←  Den hedrade gästen
Adolfsfors – ett gammalt värmlandsbruk och dess brukspatroner
av Esther Montelius

Festen
Epilog  →


[ 386 ]

FESTEN

Mjuka regnmoln började i den ljumma sommarkvällen torna upp sig över de blå bergen.

Borta vid Hugnfjället skimrade de violetta, och sjön såg underligt svart och blank ut i skymningen.

På Adolfsfors herregård uppe på krönet stodo alla fönstren vidöppna. Kröningsmarschen ur »Profeten» spelades om och om igen. Tydligen var det någon som övade.

Från flygelbyggnaden hördes skratt och prat.

Mitt ibland nyfällda ungbjörkar, som ställts in där, och hopar av lingonris, som säckvis tömts ur på golvet, höll ungdomen till. Man hade brått med att få kransar och buketter och långa guirlander, som ormade sig utåt golvet, färdiga till den dubbla högtiden — mors namnsdag och syskonens hemkomst från utlandet.

Det ville också något till, om man skulle få det gröna att räcka runt om hela stora matsalen, och därtill skulle också portalen och trappuppgången klädas. Äreporten vid grinden var lyckligtvis färdig och uppsatt.

»Vet farbror», sade syster Anna till en gammal högrest militär — fars och mors ungdomsvän, som kommit på besök — »mamma blev nog ganska förvånad, då hon på Margarethadagens morgon kom ut till kaffebordet, och vi alls inte klätt som vanligt utan bara hade blommor på bordet. Hon hade ingen aning om, [ 387 ]att syskonen då voro på väg hem, fastän de se'n inte kunde hinna fram förrän några dagar efteråt till Kristinadagen, hennes andra namnsdag. Fördenskull måste vi ju uppskjuta hela härligheten för att kunna slå två flugor i en smäll, som man säger.

Men nu blir det ju inte en sådan överraskning, som vi tänkte, då pappa gått och talat om det för henne», tillade hon en smula misslynt.

»Det ska ni inte vara ledsna för, kära barn», sade den gamle och såg leende på de ivriga unga ansiktena, »pappa förstod bara, att för mamma var det så mycket roligare att få den stora glädjen i så att säga små doser. Nu har hon ju haft tid på sig att riktigt ställa i ordning deras rum, och där har hon ju också hållit till dagarna i ände. Ni ha ju på det sättet också fått vara riktigt i fred med edra surpriser

»Ja, det förstås, lilla mor vet nog sin skyldighet att varken se eller höra i dessa dagar!»

»Har farbror sett Georgs mästerverk», inföll den minsta i samlingen, under det hon drog översten med sig mot sitt hörn.

»Ingen människa kan då tro, att det här bara är en vanlig papplåda ifrån början.

Ser farbror, först skar han ut bokstäverna — det är visst munkstil», hon såg frågande upp emot gymnasisten — fabrikanten — »och så satte han rött silkespapper bakom, och se'n klädde han över hela lådan och fyllde den med de här blommande hängväxterna. I kväll ska' vi sätta ljus i den och hissa upp den över portalen — och då, när syskonen kommer, lysen välkomna hem! emot dem på långt långt håll!»

Den lilla flickan hoppade upp i luften så håret stod rätt ut.

»Jag längtar ihjäl mig, hur ska' jag kunna stå ut till kvällen», utropade hon.

»Jo, jo, mycket tål man förr'n man förgås, liten… [ 388 ]Jag minns en annan Christinadag», tillade den gamle dröjande, »då jag var ung… då vi voro unga.»

»Har farbror varit ung», avbröt flickebarnet och skådade förundrad upp i det krutsprängda anletet, men i detsamma förstod hon själv, hur dum hon var, och rodnade över hela ansiktet.

»Ack berätta, farbror, berätta!» ljöd det i korus.

»Jag kommer ihåg en liten vers, som tillägnades er mor på den dagen.»

Långsamt och högtidligt reciterade han:

»Skön skiner solen på himmelen blå,
likaså skön är Christina också,
se på dess ögon, hur härligt de glimma,
lockarna mörka som aftonens timma,
munnen hur ljuvligt och kärligt den ler,
allmän beundran av alla dig ser!

Må man ock dygden alltjämt hos dig finna,
fager och mjukfingrad, idoger kvinna
då innan kommande namnsdag igen
nog haver funnit sin utsökte vän.»

»’Utsökte vän’, så lustigt det låter — det blev alltså pappa det», skrattade gymnasisten.

»Rätt gissat unge vän, och hon hade heller aldrig kunnat finna någon bättre», tillade översten långsamt.

Upptagna, som de alla voro, hade ingen av dem märkt en lång bredaxlad gestalt, som stannat därutanför och nu lutade sig halvt in genom: det öppna fönstret, skarpt betraktande den gamle krigaren.

»Det var alltså som jag trodde», tänkte han. »Samma gnista tändes också i ditt hjärta i den stunden, då vi stodo där i dörren till ’Liljans’ vävkammare. Men det var jag, som vann, och du teg och drog med ditt ensam ut i vida världen.

[ 389 ]Nu förstår jag mångt och mycket, som förut varit mig oförklarligt, flykten till Amerika och allt… Den ’vänskapens kult’ du så ofta ordade om i vårt glada lag, fick sålunda i dig även sin förnäme utövare.

»Du är skuren efter stora mått, du Oscar Malmborg», sade han högt. »Tack gamle vän, tack gamle trofaste vän», fortsatte han och sträckte fram sin hand.

»Pappa», utropade Anna förvånad, men så blev det alldeles tyst några minuter.

En underlig känsla som av stilla andakt bemäktigade sig ungdomarna, då de sågo, huru de gamla herrarna oavvänt blickade varandra in i ögonen — till dess översten långsamt gick fram till fönstret och med ett kraftigt handslag fattade om den utsträckta handen.

»Jag har sökt dig över allt, gamle gosse, följer du med mig nedåt parken ett slag?»

»Jag kommer, jag kommer», nickade översten och gick emot dörren.

Blixtsnabbt började åter surret och pratet och skrattet i ungdomens kupa.


Utför alléen till Marielund vandrade de båda. Men ingen av dem gav nu akt på de gamla trädens skönhet eller på den rikedom av färger och blomster, som överallt smekte ögat i Maja Ugglas gamla anläggning.

»Nu har jag förstått, varför du är bliven en ensam man», sade Georg Montelius alivarligt.

»Ensam — ja — vi människor bli alla ensamma till sist — ensamma som stjärnorna», svarade översten, blickande upp emot himlavalvet.

»Var och en måste gå sin väg.

Men sant är det gamla ordet: ’Den som vill mista sitt liv han skall behålla det’ — och tvärtom! Då jag — den gången — såg dig tillsammans med Margaretha, och du sedan så oförbehållsamt och förtroen[ 390 ]defullt gav mig del av din känsla — och din lycka — så var min enda tanke: bort från Sverige — långt bort, helst där man dör!»

»Och så gav du dig brådstörtat av utan att ens säga farväl»

»Ja, jag kunde ej annat.

Så fort jag kommit över till Amerika, anmälde jag mig till krigstjänst.

Amerika hade just då en dust med Mexiko. Men först då det verkligen gällde livet, började jag förstå, att ett människoliv, hur armt det än är, ändå har värde, icke bara är till för dess egen lilla lust eller nöd, utan för det hela — och vad hade jag väl gjort för att gälda min skuld till alltet — intet, platt intet!

Då stred jag — för att få behålla livet. Kriget varade ej heller länge. Staterna fick tvisteämnet: Kalifornien.»

»Vad tog du digi så till?»

»Så fort jag blev fri, tog jag vid där jag slutade här hemma, det vill säga byggde broar — och sedermera också järnvägar.»

»Trivdes du därute?»

»Ja, arbetet intresserade mig högeligen, och livet i vildmarken var också rikt på spänning och äventyr.

Särskilt avlöningsdagarna, då jag bar på mig större penningsummor, måste jag vara väl på min vakt.

Mången gång hängde mitt liv på en.tråd. Tack vare min snabba häst hann jag ändå alltid undan mina förföljare.»

»Men hur kom du med i stora slavkriget?»

»Jo, en dag, då jag kom ridande in på en farm, hölls där auktion — slavauktion! Auktionsförrättaren stod uppkliven på en stor rund stubbe. Den ena negerungen efter den andra lyfte han upp i kalufsen och höll ut på rak arm, så att mängden kunde se och bjuda på varan.

Klubban föll. De voro sålda.

[ 391 ]Så var det tydligen moderns tur. Hon skuffades fram — men ropades in av en annan än den, som köpt barnen.

Ett förtvivlans skri skar genom luften. Hon kastade sig över barnen, och trots att piskan ven över hennes halft blottade kropp, släppte hon icke taget. De formligen sleto henne från barnen.

Mitt beslut var fattat. Upp till kamp mot sådan omänsklighet!

Så fort ske kunde, begärde och erhöll jag avsked från min tjänst ävensom från konsulatbefattningen för Sverige och Norge i Chicago.

Den 31 oktober 18561 inmönstrades jag i 55:te Illionois regemente. David Stuart var dess överste och chef, jag blev dess överstelöjtnant.»

»Och nu blev det allvar?»

»Ja, oerhörda strapatser, milslånga marscher över av både vän och fiende förhärjade trakter, belägringar och stormningar.

I slaget via Champion Hills under anfallen på Wicksburgs starka fäste fick jag min första skråma.

Under stridens hetta hörde jag någon i min front ropa: ’Vit flagg, upphör med elden’ vilket kom mig att träda fram till bröstvärnet.

Jag såg en hel linje med huvuden; en rebellofficer gör ett tecken med sin hand — och så smäller en salva, som förorsakar oss stor förlust.

Instinktmässigt avskjuter jag min ena revolver emot honom, men träffas i samma ögonblick av en kula vid högra ögat.

Genom min trogna ordonnans hjälp lyckades jag emellertid, trots de svåra smärtorna, och fast jag var nästan blind, passera linjerna och uppmuntra mina soldater att hämnas fiendens på detta vanhedrande sätt vunna fördel.

Ja, det var vid första stormningen. Vid den andra fick jag några granatskärvor i ansiktet, varav en nu [ 392 ]träffade vänstra ögat. Man måste leda mig bort ur striden.

Då följderna av mina sår emellertid antagit en mera lugn karaktär, detacherades jag från det 55:te regementet och utnämndes till ingenjörchef för 17:de armékåren»

»Berätta mera!»

»Från vårt tåg mot Mississippi minns jag särskilt en liten episod — om det nu inte tröttar dig att gå och höra på mina minnen.»

»Tröttar — du kan väl förstå, hur allt intresserar mig!»

»Då vi efter 18 timmars marsch i hällregn anlände till Tallahatchiefloden, anmodades jag, att under natten slå en bro över floden. Trossen hade emellertid inte hunnit fram lika fort som vi, varför inga andra redskap stodo att erhålla, än dem vi kunde komma över i batterierna och i den övergivna byn. Mycket var det minsann ej, men en bro tycktes det ändå bli, då jag plötsligt genom den strida strömmen förlorade två av dess bästa stöd.

Bekymrad skådade jag mig omkring.

På andra stranden upptäckte jag då general Sherman, som frågade mig, om jag behövde någonting, och vad.

’Det där’, svarade jag och pekade på ett tegelhus, som låg på en kulle ungefär 409 alnar från stranden, där generalen stod.

’Ni skall få det’, svarade han ögonblickligen.

Löftet infriades också lika raskt, ty inom mindre än 25 minuter var tegelhuset förflyttat från kullens topp till flodens botten, där det snart ordnades till brons förträffligaste stöd.

Två timmar därefter verkställde hela armén övergången, och då den passerade, gav dess anförare bron konstruktörens namn.»

»Du har hedrat det svenska namnet, du Malmborg», [ 393 ]inföll Georg Montelius entusiastiskt och slog honom på axeln. »Jag är stolt över dig, min vän!»

I detsamma passerade de den lilla vita bron, som ledde över till holmen.

Översten stod ett ögonblick stilla och såg utåt vattnet.

»Så vackert här är», sade han, men så grep han häftigt om räcket och skakade det — »solitt», log han — »så bygger man ej i Amerika!»

»Nå, hur gick det se'n, återtog Georg Montelius ivrigt.

»Sedan — framåt! Skickliga manövrar, oväntade anfall, blodiga träffningar tillkännagåvo alltjämt frammarschen av västerns »grande armée».

Men hur många tusentals liv, vilka lidanden och förluster hade icke kunnat besparats nationen, om denna armé haft en större proportion av bildade officerare!»

»Jaså, du säger det! Ja, det är nog också något för oss svenskar att tänka på! — Nå, när var du sista gången i elden?»

»I slaget vid Atlanta. Aldrig skall jag glömma den hemska slaktningen och de över all beskrivning hemska scener och syner, som mötte mitt öga, då jag om natten sprängde över det vidsträckta slagfältet och trängde fram genom hålvägar och buskage för att personligen till generalen rapportera tillståndet på vänstra flygeln!

Min stackars häst hade också fått en kula i låret och ett djupt sår i bringan, men fram kom jag till högkvarteret — som denna gång utgjordes av — en pressenning!

Men så gick mina gamla sår upp på nytt, och jag blev liggande.

Genom omsorgsfull och god vård inträdde dock en förbättring i mitt tillstånd, och vid årets slut blev jag utnämnd till överste och chef för första veteran-armékåren, som då organiserades.

Men blott en kortare tid kunde jag tjänstgöra. Ty [ 394 ]då jag måste utsätta mig för det starka solljuset och hettan, återvände de olidliga plågorna i ögonen. Åter måste jag konsultera läkarna — och så fick jag min dom:»

Georg Montelius såg oroligt upp emot honom.

»Invalid för livstiden — blind!»

»Åh nej — det kan inte vara så —.»

»Inte ännu, min vän — men det blir så — snart! På det ena ögat ser jag ingenting — och blott mycket litet på det andra.»

»Hur har du då ställt det för dig nu efter hemkomsten?»

»Jo, då jag fått min dom — och avsked med pension, styrde jag kosan till min lilla gröna fäderneö, och där i Visby[1] inte långt från mina föräldrars grav har jag nu köpt mig ett litet hus. Men innan det alldeles… mörknade… för mig, ville jag ännu en gång återse bergslagsbygden — och dig — och henne — och så kom jag hit till ditt hem! — ditt lyckliga hem.

Men nu skall du icke vara bekymrad för min skull, Georg», tillade han, då han varseblev vännens sorgsna blick.

»Har jag givit mina ögons ljus för att lindra någon moders kval och ångest — så ångrar jag det alls icke…»

»Aha, ställföreträdarskapet…» mumlade Georg Montelius, »ställföreträdarskapet… nu äntligen förstår jag både storheten och enkelheten i den läran… så länge världen varit till, har ju den ena människan givit sig ut för den andra, levat för den andra, levat den andra… det är en fundamental livsprincip, som, blott fick sin fulländning och sin högsta potens i vår frälsares offergärning…»

Han såg upp på vännen, som fortsatte:

[ 395 ]»Och så har jag nu blivit som barn på nytt, ser du. Jag går bara och väntar på att få höra den stora klockan ringa…»

»Vad menar du?»

»Den lyckligaste förnimmelse, som jag haft i mitt liv, tror jag var, då jag som pojke satt och väntade på att sista skoltimmen för höstterminen skulle taga slut. Bara klockan ringde visste jag, att då skulle jag få fara hem, hem till far och mor, till julljus och alla de församlade kring granen.

Nu kommer samlandets tid — på andra sidan! Och mer och mer känner jag också sambandet med släkter, som gått förut.

’Hörer du ej Vingeslaget?
Kjeden er ei brudt men sluttet
der hvor alle hörer sammen
fælles om det store Lys.’

Kanske har du hört den sången?»

Tysta sutto de så båda, blott hammarens taktfasta dån avbröt kvällsstillheten.

»Du sade nyss, att vi människor alla bli ensamma till sist — ensamma som stjärnor — dock även stjärnor ha sina konstellationer. Men de ensamma de äro de största, de lysa klarast då det blir som mörkast», sade Georg Montelius och såg beundrande upp mot översten.

»Ack, kära du, på avstånd ter sig allt så storartat, fantasien färgar och förgyller upp de enklaste saker och ting. Det stora är oftast det allra minsta, plikten som ligger oss närmast — även om den blott består i att hjälpa »lama hundar över gärdesgårdar», som ett engelskt ordspråk säger», svarade översten, i det han långsamt reste sig upp från torvbänken vid »tebordet», där de hade blivit sittande en stund.

[ 396 ]»Nu är det din tur att berätta. Hur kommer det sig, att du hamnat så här långt upp i Värmland?»

»Men vad i alla tider är det här?» fortsatte han och pekade med käppen på något, som stack upp ur marken under pilträdet.

»Jo, också jag har mina överraskningar i beredskap, förstår du.

I morgon skall här illumineras, så att hela holmen skall stråla som en saga ur Tusen och en natt. Folket här uppe — vi har alltid vårt folk med på våra fester — har aldrig förr sett ett fyrverkeri, så jag hoppas fröjden blir stor och allmän. Redan i kväll ska' vi släppa upp en del raketer vid de så kallade Grothska grottorna, där bengaliska eldar också skola hälsa de hemvändande.

De Grothska grottorna ligga på andra sidan fallet vid älvkröken just där Adolfsforsägorna börja.

Vill du som jag, så gå vi nu ditöver.

Du frågade, hur jag kommit hit. — Av en tillfällighet — eller kanske det inte ges några tillfälligheter, kanske allt har ett för oss obegripligt sammanhang», tillade han dröjande.

Redan som liten fick jag en gång av min far en konstrikt arbetad silverskål, i botten märkt AF.

Både jag och Margaretha undrade sedan, vad det där AF kunde betyda, tills en gammal god vän till oss av en händelse kom att titta närmare på skålen. Då förklarade han genast den gåtan. På tusentals järnstänger hade han sett samma märke. Det betydde helt enkelt Adolfsfors — ett bruk uppe i västra Värmland.

Och som det också lär vara någon slags historia förbunden med både skålen och stället, etsade sig namnet Adolfsfors fast i mitt minne.

För några år sedan såg jag mig om efter en egendom åt min son — åt honom, som kommer hem i kväll. I ungdomligt övermod gick han en gång och förlyfte sig på något tungt, så att ett blodkärl sprang. [ 397 ]Läkarna tillrådde försiktighet och lantluft för framtiden.

Svagheten har han nu för länge sedan övervunnit, men lantlivet har blivit honom kärt, och då är det ju ur alla synpunkter bäst, att han blir därvid. Dessutom börjar han nu tänka på att skaffa sig ett eget hem. Du har väl hört, att han för en förtjusande, fransk flicka av gammal hugenottsläkt in i familjen?

Nog av, jag sökte något lämpligt åt honom, och då erbjöd mig bruksägare Schütz sitt… Adolfsfors. Namnet lockade, de blå bergen lockade, hammaren lockade — och så kommo vi hit.

Det är sant, mycket pengar har det här stället kostat mig — omfattande reparationer och nybyggnader ha dragit dryga omkostnader, men först och främst måste man ju tänka på dem, som äro beroende av en: folket och djuren. Och sedan de nu väl fått det bra, så ska' väl det hela reda upp sig — när så unga krafter komma till!

Min son är också ingenjör och har under de tre år han varit utomlands studerat järnhanteringen, så jag vill hoppas att allt skall gå bra, och att Adolfsfors också i fortsättningen skall bli ett lyckligt hem.

Margaretha och jag har ju alltid haft det så enkelt», tillade han. »De unga vill väl ha det elegantare. Jag för min del tycker dock, att ett hem visst icke skall vara varken smaklöst eller tarvligt, så att det stöter den, som är van vid större förhållanden, men icke Heller. så ’fint’, att den fattige, som träder där in, förlägen vill stanna vid dörren. Hos Margaretha ha alla sorters människor — trots enkelheten — trivts och känt sig hemma…»

»Ja, det märks nog», skrattade översten. »Då jag först kom in i ditt hus, trodde jag, att jag kommit in i en koloni… 22 personer räknade jag vid bordet, och till min förvåning tycktes alla vara lika hemma — som du säger.»

[ 398 ]»Det blir så på gamla gårdar, förstår du, då man har många barn och barns kärestor och vänner och släktingar och guvernanter med flera, som blivit kvar i huset, men med allt främmande, som därtill tillkommer, är det nog litet för mycket för Margaretha nu, om hon också själv förklarar, att allt blott är ’kärt bestyr’ och ordet ’besvär’ inte ens förekommer i hennes ordbok. Därför blir det gott för oss gamia att få draga oss tillbaka till vårt Stockholmshem…»

Genom trädgården hade de hunnit ut i björkalléen. Den vimlade av folk, gamla och unga och småbarn trängdes om varandra, alla ivriga att få se, vad komma skulle, alla ivriga att få hälsa de från fjärran land hemvändande.

Då de fingo syn på »gamle brukspatron», lyste allas ansikten upp.

De sågo huru ögonen glittrade, hur skämtet låg på lur i ögonvrån, där han vänligt hälsande gick fram, än dragande någon liten jänta i flätan, än ställande sitt tal till någon gammal gubbe eller gumma. Han var deras och de voro hans — och gladeligen följde de honom och hans vän efter, där de försvunno nedåt älven åt de »Grothska grottorna» till.

Ut i vita salongen kommer fru Margaretha.

Hon går och stänger till fönstren, blott balkongdörrarna få fortfarande stå öppna. Så ser hon sig långsamt omkring i rummet. Allt andas väntan och välkomst. Hon makar litet på fästmöporträttet, som hon ställt på marmorbordet framför soffan. Sonen skulle genast se hur »söderns ros» höll hov här mitt ibland Adolfsforsängarnas doftande blomster. Bakgrund bildade en skål med stela men dekorativa orchidéer.

Nu tyckte hon sig intet mera ha att beställa.

[ 399 ]I köksregionerna hade hon nyss varit och sett, att allt var i det närmaste färdigt.

Var och en skötte sitt under Kerstins — hushållerskans — kloka spira. Hela hennes omfångsrika person strålade som en sol, och stolt och belåtet visade hon fram alla sina tillrustningar för morgondagens stora folktraktering. Allt skulle nog gå väl i lås!

Men minuten efteråt stod samma Kerstin och snyftade otröstligt där nere.

Alldeles handfallen håller hon i ena handen den gamla silverskålen, som hon tagit fram för att putsa, och i den andra — hästskon, Fossums hästsko, som lossnat ur sin infattning.

»Vad ska’ jag göra, vad ska’ jag göra, här sker en olycka, sanna mina ord», jämrade hon sig.

»Åh, kära Kerstin, det är ju alls ingenting farligt, tröstade fröken: Anna, som kommit in. »Får jag se! Ingenting är ju förstört eller borta, hästskon har bara lossnat. Vi lägga undan den nu tillsvidare, så ska’ vi sedan få den ditsatt igen.

Den sitter ju i botten, så ingen märker ens, att den för tillfället är borta.

Men skulle vi inte sätta fram skålen, så skulle bestämt både mamma och kanske syskonen fråga efter den, så vana som vi blivit att alitid ha den framme vid våra små familjefester.»

»Oj, oj, hur ska' det bli!» jämrade sig Kerstin allt fortfarande.

Men okunnig om all uppståndelsen där nere, satt fru Margaretha helt lugn, där hon slagit sig ned framför de öppna balkongdörrarna.

Mot vanan lät hon händerna ligga sysslolösa i skötet.

I matsalen borde hon inte ännu gå ned, det visste hon.

Men hon kan inte underlåta att höra, huru det spikas och bultas och slamras därnere. Hon hör, hur man springer och släpar och drar med trappstegar [ 400 ]och stolar — och däremellan små halvkvävda skrik och utrop, blandade med utdragna skrattsalvor. Vad månne de nu taga sig till?

Hon hör och hör dock icke.

Hon sitter och ler åt något långt, långt borta.

Livet hade farit varligt fram med henne, låtit henne ända in i ålderns höst få behålla sin skönhet. Åren hade blott lagt en mera dämpad, sprödare, mera förandligad ton över den, som kanske gjort den än mer rörande och tilldragande än ungdomens.

Vackrast var hon då hon log.

Det leendet var som en nedfälld vindbrygga, som alltid lockade den trötte vandraren att komma över — med allt sitt. »Här finns rum», sade det. Och då han så såg in i de milda, kärleksfulla ögonen, föll icke med ens som en strimma av evighetens solfallsglans också över vägen?

Fru Margaretha satt där och log.

Hon kände sig så förunderligt, oförskyllt rik. Snart skulle hon nu åter få dem alla samlade under samma tak.

»Hade pensionen gjort hennes flicka gott, hade längtan efter hemmet och livet i det främmande landet fördjupat och utvecklat henne? Det lät så på breven. Och sonen?

Då han for ut, var han ju bara som en pojke, full av skämt och upptåg, hade kärleken nu gjort honom till man?»

Hon nickade mot porträttet.

»Nu är makten din, lilla barn», mumlade hon.

»Men varför äro dina strålande mörka ögon på djupet så sorgsna?

Du behöver inte vara rädd, liten, vi skola alla älska vår gosses flicka så varmt och försöka komma dig om icke att glömma, så dock att ej alltför mycket längta efter ditt vackra land och allt vad du där lämnar.

Det är vackert också här.

[ 401 ]De blå bergen har du också här ikring dig. Och äro de ej så höga och majestätiska som de mångbesjungna Alperna med sin eviga snö på hjässan, så sluta de dig desto mera varligt och mjukt i famn. Mellan deras kammar kan du även fröjda dig åt åsynen av glittrande sjö och blommande äng. Och Säterudsforsen skall varje aftom nynna dig till sömns.

Ja, bara man älskar, så går allt — till och med det tunga blir lätt, blott man bär det tillsammans!

Han vill bära dig på sina händer, skriver han… ja… jag förstår… jag tror mog också att han — som sin faders son — känner sitt ansvar. Måtte ni unga tillsammans få bära allt såväl livets lycka som dess ve — något bättre kan jag ej önska er!»

Hon lyss…

Skulle de nu ej snart vara här? Hon såg på sitt ur.

Så kom hon att tänka på en sak. Hade hon hängt fram den nysydda skära morgonklänningen i flickebarnets rum?

Hon reste sig — men steg i förbifarten ut på balkongen för att bättre höra om…

Men blott Säterudsforsens dån ljuder i stillheten.

Och med oro ser hon hur Hugnfjällets mörka molnvägg från violett gått över i gråsvart.

Måtte de bara hinna hem, innan ovädret bryter lös, tänker hon.

Då skjuter plötsligt den första raketen upp nedifrån »Grothska grottorna». Praktfullt skimra ett ögonblick tusende stjärnor mot det mörka himlavalvet — så slockna de och försvinna.

Ivrigt böjde sig fru Margaretha ut över balkongräcket.

Glömt var nu allting annat än att nu kommo de, nu kommo de, hennes älskade barn.

Hon förstod, att raketen var den första välkomsthälsningen, som sändes upp så fort vagnen kom i sikte, [ 402 ]nu skulle snart jublet bryta löst. Strax skulle de vara framme.

Men så underligt tyst det blev… inga hurrarop… inga flera raketer?

Äntligen — där kommer vagnen… men så långsamt.

Kuskens huvud har alldeles sjunkit ned mellan axlarna.

Han kryper ihop, som om han ville göra sig så liten som möjligt. Och hästarna gå med slaka tömmar och sloka även de med huvudena.

Hon grep tag i balkongräcket. Det blir henne svårt att andas.

Något har hänt… hon känner, att det är en olycka, som långsamt kommer henne till mötes i den lufttunga sommarkvällen.

Vacklande skyndar hon genom vita salongen över till andra sidan av huset.

Genom fönstret ser hon lillflickan — hon som kom så långt efter alla de stora syskonen — uppflugen på den vidöppna grinden, ivrigt spejande. Runt omkring henne står hennes trogna garde — alla bruksbarnen — färdiga att på ett tecken av hennes hand ge hals och hurra.

Där kommer vagnen, men flickans hand sjunker — och i samma ögonblick ser hon vad barnet ser — den är tom!

Och faster Elise, som farit för att möta vid stationen, och far och översten kommo gående tillsammans och alla se lika bestörta ut.

Aldrig har hon funnit trappan så svår att komma ut för.

Ungdomens prat och skratt höres alltjämt i förstugan.

Ännu ha de icke hört det dova ljudet av sorgen, som tungt kommer dem allt närmare.

Vagnen stannar utanför grinden, den kör icke in.

[ 403 ]Då Nord — kusken — ser frun — blek som en ande — komma emot sig, skyldrar han med piskan, men tittar sig med detsamma om… kommer då icke brukspatron?

Men han hann icke värja sig för frågan:

»Var har du barnen, Nord?»

Han tittar på fotsacken, han tittar på hästarnas öron, som klippa och klippa.

»Det… det kom ingen, frun, där… där var bara ett… ett telegram att hämta.»

I detsamma känner hon sig omfattad av mannens arm, ser den tillstädeskomna ungdomens vitt uppspärrade ögon riktade emot sig.

»Telegram» — mumlar hon och blickar frågande upp emot maken.

»De ha måst stanna på vägen», svarar han, »en… en blodstörtning…»

»Vi måste genast fara till dem», avbröt hon.

»Ja, Margaretha, med första tåg, som tyvärr går först — i morgon bitti.

»Han… han är väl inte död?» kved hon.

Det blev isande tyst. Mannens läppar rördes, men han fick icke fram ett ljud.

Alla stodo förstenade, orörliga.

»Nej, Margaretha, han lever… men han har gått till ett annat hem, till allas vårt rätta hem», inföll översten med sin djupa deltagande röst.

Då hördes plötsligt en liten pojkes ohejdade gråt och snyftningar

Förgäves manar honom stora syster att vara stilla och tyst.

Som i en dröm böjer sig gamle brukspatron åt sidan och lägger sin hand på den lilles huvud.

»Vad gråter du för, barn?» mumlar han.

Då tycker sig Skäras-Kalle ha rätt att släppa på allt vad han orkar och skriker med gäll gråtröst.

»Raketerna… Stina säger, att då inte unga bruks[ 404 ]patron kommer, få vi inte se raketerna… och fyrverkeriet… och all grannlåten.»

Gamle brukspatrons raka gestalt far ihop som för ett slag, tårar skymma hans ögon, men, i det han varligt går med fru Margaretha uppåt mot det vita huset, säger han med återvunnen röst:

»Gråt inte du Skäras-Kalle, du ska’ inte behöva gå miste om något. Ni ska’ få se raketerna… Ni ska’ alla minnas den dagen, då unga brukspatron gick… då unga brukspatron… kom till sitt rätta hem.»

»Margaretha», viskade han, »nu börja vi att samlas… på den andra sidan!»

Hon såg upp emot honom först liksom frånvarande, men så kom det liv i blicken.

»Ja…» mumlade hon, i detsamma varseblivande den klädda portalen med den flammande röda inskriften: »Välkomna hem!»

Ett ögonblick blevo de stående. »Välkomna hem!» upprepade mannen.

»Hörer du ej Vingeslaget?
Kjeden er ei brudt men sluttet
der hvor alle hörer sammen
fælles om det store Lys —»

hördes i detsamma överstens djupa röst.

»Ja — han är bärgad», viskade fru Margaretha, »nu gäller det för oss att gå efter!»

Icke långt därefter strålade den gamla gården i magisk belysning.

Ovädret hade dragit förbi.

Längst ned i trädgården på ömse sidor om den höga minnesstenen, som bar ägarnas namn och årtal inristade i sin famn, brunno bengaliska eldar, och hela [ 405 ]rosengången uppför var illuminerad av i marken nedstuckna kulörta glaslyktor.

Framför de bägge popplarna, som bevakade ingången till rosornas rike, föllo gnistrande eldkaskader, speglande sig i fontänens klara vatten.

Och nere i parken drömde Maja Ugglas holme sin vackraste dröm. Som en enda stor flammande ljusbukett strålade den i den mörknande natten, färgande de bägge flodarmarna med sitt mystiska sken.

Överallt rörde sig grupper av människor, men tysta och allvarliga gingo de omkring, de stora tillhållande barnen att vara stillsamma. Men som trädgården och parken för dem icke var främmande mark, kunde de alltsom oftast icke tillbakahålla små förtjusta utrop vid åsynen av allt detta underbara ljus, som ingen av dem tillförene skådat.

»Hör», viskade Olle Warg, »nu spelar di i vita salongen! Det där är unge herrns stycke, det känner jag igen. Det brukade han alltid spela.»

Smekande dallrade variationerna av »Home, sweet home» ut i kvällen, så hördes en hög, klockren sopran, som sjöng:

»Jag är en gäst och främling
som mina fäder här,
mitt hem är ej på jorden,
nej, ovan skyn det är.
Där uppe bor min fader
i härlighet och ljus.
Där ville jag ock vara
uti min faders hus.
Hem, hem, mitt kära hem,
ej finns en plats på jorden
så skön som du mitt hem!»

Se där syntes »gamle brukspatron» på balkongen! Vinden lekte lätt med de silvervita lockarna, som så [ 406 ]egendomligt vackert kontrasterade mot det ännu unga och livfulla ansiktet med den friska rödlätta hyn. Men de annars så strålande ögonen sågo nu allvarstungt spörjande bort emot Hugnfjället.

Då fräste några raketer, och ett helt stjärnregn föll ned över det vita huset.

Han ryckte till och blev i samma ögonblick varse de många tårade, deltagande blickar, som riktats upp emot honom.

Tala kunde han dock icke nu, bugade sig blott på sitt gammaldags förnäma sätt. Men kommen till dörren vände han sig ännu en gång om och sträckte impulsivt ut bägge armarna emot sitt folk till tack och — farväl!

Så mindes man ännu i långliga tider »gamle brukspatron».


  1. Överste Malmborgs amerikanska vapenrock förvaras nu å Visby fornminnesmuseum.