Anna/Kap 08
← Sjunde kapitlet |
|
Nionde kapitlet → |
Åttonde Kapitlet.
En lugn och herrlig afton, trenne dagar efter brölloppet på Adelsvik, syntes en liten båt glida fram öfver kyrkoviken. Han kom nästan från motsatt sida af kyrkan och fördes med friska årtag emot det lilla Fagerö, som låg der så grönt och leende i sommarskrud och solstrålar. I båten voro icke flera än roddaren, en storväxt vacker yngling i skjortärmarna, med klara lågor på kinder och i öga, och en midtemot honom sittande ung, qvinnlig varelse, klädd i en täck bonddrägt och med rika och ljusa lockar och ögat klart och blått, som den höga sommarhimmeln. Hennes blickar vexlade, med ett tjusande uttryck, emellan den sig allt mer närmade, stranden och den vackre ynglingen, hvars öga oafvändt hvilade på henne.
Det låg en hög, ren lycksalighet utbredd öfver det blomstrande paret, liksom skulle de lemnat alla stormar och allt mörker, ja hela verlden, bakom sig och af den klara vågen föras till en ljuf sällhetsö, der endast lugna solskensdagar väntade dem. Och nu — vi behöfve ju icke tillägga, att det var Olof, som förde sin dyra brud till det egna hemmet.
Han hade der sjelf förut ordnat allt, så godt han kunnat och icke velat tillåta Anna, att förr ditkomma, än den lilla stugan, med sitt enkla husgeråd, stod i full helgedagsdrägt, för att välkomna den unga husmodern, i hvars blickar han hoppades läsa en ljuf belåtenhet.
Båten lade till vid stranden och det var, som stode hela den lilla blomsterön i högtidsskrud, för att emottaga de lycklige. I en med björk och asp bevuxen hage, som sträckte sig ända ner till stranden, lutade den glänsande, ehuru icke mångtaliga, boskapen, omkring hvilken trenne snöhvita lam dansade på den friska gräsmattan. Upp i den klara rymden sväfvade de skiftande skogsdufvorna och från de, af liljekonvalje doftande lunderna, sjöngo trastar och bofinkar de ljufva kärlekstonerna och Anna sjönk öfverväldigad af lycksalighet och glädje, under ljufva tårar, i Olofs armar, som länge och ordlös slöt henne till sitt bröst.
I samma ögonblick syntes ett dufvopar komma ilande genom rymden, jagade och förföljde af kärlekens skiljoman, den obarmhertige höken. Det syntes, att de länge varit förföljda, ty vingarne föllo matta oeh flygten blef allt långsammare och långsammare. Ofta var deras gr ymma dödsfiende nära att upphinna dem; men då ansträngde de, liksom i dödsångest, de sista krafterna.
”Ser du Olof! att de följs åt och inte öferge hvarann?” sade Anna, som med öm uppmärksamhet och klappande hjerta följt dufvoparet och sett huru nära de flögo efter hvarandra.
Som Anna sade detta, hade höken upphunnit dem, de ansträngde ännu en gång sina sista krafter — ännu ett ögonblick och de voro på ön, der Olof skrek af alla krafter. Den ena blef nu efter — höken vidrörde henne nästan — men då sänktes de matta vingarne — de föllo och dufvan sjönk ned i den klara vågen, i samma ögonblick som hennes make hunnit ön, från hvilka Olofs skrik nu hade skrämt höken. Det hvita hufvudet syntes ännu några gånger öfver vattenytan; men slutligen syntes det icke mer. Den andra dufvan satt räddad i en suckande asp — men ensam — sorgsen — öfvergifven. — — —
“O, min Gud! så synd!” utropade Anna, på hvilken denna lilla tilldragelse gjort ett så djupt intryck, att Olof måste använda all sin ömhet och många gånger påminna henne, om det lilla hemmet, som, så täckt bland ekar och hängbjörkar, vinkade dem, för att återföra Anna till hennes fordna ljufva och lyckliga sinnesstämning.
Glad förde nu Olof sin Anna till stugan, hvars dörr han öppnade, med en forskande blick på den älskade. Anna stod stam och orörlig i förstugan och blickade, gladt öfverraskad in uti den lilla helgedomen, hvilken Olof så förändrat och förskönat, att Anna var nära att icke känna igen den fordna stugan.
Rummet var af medelmåttig storlek; väggarna voro ljusröda och bestänkta med hvitt och svart; tak och spisel voro hvitstrukna och från den sednare doftade friskt björklöf, i hvilken buketter af liljekonvaljer voro tätt inflätade. Öfver de tvenne fenstrens snöhvita gardiner hängde drapperade tjocka blåklintskransar. Golfvet var nyinlagdt och derföre af en ovanlig hvithet och tätt bestrött med björklöf och högröd väppling. Möblerna voro icke många, men icke eller så få, att rummet hade ett tomt utseende och de voro utmärkta för snygghet och en viss smak i anordnandet af dem. En säng, en soffa, fyra stolar, tvenne skåp och ett bord jemte en rödmålad dragkista, för den tiden en verklig praktmöbel, som fröken Beata, Anna ovetande, låtit ditföra, utgjorde hela möbleringen. I ett af de öfre hörnen af rummet satt en dalkarlsklocka, utan foderal, Hvilken brist skyldes af tvenne lummiga björkruskor, som alldeles ingömde det gråpapper, som var fästadt omkring klockhufvudet. Öfver Annas dragkista hängde en liten spegel, och nedanför den en tafla, föreställande bröllopet i Kana, med några tryckta verser, som innefattade den rätta bröllopsglädjen.
Sådan var stugan — de nygiftas hem, som, i det ögonblick de dit inträdde, låg, liksom förklarad, af den glänsande aftonsolen, hvilken, i ljusa vågor, inströmmade genom gafvelfenstret, utanför hvilket låg, herrligt belyste, de grönskande träden — den spegelklara hafsviken — och bort öfver den — den gamla kyrkan omgifven af sina höga lindar, på hvilka äfven aftonsolen strödde sitt guld.
Du som tillredt eller tillreder en boning, för att der emottaga din brud; som der, på den granna, stora våningen, slösat och uttömt alla praktens och rikedomens tillgångar; som endast rådfrågat modet, och täftan, dessa verldens afgudar — tror du inte att slutligen, efter all din möda, dina omätliga utgifter, du ändå kanske förbisett det hufvudsakligaste för hemmets verkliga sällhet, jag menar trefnad — detta så enkla, så föraktade ord, som dock, näst bönen är hemmets säkraste husgeråd. O! hade du ett ögonblick betraktat den boning vi nyss beskrifvit — då skulle du kanske förstått huru trefnaden ser ut och att det icke är modet och glansen och yppigheten som utgöra den — och hade du känt de känslor, den sanna glädje, som uppfyllde våra nygiftas hjertan, då de beträdde den enkla boningen, — der allt innerymdes i det enda rummet — då skulle du förstått den djupa, rätta betydelsen af en hemkänsla — d. v. s. att känna sig lycklig i sitt hem och sedan, med afund och icke med förakt och stolt medlidande, blicka ned på den låga kojan, det torftäckta taket.
Olof och Anna hade inträdt i stugan — de hade framgått till fenstret, der de båda länge blickade ut mot den gamla kyrkan.
”Olof! låt oss tacka Gud och be honom bevara vår lycka! det va’ ju så de lärde oss, som ligga der borta” utbrast slutligen Anna och en sällhetens, en tacksamhetens tår darrade i det herrliga ögat.
De nedsjönko båda på knä, deras bön var enkel och varm. Så började de sin nya bana — så invigde de sitt. hem Gack du och gör sammaledes!