←  Femte kapitlet
Anna, romantiserad berättelse ur det verkliga lifvet
av Wilhelmina Gravallius

Sjette kapitlet
Sjunde kapitlet  →


[ 77 ]

Sjette Kapitlet.

Trenne månader hade förflutit sedan Elsas död, då Olof, en söndagsmorgon, inträdde till fadern. Sorgen efter den älskade modern hade tryckt en tydlig stämpel på hans drag. Kinden var blekare, ögat blixtrade icke som fordom och i sjelfva leendet myste ett stilla vemod. Han var högtidsklädd och både utseende och hållning antydde ett högtidligt allvar.

Fadren satt i en till hälften liggande ställning på en soffa. De gamla stöflorna voro nu bortbytta mot gröna saffians-tofflor och den fordna enkla pipan förvandlad till en, med tvenne alnars långt skaft och ett stort silfverbeslaget sjöskumshufvud. Han var ännu i skjortärmarne; men på bordet låg utbredd den svarta rocken, med sitt blanka hederstecken.

»Jag har något att tala ve’ er om, far!” började Olof och framgick, med säkra steg till fadern.

[ 78 ]”Ja! då ska’ du skynda dig; för det kommer snart många deputerade te’ mig och vill hålla plännum,” svarade riksdagsman och drog stolta drag ur sin långa pipa.

”Jo, far! ja vill be er om ert samtycke te’ en sak, som hela min lycka beror på,” återtog Olof och den starka stämman veknade af en djup rörelse.

”Ja så, min käre Olof! ja’ förstår — du tänker på att gifta dig och deri gör du ganska klokt, och det är inte så utan, att ja sjelf har samma speklation; för ja’ sakna sali’ Elsa för oterribelt mycke, fast jag kan bära min sorg bättre än du — och lifvet är mig verkligt en börda, förrn ja ha’ fått mig en hustru igen: ty Herran sade: ”det är icke godt att mannen är allena” och det märker ja för väl både ute och inne. Gud hjelp mig att få en,som ja kan lefva ett så ljufligt ägtenskap med, som jag gjorde med salig Elsa! Gud fröjde hennes själ!” tillade den sörjande enklingen och grinade och blinkade, liksom skulle han undertrycka sina tårar.

Olof hade svårt att gömma, huru djupt dessa fadrens ord sårade hans hjerta: det lyckades icke eller fullkomligt; men fadren märkte det ej.

”Och hvad dig beträffar, min kära Olof! så är jag säker’ att du inte för ro skull, är son te Folke Jönson, utan att du gör ett val, [ 79 ]som gör heder åt både mitt hus och dig sjelf,” återtog fadren, efter några ögonblicks tystnad.

“Mitt val är redan gjort, far! och det är sådant, att det ska göra heder och lycka åt både mig och ert hus.”

“Nu talar du som en hel karl, kära Olle! och nu vill ja gerna glömma bort, att du en gång va’ på villospår. Ja är just nyfiken att höra hvem det är? Du ha’ väl inte heller glömt, att fadrens karaktör inte är nog, om han inte kan ge sin dotter en hedlig hemgift; för si, du Olle! ja kan inte låta ärfva mig med’ jag lefver. Och nu säg namnet! — i hela sockna finns inte mer än en flicka, som anstår mig till sonhustru.”

”Och inte mer än en, som anstår mig te’ hustru, och den enda ä’ — Anna — den vackra och dygdiga Anna — som ja’ ha hållit kär se'n barndomen och som har Guds välsignelse och sin dygd till hemgift”, svarade Olof och fäste det klara och trofasta ögat på fadren.

”Är du rent af rasande, pojke?” skrek fadren och uppreste sig häftigt från soffan, ”skäms du inte, att drifva ett sådant schukani med din far? vet att du talar med riksdagsman Folke Jönsson i herrgå'ln. — Du ser guldpenningen, som kungen sjelf skänkt honom, och du vågar att tillbjuda honom en tiggarunge, en mordbrännerska te sonhustru!” — —

[ 80 ]Olof var nära att utbryta, ty den kränkte älskarens vrede flammade i hans själ; men det var som om moderns ande, i detta ögonblick lugnande och varnande, andats deröfver.

”Far!” sade han, efter många sekunder af tystnad, och rösten darrade af en tillbakaträngd känsla, ”huru kan ni tala sådana ord? jag vill inte påminna er om en qväll, som ja vill önska att Gud har glömt; men ett vill jag påminna er om och det ä’ mors sista bön till er. ”Ge Olof åt Anna!” sa’ hon. Ni svarte inte; men det kom ändå en tår fram. Hon dog så nöjd, för hon trodde, att ni inte kunde vara så hård och när hon såg på mig sista gången — så såg ja så väl, att hon var säker, att ni skulle göra hvad hon bett er om. Och derför, käre, söta far! låt mor få ro i grafven och gör mig lycklig och ge mig Anna!” tillade han med djup rörelse och fattade, med barnslig ömhet, fadrens hand.

Den onaturlige fadren bortsköt föraktligt den framräckta handen.

”Jag bryr mig hvarken om dina böner, heller dina handtag. Mor din har nog ro der ho ligger, utan att jag gör hvad hon ba’ mig, långt sen hon visste hvad hon sa’, och hade hon vetat det, så, tro du mig, att hon aldrig vågat sig fram med en sådan galenskap.”

”Nå, om ni icke vill uppfylla er döende hustrus bön; utan vill säga, att hon då icke [ 81 ]visste hvad hon sa’ — fastän jag tror, att en aldrig ser klarare, än när en så godt som redan tittat in i Guds rike — så kan ni fälle inte säga, att hon inte va’ redig, när det här skrefs,” sade Olof och framräckte ett försegladt papper till fadern.

”Det lät hon klockaren skrifva, så ja’ inte visste om'et, när ja var och hemtade doctorn, och det bad hon mig lemna er, när jag ha’ sagt till er om Anna.”

Förseglingen var uppbruten och sedan riksdagsman hastigt genomögnat skriften, som verkligen innehöll en innerligare och utförligare bön om det, hvarom Elsa i dödsstunden hade bedt sin man, så sönderref han papperet och kastade det föraktligt på golfvet, framför Olof.

”Komplotten misslyckades!” utbrast han, med ett skärande hånskratt; men klockaren ska” inte för inte gjort sig besvär, han ska få se, att Folke Jönson ä’ bättre att ha te vän, än ovän.”

Några ögonblicks tystnad inträdde.

”Jo! si det vore gifte som dugde!” återtog riksdagsman och skrattade åter, ”tiggerskan med alla sina majorer och löjtnanter — inte för det, att det vore för simpelt och för gement för dig — för den som vill blanda sig bland agnar, må gerna bli oppäten åf svin; men för Folke Jönson, att få ett sådant gement stycke te sonhustru, just som han sjelf håller på [ 82 ]att fria te prostens dotter och som hans äldsta son, herr magistern, ä så godt som förlofvad med en fröken. — Se de vore just fint!” Riksdagsman beledsagade dessa ord med salfvor af ett nästan djefvulskt skratt.

”Och ni har inte annat svar att ge mej, far?” frågade Olof med stadig röst och betraktade fadern. ”Nej men om du vill, så ska’ jag, för bättre minne skull, upprepa mitt svar, än en gång,” svarade riksdagsman och ställde sig hotande framför Olof: ”att du, så länge jag lefver — om du också toge alla helvetets makter te hjelp — aldrig får gifta dig med den fördömda tiggerskan, som ja hatar och förbannar så länge min tunga kan röras”, tillade han fradgande af raseri och onaturlig vrede.

Olof stod lugn, ehuru det syntes att en rysning genomgick hans själ. ”Ni hvarken förskräcker eller afskäcker mig, far!” svarade Olof och ådrorna lågo höga på hans panna. och kraft och mod talade ur öga och röst. ”Icke med helvetets, men med himmelens makter, tänker jag strida och segra, och med Guds hjelp ska’ Anna bli min! Kom ihog, far, att jag sa’ er en gång, att jag skulle tiga, till dess att jag kunde få tala och handla. Nu är den tiden kommen, för ja vardt för två måna'r se'n ett och tjuge år. Nu är jag karl och får handla och göra, som jag vill och har rättighet att fordra mitt möderne och rättighet att gifta mig [ 83 ]med hvem jag vill. Det ä illa — och inte som ja’ vill — att en son ska’ tala sådana ord med sin. far: men ja ha’ gjort, som mor ba’ och som mitt eget hjerta bett mig, ja ha talt vackert och som det passar en son; men när det inte hjelper, så får lagen dömma oss emellan.” Riksdagsmans hånande leende hade, under detta tal, bytt sig i ett våldsamt raseri och vredens fradga framträngde mellan de svällda läpparne och giftiga pilar tycktes utgå från det vilda ögat.

Förr ska’ mitt hjertblod flyta, än att din vilja ska ske, du äreförgätne skurk!” utropade han och riktade det stora piphufvudet mot Olofs tinning.

”Far! Far! hör ni inte det ringer te gudstjensten, utbrast Olof och fattade med lugn och säker hand om pipskaftet.” Om ni vill bära händer på er son, så vänta åtminstone till sabbaten ä’ förbi. Ja vet mig inte ondt ha’ gjort; utan jag vågar träda in i Guds hus och dit går jag nu och der skall jag be bå för er och mig.”

Vid dessa ord lemnade Olof rummet och riksdagsman stod midt på golfvet och såg stirrande efter den försvunna.