Afhandling om svenska stafsättet/2.5
| På Wikipedia finns en artikel om Afhandling om svenska stafsättet. |
BESLUTET.
Om detta föregående iakttages, synes derigenom hela den svåra och så länge omtvistade frågan, rörande consonanternas fördubbling, vara för alltid afgjord, utan behof hvarken af accenter, eller någon bokstafs tillägg öfver det vanliga skrifbruket. Knappast lärer någon, med sund urskillning och oväldigt eftersinnande, vädja ifrån de i denna Afhandling anförda grunder.
Ehuru vidlyftig Afhandlingen kan synas, må man likväl ej invända, att reglorna i detta ämne blifva många och svåra att fatta. Se här ännu en kort öfversigt af allt när det sammanlägges, som gör nog att behålla i minnet, sedan man först med uppmärksamhet genomläsit det föregående.
Hela detta ämne innefattas i tvenne Hufvud-läror:
1:o Läran om Skrifningen, då frågan är, att med riktiga skriftecken uttrycka ordens uttal.
2:o Läran om Läsningen, då frågan är, att gifva ett riktigt ljud åt de brukade skriftecknen.
Förberedelsen till dessa begge läror består af tre punkter, hvilka måste tillräckligt fästas i minnet:
1:o Att j, m, x, ljuda af sig sjelfva dubbelt, utom m vissa undantag.
2:o Att alla språkets öfriga 11 consonanter, som kunna sluta stafvelser, ljuda af naturen enkelt, och hafva aldrig af sig sjelfva ett dubbelt ljud.
3:o Att det finnes två slags stafvelser, Skrif-Stafvelser och Grund-Stafvelser. De förra utgöra den i skrift vanliga Stafdelningen; de sednare uppkomma af sjelfva Stam- eller Grund-Stafvelfens rätta delning från ändelse-formen, t. ex.
| Skrif-Stafvelsen | — Un-der-då-nig. |
| Grund-Stafvelsen | — Und-er-dån-ig. |
| Skr. Stafv. | — Re-de-bo-gen. |
| Gr. Stafv. | — Red-e-bog-en. |
| Skr. Stafv. | — Yp-per-sta. |
| Gr. Stafv. | — Ypp-erst-a. |
| Skr. Stafv. | — Me-del-måt-tig. |
| Gr. Stafv. | — Med-el-mått-ig. |
Det är om dessa sednare, eller om Grund-Stafvelserna, som det endast varit och är fråga i denna Afhandling.
Allt dubbelt ljud, som höres i uttalet, måste hafva i skrift sitt motsvarande tecken. Härifrån måste intet undantag finnas.
Men tecknen (det vill säga: medlen att tillkännagifva för ögat de dubbla ljuden) kunna vara af tre slag: Consonantens egen halt, verkelig fördubbling, eller minnes-tecken.
Consonantens egen halt, (detsamma som sjelfdubbel consonant) fördubblar ljudet[1].
Öfverallt hvarest den är en af de tre j, m, x. Undantag blott m i de 24 orden: lam, ram, tam, kram, sämja, tämja, främja, vämjas, gräma, kräm, bräm, förnäm, beqväm, åm, inkråm, pråm, råma, skråma, glåmig, Rom, kroma, loma, prima, tima; äfvensom samma consonant emellan två vokaler, då den alltid tvåskrifves, utom i nominer på dom med deras härledningar.
När den dubbelt ljudande consonanten är en af de 11 enkla och slutar en lång stafvelse, till ex. hatt, brott, förmått, bygg-nad, syss-lor, dubb-el, käbb-el. m. m.
I detta fall uttryckes alltid det dubbla ljudet genom verkelig tvåskrifning, undantagande i följande 18 enstafviga ord, i hvilka consonanten efter regeln äfven skulle tvåskrifvas, men enligt allmän öfverenskommelse tecknas blott enkel: min, din, sin, in, hin, sen, (sedan) men, den, än, igen, vän, man, män, han, hon, kan, an, mun. Lägg till det tvåstafviga ordet: kun-skap.
1:o Då den dubbelt ljudande consonanten finnes i ett af de nyss uppräknade 18 enstafviga eller i det enda tvåstafviga ordet, hvilka göra undantag ifrån alla enkla consonanters annars nödvändiga fördubbling, så snart det dubbla ljudet slutar en lång stafvelse.
2:o Då den dubbelt ljudande consonanten slutar en kort stafvelse, till ex. böcker, offer, sådan, egen, syster, mycket. 3:o När i långa stafvelser den dubbelt ljudande consonanten icke slutar stafvelsen, utan följes inom stafvelsen af en eller flera consonanter af annat slag, som låna ljud från samma vokal, till ex. mest, taft, sålt, fruktan, lastbar etc.
I denna händelse tvåskrifves den aldrig, oaktadt sitt dubbla ljud, utom när ordet är ett af följande tre slag, hvarom man af särskilta orsaker öfverenskommit.
1:o Genitiven af något Substantif, hvars nominatif ändas på en tvåskrifven consonant, till ex. topps, af topp; hatts, af hatt; gadds, af gadd; klacks, af klack; kalls, af kall, officium; tapps, af tapp; o. s. v.
2:o Neutrum af något adjectif, hvars masculinum ändas på en tvåskrifven consonant, t. ex. tryggt, af trygg; slappt, af slapp; sällt, af säll; kallt, af kall, frigidus; torrt, af torr; m. m.
Undantag sådana adjectiver, som sluta sig i masculinet på 2 n eller 2 d, såsom grann, sann, Neutr. grant, sant. Klädd, tillstadd, förmådd; Neutr. klädt, tillstadt, förmådt.
3:o Böjningen af något verbum, som har två consonanter mellan de två sista vokalerna i infinitiven, till ex. ställt, ställde, af ställa; släppt, släppte, af släppa; tyckt, tyckte, af tycka; släckt, släckte, af släcka, m. fl. hvarvid undantages, jemte præterit. lagt af lägga, äfven de som hafva 2 m eller 2 n, af hvilka det förra aldrig tvåskrifves, utan mellan 2 vokaler, och det sednare blott när det slutar stafvelsen, såsom uti imperativerne och imperfecterne finn, bränn, begynn, spann, brann, fann; icke annars; således ej kännde, kunnde, unnde, m. m. utan kände, kunde, unde, o. s. v.
Anmärkes, att i neutrer af passiva participier, som skulle få genom fördubblingen fyra consonanter efter hvarandra, tvåskrifves ej heller den dubbelt ljudande consonanten. Man måste till ex. skrifva: bygdt, fäldt, stäldt, icke byggdt, fälldt, ställdt.
Till skrifningen göra ofvanstående reglor tillfyllest. Det är der blott frågan om, huru en consonant, som höres dubbel i uttalet, skall uttryckas för ögat; om och när den skall skrifvas en eller två gånger. För läsningen måste följande påminnelser ännu dertill iakttagas.
M, alltid för öfrigt sjelfdubbelt, ljuder enkelt i 24 ord. (Se sid. 97.)
N, alltid för öfrigt enkelt, ljuder dubbelt i slutet af 18 enstafviga ord och i ett tvåstafvigt. (Se sid. 98)
Det har vidare blifvit sagdt, att hvar och en consonant som icke slutar stafvelsen, utan har efter sig, i samma stafvelse, en eller flera consonanter af samma slag, han må höras dubbel, likväl aldrig tvåskrifves, (nyssnämda tre fall undantagna.) Således tvåskrifves ej s i prest, fäst, bröst, gäst etc.; ej l i frälst, helst, hels-a; ej n i vänd-a, bind-a, stink-a; ej f i taft, kraft, haft o. s. v. — Men likväl inträffar ej, att öfverallt, hvarest två olika consonanter stå efter hvarandra i samma stafvelse, den första af dem alltid uttalas dubbel. Ofta höres den blott enkel; till ex. i qvalt, myst, öst, m. fl. Denna svårighet angår dock ej skrifningen, hvars omsorg blott är att måla med sitt rätta tecken det dubbla ljud som höres i uttalet; men för läsningen är det nödvändigt att urskilja, när detta målade tecken betyder enkelt eller dubbelt ljud; det vill säga: när af två olika consonanter, som följa på hvarannan inom stafvelsen, den förra icke måste, som i allmänhet sker, uttalas dubbel, utan så ett enkelt och längre ljud. Dessa fall äro de 4 följande:
1:o Genitiver af sådana substantiver, som ändas med en enda af de 16 enkla consonanter i nominativen; till ex. hots, mots, sats m. m.
2:o Böjningen af verber, som i infinitiven hafva en enda af de 16 enkla consonanter emellan 2:ne vokaler, till ex. öst, rört, spart, af ösa, röra, spara m.m.
3:o Neutrer af adjectiver, som i masculinet slutas med en enda af de 16 enkla consonanterna, till ex. brunt, skönt, klart, af brun, skön, klar.
4:o Stafvelser, som utan att höra till något af de tre föregående slagen, ända sig på rd, rl, rn, samt art, ort, och årt; lägg till namnet Lars.
- ↑ Till consonantens egen halt räknades, i den öfversigt som häraf gafs ofvanföre, sid. 83, både de sjelfdubbla consonanterna och fördubblingen af de enkla, såsom begge slagen, fast på olika sätt, uttryckande det dubbla ljudet, genom deras egen halt, eller beskaffenhet. Tecknen i skrifningen, för de dubbla ljuden, blefvo derigenom blott två slag, nemligen: 1:o Consonantens egen halt; 2:o Minnesregel. — Ehuru denna indelning har sin fullkomliga rätthet, och derjemte företrädet af färre rubriker, har man likväl fruktat, att den första af dessa rubriker, genom omfattningen af två olika slag, kunde medföra någon mindre tydlighet, någon förvillelse för minnet. Man har derföre hellre valt att här fullkomligen åtskilja tecknen för dubbelt ljud af consonant, i så många slag som de tydligast dela sig sjelfva; utan att som ofvanföre, hopföra flera under en och samma klass. Rubrikerna blifva derigenom, i stället för blott två, dessa följande tre: 1:o Consonantens egen halt, det vill säga, sjelfdubbel consonant. 2:o Verklig fördubbling. 3:o Minnestecken. Denna förändring har man ansett nödigt att här anmärka, på det olikheten ej måtte blifva, vid jemförelsen, en anledning till förvillelse.