans hjärta varmt.

Men det var dock ej denna tanke, att han gått så hårdt fram, som innerst tröstade Bob. Det han lifligast kände, var lyckan, att han låtit sin egen natur tala ut och icke böjde undan för en annan, som mötte hans. Detta var för Bob en mycket ovanlig sak, och därför gick han omkring med en känsla af befrielse, hvilken måhända var begynnelsen till, att han åter kunde ätminstone vakna upp ur sin sorg.

Det var äfven en annan sak, som denna brefväxling uträttade, och det var, att Bob började att på ett alldeles nytt sätt intressera sig för sin son.

I början hade han, sedan han blifvit ensam, knappt lagt märke till den lille gossen, som under hvarje måltid satt bredvid honom vid bordet. När han började observera hans närvaro, skedde detta därigenom att lille Georg en dag frågade efter modern. Fadern och han sutto efter vanligheten tysta, hvar och en tycktes försänkta i sina egna tankar, och ingen af dem lockade den andre ut ur hans tankegång.

Då sade Georg plötsligt, vänd emot fadern:

»Hvarför kommer inte mamma hem?»

Det som då slog Bob som en märkvärdighet var, att denna fråga icke kommit förr. I öfver en vecka hade nämligen fru Anna varit borta, i öfver en vecka hade således också Bob gått med de tankar, hvilka hindrade honom att se hela världen utanför sig själf, och lika länge hade gossen väntat, innan han gjorde denna fråga.

Bob blef upprörd vid denna tanke och svarade utan att se på barnet:

»Mamma är bortrest.»

Men inom sig tänkte han: »Förstår gossen eller förstår han icke, och hvad skall jag svara honom, om han frågar mera?»

Men Georg frågade icke mera. När han slutat måltiden, kom han och tackade pappa för mat. Sedan tog han sin mössa och sprang ut på gårdsplanen för att leka. Bob stod och betraktade honom genom verandafönstret. Han sag, att pojken ställde sig vid staketet och hvisslade. Om en stund stack ett annat pojkhufvud upp bredvid hans, och därpå försvunno de båda gossarna i skogen, där de hade en hemlig plats, gömställe för okända dyrbarheter, och en ostörd vrå, där inga stora störde deras lekar.

Bob drog häraf den slutsatsen, att Georg icke reflekterade öfver moderns bortovaro, och han fann det också helt naturligt, att barnet ingenting kunde förstå, af hvad som passerat mellan föräldrarna. Gossens fråga hade berott på en tillfällig nyfikenhet, och Bob kände en hemlig tillfredsställelse vid tanken på, att barnet icke tycktes sörja modern.

Nästa dags morgon sutto åter fader och son ensamma vid frukosten, och Bob kände sig denna gång besvärad öfver den tystnad, som rådde dem emellan. Så ofta han kunde komma at, iakttog han gossen med en forskande blick, hvilken var full af oro. Men han kunde ej se annat, än att Georg var sysselsatt med att tillfredsställa sin aptit och för tillfället intresserad af en ostskifva, som betäckte hela hans smörgås.

Då vände sig gossen plötsligt mot Bob och frågade, alldeles som om han fortsatt samtalet från gårdagen:

»Hvar är farbror Gösta nu?»

»Hvarför frågar du det?» sade Bob.

»Därför att han alltid var här förr, när du var borta», svarade gossen.

En blandning af de mest stridiga känslor genomfor Bob. Han drack ur sin kaffekopp, och totalt glömmande barnets närvaro, steg han upp från bordet och började i tankar gå fram och åter på golfvet. Han var förbittrad vid tanken på att hafva hört ordet »farbror Gösta» i barnets mun, han var slagen af den största förvåning, öfver att gossen hade gjort denna nya fråga, hvilken visade dels att han var otillfredsställd med svaret på sitt första spörsmål, dels att han fortsatte sina tankar i ensamheten och uppenbarligen gick och grubblade öfver hvad som hade händt. Detta hade således blifvit en gåta, hvilken barnet gick och sträfvade för sig själf att kunna lösa. Bob fann i dessa tankar något alldeles nytt, som aldrig fallit honom in. Det var honom så nytt, att han ej kom att tänka på gossen själf, endast gick och grubblade öfver det hela som öfver ett problem, hvilket hittills icke ingått i hans erfarenhet, och han tyckte sig vara alldeles oförmögen att i denna sak göra eller säga något alls. »Om Anna vore här», tänkte han, »skulle hon kanske kunna tala vid gossen.» I samma ögonblick denna tanke väckts inom honom, förargade Bob sig öfver dess fullkomliga omöjlighet, och rådvill stannade han midt i sin promenad.

Då kom hans blick att falla på gossen, som ännu satt kvar vid bordet, och ett slags änger grep honom, att han midt under sin oro för barnet glömt barnet själft. Han kände sig på ett underligt sätt tafatt och bortkommen, insåg, att han borde säga något, men trodde sig böra söka efter någon förklaring, som kunde vara ägnad för ett barn. Då märkte han plötsligt, att gossen, som hela tiden satt och såg ned i sin tallrik, hade tårar i ögonen. Detta hade en förunderlig verkan på Bob. Det kom honom med ens att glömma allt, hvad han förut hade tänkt, och utan att reflektera öfver hvad han skulle säga eller icke säga, gick han fram till gossen, klappade honom med darrande hand på hufvudet och sade med tärblandad stämma de ord, hvilka själfmant trängde fram öfver hans läppar:

»Längtar du efter mamma?»

Det såg ut, som om gossen länge gått och behärskat sig. Ty han sjönk ihop som om han ej längre behöft hälla sig upprätt och brast i gråt. Det var barnets uppriktiga, bittra gråt, utan tanke på förställning eller själfbehärskning.

»Ja», sade han mellan snyftningarna.

Då drog Bob gossen till sig och började tala för att lugna honom.

»Hvarför har du inte sagt det då?» sade han.

»Jag tordes inte», snyftade gossen.

»Hvarför?»

»Jag såg, att du var så ond på henne.»

»Såg du? Hur kunde du se det?»

»Jag såg det, när mamma var hemma. Och när hon var borta, förstod jag, att det var för hennes skull, du alltid såg så ond ut.»

»Såg jag ond ut?» sade Bob.

»Ja,» svarade gossen. »Jag tyckte det.»

Då tog Bob sin gosse på knäet och kysste honom till dess han fick bort hans tårar, och sedan frågade han:

»Har mamma sagt dig något?»

»Nej», sade gossen.

Han såg eftertänksam ut, och Bob var icke nöjd med tonen i svaret.

»Tänk efter», sade han. »Har hon icke sagt dig någonting?»

Georg såg ut i luften och försökte uppenbarligen reda sina tankar.

»Jo», sade han till sist. »Hon kom in till mig sista morgonen hon var hemma, och väckte mig.»

»Hvad sade hon då?» sade Bob så lugnt det var honom möjligt. Men inom honom vaknade som en misstanke, att hustrun underminerat barnets känsla för honom själf, liksom stulit hans eget barn med hemligt svek.

Gossen funderade åter och sade så långsamt:

»Mamma sade, att hon skulle resa långt bort, och att jag inte skulle få se henne på länge. Så bad hon, att jag aldrig skulle glömma henne, och att jag skulle vara snäll emot pappa.»

När Georg uttalat dessa ord, hvilket skedde med stor möda, började han åter gråta så bittert, som om hans hjärta ville brista, och Bob satt länge tyst. Han höll en liten hand i sin och hörde, hur den häftiga gråten saktade af och tystnade.

»Hör nu, min store gosse», sade han. Och hans röst darrade, när han började. »Du ska göra, som din mamma har sagt. Du skall aldrig glömma henne. Och vill du tala med mig om henne, så får du göra det, så mycket du vill. Men det är en annan, som jag inte vill att du talar om, och som du nyss kallade för farbror Gösta. Du får heller inte kalla honom så, inte ens om du skulle möta honom. Din mamma har nu rest bort, och hon kommer inte mera hem hit igen. Men när vi i höst flyttat hem till staden, får du hälsa på henne när du själf vill.»

Under det att Bob talade, kände han det, som om han på något hemlighetsfullt sätt mellan barnet och sig själf knöt samman ett band, som hade varit slitet, och han tyckte, att nu kände han och gossen hvarandra. De hade blifvit bekanta som två människor, hvilka mötts och kommit att tala förtroligt med hvarandra. Det tycktes, som om Georg också känt något liknande. Ty hans blick var fri från skygghet, när han nu vände den mot fadern. Han såg blott undrande ut, som om hela hans värld blifvit ny.

»Skall mamma gifta sig med … honom, som jag inte skulle få tala om?» sade han och blef själf med ens röd.

»Ja», sade Bob med kväfd röst och vände sig bort.

Han visste ej, hur det gått till, att han kunde tala så med barnet, men han kände, att han var på en riktig väg, och han var lycklig öfver, att han kunnat tala.

»Är mamma då icke längre min mamma?» sade barnet.

Bob drog icke på mun, när han svarade:

»Jo, det är hon. Hon förblir alltid din mamma. Men hon är icke längre min hustru. Kan du förstå det?»

Han såg ett par stora, tankfulla barnaögon riktade mot sitt ansikte och hörde, att gossen sade ja, som om han bara begärt bekräftelse på något, hvilket han tyckt sig själf kunna ana. Så kände han ett par armar om sin hals, och kände gossens läppar mot sin kind och hörde honom hviska med en röst, som var ny för Bob:

»Hvad du är snäll mot mig, pappa!»

En våg, som af nyvaknande lif genomströmmade Bobs hela själ, och när han satte gossen ifrån sig, såg han på honom som på en vän, hvilken han vunnit, en jämlike, en förtrogen, en liten människa, som var större, än någon visste.