Anna/Kap 12

Tolfte Kapitlet.

Vi vilje ej försöka icke en gång det ringaste utkast, för att beskrifva Annas sorg, hvar och en som följt hennes varma, djupa kärlek och hvars själ någonsin känt en frändekänsla till den, skall förstå hvad icke alla de hörbara språkets tillgångar någonsin skulle kunna förklara. Men Anna sörjde som kristen — hon visste hvar hon skulle återse den älskade, den oförgätlige.

”Gråt icke Anna! kom ihog att vi snart råkas igen!” dessa Olofs sista ord upprepade hon så ofta i sitt hjerta och såg upp mot det blåa, ljusa hemmet som, med hvarje solnedgång vinkade på närmare håll. Hon var rik i sin saknad, med sina ljufva paradisiska minnen, sitt säkra hopp och med barnet, denna leende engel med hans drag.

Anna var skön och älsklig. då hon satt, lik en tårstänkt liljeknopp på modersgrafven — skön och älsklig i sin lyckas solskensdagar; men hon var dock skönast och älskligast i sin sorg — ty sorgen är hjertats och gudsfruktans säkraste probersten: det är den, som skiljer det falska från det sanna: det är dess skä[ 133 ]rande uddar som slipa den äkta diamanten och gifver den dess fulla och ofördunklade glans.

Tvenne bekymmer oroade dock djupt Annas själ — det första — man hade, oaktadt de många försöken, icke ännu kunnat återfinna Olofs kropp. — Han skulle kanske förtäras af hafvets innevånare! — icke multna i den vigda, heliga jorden! — Denna föreställning qvalde det kärleksfulla hjertat, för hvilket äfven den älskades stoft var så dyrbart. Och ingen välsignelse hade invigt det till en lugn hvila och den höga, kära almen skulle inte sprida sin milda skugga öfver rosorna, som uppspirat från hans hjerta! — Anna aldrig, med sitt barn, kunna vandra till hans graf och säga: — ”här hvilar din far” — — Det andra — Anna måste lemna Fagerö — ack! detta kära ställe, hennes lifs ljufva paradis — hennes minnens sköna drömverld. — —

Fordringsegaren hade, som redan förut var bestämdt, måndags morgonen, några timmar efter Annas återkomst, infunnit sig för att enligt löfte återfå sina pengar; men slagen och djupt rörd, hade han inställt sin fordran och lofvat prosten, att låta den arma enkan, åtminstone öfver vintern, sörja i fred. Äfven de andra, de som mest hotat med stämning och lagsökning, hade, oaktadt riksdagsmans uppmuntringar, för en tid nedlagt vapen, men de återtogo dem sedan, liksom hvassare än förut — [ 134 ]och nu hotades och bestormades Anna på alla sidor af de många fordringsegarne. Den fordna, icke obetydliga skulden var nu tillökad med de 600 riksdaler banko, som orsakat Olofs död och som med honom gått förlorade. Det fanns ingen annan utväg, än att sälja allt hvad hon egde: men då hoppades hon, att, så vida icke gården — nu mera värd genom Olofs plöjningar och förbättringar betalades allt för litet, så skulle hon kunna till fullo betala alla; ehuru hon och hennes barn sedan väl icke egde det ringaste öfrigt. Och derpå tänkte icke Anna, Hon tackade blott Gud, att ingen kunde kalla Olof en bedragare. En hemlig önskan närde hon dock i djupet af sin själ. — Hon skulle, hos den som köpte Fagerö, tigga och bönfalla, att få bygga en liten stuga på ön: — hvar medlen dertill skulle tagas, det visste hon ej — men hon tyckte att det inte skulle vara möjligt att öfvergifva det kära stället. För prosten hade hon yppat denna tanke och han hade styrkt henne i sitt hopp och lofvat, att, så mycket han kunde, bidraga till dess förverkligande: men riksdagsman, hvars hat icke en gång minskades af Annas djupa olycka, hade, på ett obegripligt sätt, uppsnappat denna hennes hemliga önskan och hade, för att omintetgöra den, beslutat att sjelf inropa Fagerö.

Vintern hade förflutit och våren närmade sig, solen strålade åter klar från den höga him[ 135 ]meln; björkarne rodnade och under drifvans matta tårar, myste mornande de blåa sipporna. Auction var utsatt till den följande veckan och skulle söndagen från predikstolen kungöras. — De sista veckorna hade varit svåra, med uppskrifningar och täta besök af fordringsegarne och nämdemän och många hårda ord hade tillfallit den stackars enkan.

Anna hade dock, under allt detta, bibehållit ett beundransvärdt lugn — hade, så godt hon kunnat, putsat och fejat det kära, med så mycken flit, så många svettdroppar, förvärfvade husgerådet, för alt se det säljas för roflystne borgenärer. — Hon hade lördagsaftonen, med barnsligt lugn insomnat från sin aftonbön, sin Olofs minne och sina tårar — men, då hon söndagsmorgonen uppvaknade och tänkte, att det var den dagen, som Fagerö skulle liksom frånröfvas henne, då öfvergaf henne allt mod och en djup qvalfull smärta bemägtigade sig hennes själ. — Och, hon skulle stå, med det arma faderlösa barnet, husvill, förjagad från det kära hemmet — hon såg på den ännu tillfrusna sjön. — Hon tryckte den lille till det kämpande bröstet och hon hade velat bräcka det frusna taket och med barnet nedstörta i djupet, dit ner till Olofs hem. — —

Hon bad och kämpade — den mörka frestelsen var förbi — men en oändlig smärta bodde i hennes själ — det föreföll henne, som [ 136 ]skulle de, när de beröfvade henne Fagerö, äfven beröfva henne minnet af den älskade — som skulle det stanna qvar i sitt ljufva hem — och hon glömde, att dess ljufvaste, trognaste hem var — hennes hjerta!

Några bösshåll från Annas boning, vid en annan sida af ön, syntes en kappsläda, dragen af en lätt springare. Slädan stannade och ur den nedsteg en stor medelålders karl, med djerfva, eldiga ögon och långa buskiga mustascher. Han band hästen vid ett träd, helt nära stranden; undanströk de stora mustascherna och tog, med raska steg, vägen till Annas stuga.

Den vackra, bedröfvade enkan satt med barnet på sitt knä; med bibeln framför sig och drack djupa lifsdrag ur den heliga tröstekällan, i det ögonblick den resande inträdde i rummet.

Klara rosor uppsprungo på Annas kinder, vid den oväntade åsynen; men hon steg upp och helsade med ädel värdighet sin gäst, som stod några ögonblick försänkt i hennes åskådande; men snart återkom han från sin tankfullhet, besvarade hjertligt hennes helsning, satte sig och började tala om hennes ensamna, beklagansvärda belägenhet och sade, huru han behjertade hennes ställning, som icke blott förlorat en älskad man, utan äfven måste lemna ett kärt och trefligt hem.

Anna kände sig så tacksam, så rörd — och, utom prosten talade ingen sådana ord med [ 137 ]den öfvergifna! Hon satt tyst, men tårarna droppade rika och varma ned på det gungande bröstet.

Nu var majoren — ty det var han — den vänlige tröstaren, sade, att Anna misskänt honom, eller att hon åtminstone nu skulle göra det, om hon ett enda ögonblick kunde illa uttyda hans deltagande för henne. Han lofvade att inropa, så väl gård, som husgeråd och kreatur och att Anna skulle i ostörd ro få bo qvar i det kära hemmet.

”Gud! — nej? Det är väl inte möjligt?” utropade Anna, och tåren flydde ur ögat. ”Nej! nej! så kan det inte vara!”

”Jo, Anna! så kan, så måste det vara!”

”Och ja’ — hvarmed skulle ja’ ersätta så mycken godhet? ja’ arma stackare!”

”Dermed att du är lycklig, Anna! jag begär icke en annan ersättning.”

”Ack, Gud! de ä frökens ande, som nu talar i majorens hjerta!” utbrast Anna och föll på knä och tryckte hans händer, under den djupaste rörelse, till sina läppar, till sitt hjerta.

”Stå upp Anna! du kan få en annan plats, än vid mina fötter — du kan; om du vill, få en plats vid mitt hjerta.”

Anna reste sig häftigt — villan var skingrad.

Majoren märkte Annas tankar.

[ 138 ]”Anna! mig kostar det ingenting att upphöja dig till min hustru. Hvad gör det, att du är född i kojan — din skönhet gör dig värdig mitt namn och min förmögenhet” — sade han och ville fatta Annas hand.

”Herr Major!” utbrast Anna och den ohelgade sorgen, den sårade makan talade ur ögat och från hela den ädla gestalten, ”tala inte sådana ord! ja’ ä’ född i kojan, ja’ vill dö i den och både ja’ och mitt barn, må svälta och frysa ihjäl, men ja vill, utan te rodna, en gång, möta Gud och min make. Synden bedrog inte så många, om den inte te’ börja me’ lyste som dygd; men den enfaldige kan ibland, genom Guds nåd, skilja på godt å ondt och med Joseph utropa: ”Hvi skulle jag så mycket ondt göra och synda emot min Gud?”

Majoren stod slagen. Han förnyade väl sina löften, men den modige krigarn stod dock nästan vapenlös. Anna hade besegrat honom med dessa dygdens och oskuldens vapen, i hvars klarhet sjelfva himlen speglar sig och hvilka genomtränga ända till djupet af hjertat.

”Nu kommer Petter och Lotta från kyrkan mamma!” utropade den lilla flickan.

Majoren reste sig hastigt.

”Farväl Anna!” sade han, icke utan djup och synbar rörelse. ”Du är stor och rik i din fattigdom. Du borde kunna omvända sjelfva djeflarna till englar. Jag drar kanske snart ut [ 139 ]i kriget, men innan dess skall jag visa dig, att jag vet värdera oskuld och dygd.”

Han tryckte hjertligt hennes hand, gaf en blank silfverriksdaler åt barnet och försvann hastigt ur stugan.

På eftermiddagen klädde Anna sig i sin enkla, men snygga sorgdrägt, för att gå till prostgården. Hon ville tala med prosten, ty med alla sina böner, all sin sträfvan, kunde hon dock icke öfvervinna den oro, som qvalde hennes själ och hvilken, sedan Lottas noga relaterande af auctionskungörelsen, nästan stigit till en slags förtviflan. Den gode guden hade så mången gång tröstat och lugnat henne. Hon ville äfven i dag, vid hans hjerta, emottaga de hugsvalande läkemedlen; ehuru hon i dag — för första gången — nästan betviflade dess kraft.

I prostgården var främmande, Anna fick, innan hon ditlkommit, höra det. Hon gick derföre först på kyrkogården, der hon satte sig och, liksom fordom, talade med den moderliga anden.

Hon såg upp mot almen, under hvilken hon satt. En fågel var sysselsatt att i den bygga sitt bo. Anna satt tyst och alla barndomens och kärlekens och saknadens minnen vaknade i hennes själ; men alla voro de sorgsna, tårögda.

[ 140 ]”Ach, om bara Olof låge här!” suckade hon och såg på det ställe der Olof sjelf utsedt Annas och sin egen graf, och bad så innerligt den bönen, hon så ofta bedt, att hon skulle återfinna det älskade stoftet och få nedlägga det till hvila på kyrkogården mellan de båda kullarne, hennes mors och Elsas graf.

Anna hade alldeles försjunkit i tankar och böner, då, liksom en ond ande, stigen ur jorden, riksdagsman, i den mest hotande och vredgade gestalt, stod framför den förskräckta.

Hon ville fly, men riksdagsman tog henne hårdt i armen. ”Gud beskydda mig!” utropade hon och, nästan död af fasa, nedsjönk hon framför den fruktade.

”Känner du mig? känner du Folke Jönson? känner du Olofs far? — och har du ännu förstått hvad min hämnd och min förbannelse vill säga?” började riksdagsman och en sällsam och ryslig blandning af vrede och skadeglädje ljungade i hans öga. ”Du var född tiggerska; men du blygdes icke, att kasta dina orena ögon på min son. Du hade den ondes anhang till hjelp, derför förledde du honom att bli olydig mot sin far — trotsa hans förbannelser och göra tiggerskan till sin hustru; men hvad har du nu för alla dina anslag, dina djefvulskonster, när han ligger på sjöbotten och allt hvad han olofligt försnillade från sin far, går under klubban och du får ta ungen på ar[ 141 ]men och dra land och rike igenom, som landsstrykerska? Ser du, du skulle ändå sluta som du började och nu ska det smaka skönt att som svina gräfva en grop på grafvarne och der sofva med ditt yngel. Se då bort till den der stora röa byggningen derbörta, der Folke Jönson ligger på sina mjuka dunbolstrar och kom ihog, att förbannelse ha kommit från honom, för att du röfvade bort hans son och drog honom ner i din gemena uselhet, och kom ihog att hans förbannelser följer dig och din afföda i evighet. Ja! förbann… bann… bann…

Riksdagsman hade under allt mer och mer tilltagande vrede uttalat dessa ord. Han stammade och darrade våldsamt skakad af ilskans magter, och man skulle kunnat säga att den hade afgrundsljud. De sista orden nästan sprutade fram under ett fradgande etter, men oaktadt all ansträngning, kunde han icke fullborda det rysliga ordet. Ett oredigt sorlande ljud var allt hvad som framträngde ur det af infernaliska ångor sjudande bröstet. Hans anletsdrag förvredos; ögonen liksom utkröpo ur sina gropar: läpparne svällde under rysliga förvridningar och hela det vanställda ansigtet öfverdrogs af en blågul färg och, under de rysligaste skrik, nedföll han framstupa på grafven.

Anna var redan försvunnen. Hon hade, innan riksdagsman nedfallit, samlat alla sina krafter för att fly undan alla de förbannelser, [ 142 ]som hon tyckt, lika onda andar, jaga hennes steg.

Nästan oredig och stel af fasa ankom hon till prostgården, der hon efter några ögonblicks återhemtande, kunde omtala hvad som händt — Prosten skickade genast till kyrkogården, för att bistå den gudlöse och sjelf gjorde han allt, att lugna och hugsvala den; af så många sönderslitande känslor, nästan tillintetgjorda Anna.

Det lyckades honom småningom — den arma insög hans ord, likt lifsdroppar och allsmägtigt ingjötos med dem frid och mod åter i hennes själ.

”Hafva vi godt emottagit af Herran vår Gud — hvi skulle vi ock icke äfven emottaga det onda?” utropade hon slutligen med Hjob, och hon stod, i detta ögonblick, på en gång så ödmjuk och så hög, i sin varma tro, sin kristliga öfverlåtande förtröstan, och på det sköna strålande anletet stod, liksom med himlaskrift, detta den barnsliga kärlekens skönaste lifsspråk: ”Fader, ske din vilje!”

Emot aftonen återvände hon hem, sedan prosten lofvat, att hos henne tillbringa hela auctionsdagen. Prosten ville, att en af drängarne skulle åtfölja henne öfver sjön; men det ville icke Anna. Hon ville ensam, med sina tankar vandra öfver det isiga tak, som gömde det kära stoftet.

Med långsamma, men så lätta steg, som [ 143 ]skulle hon frukta att med sin fot trampa den älskade, framsväfvade hon öfver viken. Hela dagen hade varit stormig och mulen, men aftonen var lugn och klar — solen nedgick strålande i vesterlandet och bakom de höga, mörka grantopparne syntes den ännu bleka fullmånen.

Anna gick tyst och liksom ordnade och sammanband de bleka blommorna i hennes hjertas minneskrans. I många af hennes lifs tilldragelser såg hon mörka förebud, dystra aningar — hvilka hon nu först förstod. Hon tänkte på Olofs motvilja för det sköna hemmet, derföre att det låg på en ö. Hon tänkte på den djupa rörelse hon erfarit då hon såg det jagade dufvoparet och såg den ena nedfalla i vågorna och den andra sitta ensam och klagande i den suckande aspen. Nu förstod hon den mörka profetian — och den förskräckelse, som då intagit hennes själ. Ifrån dessa minnen ging0 tankarne ännu längre tillbaka — hon tänkte på Olofs tidiga och trogna kärlek, på alla de prof han gifvit henne derpå, på brefvet som han skrifvit, då han fruktade, att hon icke var honom trogen — icke mera älskade honom. Hon uppläste det ord för ord; ty dess innehåll var troget inneslutet i hennes hjerta, och då hon kom till det ställe, der han säger, att hans kärlek äfven ur hafvets djup skulle hinna henne, då droppade varma tårar ur hennes öga; [ 144 ]hon såg på de frusna vågorna, hon hade velat bryta det hårda fängslet. Ack! hon tyckte, att då skulle hennes Olofs röst hunnit hennes öra — att hans kärlek då älven ur hafvet, skulle egt magt att uppenbara sig.

Hennes öga spejade omkring, hon ville se vågorna lösta — och nu tyckte hon sig upptäcka på högra sidan en klar mörk rand, vid stranden. Hon gick närmare, drifven af en oemotståndlig längtan. Hon hade sett rätt; det var verkligen landlöst.

Hon kom närmare den smala, men klara randen, i hvilken aftonrodnans guldmalm speglade sig. Anna gick med klappande hjerta och så skyndsamma steg, som skulle hon gått till sin makes möte — men nu — hvad är det som hon ser? På en påle, som på en gång omgafs af is och vatten, ty han stod, som ett skiljoband mellan begge, syntes något mörkt hängande. Anna gick närmare, böjde sig ned och fattade det med darrande hand; men det satt så hårdt på en stor spik, som var fastsatt i pålen, att hon med möda kunde lösrycka det. Slutligen lyckades det och nu håller Anna ett stycke af en afsliten rock i sina händer.

"O, min Gud! det är ju Olofs rock — hans brudgumsrock — hans dödsrock!” utropade hon och tryckte, bestormad af de djupaste känslor, det våta rockskörtet till sina läppar, till sitt [ 145 ]hjerta. — “O! visste jag det icke?” sade han icke sannt, att hans kärlek skulle ur sjelfva hafvets djup hinna hans Anna?”

Hon nedkastade sig vid pålen, utan att tänka på, att isen der lätt kunde brista. Hon lindade om den sina armar, lade sina läppar ner mot vågen och ropade med kärlekens förtviflan — med trons säkerhet, det älskade namnet, och lyssnade, liksom väntade hon ett svar ur det klara djupet.

Snart återkom hon dock till tanke på det omöjliga i hennes väntan. Hon uppreste sig. “Han skickade mig ju denna, som en helsning från hans kärlek,” utbrast hon och gömde hela det sköna tårstänkta anletet i det kalla, våta, men ändå så kära budet från hennes Olof. Hon kände något hårdt. Det var något instucket i den ännu fasthängande bröstfickan. — Annas hand undersöker bäfvande — ”Olofs sedelbok!” utropar hon darrande. — Hon uppvecklar den breda läderremmen — och inom den ligga i den tjocka skinnfickan, oskadde, de penningar, för hvilka han offrat sitt lif, jemte den lapp på hvilken stod skrifvet! ”tro din Anna!” detta enda kära bref, som Olof emottagit från den älskade.

Stum och öfverväldigad af allt hvad ett menskligt hjerta kan känna, nedsjönk Anna på knä. — Hon sammanknäppte sina händer, mel[ 146 ]lan hvilka hon inneslöt denna underbara räddning från djupet, eller snarare från himlen. Varma ljufva tårar neddroppade ur hennes öga och hela hennes varelse upplöste sig i kärlek och tacksägelser.. Hon låg der stilla — ordlös — men hennes själ talade rika, djupa ord med fadershjertat ofvan molnen, med den älskade anden, som det utsett att framföra kärleksbudet — att, som hon sjelf sade, ännu ur hafvet omgifva henne med sin kärlek.

Fullmånen skimrade kring den knäböjda, som liknade en af dessa Raphaelska englar, hvilka vilja gömma sitt anlete för den himmelska klarheten, men på hvilka dess heliga och ljusa strålar återfalla liksom förklarande.

Tviflare! vill du ännu förneka fadershanden — den trogna skyddande vårdaren öfver de goda barnen? och känner du icke, sedan du genomläst den enkla teckningen af denna sanna verkliga händelse, med helig bäfvan, att det finnes något som heter —: ”Guds finger?” — Öfverskåda din flydda lefnad och du skall oräkneliga gånger under den, uti de händelser der du endast sett dig sjelf, denna guldkalf kring hvilken du dansar dig yr, nu upptäcka fadershanden — försynen. — Och du, som likt Anna, med hela din, själ hvilar vid denna sköna, tröstande visshet: — se här ännu en underpant på din saliga tro. — Icke alltid så underbart uppenbarar sig fadershanden — men [ 147 ]du ser den dock i allt — du ser den äfven i det minsta och hvad andra kalla slumpberäkning — öde — det kallar du, med tacksamt och barnsligt troende hjerta — Guds försyn.

Och nu hafva vi intet mer att tillägga, än att Olofs kropp återfanns en vecka efter den sällsamma händelsen och blef, till Annas innerliga glädje, begrafven på det ställe han sjelf utvalt under almen, emellan de båda kära grafvarna. Auction blef inställd — Anna fick behålla sitt Fagerö, der frid och välsignelse likt hulda englar, alltid omgåfvo henne, och der hon i tro och bön och varm kärlek uppfostrade sitt enda barn, sin, Olof allt mer och mer lika, Anna.

Mången försökte väl att vinna den unga och vackra enkan; men ingen kunde förmå henne, att ingå en annan förbindelse. Hon tillhörde i lif och död sin Olof och längtade stilla efter återseendets stund. Man skulle kunna säga, att hon endast lefde för himlen och just derigenom gagnade hon jorden; ty hon visade mången genom sin tro och gudsfruktan den väg, som säkrast leder dit.

Prosten lefde länge, älskad och aktad af hvarje rättsinnig menniska, och hans sista embetsförrättning var, att, inför altaret, nedkalla himlens välsignelse öfver Annas dotter, den nit[ 148 ]tonåriga bruden, hvars brudgum var en ung, välkänd bonde, inom församlingen. Majoren drog ut i kriget, der en kula snart slutade hans lefnad: men, bland hans papper, fanns ett slags testamente eller en disposition, till förmån för Anna.

Och riksdagsman? — — — Hans sista ord var den afbrutna förbannelsen öfver Anna. Han öfverfölls då af ett häftigt slaganfall, som för alltid beröfvade honom tungans bruk. Det var, som hade förbannelsen hämnande återfallit på honom. Han framsläpade sorgliga och glädjelösa dagar, älskad af ingen — beklagad af få — men hatad af många — och han, den stolta och mäktige Folke Jönsson, måste, till råga på eländet, upplefva fattigdomens förödmjukelser; — måste se sig nödsakad att lemna “herrgården” och slutligen nedböja sitt gråa trotsiga hufvud under ett lågt torftak. Magistern hade genom sitt gudlösa och utsväfvande lefnadssätt mycket bidragit att förstöra den verkligt stora förmögenheten, och slutligen slutade denne ovärdige son sitt lif på ett rysligt sätt, i ett öfverlastadt och fullkomligt oredigt tillstånd. Riksdagsman stod nu ensam — utan barn — mållös och fattig. Guds hämnande hand hade kommit öfver honom — men ingen kunde ändå hos honom upptäcka ånger och samvetsqval och för ingen visade han sin smärta. Han syntes stolt, han visste att han hvarken [ 149 ]egde, eller hade förtjent andras medlidande: En enda behjertade dock hans sorgliga belägenhet och vårdade den öfvergifne, under hans sista sjukdom och tillslöt de matta ögonen — och hviskade fridens och försoningens ord till den döende; och gäldade förbannelsen med välsignelser, och denna enda var — Anna.