Anna/Kap 05
| ← Fjerde kapitlet |
|
Sjette kapitlet → |
Femte Kapitlet.
”Nå! så är jag då i Guds namn riksdagsman! och slipper å heta det der förargeliga ”kyrkovärd,” som går öfver allt: vi ä’ ju inte mindre än fyra i den här sokna, som så tituleras” sade vår f. d. kyrkovärd, nu med rang, heder och värdighet af en nyvald riksdagsman, till sin hustru, så fort han återkommit från sin lyckade resa och det, innan han knappast helsat henne. ”Det har ingen riksdagsman varit från vår socken sen far min va'et 69 års riksdag”, tillade han, och framräckte foten åt sin hustru att afdraga den nya stöfveln, som vågade litet klämma herr riksdagsman — kanske hade äfven foten blifvit uppblåst af den nya värdigheten, — ”och ingen ha’ nu heller passat te't, om jag hade afsagt mig, som jag mycket funderade på; för det ä’ inte narri och fara från båd’ gård och grund och ingen ha’ att lita på: men si jag har alltid varit patriotisk och tänker, att en lefver inte blott för sig sjelf, utan för kung och fosterland och den här riksda'n lärer bli sådan, att det behöfs en karl, sådan som Folke Jönsson, som har både statur och karaktör och kan lägga upp stamtafla i plännum om de kniper.”
”Nå, kära far! när ska du fara din kos?” frågade Elsa, som liggande på knä framför sin man, höll på att påsätta honom ett par gamla afskurna stöflar, hvilka begagnades som tofflor.
”Frami nästa månad och sen kommer ja’ väl inte hem, förrän på vårsidan; för di spår, att den här riksdan ska dra ut, för kung och adel ä’ i krakel med hvarandra; men jag håller med kungen, för jag är sjelf å kungligt blod och så gjorde far min och han kom hem med ära och en stor guldpenning på bröstet.”
”Jag tar Magistern med mig,” började åter riksdagstalarn, då han några ögonblick derefter satt helt makligt rökande sin pipa, ”för det ä’ heder, att ha en så lärd son och så kan han hjelpa mig med skrifning och uppsättning och tocke der. Vore nu Olof på annat sätt och jag hade en ann’ hustru, som kunde ta’ sig respekt, som det passar en hustru, som har en sådan man som riksdagsman Folke Jönsson i herrgå'ln och inte krusa och niga, som en tiggarkäring; utan komma ihåg, att hon på sitt vis, är den liksta i hela sockna och som ville hålla efter junkern och sätta humör och ambition i'en, så skulle jag inte villa byta med någon i hela Sveriges rike.”
”Åh hvad det beträtfar med Olof, så är han så bra och duktig, som han kan vara, och du kan tryggt lemna både åker bruk och kritter åt honom,”. svarade mor Elsa, i glad känsla af den sanning hon talat, ”och en ann hustru kan du väl få, inte så långt till, som, kan bättre stoltisera än jag; så sörj inte för det du far! för om Gud vill, så hör jag inte gök en gång till,” tillade Elsa och öfver de bleka kinderna gjöt sig en klar, ehuru matt flamma och tårar svällde fram ur det sänkta ögat.
”Sätt inte te den der förbannade lipen igen — men det är så vigt att ta' till de der kroködilstårarne, som jag aldrig kan tåla, och inte lipar du dig hvarken till lif eler död och så visst, som jag är riksdagsman, så hör du gök både en och tjugu gånger, och du vet rätt väl att jag inte vill ha nå'n ann’ hustru än dej, för du är dugtig och iken i mitt hus och kommer ihåg, att hustrun ska vara sin man underdånig; men jag vill bara att du ska vara mera reputerlig och sätta din karakter i respekt; och nte vara så flepiger emot pojken.”
Emellertid voro alla i Herrgården sysselsatta med anordningarne för riksdagsmans och magisterns afresa. Elsa var outtröttlig, och den kroppsliga svaghet, hvarom hennes utseende med hvarje dag allt tydligare talade, tycktes alldeles förgäten, för den lifliga själsspänningen, den ömma sträfvan; att i allt och denna — som hon trodde — sista gång kunna uppfylla sin mans önskningar. Sällan tycktes han bemärka, hvarken hennes aftagande helsa, eller hennes outtröttliga möda, och aldrig lönades den med ett tacksamt ord, en vänlig blick; men Elsa var nöjd, i det glada medvetandet, att hafva gjort sin pligt, och såg på de tre små kullarne och tänktes ”Och se'n får jag dö i frid och hvila lugnat hos mina små englar derborta.”
Olof motsäg med en verklig glädje faderns och broderns bortovaro. Hemmet skulle då blifva så fredligt och lugnt — den arma modren skulle få hvila och kärlek, och han skulle, utan fruktan, få se sin Anna.
Hösten var nästan förfluten. Ett ovanligt lugn herrskade i hemmet, sedan de höga resande hade lemnat det. Elsa hade icke under alla de trettio år hon der framsläpat, njutit så mycken stilla, ostörd glädje. Hon var också vänligare och gladare än nånsin och till och med hennes kroppsliga helsa tycktes, sedan hon i stillhet fått återhemta sig, vara bättre, än den på många år varit. Olof hade med omtanka och drift skött och ordnat de yttre göromålen och hade ändå alltid haft tid öfrig för sin mor, för hvilken hans kärlek nu fick framstå i all sin rörande innerlighet. Han hade vetat, att Anna om hösten skulle lemna Adelsvik och då icke taga någon tjenst, utan vara i hans hem så länge fadern vore borta, och sedan komma till en af mor Elsas slägtingar och vara der till hösten, då Olof hoppades kunna bjuda henne ett eget hem.
Modern hade föreställt honom det oriktiga i detta förslag, att på sådant sätt begagna faderns frånvaro, att så handla emot hans vilja, och Olof hade funnit det orätta deruti och afstått derifrån; så mycket mera, som ingenting kunnat förmå Anna att ingå på denna hans önskan.
Efter många öfverläggningar hade blifvit beslutat, att Anna skulle stanna qvar på Adelsvik. Fröken hade så innerligt bedt henne derom och lofvat, så väl Olof, som mor Elsa, att hafva en moderlig vård och tillsyn om Anna, hvilken hon af hela sitt hjerta älskade. Hon ville så gerna sätta kronan i Annas lockar; så gerna se henne dansa om med sin ståtliga brudgum.
Julen nalkades. Fröken Beata skulle tillbringa en del deraf i Westervik och Anna skulle få fira denna tid hos sin Olof. Majoren hade mycket att invända häremot: det var alldeles icke passande och dessutom kunde Anna icke umbäras på Adelsvik; men fröken talade i förtroende med sin bror och han hade derefter intet att säga om saken, ehura han väl ibland öfverhopade Anna med oförskyllda bitterheter och smädelser.
O! hvilken Jul, som tillbringades i Olofs hem! Mor Elsa omlefde i den sin ungdoms fridfulla högtider och Anna och Olof förstodo nu först den heliga och ljufva betydelsen af julen. I bön, i kärlek och fridfull glädje försvunno de sälla dagarne, hvilka de ansågo som en invigning till den egna hyddans lycksalighet, efter hvilken en öm, gemensam längtan uppsteg i deras hjertan. Elsa förstod hvad de kände, hvad de hoppades, och bad för dem en innerlig bön i sitt hjerta; ty hon såg det hotande molnet, som skulle uppstiga på deras kärleks himmel.
Från riksdagsman ankom en gång i hvarje månad ett bref, skrifvit af hans: handsecreterare, magistern och innehållande befallningar till de hemmavarande, och beskrifningar om den ära och de utmärkelser, som tilldelades honom, jemte den nytta han gjorde sin kung och sitt fosterland. Han skulle icke återkomma, som han trodde, förrän i April eller Maj.
I slutet af Januari månad började mor Elsas helsa åter att synbarligen aftaga. Olof såg det med outsäglig smärta. Han fördubblade sin kärlek och använde alla de små läkemedel han visste; men det oaktadt, blef den kära modern med hvarje, dag sämre.
Olof talade om att skicka efter en doctor. Elsa log sorgligt och bad honom icke görar det: men Olof — kanske för första gången olydig mot sin mor — reste, så att hon icke visste deraf, sjelf att afhemta doctorn. Han kom — såg Elsa — talade med henne — skref ett långt recept — runkade på hufvudet, och på Olofs alla frågor gaf han endast undvikande eller tvetydiga svar.
Våren närmade sig, naturen log så skönt i den knoppade skruden; dalarne grönskade, fåglarne sjöngo och de tre små kullarne stodo der så täcka och blomsterrika och Elsa ville ännu en gång ses dem. Vid Olofs arm vandrade hon, den väg hon så ofta vandrat; men nu voro stegen så matta, så stapplande — den älskade sonens arm måste uppehålla dem. — Hon satte sig bland blommorna — lärkan jublade under den klara vårhimmeln — trasten sjöng från den knoppande kyrkolunden och Elsa satt stilla och såg och lyssnade — hon ville ännu en gång känna vårflägterna i sin själ.
Olof stod bredvid henne och stödde, med barnslig kärlek, hennes hufvud.
”Här ska’ du gräfva min graf, Olof!” sade hon slutligen. “Icke får du gråta!” tillade hon och lade smekande sonens hand till sina kinder, då hon såg de fallande tårarne. “Älskar du mig rätt, så unnar du mig frid. Ack, min kära Olof! du skall hjelpa mig att tacka Gud, som är så god,” fortfor hon och sammanknäppte sina händer, ”han har låtit mig i lugn och stillhet bereda mig till döden och han låter mig dö i ro.”
Olof kunde ej tala. Han böjde sig endast ner och gömde de varma tårarna vid moderns bröst.
De återvände hem. — Det var Elsas sista vandring. — Hon kunde ifrån den aftonen icke mer lemna sängen och motsåg med längtan och stilla glädje sin skiljsmässa från jorden.
En söndagsafton sutto Olof och Anna vid hennes säng. — Hon var ovanligt stark och talade redigt och länge. Hon talade varma och visa ord: hon uppmuntrade dem till gudsfruktan och dygd och lade dem detta herrliga språk på hjertat: ”tänk på ändan, så gör du aldrig illa”. Så talade hon vid dem om deras kärlek, deras framtid. Hon bad Olof, att först med kärlek och undergifvenhet, försöka att få fadrens samtycke till deras förening; men i händelse icke detta hjelpte, att han då skulle utfordra sitt möderne och dermed köpa en liten enkel hydda och dit införa Anna och der bedja och arbeta och noga akta det lilla till dess bättre dagar kommo.
Och sedan hon sagt Olof, att i blåa skåpet, som står närmast sängen, låg, under hennes begåfnings-psalmbok, ett försegladt papper, som han skulle lemna sin far; så tackade hon honom för all hans kärlek, hans ömhet, med dessa enkla och hjertliga ord, som så djupt intränga i hjertat och nedkallade öfver honom och hans Anna himlens rikaste välsignelse.
”Ack, ja! jag vet, att Gud ska’ hjelpa och bistå er!” utbrast hon med helig öfvertygelse, och ögat klarnade och de öfver bröstet sammanknäppta händerna höjdes i salig tacksamhet. ”Ni ha båda vandrat Herrans vägar och aktat på hans bud och rätter, och du Olof! du ha’ stått som hans engel vid min sida; för du ha’, näst Gud, varit min tröst och min glädje och om jag inte ha’ haft dig, så ha’ jag inte stått ut i så många år.”
Det var den 20 Maj — Olof bad och vakade ännu vid den älskade modrens dödssäng och hon väntade stilla och tålig på den sista vännens ankomst. ”Gud låt mig få dö i fred!” bad hon, så ofta och Olof, som förstod, att detta ville säga, innan faderns hemkomst, förenade sina böner med hennes; ehuru hon tyckte sig icke kunna lefva, sedan det kära modershjertat var kallt — sedan den kärleksfulla blicken icke mer mötte hans öga.
Riksdagsman hade icke just svarat mycket på underrättelsen om sin hustrus sjukdom. “Han tillhörde staten” och hade inte lof att tänka på hus och hem och dessutom: ”så va det väl inte så farligt; för qvinfolka piper och gnäller och har jemt ondt på någe’ ställe och talar om döden, bara för det att di ska få lipa.”
Han hade skrifvit, att han skulle hemkomma i slutet af Maj månad, men dagen kunde han icke bestämma och ville således icke ha’ några hästar emot sig. Han hade till Stockholm medtagit nya vagnen och ansåg det för en småsak att taga skjutshästar några håll mer eller mindre. Det egentliga skälet, hvarföre han icke utsatte dagen, var, som han sade till magistern, ”att komma öfver dem hemma, som en tjuf om natten och se hvad herrskapet tog sig till.”
Solen närmade sig till nedgången — den sjönk allt djupare ned bland vesterns purpurröda drapperier. Aftonen var stilla — den andades en rörande frid. Tempelklockan aflöste dagens heta mödor och invigde den trötte till sabbath och ro. Olof låg knäböjd vid moderns säng — den bleka engeln hade redan iklädt själen de ljusa vingarne — de skulle snart höjas — Olof kände det — och kände kärlekens och afskedets djupaste smärta. Den älskade stämman hade tystnat; men ögat hvilade ännu, i denna brytningens stund, saligt och förklaradt på den älskade sonen; liksom ville det säga: ”att kärleken är starkare än döden.”
I detta djupa och heliga ögonblick hördes bullret af en vagn, som med ilande fart närmade sig kyrkobyn. Den rullade bullrande in genom den röda grinden och höll nu vid trappan till det hus, der Elsa kämpade lifvets sista kamp.
Det var riksdagsmans nya, grönmålade vagn, och, från dess höga fjädersäte, syntes han sjelf på högra sidan, med stolt och befallande hållning och med ögat vexlande mellan den öppna förstudörren och den blanka gnidpenning som prydde det breda bröstet. Bredvid honom satt magistern, hvilken syntes nästan oigenkännelig i friserade lockar och kläderna i äkta Stockholms-snitt.
”Hvad f—n ä’ ingen hemma!” röt riksdagsman, som icke tycktes vilja lemna sin upphöjda ställning, ”och hur länge ska’ jag sitta här och vänta, att di kommer och tar emot mig?”
”Man får inte vänta Stockholmsvett på bondlandet,” svarade magistern med smädligt leende och skakande dammet af sin sammetskrage.
Äntligen kom en piga ur huset, med bleka kinder och förgråtna ögon.
”Hvad i herrans namn, är far hemma!” utropade hon med utseende af den lifligaste förskräckelse och stannade, stirrande framför den fruktade husbonden.
”Jag ger f—n din far! men riksdagsman ä’ hemma, och det ser ut, som han skrämt döden på er alli hop; eller hvad ha di för maskopi för sig derinne?”
”Herre Jesus! fa… fa… riksdagsman, mor håller på och själas.”
”Och det går väl inte så qvickt, med den saken;” svarade riksdagsman, men hoppade dock ur vagnen och inträdde i förstugan åtföljd af magistern.
Här slog han de nya galoscherna, med starkt buller emot väggen, just som pigan öppnade dörren till rummet, der Elsa låg.
En hastig blekhet utbredde sig öfver riksdagsmans ansigte och stegen hade förlorat något af sin stolthet, då han framgick till sin hustrus säng.
”Hur i Guds namn, står det till med dig mor!” utbrast han, och rösten veknade.
”Far!” sade den döende med svag röst och räckte mot honom den matta handen och det milda ögat talade ännu kärlekens och förlåtelsens språk.
Riksdagsman stod stum, med Elsas hand mellan båda sina och blicken oafvänd fästad på henne.
Det tycktes som ville hon säga något.
Ge… O… lof… åt… An… n… na, framstammade hon slutligen och förde sin mans hand till de bleka läpparne.
Ögat slöts, andedragen blefvo djupare och ojemnare. Ännu en gång upplyfte hon ögat, det sökte ännu en gång den snyftande Olof, denna hennes ömmaste kärlek — det var Elsas sista blick på jorden — men i den strålade liksom en förespegling af den första i himlen.
Riksdagsman stod, orörlig — Hans hand hvilade ännu vid hans hustrus blånade läppar och en tår nedföll på guldpenningen vid hans bröst.
Magistern hade icke framgått till sängen, dock hvilade hans öga oafvändt på den döende, det hårda hjertat veknade — och modern, den ”olärda” föraktade modern utöfvade ännu en gång det ömhetens välde han så länge förnekat henne och samvetet, denna i dylika ögonblick obestickliga domare, framstod i sin hotande gestalt. — Folke kände att han var son — kände huru grymt han misshandlat modern — kände det kanske derföre, att han nu icke mera kunde göra det — han hade velat gifva mycket, om han kunnat återkalla hennes ande och fått till den uttala det ångerfulla hjertats ”förlåt?” —