Anna/Kap 07
| ← Sjette kapitlet |
|
Åttonde kapitlet → |
Sjunde Kapitlet.
Vi vilje icke trötta våra läsare med alla de ledsamma tilldragelser, mellan riksdagsmannen och hans son; alla den sednares öppna och redliga försök, att i godo utfå sitt möderne och icke den förres lömska och nedriga stämplingar, för att undvika. att utbetala det. Vi vilje blott, i få ord redogöra för utgången.
Riksdagsmans alla så kallade vänner, hade på allt sätt sökt förmå honom att i godo gifva Olof hvad honom tillhörde — det hjelpte icke och ingen vågade tilltala honom på ett strängare sätt: de fruktade alla den mäktige. Prosten var den ende, som vågade, i religionens namn, föreställa honom det syndiga och onaturliga i hans uppförande. Riksdagsman var, ifrån detta ögonblick, prostens fiende, hvartill äfven det ”nej,” han erhållit af prostens dotter, mycket bidrog. Slutligen skrefs stämningen; men det hade så när icke blifvit Olof möjligt, att få någon, som vågade öfverlemna fadren den; tills slutligen en nämndeman, redan förut hans uppenbara fiende, öfvertog det fruktade uppdraget. Efter mycket krångel och många skrifter af riksdagsman och hans ”lärde” son, så blef honom tilldömdt, att utbetala Olofs möderne. Han måste det slutligen, sedan han, genom alla möjliga medels begagnande, så tillställt, att summan icke var mer än hälften så stor som den skulle varit.
Samma dag som Olofs försnillade mödernearf, i vittnes närvaro, öfverlemnades honom, så förbjöds han af den ursinnige fadren, att nånsin mer beträda hemmets tröskel. Han svor de dyraste eder, att han skulle göra honom arflös och tillät honom icke en gång att öfver natten hvila under det faderliga taket; man tvingade honom att samma afton lemna huset. ”Måtte Gud förlåta er, far,” utbrast den arme sonen, då han, åtföljd af faderns förbannelser och broderns triumferande hånlöje, såg sig förjagad från det hem, från hvilket så många kärleksfulla och så många qvalfulla minnen följde honom.
Olof visste icke hvart han skulle taga vägen; ty han kände väl, att ingen vågade emottaga honom. Han giek till prostgården, och der fann han hjertlighet och skygd och löfte att få qvarstanna, till dess han kunnat skaffa sig ett eget hem, hvilket nu utgjorde Olofs mål och sträfvan. Hans önskan var att kunna få köpa sig ett litet ställe; och det dröjde icke länge, förrän lyckan tycktes erbjuda honom hvad han önskat.
En bonde i samma församling, der Olof bodde, hade gjort ett stort arf, i en annan del af provinsen, dit han nu ämnade flytta; hvarföre han ville sälja det fjerdedels hemman, som hittills utgjort hans enda rikedom. Olofs möderne var ungefär så mycket, som bonden begärde för sin lilla gård. Alla de inventarier, som fordrades för att, så väl in- som utvändigt, uppsätta det lilla hemmet, måste således anskaffas för lånta pengar och hvar skulle Olof taga dem? — Men hoppet har så många tillgångar — i synnerhet när kärleken uppeldar det? och mången hade före Olof börjat med skuld. — Han skulle arbeta — om några år skulle den vara betald.
En olägenhet kom dock Olof att tveka; stället låg på en ö, hvars område utgiorde det lilla hemmanets egor, och han fruktade att Anna icke skulle trifvas, så skild från den öfriga verlden.
Han rådgjorde med prosten och sin trolofvade, och det beslöts, att de, tillika med Olof, skulle ro dit, för att se stället och derefter taga ett bestämdt beslut.
Något mer än en mil från kyrkan, låg det lilla Fagerö, som fullkomligt förtjente sitt namn; ty ön var utmärkt genom sin yppiga växtlighet, sina djupa lundar, skiftande af alla möjliga trädslag, sina grönskande dalar, genom hvilka breda bäckar slingrade sig. Man kunde icke förstå, huru så mycken skönhet kunde rymmas på ett så litet område. Den lilla rödfärgade stugan, med sina tvenne rum, låg nära hafsstranden, omgilven af en liten trädgård och så alldeles midt emot kyrkan, att man, genom det smårutiga gafvelfenstret, tydligt kunde se det gamla vördnadsvärda templet.
Hade någon af våra romaneska ternor, i Annas ställe och med Annas förhoppningar, landstigit på Fagerö, skulle hon säkert utropat: ”Ack, det är lycksalighetens ö”,och derefter declamerat några af de verser, genom hvilka Atterbom idealiserat detta Felicias hemvist; men Anna, vår enkla hjeltinna, utropade blott, från djupet af sitt hjerta: ”Ack Olof!inte kunde paradiset vara vackrare!”
Olof gladdes åt hennes förtjusning; men frågade henne dock om hon icke funne det svårt och ledsamt att bo på en ö?
”Ack nej, Olof! det ä just det, som jag tycker ä roligast; för då har vi som en liten verld för oss sjelfva, och jag rår mer om dig på en ö, än på fasta landet, och di som ha’ varit elaka mot dej, ha inte så lätt att råka dig här.”
”Ack vi ser ju allt hvad vi behöfver se, hvad som är oss kärt att se,” tillade hon med djup känsla, ”vi ser himlen och kyrkan.”
Saken var afgjord och det med så mycken mer glädje, som prosten och Olof funnit de små egorna så fruktbärande; åkern så god och lättbrukad; betesmarken så mustig och i skogen, som var mer än tillräcklig för hvad de kunde behöfva, hade Olof redan utsett en park som skulle huggas och göras till svedjeland, för att derigenom utvidga de icke så stora åkerlanden.
Egaren skulle tvenne dagar derefter komma till prostgården, då köpet skulle stadfästas, för att sedan vid tinget lagligen bestyrkas.
Bonden kom; men med alldeles förändrade tankar. Han ville bryta sitt löfte och sade sig hafva en annan köpare, som betalade en gång till så mycket.
Olof blef bedröfvad, i synnerhet som han nog förstod, hvem denne köpare var. Han gjorde allt att öfvertala bonden att stå vid sina ord, men det syntes omöjligt; slutligen förmådde dock prosten, efter många föreställningar, den enfaldige och intalade bonden, att icke svika sitt löfte; dock icke med andra vilkor, än att Olof skulle öka köpesumman; ”för di ha sagt mej, att ja ha begärt just som en strunt,” sade bonden och tog några väldiga tag bakom örat.
I detta sednare fall var han omöjlig att öfvertala, och Olof måste betala ett par hundra riksdaler mer, än som förut var bestämdt, och mer än hvad han egde. Denna ökade summa fick dock, jemte en lika stor, vara innestående i hemmanet.
”Ja, ja! det ä väl, att ja’ flytter ur sockna, så fort som ja’ gör! för si! annars vore de förbi mä mej,” sade bonden, med ängsligt utseende, ”och ett ber ja vördi prosten,” tillade han, ”å de ä’, att inte riksdagsman får nys om att så mycket pengar få stå inne i gåln.”
Emellertid skulle Olof om några månader tillträda sitt Fagerö. På bondens auction ämnade han inköpa kreatur och hvad han eljest nödvändigast behöfde. Han hoppades, att der få någon att gå i borgen för sig, ifall detta fordrades och skulle sedan göra ett lån; emot inteckning i gården.
Auction kom. Olof hade ropat in ett par oxar.
”Hvem går i borgen för honom?” skrek en stark stämma, just som klubbslaget bekräftat köpet.
Ingen svarade.
Olof bleknade — han hade igenkänt fadrens röst.
”Jag kan anskaffa borgen!” svarade han och vände sej nu till de bönder, hvilka nästan bestämt lofvat honom det; men de förnekade, att de nånsin gjort honom ett sådant löfte och kunde omöjligt inte bevekas dertill.
”Köpet går tillbaks!” ropade auctionisten och blickade omkring den stora folkhopen och höjde åter klubban och oxarne utbjödos ånyo.
”Nej!” utropade egaren, till varan, ”köpet går inte tebaks; utan jag går i borgen för köpesumman: inte skulle ja skämma ut mej på det viset, om ja vore en rik riksdagsman tillade den för tillfället, litet mer än vanligt modige bonden och blickade bort i folkmängden, ”och ta mej tusan! är ni inte backharar allihop, som låter skrämma er te’ en syndig ohjelpsamhet, mot en sådan rar pojke. Men si ja gör en innerlig konst på rikdagsman och hans skrämskott; för ja’ packar in och reser till en ann’ marknad och långa och mäktiga armar har han fälle; men f—n i mej om di ändå räcker ända bort te Bankekinds härad.”
”För två kor och två får står ja’ också för stunsen! hör du det, bror auctionsman?” utropade bonden och skakade hjertligt Olofs tacksamma hand.
På juni-marknaden i W. köpte Olof, för den lilla summa, som återstod honom, de nödvändigaste hushållssaker. Han räknade så noga ut att pengarne skulle räcka till: men det gjorde honom ett grufligt bekymmer, att han icke hade någon utväg att köpa något riktigt grannt åt Anna. En psalmbok, med mörkröda permar och förgyllda englar, som höllo tvenne brinnande hjertan mellan sig, jemte en rödblommig silkeschalette, var allt hvad han hade att ge henne. Men si en dyrbarhet hade han dock — och det var — mor Elsas vigselring, som hon på sin dödssäng gifvit Olof och, som fadern, oaktadt alla försök, icke kunnat fråntaga honom; ty han var gifven i flera vittnens närvaro, den lemnade nu Olof till en guldsmed för att, som Olof sade, göra honom blank som solen, och tänkte med outsäglig glädje på den stund, han skulle få sätta denna dyrbara ring på sin Annas hand.
Midsommarsdagen skulle Anna vara brud. Hon längtade allt mycket efter denna dag; icke blott derföre att alltid få vara med sin Olof: men hennes dagar på Adelsvik hade, sedan Majorens hemkomst från riksdagen, icke alltid varit så trefliga, ”Ni kunde ha’ et på annat sätt,” sade han ofta till Anna och öppnade henne de herrligaste utsigter af öfverflödig och präktig bosättning: men Anna tackade i sitt hjerta Gud för sin fattigdom och såg i tankarne så lugn och lycksalig sitt lilla Fagerö.
Genom Fröken Beatas böner skulle Anna blifva kyrkobrud. Hon försäkrade, att det vore skada, att icke visa en sådan flicka, som både för sin skönhet och sin dygd, med så mycken ära, kunde bära den vackra sockenkronan.
Riksdagsman förbjöd lysningen; men, ehuru mycket han krånglade, så hade han inga lagliga skäl och allt hvad han således vann, var några veckors uppskof och, som Olof på förhand beräknat faderns uppförande, så hade lysningen börjat så tidigt, att alla tre lysningarna ändå voro försiggångna, innan midsommar.
Fröken Beata klädde Anna till brud, det grannaste hon kunde, i alla sina egna och en mängd lånade dyrbara prydnader. Vackrare brud har kanske aldrig burit en krona, och en lyckligare brudgum aldrig för altaret utsagt det heliga trohetslöftet.
Olof hade länge djupt lidit af sitt förhållande till fadern och brodern, och hade verkligen, tillsammans med prosten, kort före midsommar, gått till det fordna hemmet, för att ännu en gång försöka om icke ömhetens och naturens röst kunde tränga till faderns hjerta. Han hade hotande blifvit afvisad och åter, med de rysligaste eder, förbjuden att nånsin beträda hemmets tröskel. Detta hade förvärrat Olofs lidande och icke en gång Annas kärlek hade kunnat lugna honom: men i den stund då Anna, som hans brud; i all sin oskulds och skönhets glans framträdde till altaret, så lade sig en helig lycksalighet öfver hans själ och alla de mörka tankarne flydde: — Han kände — han ihogkom icke mer än Gud — Anna och Modern, hvars ande han tyckte sig känna välsignande sväfva omkring sig och den fromma herrliga bruden.
Alla voro tjusta och djupt rörda och nu, oberoende af den fruktade, talade endast rättvisa och deltagande i allas hjertan, ur allas blickar. De tänkte på det unga brudparets trogna kärlek; på den hårda kamp de derföre kämpat; på den grymma faderns förföljelser och många varma böner, många tysta välsignelser sväfvade som goda englar omkring det blomstrande, djupt rörda brudparet.
Och under allt detta, hvad gjorde fadern? Han rasade likt en ursinnig. Allt hans folk var förbjudet att gå i kyrkan, öfver hvilken han nedkallade de rysligaste förbannelser och var nära att antända den, eller instörta och vid sjelfva altaret, likt Bo Jonson Grip, nedstöta sitt offer. Sjelfva Magistern förskräcktes för faderns raseri och hade all möjlig möda, att återhålla dess utbrott.
Bröllopsbordet var stort och lysande, och en allmän glädje och munterhet herrskade så väl hos brudparet som de talrika gästerna. Alla dörrar stodo öppna, och hela förstugan och en del af gården voro uppfyllda med menniskor, som ville se ”den vackra bruden.”
I ett ögonblick syntes en högtidlig stämning intaga alla. — Prosten hade föreslagit brudparets skål. Hans tal var hjertligt och rörande och innehöll ett välförtjent beröm och de innerligaste lyckönskningar för det unga brudparet, och sedan han slutat, tillade Majoren några enkla, men kraftfulla ord, egentligen ställda till bruden, hvars värde i detta ögonblick stod klart och högt för hans själ, och han kände liksom ett behof att erkänna det.
Alla hade fattat sina glas, då från hopen, en hög skärande stämma höjde sig och, uti de nedrigaste uttryck, de förfärligaste skällsord, förenade sig i brudens skål.
Bruden bleknade, hennes blick sänkte sig, men snart höjde hon åter det rena ögat och oskuldens själsrodnad färgade åter hennes kinder. Glasen klingade — till botten dracks brudparets sällhetsskål och det var, som skulle ingen hört afgrundsstämman.
I samma ögoblick höjdes den åter och började, på en krogmelodi, afsjunga de nedrigaste verser, ställda till bruden.
Olofs hand knöt sig krampaktigt och vredens ljungeldar lågade ur hans öga; men Anna såg på honom och lade försonande sin hand på hans bröst; men majoren uppreste sig:
”Tag reda på den djefvulen och nyp hans tunga både gul och blå” utropade han, darrande af vrede, ”och säg honom, att han skall dyrt få betala korpsången.”
”Nådig herr major! det är ingen ann’, än galna fattigstu-Pelle” genmälte betjenten, i ödmjuk ställning.
”Ja, endast de galna kunna åtaga sig, att blifva satans handtlangare,” mumlade majoren och nedsatte sig, i det han fattade i den stora buskiga mustachen, med en häftighet, som ville han afrycka den.
Olof behöfde den älskade brudens varma blickar och ömma ord, för att kunna återhemta sig. Han förstod hvem som utsändt de mördande pilarna. ”Och detta kan fadern göra, på sonens bröllopsdag!” tänkte Olof och var nära att hata den, som skänkte honom lifvet; men minnet af den älskade modern och kärlekshviskningarne från Anna, voro mäktigare än alla djupa förolämpningar.
I samma ögonblick klingade majoren på sitt glas.
”Glömskans och förlåtelsens skål! vårt unga brudpar!” utropade han, med en djup, betydelsefull blick på Anna. ”Men till botten!” tillade han, ”att ingen droppa galla må ligga qvar och sen förgifta det söta vinet.”
”Glömskans och förlåtelsens skål!” upprepade prosten och kramade, under bordet, med värma brudgummens hand.
Liksom med en röst upprepades enhälligt fridsorden, och hvar och en af de manlige gästerna följde majorens exempel och vände upp och ned på sina glas.
”Upp och ned! J Evas döttrar! och du, vackra brud, i têten för tåget! ni hade bordt anfört oss, som fridskullor; men, när ni inte gjorde det, så ska ni åtminstone marchera efter oss!” utropade majoren, med gladt leende och slöt med ett lifligt hurrarop, då han nu verkligen såg alla fruntimrens upp- och nedvända glas.