Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan/BB5

←  IV. Från Agda till Gundborg

Alina Frank: ur en skådespelerskas lif; Bland bränningar; Röda fanan av Claës Lundin V. Från Yngve till Alrik

VI. Från Agda till Gundborg  →

V.
Från Yngve till Alrik.

Tag mig i famn, bror Alrik! Gör det åt minstone i andanom, om dina kroppsliga armar ej räcka ända hit. Kuren har haft en underbar verkan på mig, och det utan att jag just varit särdeles samvetsgrann i uppfyllandet af mina badgästpligter. Jag är frisk, vet du, riktigt genomgående frisk. Du menar kanske, att jag aldrig varit annorlunda. Jo, du, jag var långt från frisk, när jag for hit. Då såg jag nästan alt i mörkgrönt, hvilket är något helt annat än hoppets ljusgröna färg. Det var till och med ej långt från svart, som naturligtvis är värst af alt. Nu skådar jag verlden i rosenrödt, som man lärt mig skall vara den fördelaktigaste färgen. Öfver hela min omgifning ligger det älskvärdaste rosenskimmer. Jag tycker, att de gamla baderskorna se riktigt bra ut, och, hvad ännu underligare är, jag finner friherrinnan Klingenmalm och hennes sju fröknar nästan älskvärda. Det förargar mig ej längre att se på fru Renner och hr Renner och deras två långa pojkar. Pontus och Eberhard hafva för länge sedan rest härifrån. Annars skulle jag kanske finna mig till och med i deras sällskap, det vill dock säga endast som hastigast, i förbigående och för att visa, det jag icke är någon människohatare. Jag har verkligen bättre sällskap, det kan jag försäkra dig. Gamle Herlefsson är visst icke så tråkig, som jag förestälde mig. Hans fru är ett riktigt utmärkt fruntimmer och ... men jag bör kanske tala om för dig, huru jag kommit att se människorna i denna fördelaktiga dager.

Mitt senaste bref slutade med besöket i Bredgrund. Jag minnes det mycket väl, ty det var under seglingen därifrån som jag skref till dig. Du erinrar dig kanske, att det var blott några orediga rader med blyerts på lösa blad. Jag ref dem ur min anteckningsbok och skickade sedan af dem härifrån utan någon upputsning samt också utan något tillägg, ehuru jag redan då haft god anledning till en lång och tämligen innehållsrik efterskrift.

Då var jag intagen af den storartade naturen omkring mig och af min egen frihet. Jag flydde människorna, åt minstone dem som tillhörde min egen samhällsklass. Corneliusson frågade, hvart vi skulle segla. Det var mig likgiltigt, blott jag finge i frihet ströfva omkring bland skären. Gubben föreslog, att jag skulle »dörja», enär det vore anledning till god makrillfångst, menade han; men jag lät dörjgarnen ligga, ty jag ville samtala med dig, tyckte jag, fastän jag i mitt sinne fann dig vara en stor tok som kunde tillbringa sommaren i Stockholms närmaste granskap, midt bland de gamla vanliga affärsmännen på fåfängans marknad, då du kunde hafva gjort dig lika fri, som jag, och njutit af samma härliga luft, samma friska böljslag och samma förträffliga sällskap, det vill säga Corneliusson och Yngve Falk.

Jag satte mig så bekvämt jag kunde på botten i båten och började skrifva. Då och då kastade jag en blick på Corneliusson som såg svårmodig ut, tittade på vågorna och på vimpeln. Ingendera af oss bröt tystnaden. Med långa mellanrum mötte vi en fiskarbåt, en klumpig makrillfångare; längre ut på hafvet syntes större seglare; men badgästbåtar funnos icke så långt bort från badorten.

Det gjorde mig godt, men under mellanstunderna af min brefskrifning — det var ej alltid så lätt att i den starka sjögången hålla pennan på papperet — tyckte jag, att det vore något som oroade mig. Det kom nog af mina tankar på besöket i Bredgrund. Jag jagade bort oron och återtog skrifningen, men den förra kom ständigt igen. Jag var verkligen icke så sorgfri, som jag brukade vara under dessa härliga ströftåg på sjön, om jag också lyckades dölja det i mitt bref till dig.

Slutligen föll det mig in att fråga, hvar vi nu voro i vår segling. Ej långt från Svartskär, upplyste båtföraren, och han sporde med sitt allra blygsammaste uttryck, om jag hade något emot, att vi ginge i land där. Efter någon tvekan, gaf jag mitt samtycke, hvilket tycktes i hög grad glädja Corneliusson. Han talade om den gamle fiskaren och dennes dotter samt kunde icke finna nog loford för den senare.

Jag hörde visserligen på honom, men öfverraskade mig själf med, att jag tänkte mycket mer på Bredgrund än på Svartskär samt på Paddyson än på den vackra Jakobina. Hvad hade jag med Paddyson att göra? Icke det ringaste, och likväl tyckte jag mig i hvarje stund se hans krumbugter, när han svängde sina rutiga ärmar inför fröken Agda. Jag tror nästan, att det var svängningen af dessa rutiga ärmar som hade oroat mig hela tiden, sedan jag lemnat Bredgrund. Löjligt, men efterhängset. Nu skulle jag kanske åter få se samma obehagliga syn, men jag längtade likväl att komma till fiskarkojan, dit, som jag visste, hela sällskapet farit, ehuru jag ej sett till Ran under vår segling från Bredgrund.

Först sent den aftonen landstego vi på Svartskär. Paddysons jagt låg där. Jag hade nästan väntat, att han redan seglat därifrån, men var likväl ej alldeles otröstlig öfver att detta ej inträffat. Jag började frukta, att jag i Bredgrund altför knaphändigt tagit afsked af Herlefssonska familjen, och det önskade jag godtgöra. Emellertid gjorde jag mig icke någon brådska, utan stannade i båten, då Corneliusson gick upp för att höra, huru det stode till med den gamle fiskaren. Han dröjde länge där inne, och jag hade godt tillfälle att sysselsätta mig med en mängd olika tankar.

Hela sällskapet tycktes hafva slagit sig ned inne i stugan, och äfven jag ämnade mig dit, då jag såg en skymt af Paddyson, hvilken visade sig i dörren och genast drog sig till baka. Jag afstod från min föresats, ehuru jag gärna velat se, huru det stod till med Niklas Jakobsson, för hvilken jag lärt mig hysa stor aktning. Paddysons granskap var mig förhatligt.

»Sannerligen tror jag icke, att den karlen söker behaga fröken Agda», tänkte jag och jag tror nästan, att tanken fick sitt uttryck i ett högljudt utrop, hvaröfver jag själf förargade mig, ty det var naturligtvis ganska löjligt och alldeles utan skäl, enär jag icke hade rätt att blanda mig i den saken. Jag hade ju föresatt mig att aldrig förälska mig i den stolta sköna. Paddyson kunde gärna få försöka sin lycka, menade jag. Det är märkvärdigt, huru man stundom söker lura sig själf.

Men ju längre det led, dess mer sysselsatte sig mina tankar med Agda. Som du ser, biktar jag mig helt uppriktigt. När jag började efterforska i mitt stilla sinne, upptäckte jag, att det verkligen icke var första gången, som tankarne togo den vägen, men de hade aldrig dröjt så länge där eller arbetat med sådan värme. Midt under mina funderingar öfver den upptäckten, kom Paddyson svängande med stark fart ned till sin jakt, sprang om bord, ropade ett kort och vresigt »kast loss» och seglade af, utan att ens se åt Corneliussons båt, däri jag ännu satt.

Lycklig resa, tänkte jag och kände mig ganska upplifvad af den affärden, synnerligen då jag såg, att ingen af det öfriga sällskapet följde med. Ran sköt, som vanligt, god fart. Ju mer seglen aflägsnade sig, dess bättre kände jag mig till mods, och när de slutligen helt och hållet försvunno i skymningen, reste jag mig, drog ett djupt andetag som släpte in en god del frisk hafsluft i mina lungor och blåste bort ledsamma tankar.

Jag reste mig för att ändtligen gå in till den gamle fiskaren, men glömde det åter, då jag såg fröken Agda och Corneliusson komma ut från stugan, sätta sig på ett klippstycke och börja ett samtal. Jag satt alt för långt från dem för att deras ord skulle kunna hinna till mig, men jag tyckte mig dock märka, att samtalet rörde sig omkring något mycket allvarligt, hvilket helt och hållet sysselsatte dem. Den unga damen såg med ett så innerligt deltagande på den gamle fiskaren, och i hennes anletsdrag låg ett så hjärtegodt uttryck. Aldrig förr hade jag sett henne sådan. Förut hade jag funnit något stolt och högdraget i hennes skönhet, något som höll på afstånd, som till och med afskrämde; men nu var der idel godhet, människovänlighet, medkänsla, med ett ord något högst tilldragande.

Jag blef sittande i båten och riktade mina blickar ständigt västerut. Det var en vacker aftonhimmel, men hvad jag fann ännu vackrare, det var ett ungt kvinnohufvud, en skön och lefvande camée som tecknade sig med de ädlaste linier och verkade i den mildaste färg mot den glödande luften, ett mästerverk på guldgrund. Detta hufvud tillhörde icke Jakobina, det ljuslockiga naturbarnet.

Hvad kunde väl fröken Agda, den öfverlägsna, fint bildade kvinnan, hafva för hemlighet till samman med den gamle simple båtkarlen? Det var något som förvånade mig. Aldrig förr hade jag sett dem tala ett enda ord med hvarandra. Nu tycktes det som den gamle sjömannen skänkte Agda hela sitt förtroende.

Corneliusson hade alt från det vi började segla till samman visat mig mycken vänlighet, men något förtroende hade icke från hans sida, lika litet som från min, kommit i fråga. Han var tvärt om ganska sluten, så som detta kustfolk i allmänhet tyckes vara. Det enda han låtit undfalla sig eller, rättare, locka ur sig var på seglingen från Bredgrund, då han, i det vi nalkades Svartskär, lät mig veta, att han haft en son, som varit med på det förolyckade Goda Hoppet. Stackars Corneliusson, tänkte jag, och jag sade det väl också, men det öppnade icke gubbens hjärta mer för mig.

Och nu satt han så förtroendefullt och utgöt sina bekymmer för en ung kvinna som var af så himmelsvidt olika natur med honom! Skulle hon förstå sig på hvad man kallar det verkliga folket bättre än jag som just sökte dess sällskap, som hyste deltagande för dess sorger och fröjder, som sökte intränga i dess lifsåskådning, lära mig känna alla dess förhållanden och kanske äfven slå mig ned bland det för alltid? Ja, vet du Alrik, på något sådant hade jag verkligen tänkt, och det på fullt allvar. Jag ville, såsom jag någon gång förut sagt dig, hinna upp till att varda människa och slippa från alt det otyg som lådar vid en så kallad verldsman.

Du kan må hända icke tänka dig en kunglig sekreter såsom skärgårdskarl, men jag hade tänkt mig in i den förvandlingen. Jag kom en gång att nämna något därom för fröken Agda, och då hon skrattade åt mig, förklarade jag helt uppriktigt och sanningsenligt, att jag funderade på att köpa en stuga någonstädes i skärgården och på fullt allvar såsom yrke slå mig på fiske. Då skrattade hon endast ännu mer, hvilket gjorde att jag helt knaphändigt bugade mig och lät henne skratta i min frånvaro. Och nu umgås hon själf med gamle fiskare och sjömän samt rör sig bland dem, som hade hon aldrig haft annan sällskapskrets!

Det var detta som förvånade mig, men också började gifva mig en annan föreställning än jag förut haft om henne. Den föreställningen tycktes ännu mer styrka mig i tanken på egen fiskarstuga och eget skärgårdslif. Så kom natten. Den sköna bilden på guldgrund hade försvunnit. Corneliusson kom ned till mig. Han var mer meddelsam än vanligt, talade om sin sorg öfver sonens och Goda Hoppets förlust och tyckte sig icke kunna nog berömma den rara fröken som så hjärtligt deltagit i hans bekymmer och sökt trösta honom i hans grämelse. Han omtalade äfven, att hon rådgjort med honom, huru en ny båt skulle skaffas åt Niklas Jakobsson samt att hon ville sörja för att få i hop penningarne till en sådan.

Den underrättelsen kom mig att blygas. Icke hade jag tänkt på möjligheten att hjälpa det stackars fiskarfolket med en ny båt, hvilket dock utan tvifvel mycket väl låtit sig göra genom en insamling bland badgästerne. Jag hade prisat den gamla fiskarns raskhet och själfuppoffring, liksom hans dotters skönhet och frihet från de så kallade bildade kvinnornas tillkonstlade väsen, men därvid hade jag också stannat. Nu kom en af dessa bildade kvinnor, en som i salongen var så öfverlägsen, en firad och, som man kunde fruktat, bortskämd ung skönhet, och var genast färdig att hjälpa ett par stackars naturbarn, med hvilka hon icke kunde ega något gemensamt intresse, samt att göra det utan allt buller eller den ringaste skymt af att vilja väcka uppseende. Ty värr var det väl redan för sent, hvad åt minstone den gamle fiskaren vidkom, men afsigten var därför icke mindre vacker.

Detta gaf mig åtskilligt att tänka på. Mina tankar flögo, som vanligt, vida omkring, men denna gång återvände de ständigt till samma punkt som var både utgångspunkt och slutpunkt. Fröken Agda har liksom jag, tänkte jag, ledsnat vid det tomma lifvet i en stor stads fadda sällskap med ett futtigt eller intet slutmål. Hon känner sig dragen till det okonstlade folket. Må hända har jag kunnat verka på henne, fastän hon alltid med skämt mött mina uttalanden i det afseendet. Det var hvad jag tänkte den natten på Svartskär. Nu skrattar jag själf åt min egenkärlek, ty nu vet jag huru föga mitt tänkesätt då ännu hade verkat på Agda.

Hvilka härliga slott bygde jag icke den natten! Till sitt yttre voro slotten endast låga kojor eller, rättare, en enda låg koja, liknande Niklas Jakobssons hydda. Jag hade glömt den gamle sjuke fiskaren, till och med glömt hans vackra dotter, för hvilken jag dock ännu få timmar förut känt så stort deltagande. Du frågar troligtvis, om jag varit kär i den sköna Jakobina. Hvad vet jag? För den känslan har jag verkligen icke gjort mig så noga reda. Jag fann henne enkel och sann, på samma gång som vacker och naturfrisk, och detta var för mig något ovanligt. Jag svärmade kanske något litet för henne, hvaråt du naturligtvis skrattar, ty det måste gå öfver vanligt stockholmsförstånd. Jag kände då icke ännu hvad jag nu vet, att Jakobina hade en fästman, unge Corneliusson, styrmannen på Goda Hoppet.

Emellertid tänkte jag icke längre på fiskarens dotter, lika litet som på honom själf. Jag gick icke in i stugan, utan ströfvade omkring på skäret hela natten, största delen af tiden utanför stugans fönster. Det var en tämligen mörk natt. På långt håll blänkte Sälö fyr. Rundt omkring mig såg jag endast det svarta vattnet. Vågorna skvalpade mot klippan, och på andra sidan hördes bränningarnas väldiga brus, enformigt, söfvande, men som förde mig vaken in i drömmarnes land. Huru härligt, drömde jag, att bo här pa skäret, långt bort från alt dumt glitter, fals och flärd, fri från bullret af skvallrande tungor, orörd af »konvenansens fordringar», ensam med sina egna tankar och med ett älskadt väsen. Då först kan man finna sig själf och möjligtvis leta ut meningen med sin närvaro på jorden.

Då och då kastade jag en blick genom det lilla fönstret. Eld fladdrade på spiseln. Jag såg tydligt alla föremål där inne, men mina ögon fäste sig vid blott ett enda, och detta tycktes mig vara det som långt mer än spiselelden upplyste det torftiga rummet och gjorde det till ett strålande praktrum. Det var icke fiskarens dödsbädd jag såg, icke den vackra Jakobina, utan Agda, som nu satt, såsom tröstens människovordne genius, bredvid den sorgsna skärgårdsflickan, liksom hon förut på aftonen uppfylt samma sändning hos den bekymrade båtföraren. Det var en syn, som jag aldrig glömmer.

Jag satte mig utanför stugan och blef där sittande under den återstående delen af natten, med blickarne hela tiden riktade på den vackra gruppen inne i rummet och med tankarne på huru innehållsrikt lifvet kunde vara just här i ensamheten.

Det vardt slutligen mörkt i stugan, men morgonen bröt fram. Jag såg Agda träda ut på klippan och vända sina blickar mot den uppgående solen, hvilken hon tycktes tillbedja. Den vaknade naturen jublade. Jag nalkades den sköna soldyrkerskan, och i hennes blickar lyste det vackraste solljuset hvilket i mig fann en andäktig tillbedjare. Så började ett samtal utan alla onödiga inledningar, men jag tror nästan ändock att vi först talade om väderleken. Det lär aldrig kunna undvikas mellan bildade människor, äfven om de träffas på en klippa i hafvet.

Sällan har man dock kanske så stor anledning, som den morgonen, att tala om väder och vind, solsken och vacker luft, och det var endast inledningen till ett mycket allvarligt samtal, ett samtal af helt annat slag än i badgästernas sällskapssal. Omgifningarna voro också helt annorlunda. Bland bränningarna hade två menniskor funnit hvarandra, sedan de först i lång tid gått främmande, den ena för den andra, i nästan dagligt umgänge i sällskapslifvet.

Men kom icke och begär, att jag skall för dig redogöra för vårt samtal den morgonen på Svartskär. Sannerligen jag kunde göra det, äfven om jag ville, och jag vill ej heller, ty orden skulle vanhelgas af att nedskrifvas, tycker jag. Må det vara dig nog att veta, att den morgonstunden var den härligaste jag någonsin upplefvat. Och så kunde jag glädja mig åt andras lycka, när den som död ansedde styrmannen på Goda Hoppet kom och visade, att han lefde och vore nära att varda befälhafvare på den af honom räddade briggen samt färdig att gifta sig med Jakobina. Sorgen var för mig mindre fattlig, men jag kände medlidande med Jakobina, då hon stod rådlös vid faderns likbår. Äfven då var det Agda som förstod att trösta och själf utföra de gärningar som skulle tillkommit fiskarens dotter.

Herr och fru Herlefsson nödgades fara tillbaka till badorten, och som enda medlet till den färden var Corneliussons båt, ansåg jag mig böra följa med, ehuru jag nog hällre stannat på Svartskär och verkligen bäfvade för att lemna Agda och Jakobina ensamma där, ty styrman Corneliusson måste återvända till briggen som ankrat utanför Bredgrund. Men den som icke bäfvade var Agda. Hon var också mycket modigare än Jakobina, hvilket förvånade mig, men som hon själf fann helt naturligt. De bägge flickorna stannade ett helt dygn ensamma på skäret med den döde.

»Hvilket romantiskt infall!» utropade friherrinnan Klingenmalm, då hon hörde talas därom, och alla hennes sju fröknar voro nära att dåna vid blotta tanken därpå. Ingen af dem skulle, icke ens om man försäkrat dem att få dansa med kronprinsen på nästa Amarant, kunnat förmås att stanna på en klippa i hafvet en hel natt i sällskap med en död fiskare och en visserligen lefvande, men bra simpel skärgårdsflicka.

»Horribelt!» skreko de enstämmigt och så skärande gält, att det hördes öfver hela badorten. »Och därtill ingen möjlighet att undkomma. Det fans ju inte någon båt mer vid det hiskliga stället!»

Nej, någon båt fans verkligen icke, förr än Corneliusson och jag åter kommo dit dagen efter, och det gick sannerligen icke fort, ty vi hade råkat ut för vindstilla. Solen brände afrikanskt, och jag fann ingen skugga under de slappa seglen. Det var tålamodspröfvande för mig som önskat flyga öfver böljorna för att genast hinna mitt mål, den kala klippan, hvilken nu var mig hundrafaldigt kärare än förut, en förtrollande blomsterö bland bränningarna.

Agdas kvarstannande på Svartskär var sannerligen icke något »romantiskt infall» utan en yttring af verklig människokärlek, då hon ansåg sig icke böra lemna Jakobina ensam; men själf tyckte hon det vara den enklaste handling, om hvilken det ej lönade mödan att tala ett enda ord.

Nu finnes ingen mer på skäret, ingen annan än ejdrar och sälar, måsar och hafstärnor. Stugan är utrymd och lemnad åt hafvets vindar. Nästa vår hafva stormarne kanske sopat bort henne. På den gamle fiskaren, som i så många år bodde där och som offrade sitt lif för att hjelpa andra, tänker då ingen mer än ett par eller tre människor i hela världen. Då är Jakobina med sin man om bord på Goda Hoppet långt borta i främmande farvatten, och ett år därefter sitter hon i Bredgrund i ett nytt och finputsadt hus och låter den ene dagen likna den andre. Hälsar man på hos henne, bjuder hon kanske portvin med socker och visar de vackra saker, som kaptenen skickat hem till henne och som göra Bengta så olyckligt afundsjuk.

Du frågar troligtvis, om jag icke skall använda min vadmalsjacka, mina smorlädersstöflar, min sydväst och det öfriga af fiskardrägten samt om jag icke ännu fått tag i någon passande fiskarstuga, efter som kojan på Svartskär är öfvergifven. På det där skall jag svara dig, när jag träffar dig i Stockholm, ty det kan väl ej dröja så länge förr än du åter ser mig. Det börjar likna sig till höst här.

Med denna dags post sändes dig också Agdas och mitt förlofningskort, som vi låtit göra i Göteborg, onödigt påhitt, tycker jag, men Agda menar, att man väl får underkasta sig sådana der små plägseder hvilka, om de också icke äro så nödvändiga, i själfva verket dock äro mycket oskadliga och kunna skänka nöje åt en hel mängd folk. I den saken får hon hafva rätt, och sannolikt i många andra äfven, fastän hon förklarat, att om, vid anstäld omröstning oss emellan, vi stanna i hufvudsakligen eller till vissa delar olika beslut, och de olika meningarne ej kunna sammanjämkas, skall frågan anses hafva för den gången förfallit. Hon håller mycket på våra ömsesidiga konstitutionela rättigheter.

Hvad hennes »närmande till folket» vidkommer, har hon förklarat, att hon vet alldeles ingenting därom. Hon är van, menar hon, att närma sig alla som tarfva tröst och hjälp och tycker, att det är en sak som faller af sig själf.

»Hvad skola vi göra här i världen, om ej söka hjälpa hvarandra?» frågar hon, och jag såg henne här om dagen också skynda till fru Renners undsättning, då detta fruntimmer var i behof däraf, ehuru det aldrig kunnat falla mig in att räcka den vandrande skandalkrönikan min hand. Det är endast mot de herrar som söka höja sig på kvinnans bekostnad som Agda visar sig stolt. I det afseendet är hon omedgörlig, och jag börjar nu tro, att hon har fullkomligt rätt.

Jag har, ehuru du naturligtvis ej förtjänar det, tagit för vana att göra dig till min förtrogne och vill därför, utan att gifva dig något egentligt förskott på alt jag ämnar muntligen meddela dig, när vi träffas, säga dig, att Agda alldeles icke fäst sig vid mig för att jag önskat draga mig till baka från verldsbullret och söka finna mig själf, jag menar den bättre delen af mig, i fall jag skulle hafva någon sådan, utan kanske just i trots af denna min åstundan, hvilken hon stämplar såsom verkligt »romanesk» samt helt och hållet oberättigad.

»Det är fegt att fly», sade hon en dag, då jag förtrott henne mina tankar, och ehuru hennes ord följdes af det vackraste småleende — om du kunde föreställa dig huru vackert hon ler! — gjorde de dock på mig ett djupt intryck.

Icke förtjänar jag att misstänkas för feghet. Därför återvänder jag väl till den så kallade bildade verlden för att i min mån öka trängseln och oredan. Jag är verkligen icke så ohågad därtill, som jag var ännu för kort tid sedan. Men Agda sade, att jag borde välja ett yrke. Jag såg troligtvis mycket förvånad ut, då jag hörde detta, och det var äfven en öfverraskning. Hon vill icke, sade hon, att vi skola fly den samhällsklass, som vi genom födsel, uppfostran och vanor tillhöra, för att söka tränga oss in i en annan, synnerligen om denna vore en tillbakagång i vår utveckling. Och likväl talade hon om, att jag borde välja ett yrke.

»Men, har jag då icke redan ett, och det sedan flere år?» sporde jag.

Hon skrattade icke som förut, då jag talat om att slå mig ned bland skärgårdsfolket, men hon log på ett alldeles egendomligt sätt och såg under tystnad på mig med sina vackra ögon hvilka uttrycka så mycket, äfven då icke ett enda ord kommer öfver hennes läppar. Det var ej långt ifrån att jag först känt mig förnärmad öfver den uppenbara missaktning, Agda visade den kunglige svenske statens tjänsteman. Själf hade jag visserligen nyss förut önskat draga mig helt och hållet från hufvudstadslifvet, men då någon kom och på det sättet log åt min föregående verksamhet, liksom hade denna varit fullkomligt onyttig, kändes det retsamt, kanske mest för det gamla kamratskapets skull, och därför bör du väl hälla mig räkning. Retligheten räckte dock ej länge. Det var samma leende, hvilket har så många olika skiftningar och kan uttrycka så ofantligt mycket, som åter afväpnade mig, och jag gick slutligen in i en ganska lugn öfverläggning om saken.

Agda vill också egna sig åt något bestämdt yrke för att göra sig nyttig i verlden, säger hon, men du må ej tro, att hon tänker göra sig till diakonissa. Därtill är hennes lifsåskådning alt för frisk och klarseende. Vi äro bägge lifvade af de bästa föresatser och drifna af den uppriktigaste håg att uträtta något. Alt det där har förut legat i grodd hos mig, men jag förstod det ej själf riktigt. Det är kärleken som drifvit plantan i dagsljuset och som skall komma henne att växa, blomma och bära frukt. Endast kärleken till en ädel kvinna kan åstadkomma sådant. Jag önskar, att äfven du måtte erfara något dylikt, ty jag har väl icke mer än du gjort mig förtjänt af att väckas till en fri, glad och sann uppfattning af lifvet. Men om alt detta får jag tala med dig, då jag nu snart, såsom jag hoppas, träffar dig åter. Till dess lef väl! Måtte du ej för länge sedan hafva tröttnat på mina långa bref!

——————