Anna/Kap 11
| ← Tionde kapitlet |
|
Tolfte kapitlet → |
Elfte Kapitlet.
Det var första söndagen i adventet. Vintern hade ovanligt tidigt börjat — böljorna hade redan utkämpat sin sista strid och stilla ödmjukat sig under Bores isiga bojor. Ingen frustande trafvare hade väl ännu fått dansa fram öfver den tunna isspegeln; men här och der syntes en liten kälke lastad med några små mjölpåsar eller bränsle helt varsamt dragas af den nedböjde gubben — vid stränderna gjorde de glada bondflickorna långa kanor och blickade, på en gång stolta och förskräckta, ut till de raska skridskofararne, hvilka, om de icke, likt Frithiof, i isen inristade sin skönas namn, dock gjorde alla möjliga ringlar och svängningar, för att behaga och förvåna de rosiga tärnorna, under det att mödrarne från land uppgåfvo höga ångestskri.
Olof, som flera gånger förgäfves varit hos den omtalade bonden för att afhemta de lofvade penningarne, hade slutligen erhållit det bestämda löftet, att Första Söndagen i Adventet få emottaga dem. Det var så mycket mera nödvändigt, som han nu från flera håll var hotad med lagsökning, och, som bonden från Bankekinds härad, hvilken nu var i församlingen, skulle Måndagen komma till Fagerö, för att utfå sin fordran.
Så väl Olof, som isynnerhet Anna, hade i början af veckan med oro blickat ut åt sjön, hvilken då, som Anna uttryckte sig: ”hvarken bar eller brast”, men hade med så mycken större glädje de sista dagarne sett, att man till Söndagen, utan all fara, kunde gå öfver den.
Det nya kyrkoåret hade ingått. — Sabbathsmorgonen var herrlig och klar — solen strålade skimrande på de rimfrostiga lunder, som omgåfvo Fagerö, och det lilla stället låg, liksom inneslutet i ett glittrande silfverskir. Det inre talade också ett slags sabbathsspråk. Stugan var beströdd med fint, hackadt granris, brasan fladdrade glad från spiseln, der den blanka kålgrytan sjudade i friska bubblor och på det, med ett slags duk öfverhöljda, bordet, låg en uppslagen bibel. Framför Annas spegel stod Olof, sysselsatt att kläda sig och Anna, så älsklig i sin enkla, men snygga söndagsdrägt, omgaf honom som en vänlig tjenstande.
Sedan hon med en grantvaga borstat hatt och rock och med sitt förkläde noga torkat de blanka knapparne i den storrosiga vesten; uppräckte hon de runda armarne, hyilka nu, befriade från solbrännan, voro nästan lika hvita som lintygsärmen, för att knyta banden på den nystärkta nattkappan och fästa den hvita halsduksrosen på sin finrakade och vackre man, under det, att den lilla, glada och blomstrande Anna sprang af och an på golfvet i lek med en kattunge, och lekte emellanåt Kurra gömma med pappa, då hon alltid instack det lilla ljuslockiga hufvudet i vecken af mammas yllekjol.
”Du gör dej så fin i dag, Olof!” sade Anna och framräckte till sin man en mörkblå vadmalsrock, med bredrandigt yllefoder.
”Ja! ja’ ska fälle vara fin i Guds hus, på en sådan högtidsdag,” svarade Olof och påsatte rocken: ”men hellest så är det inte ofta, som brudgumsrocken kommer på, för den ska, så länge ja’ lefver, vara min högtidsdrägt och derför så får ja’ lof å spara på'en.”
”Ja! men om du fick råd att köpa dig en finare rock, så nog skulle du fälle då anse den för mer, än den der, som ä’ grof, och som ha varit me’, rätt nu, i fyra år?”
”Så du talar, Anna! Nej, om jag, som rika mannen i Evangelium hade råd te gå klädd i purpur, så vurte ändå, liksom nu, min brudgumsrock min käraste och grannaste rock; den som skulle på ve alla högtider. Heller tror du att nånsin nå'n ann’, vare hur grann och fin han ville, skulle gå opp emot den, som du sjelf ha spunnit och väft, och som ja’ hade på mej när ja’ inför Guds altare va’ brudgum till en så vacker och rar brud. Herre Gud! så väl ja’ mins, när du kom stora vägen oppför, med krona i håret och di der ögona, klarare än all juvelera, som blänkte, och när du då kom fram och neg för altaret och mej — då var det, som ja’ ha stått med dej för Guds thron och ja’ trodde att ja’ skulle dö af bara salighet!!”
Olof tystnade några ögonblick, liksom för att ostörd kunna lefva om dessa stunder i sitt hjerta och äfven Anna stod försänkt i ljufva drömmar.
”Och si den här rocken hade ja’ på mej då, och derför ä’ han mej så kär, och det säger ja’ dej Anna, att om du skulle öfverlefva mej, så ska ja’ svepas i min brudgumsrock — och Anna! för det va’ ändå med den, som du vardt riktigt min, och som jag visste, att ingen, hvarken här heller i Guds rike, kan ta dej ifrån mej!” tillade Olof och slöt Anna med djup rörelse till sitt hjerta.
”Men håller du mindre åf mej nu, än du gjorde, när du första gången bar den här rocken?” frågade Anna och blickade frågande upp under de klara ömhetstårarna.
”Mindre? Herre Gud! så du talar! Nej! mer — med hvar dag — mer och ända till den sista — å då mest — för sir du Anna! ju mer en ä’ me Guds englar, ju kärare håller en dem.”
”Bim, bom! bim, bom"" ropade nu den lilla flickan, under det att den skrikande kattungen af henne fördes som en klockkäpp.
Nå, hör du Anna, att det ringer ann’-gång?” utbrast Olof förvånad, ”ja’ tror, att om inte flickan ha påmint mej, så skulle ja’ kunna ha glömt bå’ kyrka och pengar.”
Ett ögonblick derefter stod Olof med käpp och hatt färdig att lemna sitt hem.
”Ska’ du gå nu?” frågade Anna och kunde icke gömma den oro, som uppsteg i hennes hjerta.
”Ja, kära Anna!” svarade Olof uppmuntrande. ”Ser du, jag vill inte komma för sent i Guds hus.”
”Ack, om Lotta inte ha varit borta, så ha ja’ fått gå med dej åt kyrkan. Jag vet inte hur det kommer te; men ja ä’ så ängslig, och det ha ja’ varit hela morron.”
”Inte får du vara det, Anna! du, som jemt plär vara så glad och modiger. Så länge du ä’ ledsen, så nänns ja inte gå ifrån dig.”
”Olof slöt dessa ord med en lång och varm kyss och såg derefter leende på sin hustru. Anna kämpade för att öfvervinna sin smärta.
”Gå nu Olof! för nu ä’ jag glad, igen” sade hon med ett leende, som tycktes vittna att oron verkligen försvunnit.
”Ja! nu känner ja’ igen min Anna! och nu farväl! Gud vare med dig!”
Olof upplyfte den lilla i sin famn; sade ännu en gång farväl åt Anna och lemnade skyndsamt rummet. I förstugan aftorkade han en tår, som han icke sjelf visste, hvarföre han stulit sig i hans öga. — Också gick han, med raska steg förbi stugan; nickade glad och leende åt fenstret, der Anna stod med armarne slutna om den lilla, som hon upplyftat på bordet, för att ännu en gång få se ”pappa”.
”Nå, Herre Gud tröste mig! kommer inte Olof tillbaks igen!” utropade Anna, och sammanslog ångestfullt sina händer. ”Nå, då går det heller inte väl fören i dag — det är inte under, att jag inte vill annat än gråta; men inte ska han si mej ängslig, en gång te” tillade hon, och tårarne voro borta och med lugnt, om icke så gladt utseende, gick hon att möta sin man.
”Hvad har du glömt Olof?” frågade hon och öppnade stugdörren för honom.
”Min sedelbok Anna!” svarade Olof och gick att ur ett skåp framtaga den glömda sedelboken, som var af tjockt, dubbelt kalfskinn, omlindad många hvarf, med en fasthängande tretumsbred rem.
Gerna hade Anna kastat sig i Olofs armar och der utgjutit all den smärta, — alla de mörka outredda aningar, som qvalde hennes själ; men hon ville icke visa sig ”ängslig” — icke derigenom hvarken misshaga eller oroa sin man: hon bad honom blott vara försigtig och komma hem så fort han kunde det — och så lindade hon sitt ylleförkläde om barnet, tog det på armen och följde Olof till stranden.
Olof bad Anna icke vänta honom för snart, emedan han, som skulle äta middag i prostgården, och sedan gå derifrån en half mil efter pengarne, omöjligt kunde vara hemma förrän sednare på qvällen.
”Gud vare med dej!” utbrast Anna med en röst och en blick, som förrådde en djup ångest, då Olof satte foten på den klara, tillfrusna sjön.
”Ja, Gud höre dej, Anna!” svarade Olof och nickade ännu en gång åt sin kära hustru, sitt lilla barn.
Anna stod länge på stranden.
”Gå in, Anna! ljöd det nu, långt från fjerran; ty Olof hade vändt sig om och sett, att Anna ännu stod gvar på stranden,
Anna förde båda händerna för ögonen och ämnade återvända, då hon tyckte sig åter höra den kära stämman. Hon lyssnade — — och hörde, ehuru svagt: ”Gråt inte Anna! Kom ihåg att vi snart råkas igen!” Hon lyssnade ånyo — men förgäfves — — Hon ingick, med de sista orden djupt intryckta i sin själ, och ställde sig vid gafvelfönstret, der hon stod så länge, som hon kunde upptäcka den minsta skymt af Olof.
Barnet hade inslumrat i moderns famn. Hon nedlade det sakta på sängen och nedsjönk derefter, i djupa, brinnande böner. Allt hvad hon kunde ur psalmbok och bibel, var henne i detta ögonblick icke 'nog — det qvalda, bedröfvade barnet måste med egna ord nalkas fadershjertat: och der kände hon, ”att det var godt att vara”. Lugnad och styrkt uppsteg han från bönen och nu runno tårarne, som en lindringens balsam och hugsvalelsens engel lade dessa ord i hennes hjerta: ”Säll är den, som sina händer, i Guds händer sluter in.”
Dagen framskred — aftonen närmade sig — himlen mulnade och regnet började att, under en allt mera tilltagande blåst, nedfalla i stora droppar.
Anna var ännu ensam. Petter och Lotta hade tidigt på morgonen gått till Petters föräldrar, för att der fira sin förlofning och skulle icke återkomma förrän följande dagen, och ehuru Anna ännu icke borde vänta Olof, så hade hon dock redan länge gjort det, och; med hvarje ögonblick, som han dröjde, försvann något af hennes lugna sinnesstämning och morgonens skräckbilder började åter att intaga hennes själ. Barnet hade ånyo insomnat; från den nedbrunna brasan flämtade kolen allt mattare och mattare och uppflammade endast någon gång, då den häftiga vinden genom skorstenen kringblåste falaskan i lätta hvirfveldansar.
På fönstren piskade våldsamt det häftiga störtregnet; från bergskrefvorna tjöto ufvarne; från stugans tak klagade flöjeln sina jemmerliga toner, de gamla furarne brakade i vildt raseri, liksom skulle de troftsa den ljungande nordanstormen, och under allt detta, satt ugglan, denna dödens sångfågel, i en bladlös björk, tätt utanför gafvelfönstret, och ropade med den hemska entonigheten, sitt sorgliga: ”klä hvitt! klä hvitt!” Och Anna stod ensam — ensam i den öde, mörka qvällen — ensam med naturens och stormens raseri — ensam med det arma, förtviftade hjertat.
Lik en sorgens ande, vandrade hon oupphörligt mellan stugan och stranden: än lyssnade hon, med spänd väntan, än blandade hon sina hemska rop med den brusande vinden. Hon ville lemna stugan, stranden, och vandra ut åt sjön — söka och ropa och klaga, tills hon återfunnit sin Olof: men barnet? hon kunde icke lemna det; — dock, slutligen fanns ingen tanke i hennes själ mer än den älskade maken — hon måste ut, — Hon antände ett stort bloss, såg, i dess flammande sken, ännu en gång på det sofvande barnet — Olofs barn — hennes barn — och så lemnar hon — den fordom så sköna och lyckliga Anna, nu med blekt och förvirradt utseende, med förgråtna och flammande ögon och håret i vild oordning, det hem, den strand, der hon upplefvat så sköna, så saliga dagar!
Stegen voro häftiga. Kring henne sprakar det fladdrande blosset som länge stridde med den rasande stormvinden — det mattas — det slocknar, och snart står Anna i djupa mörkret, med den släckta, rykande facklan, utan att veta hvarest hon är. Likt en ursinnig framrusar hon och kallar oupphörligt på sin Olof, sin make, än med kärlekens ljufvaste stämma, än med förtviflans vilda skrik, — men ingen svarar, annat än stormen, som tjutande far öfver hennes hufvud, kring hennes brännande tinningar.
Då morgonens första härolder knappt ännu märkbart framtittade bakom nattens slöja, dundrade det med vild häftighet på förstuporten i prostgården. Prosten, som redan en timma suttit vid sitt skrifbord, och som, på det häftiga bullret, förstod, att det var något ovanligt å färde, gick genast ut att öppna porten.
Nästan på samma gång ankom prostinnan, döttrar och pigor och hela förstugan var uppfylld af menniskor.
Prosten frånsköt den stora regeln, dörren var öppnad — men den goda gubben — var nära att uppgifva ett ångestrop, vid den syn som mötte hans öga.
Framför honom stod en qvinlig varelse, med stela ögon, spridda hår, blåa och darrande läppar och på det likbleka ansigtet, syntes strimmor och fläckar af sot och blod. Den arma varelsen skälfde så, att tänderna skakade mellan de, ömsom hårdt tillslutna, ömsom vidöppna läpparne.
Hvem var den olyckliga? — Prosten visste det ej — och skulle i detta ögonblick icke vetat det, om icke den beklagansvärda liksom våldsamt samlat sina yttersta krafter och med båda händerna hårdt tryckta mot hjertat, med stark och ändå nästan ljudlös stämma frampressat: ”Olof! Olof! min make! min Olof!”
“Anna!” ropade prosten med qvalfull öfverraskning och utsträckte armarna mot den arma, som nedsjönk sanslös i hans famn.
Man inbar genast den afdånade, nedlade henne på en säng och använde alla möjliga medel, att återväcka henne till lif. Hela hennes kropp var alldeles stelnad af köld och det tycktes, som om den aldrig mera skulle uppvärmas, af det spelande blodet.
För prosten blef genast allt tydligt och han nästan önskade i sitt hjerta, att den olycklige aldrig mer skulle uppslå sitt öga, mot en verld, som, nu mera, skulle synas henne mörkare och ödsligare än en graf.
Den arma! hon återkom dock småningom till medvetande af sin smärta. Det dröjde länge, innan hon visste, hvarest hon var och huru det var. Hon blickade stelt och stirrande omkring sig.
"Nej! han är icke här — och jag lefver ännu!” utropade hon slutligen med en röst darrande af förtviflan, och sammanvred gnistrande de ännu stela händerna och i krampaktig våldsamhet höjde sig det qvalda bröstet.
Prosten lade med en fars hela ömhet hennes hufvud mot sitt bröst, han smekte henne ljuft och stilla och började småningom, att, ur kärlekens guda-språk, tala varma, tröstande ord.
Den arma lyssnade — Hennes drag klarnade — hon vred icke mera sina händer, hon sammanknäppte dem och hennes hemska förtviflan upplöste sig slutligen i en häftig och snyftande gråt: men småningom flöto tårarne mera stilla och hon kunde, med redighet, omtala för prosten den mörka aningen, den dystra qvällen och, att hon sent på afton, lemnat sitt hem för att uppsöka sin man och huru hon irrat hela natten, i det djupa mörkret, på den slippriga isen. Hon mindes, att hon slutligen fallat det beslutet, att gå till prostgården; men att hon då varit så förvirrad af mörker och qval, att hon icke vetat huru hon skulle komma dit; och att hon då troligen slagit omkull och stött tinningen, så att hon dånat, ty då hon uppvaknat hade hon hört huru blodet droppade ned öfver kindbenet — men huru hon kommit till prostgården — visste hon knappast.
“Anna! allt hopp är då icke ännu förloradt,” tröstade henne prosten. “Olof kunde ha hemkommit, sedan du lemnat Fagerö. Ni kunde ha gått om hvarandra på den stora viken, utan att veta det.”
“O min Gud! skulle det vara möjligt!” utropade hon och uppreste sig häftigt, och det uppvaknande hoppet satte rosor på kinden och strålar i ögat. Och jag vill hem! — nu skall jag gå! — Olof kanske väntar mig! — Han kan lida och längta som jag och tro — och tänka den förfärliga tanken.”
Prosten påminde henne om hennes svaghet och bad att hon ville låta draga sig på en kälke.
“Ja’ svag? nu svag? när jag går att få se min Olof!” utbrast hon med lågande blickar. — ”Ack prosten vet icke huru kär han är för mej! — Ack! med det hoppet att återse honom skulle jag kunna gå till verldens ända och aldrig känna mig trött — aldrig behöfva hvila.”
“Hos eder såg jag kärleken starkast bland alla menniskor, ofvan mullen” utbrast, med sagans jungfru, den rörde prosten och en tår darrade i hans Öga.
”Jag går med dig Anna,” sade han, men påminte henne, att hon först måste förtära något varmt och stärkande.
”Det finns inte mer än ett som värmer och stärker mig! svarade Anna, och kunde icke förmås att smaka de förfriskningar, som den goda prostinnan, de vänliga flickorna räckte henne. Hon ville knappast tillåta dem att påsätta henne en schavl.
”Jag kommer efter, med det som kan behöfvas,” hviskade prostinnan till sin man; ty den arma Anna har ingen Olof hemma — drängen är tillbakakommen och bonden har sagt, att Olof gått ifrån honom kl. 6 i går afton.
Vandringen börjades och prosten hade all möda att följa Anna, som nästan flög fram öfver isen. Han tog henne under armen för att hejda hennes fart; men förgäfves. Med en öfvernaturlig styrka drog hon honom med sig på den hala spegeln. Hon sade inte ett ord — men hela hennes varelse darrade häftigt af längtan, hopp och bäfvan och det var nästan, som hade all sorg öfvergifvit henne ett ögonblick. Hon pekade på Fagerö och sedan ilade hon fortare och med mera styrka än förut.
De hade upphunnit stranden — allt var så öde, så tomt — ingen mensklig varelse syntes och ingen vänlig rökpelare uppsteg från den hvita skorstenen.
Några steg från stranden, på sjelfva gångstigen, låg den lilla Anna likblek och stelnad — sofvande eller död — prosten visste det ej.
”Ack vårt barn! min Olofs barn" utropade den arma modern och såg med en outsäglig blick på den lilla! ”men låt henne ligga. — Hvad är barnet utan fadern?” tillade hon och ilade, som en stormvind, in i stugan,
Dörren stod öppen — ingen Olof var derinne och det för ett dygn sedan så ljusa och vänliga och varma hemmet, stod nu kallt och mörkt och öfvergifvet, som skulle förödelsens engel härjande genomgått det.
Prosten inkom med barnet i sina armar.
Anna rasade icke, ty i hennes själ fanns icke mera någon strid, både hopp och fruktan hade nedlagt vapen och vissheten, denna mörka segervinnare, stod svart och ensam, likt en likbjudare obesticklig och oöfvervinnelig, i det öfvergifna hjertat. Slaget var gilvet — djupt — förkrossande — oåterkalleligt. —
”Det är förbi!” utropade hon och det var, som hade det bristande hjertat utgjutit sin sista kraft, sitt sista andedrag i dessa enda ord. Pulsarna stannade — ögonen slötos — och det trötta hufvudet nedföll mot skuldran och hon sjönk sanslös och döende i prostens armar.
I samma ögonblick ljöd ett sataniskt och skärande hånskratt in genom den öppna dörren och då prostinnan, några minuter derefter, med en af sina döttrar, ankom till Fagerö, sågo de en stor karl, som gömde sig bakom ladugårdshusen.