Agneta Horns lefverne/Agneta Horns själfbiografi/1645
| ← 1644: maj—dec. |
|
1646: jan.—juli → |
| På Wikipedia finns en artikel om Agneta Horn. |
Anno 1645 i januari drog min morfar till gränsen
på traktaten emellan Danmark och Sverige. Men min
mormor blef i Stockholm kvar och vänta, att min moster
skulle komma upp ifrån Danmark. Och i maj droge vi
till Tidö och vore där intill augusti.
Och när vi komme till Stockholm, dödde fru Brita De la Gardie den 11 augusti, ty hon var redan sjuk, när vi komme till Stockholm. Och kom ock min morfar ifrån gränsen sist i samma måna.
I september måna kom min morbror Erik ifrån Frankrike. Och var jag mycket glad däråt, ty vi hölle träfflig mycket af hvarannan. Och gläddes vi båda af allt vårt hjärta, att vi finge se hvarannan med hälsan och lifvet. Och var han mig mycket nyttig på den tiden, efter jag för ingen annan tordes klaga min sorg än för honom.
Så trösta han mig alltid och gaf mig goda råd hure jag skulle bära mig åt, när det kom allt för tjockt på mig, och bad mig, att jag skulle göra, som jag alltid har gjort: vara tålig och bida. ”Gud skall väl hjälpa dig.”
Men i oktober måna kom min herr far och styfmor ifrån det danska kriget. Och åter till olycka gäste di i fru Ebba Leijonhufvuds hus. Och strax som de komme hem, toge di mig ifrån mormor och hem till sig, det jag den gången inte gjorde gärna, efter di låge där i huset. Det jag väl visste skulle bli mig till en hjärtans stor plåga och vedermöda, och i synderhet efter hon har nu emot all min vilja öfvertalt mig, somt med goda ord och somt med onda, pockat mig till att lofva Erik Sparre så halft, efter jag inte tordes säja emot henne, utan måtte henne till viljes skjuta det till min herr far, att hvad han ville, det måste jag väl låta mig nöja med.
Men jag sade inte, att jag ville låta mig nöja därmed. Men det var mig lell så kärt som bara bittra döden.
Och ville jag mycket heller hafva mist mitt hufvet, än jag ville vigas ved honom. Och när jag såg honom hos andra, som midt för mina ögon gjorde gäck af honom, tänkte jag i mitt sinn: ”Herre Gud, hvad skall du göra med den där hasenberger!” — så led var han för mina ögon. Och tordes jag lell intet en lång tid tala om det, men alla kunde väl se, att jag inte kunne lida honom.
Och mycke gjorde det därtill, att en soldat låg mig i sinnet och det, som sedan brast ut. Och för hvar hjärtans tår jag fällte den tiden för hans skull — de stå inte till att räkna — och för alla de onda och förtreteliga ord jag led och hörde i di 2 åren både af den ena och den andra för hans skull! De vore så odrägeliga, att jag inte i längden kunde draga dem, utan ville nu söka med första lägenhet jag kunde till att göra mig honom lös, på hvad sätt det ock skedde.
Och tyckte jag väl, att jag inte gärna ville göra min herr far emot och säja nej, men så tyckte mig det vara mycke svårare och alltför odrägeliget till att binda mig ved den jag inte kunde lida för min ögon och di gjorde narr af för min ögon. Det förtröt mig, att jag i alla mina lifsdagar skulle blifva hos en sådan. Och tänkte: ”Ju heller du vill han skall dö, ju längre får du behålla honom.”
Och jag kunde inte lida, att han skulle tala åt mig, sedan han skulle röra ved mig, förr än jag visste honom dit han inte kunna komma snart igen.
Och satte jag mig nu i sinnet, att ingen människa, hvem det ock vore, hvarken skulle kunna locka heller trufva mig därtill. Ty min morfar och morbror de hölle mig ryggen fri, ty de ville inte gärna att det skulle ske.
Och begynte jag nu till att taga till med åren, ty jag var nu mina 16 år, att jag nu någet så när själf kunde märka och döma, hurudan den kärleken var, som kom af en hjärtelig oskrymtat kärlek, heller om kärleken var mera för andra orsaker. Ty jag var inte så enfaldig, att jag icke både kunne se och visste, att han mer älska mig därföre, att han mente till att få pungen full med mig och till att komma sig fram för min skull, än för den stora kärlek den han drog till mig, som var torr och ringa nog. Det de hans ock läte mig förstå, att när han skulle få mig, så skulle han lösa sin fars hus in därpå. jag svara: ”Få först, flå sedan.”
Och sade fru Ebba en gång åt mig: ”Du skall inte hafva Cruusen, utan han skall hafva en fattig jungfru, och du skall hjälpa en fattig kar i sa’len.”
Därpå jag svara: ”Nej, min fru mor, om han är aldrig så fattig, och jag håller af honom, så går det väl till, men jag är rädd, om han inte har själf, utan skall lefva af mina nåder, så gör det sällan godt, när hustrun gör mannen rik.”
Och sådana ord förtröte mig mycket. Efter jag där förutan inte mycke tyckte om honom, så gjorde allt sådant mig ändå galnare ledare ved honom, och i synderhet efter di ville bjuda till att först locka mig därtill, och sedan, när det inte tog lag, ville de trufva mig därtill. Det jag inte gärna lät göra, kosta mig hvad det kunne, utan tyckte det gick mig själf mest och närmast an; och när alla andra släppte och ginge därifrån, så var jag lell bundin vid siken att blifva därhos, antingen det var ondt heller godt. Ty mig tyckte, det var inte hästebyte, utan att jag väl måtte se mig före, hvem jag gåfve mig åt, och att det måtte vara den mitt sinne och hans kunde komma öfverens med. Och det gjorde inte dennas sinne och mitt. Det var som natt och dag.
Och gaf min herr far mig än då fjorton dagars tid till att betänka mig. Emellertid talte jag med min morbror, och han gaf mig det råde, att jag skulle säja kort nej, så slapp jag.
Sedan ginge vi upp på slottet till en dans. Och skulle han dansa. Så stule de bort hans svärdsbalja, att han dansa med bara värjan. Och alla loge åt honom och sade åt mig: ”Du, min rätt goda vän, si huru di göra narr af din fästeman.” Och det förtröt mig så, att jag har mest spruckit; ty jag må bekänna, jag var en jungfru, som var tämmelig stor i mitt sinne och dyr på mina varer, att den, som ville hafva dem, han skulle inte låta göra narr af sig.
Och ifrån den dagen märkte han väl hvart det ville och i samma stunden. Ty han kom och böd mig i dans, och jag ville inte gå med honom, utan bad skam gå med honom, när han så låter göra narr af sig; och om han kan lida det, så led han väl mera; och var jag inte sinnat till att dansa med en tocken som han var.
Därpå han svara mig: ”Jag tänker I är galin!”
Och svara jag: ”Det är en af oss båda, men gör er ingen sorg. I sku aldrig få den sorgen till att hålla den galna.”
Och kom så en annan, den jag strax gick med, och tänkte jag: ”Om han äter detta i sig, så äter han väl upp mer.”
Men han sade inte mer än: ”Är det vackert att I inte ville dansa med mig?”
Svara jag ändtelig: ”Skulle jag dansa med er, jag såg ingen likare.”
Och dronningen sade: ”Kunna I lida, att en annan dansar med er fästemö, och med er vill hon inte dansa?”
Och han gick till min styfmor och fråga henne, om jag ock var klok i afton heller hurudan jag var.
Men när vi droge hem om natten, begynte min mor till att berömma den andra, som jag dansa med, tocken vacker kar det var. Men jag märkte strax oråd, ty jag var dem för klok, att di inte kunne lura ut mig, utan hvad jag tänkte, så teg jag. Men det gick allt ut på, att di skulle höra, hvad jag hölt af honom. Därföre svara jag: ”Så hvitt salt har jag sitt förr och gått om, och inte sitt på det, och talte inte heller jag så mycke med honom denna gången att jag kan mycke säja om honom.”
Men jag såg inte min fästeman imedlertid.
Men efter några dagar sade min styfmor: ”Hvad tyckte I om den I dansa med på slottet? Var han icke en vacker kar?”
Och jag svara: ”Ja men, kära mor, han gick väl till. Men har han varit en soldat, så vore han väl till att behaga, men efter han inte är det, så aktar jag honom inte.”
Och hon svara mig: ”Er fästeman är ingen soldat, och I må inte tänka till att få ta någen annan än honom. Och måste I slå soldaten ur ert hufve, ty det är fåfänga tankar; det blir inte af.”
Och jag svara: ”Där har ingen fäst oss båda.” Och jag gick ut ifrån henne.
Och när jag kom ut, sutte pigerna och taltes ved, att min herr far skulle till Tyskland till armén, och sade åt mig: ”Så få vi bröllop, förrän vi draga bort.”
Men jag sade: ”Det skall aldrig ske, utan jag vill dra med min herr far, och se, hvar jag kan få mig en braf soldat på min arm.”
Och svara mig en gammal hustru, som var hos min mor: ”Hvart sedan, hvar villa I göra af fästemannen, I hafva hemma? Mena I, att han så släpper er?”
Därpå jag svara: ”Den ger jag fanen! Håken hin håle har fäst oss båda, och är ingen rem så hårdt till knytt oss emellan, att jag icke mycket lätt kan lösa upp dem. Ty jag tänker aldrig till att taga mig annan man än en soldat.”
Och då hon sade: ”Jag skall klaga på er för frun, om I tala tocke där; mena I, att inte alla vet, att I göra’t för Cruusens skull, och det veta I aldrig går an.”
”Löp för herren med”, sade jag, ”och för hvem I vill! Så visst som Gud lefver, så skall jag aldrig vigas ved Erik Sparre, och vill jag heller dö; men om det blir med Cruusen heller en annan soldat, är det lika och kommer er inte ved, men så mycke som I vet, den andra vill jag inte hafva, för jag vill inte hafva någen, som låter göra narr af sig.”
Och käringen sprang strax upp och in till min styfmor och sade: ”Nu vill jungfrun öfvergifva Erik Sparre och vill hafva en soldat, hvar hon ock tager honom”, och sade alla mina ol för min mor. Då svara min mor: ”Ja, tro I mig, att Cruusen ligger henne i sinne ock nu, sedan hon hörde, att han lefde. Och kanske di hafva sig någet hemlig imellan. Nu vill hon öfvergifva den andra, men det går henne inte an, lika hvad hon svär. Hvarken skall hon få öfvergifva den här heller skall få den andra.”
Men när min far kom hem, så sade hon strax för honom detsamma, och så kom det i ljuse, det jag i 2 år har dragits med. Men min herr far, när han fick veta det, tyckte han mycket illa därom och hade gärna sett, på hvad maner han har kunnat bringa mig därtill, att jag ville betänka mig och säja ja. Bruka han fördenskull både onda och goda ord med mig, men det halp allt intet; ty jag ville inte.
Kom så min herr far till mig och fråga mig, om det var sant, att jag ville öfvergifva honom, och jag svarade:
”Ja, jag kan nu inte längre dölja, utan måtte bekänna sanningen, att jag aldrig har haft i mitt sinne till att äga honom. Och det jag härtill har måst låtit mig behaga, har jag måst gjort af en barnslig räddhåga, att jag inte har torts sagt fru Ebba Leijonhufvud emot; ty hon har både öfvertalt och skrämt mig, att jag har bedt henne svara, hvad hon ville. Men nu, att jag kommer till bättre förstånd och ser honom hos andra, och det i synderhet, att han låter göra narr af sig, det jag tyckte skulle vara alltför svårt för mig.”
Och bad jag min herr far i all ödmjukhet, att han ville för Guds skull hafva mig förskont med honom; jag ville som en ödmjuk dotter, det jag ock var skyldig till att göra, lyda min herr far, så länge jag lefver, men detta bads jag före, att min herr far ville låta mig råda, efter det ock gick mig mest och närmast an.
Då blef min herr far mycket ond på mig och fråga mig, hvem som var orsaken därtill, att jag ville öfvergifva honom; och den som gjorde narr af honom, han vore själf större narr. Jag skulle inte låta tocke där irra mig, utan han ville ändtelig, att jag skulle hafva honom, om jag ville heller intet; efter han var en så from man, att han inte gjorde någen människa emot, så hoppas han visst, att han skulle blifva from emot mig.
Därpå jag svara min herr far: hvad det vedkom, att han var så from mot andra, så rådde han inte om många, och den som är alltför god emot andra, så är han värst emot den, han mest råder om. Och annars kunde jag inte bringa öfver mitt sinne till att säja honom ja heller ett godt ord.
Och frågade min herr far mig, hvad det dock måtte vara för en soldat, som mig så mycket låg på sinnet, efter jag har sagt, att jag ville öfvergifva honom för en soldat skull; och sade ändtelig, att det är Cruusen, och skulle jag inte billa mig det in, att jag nånsin skulle få honom heller någen, den jag härefter gärna ville hafva, efter jag inte ville hafva den här. Men så skulle jag inte inbilla mig, att jag så skulle få råda, att jag skulle få öfvergifva den här, ehuru högt det vore mig emot.
Därpå jag svara: ”Hvad den soldaten vedkommer, så har det varit mitt narri, och har jag, så sant som jag lefver, icke till det ringesta ment Cruusen därmed. Heller om han är lefvandes heller död, det vet jag inte, och gör det mig ved denna tiden rätt lika; och har jag än inte sett någen, den jag rätt fullkommelig vill göra till herre öfver mig. Ber jag fördenskull min herr far inte ville fatta de misstankar till mig, att det sker hvarken för hans heller för någen annans skull utan blotta däraf, att jag aldrig kan tvinga mitt sinne därtill att blifva kär åt honom. Och om det icke skulle vara min herr far en stor sorg till att se mig vara bundin vid den jag har en hjärtelig leda till, som jag har till honom? Ty vill jag gärna se, att min herr far har goda vänner, men inte med min egen och odrägeliga vedervärtighet. Och hoppas jag, att ingen skall vara så tokot, att han förtänker herr far därföre, utan jag vill taga allt på mig.
”Men hvad det vedkommer, att jag aldrig skulle få den jag själf behagade, så vill jag gärna låta mig nöja därmed och bli ogift, så länge jag lefver. Ty till att bli hos den jag inte gärna vill hafva, så länge jag lefver, det gör jag inte. Men till att låta blifva den min herr far inte vill, det skall jag gärna göra min herr far till behag, allenast jag måtte man slippa den här.”
Och efter han själf var där, sade min herr far: ”Betänk dig i natt, och efter han är här, så låt dig intet märka, att du inte vill hafva honom!”
Därpå jag svarade: ”Det är allt redan betänkt, och kommer inga andra tankar i mitt hufvut, och till att ställa mig väl emot honom är mig omöjelig.”
Och har jag redan så halft öfvertalt min herr far; men fru Ebba, som alltid var mig emot, hon bad min herr far, att han inte skulle låta mig råda.
Och när jag kom ut, satte jag mig till att sy, och han satte sig hos mig. Bad jag honom för Guds skull, att han inte ville se på mig, utan gå från mig, ”ty jag kan inte lida er hos mig”; och tog jag en hel slef med vax, som stog och söd på ellen, och kasta efter honom, och hans handskar, som han feck mig, kasta jag i ellen.
Min morbror log så hjärtelig, och den andra gick till min styfmor och fråga henne, om jag var rasande heller inte.
Och hon svara: ”Gud vet hvem som går åt henne.” Men lell sade hon honom hela handelen. Och gick han därmed bort och kom ock aldrig mer till mig, utan sände både den ena och den andra till mig, men det var allt lika godt.
Och stog fru Ebba mig utur vise hårdt emot, och var hon min största plåga, som hon alltid har vari, ifrån jag låg i lindan. Och nu ville hon ändtelig, att min herr far skulle trufva mig till att hafva honom. Och sade, att det allt var gjort för Cruusens skull, efter jag nu hörde, att han lefde och skulle komma hem. Och sedan jag har öfvergifvit denna, så finge jag ändå inte af den andra, efter han allaredan har fästemö.
Det jag svor aldrig var i mitt sinne, och passte jag rätt äfven så lite på honom som på någen annan. ”Jag vet, Gud, som alltid sörjt för mig, han ger mig ock väl en god man, och blir jag inte gift, så blir jag inte heller knekt. Fördenskull bekymrar mig ingenting Cruusens fästemö, antingen han har någen heller inte, Men jag förstår: skall jag hafva honom, så får ingen annan af oss ingendera, utan vi båda[1] [få hvarannan].”
Och blef fru Ebba så ond på mig öfver de sista orden, att hon har måtta bitit mig, och mente helt och hållit, att det var gjordt för hans skull, och sade därtill med, att om jag så skulle öfvergifva Sparren, skulle en annan väl betänka sig till att begära mig, och hvar och en skulle hålla mig för en ostadig och lättafärdig jungfru, som inte håller någet ord, utan vispar först med den ena och så med den andra. Därföre rådde hon min herr far, att han inte skulle vara så from och låta mig råda, utan han skulle man svara hvad han ville, så skulle jag väl låta mig nöja, om jag ville heller inte. Ty det står inte väl, att en jungfru skall veta, hvem hon vill ha.
Därpå jag svara: ”Hvad det vedkommer, att alla skulle kalla mig lättfärdig, var jag inte rädd före, ty jag hade ett godt samvet, att hvarken han själf heller någen annan ärlig människa kan med skäl säja mig någen lättfärdighet efter. Ty ingenting är mig kärare än min ära. Men villa di fördenskull säja mig någet på, att jag aldrig kan blifva kär åt honom — det mig är omöjlig — [så få de göra det].
Och hölle jag det för en större lättfärdighet, om jag lofva till att bli kär åt honom och bedroge honom därmed och kunde sedan aldrig lida honom, utan älska en annan mera än honom, det jag visst gjorde, Och skall jag aldrig säja ja. Och så visst som Gud lefver, om I än mot min vilja bringa det så vida, att vi sku stå för prästen, så skall jag säja nej öfverljudt och skall aldrig komma i säng heller hus med honom.
Men hvad min ostadighet vedkom, vet jag inte hvad orsak di hafva till att skylla mig därföre, efter jag aldrig har låte det behaga mig. Och om han kan bevisa mig, att han har gifve mig i di här 2 år, han har gått därmed, den ringaste ting därpå, att jag har lofvat honom, heller en bokstaf, som jag har skrifvit honom till, heller på hvad ställe jag var, när jag gaf honom handen på, att jag ville vara stadig, så vill jag gärna göra allt det, som di villa. Och kan ingen säja det, att jag har vispat hvarken efter den ena heller den andra, det sitter min näsa väl för högt till. Och vill jag försäkra min fru mor därpå, att jag är väl så stor i mitt sinne och för så dyra varer, att den som dem vill köpa, han måste rätt dyrt betala dem och göra sig omak nog och bocka sig väl djupt för mig. Och därtill skall han älska mig af allt sitt hjärta, förrän han får många goda ord af mig; därföre, den som inte vill begära mig, så må han låta bli. Jag skall inte locka ingen därtill. Och vet Gud, att jag inte heller har gjort det denna här, och skall ej heller göra det någen annan.
Och annars har jag icke heller behof till att skynda mig så mycket, om det icke är utur viset godt, ty jag är hvarken så mycke gammal, att jag är rädd att åren skall förtaga, och är därtill ett enda barn, så att min herr far väl måtte se, hvem han ger mig åt och inte i min ungdom förspilla min lycka och all min glädje, och låta en få mig, den inte mer är åt än denna. Ty jag vet, att Gud, som alltid har varit på min sida, han ock nu försörjer mig. Och har fördenskull min far inte så i oträngda mål behof till att hasta med mig.”
Och hölle di så på i 14 dagar med mig, att di har måtta gjort mig galin. Ty jag hvarken åt heller sof utan grät natt och dag.
Och var denna min största sorg, som jag på den tiden hade utaf alla mina stora sorger och vedervärtigheter jag har haft i min barndom, som har varit mycke stora, det Gud allena vet. Men så hade jag lell alltid det hoppet, att Gud skulle göra på dem en ända, hure det ock var. Men på den sorg att jag skulle bli bundin ved den jag var mera sinnt än fanen och bli hos honom, visste jag ingen annan ända än själfva döden, som allt gör ända på.
Var det mig fördenskull en odrägelig och oerhört sorg. Och grät jag och bad min goda Gud, som alltid har hulpit mig, att han ock nu ville hjälpa mig ifrån honom på hvad sätt det ock vore, fast det vore med döden. Och jag tror visst, om di då har snört mig hop med honom, att jag har sörjt mig ihjäl heller ock galin till det ringesta.
Den 18 december kom hans syster, Kirstin Sparre, om aftonen i min herr fars hus till oss och blef där om natten. Och min herr far (ty han såg, att han inte kunne öfvertala mig därtill hvarken med godo heller med ondo, utan jag hölt mitt tal fram, att det aldrig kunde ske, både med bön och med annat) och sade han åt mig: ”Efter hans syster är här, så vet jag väl, att hon vill veta svar af mig och dig. Och säg mig nu, hvad jag skall svara.”
Därpå jag svara kort nej.
Då sade min herr far: ”Di svaren vill jag inte säja henne, utan du må själf säja. Ty jag vill ingen ovän hafva för din skull, som jag har tänkt till att skaffa mig vänner med.”
Men jag svara: ”Jag hoppas visst, att I, min herr far, mera skall estimera min goda lycka och det jag kan vara kontent med än som andras vänskap. Ty därpå hänger all min glädje och sorg. Men så skall jag, så länge jag lefver, vara min herr far en ödmjuk, tacksam dotter, för allt annat, men i synderhet därföre, att jag må få svara honom det jag vill.
”Och jag vill bekänna sanningen, att om jag inte har blifvit trufva till att taga honom, aldrig har jag sagt ja. Och om mig någen olycka har kommit på, så har jag sagt: ’Gud förlåte dem, som har mått låte mig råda’, och sedan fällt mången tår öfver dem, som har varit orsak därtill.”
Men min herr far svara: ”Det är inte min mening att du skall slippa honom, utan si till att du gör inte det både du och jag har skam af. Och betänk dig väl hvad du svarar.”
Jag sade: ”Jag hoppas aldrig till att lefva den dagen, att min herr far heller någon skall hafva skam af mig. Och efter det går mig själf mest an, så måste jag ock själf svara, efter ingen annan vill.”
Och gick därmed ifrån min herr far.
Men efter alla vore mig emot och i synderhet fru Ebba och så någet min fru mor, som vore på hans sida och stoge så ändtelig därpå, att jag nu, antingen jag ville heller inte, så skulle jag säja ja — men ingen af min möderne hölt därmed, att jag skulle hafva honom — ty ville ingen af dem alla bita det djure, hvarken far heller någon annan. Ty efter herr far var besvågra med hans moster, ville han ingen skull hafva däruti; och ville inte säja honom di svar, som jag gärna ville, utan sade, att jag inte skulle slippa, förrän jag sade ja.
Men efter jag såg att jag med ingen bön, heller hvad jag ock månde före[taga], kunde bli af med honom, satte jag mig i sinnet, efter inte annan utväg var, än att jag nu måtte taga betslet med tänderna och säja honom själf kort nej, efter ingen annan ville, antingen det var väl gjordt heller illa. Ty jag tänkte: ”Du må nu heller en tid lida hvad du kan, än att du skall bli bundin ved honom och all din lifstid sörja och gråta.”
Den 18 om morgonen kl. 10 kom hans syster till mig och fråga mig, om det var sant, att jag inte ville hafva hennes bror. ”Det är så visst, som du sir jag sitter här”, sade jag och tacka både henne och honom, men jag kunde inte bringa det öfver mitt sinne och ville inte heller bedraga honom därmed. Ty jag kunne inte komma mig till att älska honom. Och måtte hon det veta, att jag aldrig har sagt ja, men andra har svarat för mig. ”Och har fru Ebba svara för mig, så må hon si sig om.”
Då svara hon: ”Du må få en annan, om du vill, hvad det är Cruusen heller hvem det är, så vet jag väl, att du aldrig får någen, som högre heller så högt älskar dig som han. Och vi veta väl att det är för hans skull gjordt.”
Jag svara: ”Där är rätt så lite för hans som en annans skull gjordt; och är inte annan orsak, än att jag inte kan tvinga mitt sinne därtill. Men hvad det vedkommer, att jag aldrig skall få någen, som så högt älskar mig som han, så vill jag af allt mitt hjärta önska, att han måtte få en, som högre älskar honom än jag gör, annars blir han träfflig illa bedragin. Och ber jag dig för Guds skull, tala aldrig mera därom, ty det är omöjelig att det sker.”
Och därmed slapp jag all min sorg, som jag har så länge dragits med. Och hvad jag har slitit i de 2 åren, det vore en hel bok till att skrifva om. Men när det var beställdt, var jag så glad och begynte till att sjunga och dansa.
Och sade min styfmor åt mig: ”Gud bevara mig, så lustig I äre! Hvad har I hört nu för goda tiender, efter I nu så dansa? Så glad har I inte varit på lång tid.”
Därpå jag svara: ”Jag må nu väl vara glad, efter min glädje är nu kommin på post ridandes hem, som har varit borta i tu år för mig. Och har jag i di tu åren inte haft stor orsak till att vara glad, efter jag har ment, att min glädje aldri skulle komma igen. Men rätt nu på timmen är han hit till mig kommin, och om jag inte dansar i dag, så dansar jag aldrig. Och denna dagen skall jag skrifva upp i min hjärtans almenacka, ty på den är all min glädje kommin och all min sorg försvunnin.”
Styfmor svara: ”Kan väl ske, att någen kan vara kommin i staden, som I veta af och jag inte, den I glädja er åt.”
Men när min herr far kom hem, fråga han min styfmor, huru det var. Sade hon, att jag har klockan 10 sagt rätt kort nej och har hoppat[2] och varit så glad och sagt, att min[3] glädje var kommin på post. Och sade hon alla mina ord och sade därtill med: ”Tro mig, att hon har kunskap af Cruusen och han ligger henne i sinne.”
Svara min herr far: ”Har hon det gjort och sagt? Det är mig rätt ledt, att det icke har skett förr; nu läre alla säja, att det är skedt för hans skull, efter Cruusen är kommin ridandes på post ifrån Kalmar och är klockan 10 inkommin i staden i dag och har hälsat mig på slottet. Och på stund kommer han hit och vill hälsa dig. Få se man åt, huru di hälsa hvarannan.”
När min styfmor kom in, sade hon för Kirstin Sparre, att han var hemma, och de andra svara, att det inte var sant. Svara min styfmor, att far har hälsa honom på slottet.
Och när jag hörde det, att de talte, fråga jag, hvem som var hemkommin. Svara di mig, att det var min fästeman. Men jag log och sad, om jag måtte få si den, och bad ändtelig, att de skulle säja mig, hvem det då var. Svara de mig, att det vore min fästeman Cruusen. Men jag slog på näsan och förtröt, att jag så flitig fråga därefter, och sade: ”Hvem, tro, oss båda har fäst? Och det är väl att jag en gång får se min fästeman.”
Men när fru Ebba fick veta det, har hon så när slagit mig; men jag har gärna gifvit mig till frids där med och akta det intet, först jag var af med Sparren. Och begynte jag sedan till att blifva glad och tyckte, att jag var i tridje himmel; men så hörde jag mången skottkolf och förtretlig ord, men hvem jag hörde, så blef inte Cruusens namn onämndt.
Och mötte vi honom samma dagen på gatan. Då sade min styfmor: ”Där går er fästeman!” Då svara jag, att jag inte ändå går mistom, om jag får honom.
Allt så blef jag af med min plåga. Och talte Sparren ifrån den dagen aldrig ett ord, hvarken ondt heller godt, åt mig. Men jag log däråt.