Alices äventyr i underlandet/Kapitel 04
| ← Kapplöpning och sagosoppa |
|
Larvens råd → |
FJÄRDE KAPITLET.
Kaninen och Ville och vad kaninen ville.
Det var den vita kaninen, som kom långsamt travande tillbaka igen, och som ängsligt tittade omkring sig på marken, som om han hade tappat någonting; och hon hörde honom munmla för sig själv: »Åh! hertiginnan, hertiginnan! O jämmer och elände! nu låter hon avrätta mig, så visst som vesslor är vesslor! Var kan jag ha tappat dem?» Alice gissade genast att han sökte efter solfjädern och handskarna, och då började hon så snällt att söka med; men allt var förändrat sedan hon hade badat i tårar; — till och med den stora salen med glasbordet och den lilla guldnyckeln hade försvunnit.
Rätt snart märkte kaninen Alice, där hon gick omkring och sökte och sökte; — och då röt han till henne i vredgad ton: »Nå, Mary Ann, vad har du här att göra? Spring genast hem och hämta mig ett par handskar och en solfjäder! Nå, raska på nu bara!» Och Alice blev så förskräckt att hon genast sprang i väg åt det håll dit han pekade, utan att alls försöka förklara att han misstog sig på person.
»Han trodde att jag var hans tjänsteflicka», sade hon för sig själv medan hon sprang. »Nog blir han bra flat när han märker vem jag är! Men det är nog bäst att jag hämtar hans solfjäder och handskar, — det vill säga, om jag bara kan hitta dem!» Då kom hon till ett nätt litet hus med en blank namnplåt av mässing på dörren, och på den stod namnet DEN v. KANINEN. Hon steg in utan att knacka på, och skyndade upp i övre våningen, mycket orolig för att möta den riktiga Mary Ann och bli utkörd innan hon hade hittat solfjädern och handskarna.
»Vad det är tokigt», sade Alice för sig själv, »att springa ärenden åt en kanin! Härnäst blir det väl Dina, som skickar mig omkring!» Och så tänkte hon på hur det skulle ta sig ut: »Kom hit, Alice lilla, och kläd på dig, du skall få gå ut och spatsera med mig!» — »Ja fröken, men jag är upptagen, för Dina har sagt att jag måste vakta det här råtthålet åt henne tills hon kommer hem igen» — »Men jag tror nog inte», tänkte Alice, »att de låter Dina bo kvar hos oss, om hon börjar kommendera folk på det där viset!»
Nu hade hon hittat vägen in till ett prydligt litet rum, och där stod ett bord vid fönstret, och på bordet låg (såsom hon hade hoppats) en solfjäder och två eller tre par vita handskar: hon tog solfjädern och ett par handskar och ämnade just lämna rummet, då hennes öga föll på en liten flaska som stod invid spegeln. På den stod ingen etikett med orden: »DRICK MIG!», men hon korkade ändå upp den och förde den till sina läppar. »Någonting besynnerligt kommer förstås att hända», sade hon, »för så går det alltid när jag äter eller dricker någonting här; och därför vill jag nu se hurudan jag blir av den här flaskan. Och jag hoppas verkligen att den gör mig större igen, för jag är utledsen på att vara ett sådant litet spektakel!»
Och det gjorde flaskan också ganska riktigt, och det betydligt fortare än hon hade föreställt sig: innan hon hade satt i sig halva flaskan, fick hon en stor bula i pannan, för den stötte så hårt mot taket; och hon måste böja sig för att inte bryta nacken. Hon ställde fort undan flaskan och sade: »Nu kan det vara nog, inte vill jag bli större! Jag är re’n så stor att jag inte kan komma ut genom dörren! Jag önskar att jag inte hade druckit fullt så mycket!»
Men ack! det var för sent att önska det! Hon växte och växte och växte; snart måste hon lägga sig på knä, och om ett par ögonblick var där inte plats för henne på det sättet heller; då försökte hon lägga sig med ena armbågen mot dörren och den andra över huvu’t. Men hon växte och växte och växte, och till sist måste hon som en sista utväg sticka ena armen ut genom fönstret och ena benet upp genom skorstenen, och så sade hon: »Ja, mera kan jag inte göra! Vad skall det nu bli av mig?»
Lyckligtvis för Alice hade den lilla trollflaskan nu gjort sin fulla verkan, och hon växte inte mera; men det var redan obekvämt nog som det var; och som det inte såg ut att bli någon förändring, så är det väl inte att undra på om hon kände sig ganska olycklig.
»Det var bra mycket trevligare där hemma!» tänkte stackars Alice; »där behövde jag inte hela tiden bli större och mindre, och lyda alla möss och kaniner som kom i min väg. Jag önskar nästan att jag aldrig hade skuttat ner i det här kaninhålet — och ändå — ändå! — det här är ändå ganska skojigt! Jag undrar vad som har hänt mig! När jag förr var liten och brukade läsa sagor, trodde jag att sådant där aldrig hände, och här är jag nu mitt i en saga. — Nog borde det skrivas en bok om mig, det borde det verkligen! När jag blir stor skall jag skriva en, — men nu är jag ju så stor som jag kan bli», sade hon i bekymrad ton, »åtminstone har jag inte plats till att bli större här!»
»Men för resten», tänkte Alice, »månne jag aldrig skall bli äldre än jag är nu? Det vore ju trevligt på sätt och vis, att aldrig behöva bli en gammal gumma; — men att alltid gå i skolan! Det är inte så bra just!»
»Äsch du dumma Alice!» svarade Alice, »inte kan du ju få läxor här! Här är det ju knappt rum för dig själv, hur tycker du då att de skulle kunna pina in dina läxböcker hit?»
Så pratade hon vidare och besvarade mycket villigt sina egna frågor, och det uppstod sålunda ett riktigt angenämt och bildat samtal; — men efter ett par minuter hörde hon en röst utanför, och då tystnade hon för att höra efter.
»Mary Ann, Mary Ann!» sade rösten. »Kom genast hit med handskarna!» — Sedan hördes ett trippande som av små fötter i trappan; Alice visste att det var kaninen, som kom för att se efter henne, och hon började darra så att hela huset skakade; — hon glömde att hon nu var mer än tusen gånger större än kaninen och inte alls behövde vara ängslig för honom längre.
Nu kom kaninen fram till dörren och försökte öppna den; men den gick inåt, och Alices armbåge tryckte hårt mot den, så det gick inte. Alice hörde honom säga: »Nå, då går jag runt kring huset och kliver in genom fönstret!»
»Det låter du nog vackert bli!» tänkte Alice, och efter att ha väntat tills hon tyckte sig höra kaninen rakt under fönstret, sträckte hon plötsligt ut alla sina fem fingrar och famlade omkring i luften. Hon fick inte tag i någonting; men hon hörde ett skrik och ett fall och ett ljud som av krossat glas, och därav förstod hon att kaninen hade fallit i en drivbänk för gurkor eller något liknande.
Sedan hördes en förargad röst — det var kaninens: — »Pekka! Pekka! var är du?» och sedan en annan röst, — som hon inte hade hört förr —: »Nog ä’ ja’ här, ja’ kräver efter potäter!»
»Gräver efter potatis!» röt kaninen förbittrad. »Kom genast hit och hjälp mig upp ur det här!» (ljud av flera krossade rutor) — »Pekka, säg mig, vad är det där uppe i fönstret?»
»Nog ä’ de’ en arm i vönstre’ allti’!»
»En arm, ditt nöt?! har du nånsin sett en så där stor arm förr? Den fyller ju hela fönstret!»
»Häh! nog ä’ de’ sant de’! Men nog ä’ de’ en arm i vönstre’ allti’!»
»Nå, inte tänker du väl låta den sitta där i evighet, inte har den ju någonting där att skaffa! Marsch upp genast och tag bort den!»
Det blev synnerligen tyst efter detta, Alice hörde bara en viskning då och då, såsom till exempel: »Int’ ids jag kå dit, — nä-äh» — »Hör du inte min befallning, din kruka?» och till sist sträckte hon ut handen igen och famlade omkring i luften ett tag till. Nu hördes två små skrik och sedan åter ljud av krossat glas. »De måtte ha många gurkbänkar här», tänkte Alice. »Vad månne de nu ämna ta sig till? kasta mig ut genom fönstret kanhända? Jag önskar bara de kunde göra det! Jag för min del bryr mig visst inte om att stanna här inne längre än nödvändigt!»
Hon väntade ännu en stund, men ingenting vidare hördes av. Till slut hörde hon ett buller som av små kärrhjul, och flera röster talade om varandra; hon kunde urskilja orden: »Var är den andra stegen?» — »Nå jag tog para ten ena! Ville har ten antra!» — »Ville, hämta hit den andra stegen! — Så där ja! — ställ den mot hörnet — nej, nej! bind ihop dem först, de når inte tillräckligt högt annars! — Åhjo, bråka inte! — Nå-åh Ville! ta emot de här skrepe’[1] — Håller taket? — Akta för det lösa teglet! se opp! — Pang» (ett ljudeligt brakande). — Vem gjorde det där? — Nog va’ de’ Ville! — Ja, — vem går nu ner i skorstenen? — Int’ ids ja’ kå! — Gå nu bara! — Nä-äh! — Jo gå på nu bara! — Ville, herrn säjer att tu ska’ kå ner i skorsten!»
»Jaså Ville skall gå ner i skorstenen?» tänkte Alice. »Det tycks allt vara Ville som får uträtta vad som skall bli gjort i den här gården! Jag ville inte vara Ville just nu! — skorstenen är ju nog trång, men jag tror allt att jag kan sparka litet ändå!»
Hon drog foten ner genom skorstenen så långt hon kunde, och väntade tills hon hörde ett litet djur (omöjligt att gissa av vad slag!) skrapa och skramla i skorstenen just ovanför; då tänkte hon: »Det där är Ville», och sparkade till så mycket hon orkade; och så väntade hon för att se vad som komma skulle.
Först hördes ett allmänt anskri: »Där for han!» och sedan kaninens röst: »Tag lyra med honom! tag lyra! — han kommer ner bredvid häcken!» — Så blev det tyst ett ögonblick, och så ett allmänt stim och stoj igen: — »Så där ja! — lyft upp hans huvud! ge honom en klunk brännvin! — kväv honom inte! — Hur gick det med dig, gamle gosse? — Vad var där? — Berätta, berätta!»
Till sist hördes en svag och darrande röst (»det där är Ville», tänkte Alice): »Jag vet inte riktigt — tack, inte mera nu! — jag mår redan bättre, — men jag är alldeles vimmelkantig. — Jag vet bara att någonting kom fram under mig som gubben ur dosan, och upp for jag som en raket!»
»Det gjorde du visst, det, gamle gosse!» sade de andra.
»Vi måste bränna ner huset!» sade kaninen. Då ropade Alice: »Om ni understår er någonting sådant, så tussar jag Dina på er!»
Då blev det genast alldeles tyst, och Alice tänkte: »Jag undrar vad de nu igen tänker ut! Om de hade något slags förstånd, skulle de helt enkelt riva taket av huset!» — Efter en minut eller så rörde de på sig igen, och Alice hörde kaninen säga: »En skäppa är nog, att börja med!»
»En skäppa vad?» tänkte Alice. Men hon behövde inte undra länge, för i nästa ögonblick rasslade en hop småsten ner genom fönstret, och somliga träffade henne i ansiktet. »Nej, det här bli obehagligt!» tänkte hon, och skrek: »Sluta genast upp med det där, hör ni!» Och då blev det alldeles tyst igen.
Alice märkte med förvåning att de små stenarna alla förvandlades till småbröd där de låg på golvet; och då fick hon en utmärkt idé. »Om jag äter några», tänkte hon, »blir jag naturligtvis antingen större eller mindre; och eftersom jag ju inte kan bli större, så måste jag ju bli mindre då!»
Så sväljde hon ett av småbröden, och fann med förtjusning att hon genast började krympa ihop. Så snart hon hade blivit liten nog att komma ut genom dörren, sprang hon sin väg, och såg därute en hel skara små djur och fåglar, som väntade på henne. Mitt i skaran låg Ville, — en stackars liten ödleunge, — som vårdades av två marsvin; de hällde just någonting stärkande i hans mun. De rusade alla över Alice när hon kom, men hon skyndade bort allt vad hon kunde och gömde sig i en tät skog.
»Nu ämnar jag först bli lagom stor igen», sade Alice för sig själv, där hon gick ensam i skogen; »och sedan går jag in i den vackra trädgården. Det tycker jag blir det bästa!»
Det var otvivelaktigt det bästa, och mycket enkelt lät det också; — det enda var att hon inte alls visste hur det skulle gå till. Men medan hon funderade på saken, hördes ett skarpt litet gläfsande rakt över hennes huvud, och kom henne att hastigt titta upp.
En väldigt söt liten hundvalp tittade ner på henne med sina små runda ögon, och sträckte sin ena väldiga lilla framfot efter henne för att ge henne tass. »Tje, tje, söta lilla prisse!» sade Alice i inställsam ton, och ville vissla åt den; men förfärligt uppskrämd var hon hela tiden vid tanken på att den möjligtvis kunde vara hungrig; för då kunde den ju ta henne i en enda munsbit, trots all hennes inställsamhet. Hon visste knappt vad hon gjorde, men hon tog upp en liten trästicka och höll den framför valpen; och valpen hoppade högt i luften av förtjusning och morrade och rusade efter stickan och låtsade vilja ta den; — då gömde Alice sig bakom en stor tistel, så att valpen inte skulle springa omkull henne; och så snart hon kom fram på andra sidan, rusade valpen efter stickan igen, och rullade kullerbyttor i brådskan att få tag i den; och Alice tyckte att det var ungefär som att leka med en åkarhäst och hela tiden vara rädd för att bli överkörd, så hon rusade bakom tisteln igen; och valpen gjorde en hel mängd små korta anfallsstötar efter stickan, och rusade ett litet stycke fram var gång, men drog sig allt längre undan efter vart anfall, tills han till sist satte sig ett gott stycke därifrån, flämtande, med tungan hängande ur munnen och halvslutna ögon.
Det tyckte Alice var ett gott tillfälle att komma undan, så att hon sprang sin väg på ögonblicket och stannade inte förr än hon var alldeles andlös och valpens skällande hördes långt, långt borta.
»Det var en väldigt söt liten hundvalp!» utbrast Alice, då hon lutade sig mot en smörblomma för att vila sig och fläktade sig sval med ett av bladen. »Vad jag gärna skulle ha lärt den några konster, bara — bara jag hade varit lagom stor för att göra det! Usch! Jag höll ju på att glömma att bli stor igen! Vänta litet! hur skall det gå till? Jag borde väl äta eller dricka något nu igen, — men vad?»
Ja vad? — det var just frågan! Alice såg sig om, tittade på alla blommor och örter, men kunde inte se någonting som såg ut som det riktiga för hennes nuvarande ändamål. Där stod en stor svamp bredvid henne, den var ungefär lika hög som hon själv; och när hon hade tittat under den och på båda sidor om den och bakom den, tyckte hon att hon lika gärna kunde titta ovanpå den också.
Hon ställde sig på tå och koxade över svampens kant, och hennes ögon möttes av ögonen hos en stor, blå larv, som satt ovanpå svampen med korslagda armar och helt lugnt rökte en lång vattenpipa, utan att det allra ringaste bekymra sig om att hon eller någonting annat fanns i närheten.
- ↑ Repet.