Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 16

←  En storm i ett vattenglas

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen En tebjudning och dess följder

Ett nytt intresse  →

XVI.
EN TEBJUDNING OCH DESS FÖLJDER.

Oktober var en härlig månad vid Grönkulla. Björkarna nere i dalsänkan blevo guldgula som solskenet självt, och lönnarna bakom fruktträdgården skiftade i grannaste purpur; de vilda körsbärsträden längs avtagsvägen klädde sig i de vackraste toner av mörkrött och bronsgrönt, medan frisk, ny grönska täckte ängar och fält.

Anne fråssade i färgglädjen runt omkring henne.

— O, Marilla, utbrast hon en lördags morgon, i det hon kom indansande med famnen full av praktfulla grenar; vad jag är glad åt, att jag lever i en värld, där det finns oktober! Tänk, om man från september skulle ta ett skutt rakt in i november, det vore ju rysligt! Titta på de här lönngrenarna! Ä’ di inte så vackra, så det riktigt ryser i en? … Nu ska jag klä mitt rum med dem.

— Skräp kallar jag dem, sade Marilla, vilkens skönhetssinne ej var i nämnvärd grad utvecklat. — Du drar in alldeles för mycket skrymmande saker från skog och mark i ditt rum, Anne. Sovrum är det meningen man ska sova i.

— Ja visst — och drömma, Marilla. Men man drömmer mycket lättare i ett rum, där det finns vackra saker. De här grenarna ska jag sätta i den blå muggen och ställa dem på mitt bord.

— Gå bara inte och strö blad efter dig i hela trappan! Jag ska på ett möte i Skyddsföreningen i Carmody i afton, Anne, och jag är nog inte hemma, förrän det blivit mörkt. Du får duka fram kvällsvard åt Matthew och Jerry, och kom ihåg, att du inte glömmer att lägga te i kannan, innan du häller på det kokande vattnet, som du gjorde härom sistens.

— Ja, det var rysligt, att jag kunde glömma det, sade Anne i urskuldande ton. — Men det var just samma kväll, som jag försökte hitta på ett namn åt Violernas dal, och det hindrade mig från att tänka på annat. Matthew var så förskräckligt snäll. Han bannades inte alls. Han la’ själv på te och sa’, att jag behövde visst inte koka upp nytt vatten … Jag berättade en vacker fésaga för honom, medan det stod och drog, och han tyckte inte det var långsamt alls att vänta. Det var en ovanligt vacker fésaga, Marilla. Jag hade glömt slutet på den, så att jag gjorde ihop ett slut själv, och Matthew sa’, att han märkte inte alls, var skarven var.

— Matthew skulle tycka det vara alldeles i sin ordning, om du hittade på att stiga upp och begära middag mitt i natten. Men ha nu tankarna med dig, är du snäll! Och — ja, jag vet verkligen inte, om jag gör rätt, du blir väl ännu mera yr i mössan än vanligt — men du kunde ju få bjuda Diana att komma hit över till dig i eftermiddag för att leka och dricka te med dig.

— O, Marilla! — Anne knäppte ihop händerna. — Så gränslöst roligt! Tänk, att ni ändå kunnat läsa mina tankar, så att ni har förstått, hur jag har längtat efter just det … Hon kommer och dricker te hos mig — precis som stort folk! Jag ska visst inte glömma att lägga på teblad, när jag har främmande … Säg, Marilla, får jag ta servisen med rosenknopparna?

— Är du spritt tokig? Servisen med rosenknopparna! Nej, tack så mycket! Den vet du väl att jag aldrig använder annat än när pastorn eller Skyddsföreningen är här. Det duger allt med de gamla bruna kopparna åt er. Men du kan få slå upp den lilla gula burken med körsbärssylt. Det är visst bäst att använda den — jag tror den börjar jäsa … Så får du skära litet sockerkaka och lägga upp några pepparkakor och äss.

— Jag ser precis för mig, hur jag sätter mig ned vid bordsändan och serverar teet, sade Anne och blundade av förtjusning. — Och så frågar jag Diana, om hon tar grädde i teet … Det vet jag, att hon gör, men jag låtsas ändå inte ha reda på det. Och så trugar jag henne att ta en bit sockerkaka till och litet mera sylt på assietten … O, Marilla, vad det känns underbart att tänka på det! Får jag ta henne in med i gästrummet och låta henne lägga av sig hatten där, när hon kommer? Och får jag bjuda henne in i förmaket?

— Åh nej, det behövs inte … Vardagsrummet duger nog åt dig och ditt främmande. Men det står en flaska halvfull med hallonsaft, som blev över från Religiösa klubbens sammanträde här i förra veckan. Den står på andra hyllan i väggskåpet i vardagsrummet, och den kunna du och Diana få ta er litet utav, om ni vilja, och ett par spritskransar ska jag lägga fram åt er att äta till på eftermiddagen, för jag skulle tro, att Matthew kommer sent hem till kvällsvarden, eftersom han kör potatis till fartyget.

Anne flög ned till dalsänkan, förbi Skogsnymfens källa och uppför den barrdoftande stigen till Tallbacken för att bjuda Diana komma och dricka te.

Följaktligen, strax efter det Marilla åkt bort till Carmody, infann sig Diana, iförd sin söndagsklänning och med just den minen, som man bör ha, när man är bjuden bort på te. Annars brukade hon springa in i köket utan att bulta, men nu knackade hon helt nätt på stora förstugudörren. Och sedan Anne, som även hon bytt om klänning, helt artigt öppnat dörren, togo de båda små flickorna varann i hand så allvarligt och belevat, som om de aldrig råkats förut. Denna onaturligt högtidliga stämning höll i sig, medan Diana fördes upp på östra gavelrummet för att lägga av sig hatten och medan de i tio minuter sutto och konverserade på stolarna nere i vardagsrummet, med tårna väl utåtvända.

— Hur står det till med din mamma? frågade Anne artigt — alldeles som om hon ej samma morgon sett fru Barry i högtidlig välmåga och vid det bästa humör plocka ned äpplen.

— Tack, hon mår mycket bra. Herr Cuthbert är väl upptagen med att köra potatis åt »Lily Sands» nu på eftermiddagen? sade Diana, som för några timmar sedan råkat skjutsen på landsvägen och fått åka med ett stycke.

— Jaha, det är han. Vår potatisskörd är mycket vacker i år. Jag hoppas också din pappa fått vacker potatis?

— Jo då, tack ska du ha. Ha ni plockat ned många av era äpplen ännu?

— Åh, förfärligt många, sade Anne, glömde sin värdighet och skuttade upp som en kattunge. — Låt oss gå ned i trädgården och plocka litet röda kalviller, Diana; Marilla har sagt, att vi få alla dem, som sitta kvar på trädet. Marilla har mycket gott hjärta. Hon sa’ vi skulle få sockerkaka och körsbärssylt. Men det är inte fint att tala om för sitt främmande, vad man ämnar bjuda på, så därför säger jag heller inte vad hon sa’ vi skulle få att dricka. Du får bara veta, att det börjar med s och slutar med t och har a mitt uti sig och en mycket vacker röd färg. Jag tycker om att dricka det som är vackert rött — gör inte du det? Sådant smakar dubbelt så bra som någon annan färg.

Fruktträdgården med sina av äpplen och päron nedtyngda grenar var en så härlig vistelseort, att de små flickorna stannade kvar där mest hela eftermiddagen. De slogo sig ned i en gräsbevuxen vrå, där frosten ännu skonat grönskan och det ljumma höstsolskenet dröjde kvar, och här mumsade de friskt på äpplen och pratade av alla krafter.

Diana hade mycket att berätta för Anne om hur det var i skolan. Hon var tvungen att sitta med Gertie Pye, och det var hon så förargad över — Gertie lät sin griffel »skrika» på tavlan, och det var så det isade en i hela kroppen … Ruby Gillis hade trollat bort alla sina vårtor (jo du, riktigt sant!) med en undergörande kiselsten, som hon fått av gamla Mary Joe. Man skulle gnida vårtorna med stenen och se’n kasta bort den över sin vänstra axel en kväll, när det var nymåne, så försvunno vårtorna tvärt …

Charlie Sloanes namn stod skrivet på väggen i förstugan tillsamman med Emily Whites, och Emily var så arg … Sam Boulter hade gjort en gubbe åt herr Phillips i klassen, och herr Phillips gav honom en örfil, och Sams pappa kom till skolan och sa: understå sig bara att röra vid något av mina barn igen … Och Mattie Andrews hade en ny röd luva och en blå hjärtvärmare med tofsar och gick omkring och kråmade sig, så man kunde bli alldeles sjuk … Och Lizzie Wright talte inte till Mamie Wilson, för Mamie Wilsons stora syster hade trängt ut Lizzie Wrights stora syster hos den herrn som slog för henne … Och alla saknade Anne så och önskade, att hon måtte komma till skolan igen, och Gilbert Blythe —

Men Anne ville ej höra talas om Gilbert Blythe. Hon hoppade upp från sin grästuva och sade, att nu måste de gå in och smaka på hallonsaften.

Anne tittade på andra hyllan i väggskåpet i vardagsrummet, men där fanns ingen flaska med saft. När hon letade noggrannare, hittade hon flaskan på den allra översta hyllan. Hon satte den på en bricka på bordet och tog fram ett stort glas.

— Var nu så god och förse dig, Diana, sade hon artigt. — Jag tror inte jag bryr mig om att ta något just nu — jag orkar inte någonting efter de många äpplena ute i trädgården.

Diana hällde upp ett stort glas åt sig, tittade beundrande på den klara röda färgen och började sedan belåtet smutta på drycken.

— Det här var en väldigt god hallonsaft, Anne, sade hon. — Aldrig visste jag hallonsaft kunde smaka så bra.

— Det var trevligt du tycker om den. Ta så mycket du vill ha. Jag kilar ut ett tag och ser om elden i köksspisen. Man har rysligt mycket om sig, när man förestår ett hushåll, ska jag säga dig …

När Anne åter kom in från köket, satt Diana och drack sitt andra glas saft, och när Anne efter en stund ånyo »persvaderade» henne, lät hon ej bedja sig många gånger, innan hon hällde upp ett tredje glas åt sig. Glasen voro ordentligt tilltagna, och hallonsaften var verkligen utmärkt god.

— Den go’aste jag nånsin har druckit, sade Diana. — Den är då bra mycket bättre än fru Lyndes, fastän hon skryter så mycket med sin. Den smakar inte ett dugg lik hennes.

— Det kan jag väl tänka mig, att Marillas saft är godare än fru Lyndes, sade Anne med mycken övertygelse. — Marilla är en vådlig matgumma, må du tro. Nu försöker hon lära mig att laga mat, men det blir visst rätt mödosamt för henne, är jag rädd. Man är så bunden, när man ska laga mat, man måste noga gå efter reglerna i kokboken, och jag tycker bäst om att få fantisera på egen hand … Sista gången jag gjorde en pudding, glömde jag att lägga i mjöl. Men det var för att jag höll på med att dikta den allra vackraste historia om dig och mig, Diana.

Det var som så, att du låg förfärligt illa sjuk i smittkoppor, och alla övergåvo dig, men jag var inte rädd, utan tordes gå till dig i ditt sjukrum och skötte dig, så att du kvicknade till liv igen. Men se’n fick jag själv smittkoppor och dog och blev begraven under popplarna på kyrkogården, och du planterade en rosenbuske på min grav och vattnade den med dina tårar, och aldrig, aldrig glömde du din ungdomsvän, som offrade sitt liv för dig … O, det var så rörande och vackert, Diana! Tårarna runno utför mina kinder, medan jag rörde sockret och äggulorna till puddingen. Men jag glömde mjölet, och puddingen blev litet konstig. Mjöl är en viktig sak i puddingar, må du tro. Marilla blev så förtretad, och det undrar jag visst inte på. Hon har ett fasligt schå med mig.

Vet du, det var ett gränslöst spektakel med vaniljsåsen i förra veckan … Vi hade äppelkaka till middag på tisdagen, och halva kakan var kvar och rätt mycket sås i såsskålen. Marilla sa’, att det skulle räcka till en middag till och bad mig sätta den på skafferihyllan och täcka över den. Jag ämnade naturligtvis täcka över den så mycket som täckas kunde, Diana, men medan jag bar skålen, så låtsade jag, att jag var en nunna — en katolsk nunna, som tog slöjan för att i klostrets avskildhet begrava sitt krossade hjärta — och så glömde jag rakt bort vaniljsåsen.

Nästa morgon kom jag ihåg mig och sprang till skafferiet. Diana, tänk dig, om du kan, min ohyggliga fasa, när jag hittade en mus, en liten grå mus, som dränkt sig i puddingsåsen! … Jag tog upp den med en sked och slängde den över staketet, och se’n diskade jag skeden i tre vatten. Marilla var ute och mjölkade, och det var min mening att fråga henne, om grisarna skulle få vaniljsåsen, men när hon kom in, så lekte jag för mig själv, att jag var frostens ande, som om hösten svävade genom skogarna och gjorde träden röda eller gula, vilketdera de själv önskade, så jag glömde alldeles bort vaniljsåsen, och Marilla skickade mig ut att plocka äpplen.

Se’n samma dag så kom herr och fru Ross från Spencervale och hälsade på. Det är rysligt gentilt folk, i synnerhet frun. När Marilla ropade mig in till middagen, var allting färdigt, och de sutto redan till bords. Jag försökte vara så artig och fin till mitt väsen som möjligt, för jag ville visa fru Ross, att sällskapsvett kan man ha, om man också inte ser någonting ut … Jaha, allting gick utmärkt, ända tills jag såg Marilla komma bärande med äppelkakan i ena handen och skålen med vaniljsåsen, uppvärmd, i den andra … Diana, det var ett fruktansvärt ögonblick. Alltihop stod plötsligt för mig igen, så jag reste mig upp från min plats och ropade: »Marilla, den vaniljsåsen duger inte! En mus har drunknat i den, fast jag har glömt att tala om’et.»

O, Diana, den gräsliga stunden glömmer jag aldrig, om jag så bleve hundra år gammal. Fru Ross bara tittade på mig, och jag trodde jag skulle sjunka genom golvet, så skämdes jag. Hon har allting så utmärkt och fullkomligt själv, och vad skulle hon tänka om oss? Marilla blev röd som en pion, men sa’ ingenting — då. Hon bar ut kakan och såsen och kom med mandelformar och smultronsylt i stället. Hon till och med bjöd mig, men jag kunde inte få ned en enda bit. Det var ju som glödande kol på mitt arma huvud. Men se’n herrskapet Ross farit sin väg, grälade hon rysligt på mig. Kors, Diana, hur är det fatt med dig?

Diana hade rest sig på mycket ostadiga ben. Därefter satte hon sig åter ned och förde händerna mot huvudet.

— Jag — jag mår så fasligt illa, sade hon med grötig röst. — Jag — jag måste allt gå hem genast.

— O, hur kan du tänka dig, att du skulle få gå hem utan något te, utbrast Anne helt bedrövad. — Det ska jag laga i ordning i ett huj — jag går och sätter på vatten nu medsamma.

— Jag är tvungen att gå hem, sade Diana slött, men i mycket bestämd ton.

— Litet mat får du lov att ha, bönföll Anne. — Får jag ge dig en bit sockerkaka och en smula av körsbärssyltet? Lägg dig på soffan en liten stund, så blir du nog bättre. Var har du ont?

— Jag är tvungen att gå hem, sade Diana, och det var allt, som hon kunde förmås att säga.

Förgäves bad och bönföll Anne.

— Aldrig har jag hört talas om, att främmande går sin väg utan att dricka te, klagade hon. — O, Diana, tror du det kan vara möjligt, att du verkligen får smittkopporna? Om det är det, så ska jag följa med dig och sköta dig, det kan du lita på. Jag ska aldrig överge dig. Om du ändå ville stanna kvar och dricka te! Var sitter det onda nånstans?

— Jag är så fasligt yr i huvudet, sade Diana. — Och så kväljer det mig.

Hon gick verkligen med mycket ostadiga rörelser. Med besvikenhetens tårar i sina ögon hämtade Anne Dianas hatt och följde henne så långt som till hennes eget gårdsstaket. Sedan grät hon hela vägen hem till Grönkulla, där hon sorgset satte resten av hallonsaften in i väggskåpet och gjorde i ordning teet åt Matthew och Jerry. Men allt det nöje, som hon bespetsat sig på i samband därmed, var borta.

Den följande dagen var en söndag, och som regnet öste ned i floder från morgonen till kvällen, var Anne ej med sin fot utom Grönkulla. På måndagens eftermiddag skickade Marilla henne ned till fru Lynde i ett ärende. Efter en helt kort stund kom Anne rusande tillbaka uppför avtagsvägen, med tårarna strömmande utför kinderna. Hon störtade in i köket och kastade sig i full förtvivlan på soffan.

— Vad är det nu, som är på tok, kära Anne? frågade Marilla, undrande och ledsen. — Jag hoppas du inte varit näsvis mot fru Lynde igen?

Intet svar utom ytterligare tårar och ännu häftigare snyftningar.

— Anne, när jag gör dig en fråga, så vill jag ha svar. Sätt dig upp som en ordentlig människa och säg mig, vad det är du gråter för.

Anne satte sig upp, en bild av tröstlös smärta.

— Fru Lynde var uppe för att hälsa på hos fru Barry i dag, och fru Barry var så förfärligt ond, kved hon. Hon säger, att jag drack Diana full i lördags, så att när hon kom hem, så bar hon sig så illa åt … Och hon säger, att jag måste vara en i grund fördärvad och elak flicka, och aldrig, aldrig mera låter hon Diana få leka med mig. Åh, Marilla, jag är så ledsen, så jag tror jag går åt …

Marilla stirrade, i högsta grad förbluffad.

— Druckit Diana full? sade hon, när hon återfick bruket av sin röst. — Anne, är du eller fru Barry vriden? Vad i alla dar bjöd du henne på?

— Aldrig ett dugg mer än hallonsaft, snyftade Anne. — Inte trodde jag man kunde bli full av hallonsaft, Marilla, — inte ens om man drucke tre stora glas fulla, som Diana gjorde. O, det låter så rysligt — jag kommer att tänka på fru Thomas ruskiga man … Men aldrig var det min mening att ställa till någonting sådant.

— Full! Vad är det människan pratar? sade Marilla och gick raka vägen till väggskåpet i vardagsrummet.

Där på hyllan stod mycket riktigt en butelj — vilken hon genast igenkände som innehållande en rest av hennes tre år gamla hemgjorda vinbärsvin, för vilket hon var ryktbar i Avonlea, ehuru visst folk med strängare åskådningssätt, däribland fru Barry, starkt ogillade det. Och i samma sekund erinrade sig Marilla, att hon satt buteljen med hallonsaft ned i källaren i stället för in i skåpet, som hon sagt till Anne.

Hon återvände till köket med vinbuteljen i handen. Hon hade, trots allt, svårt att hålla sig för skratt.

— Anne, du har sannerligen en märkvärdig förmåga att råka illa ut! Du gick och gav Diana vinbärsvin i stället för hallonsaft. Kände du inte skillnaden själv?

— Jag smakade det aldrig, sade Anne, jag var så mätt efter äpplena … Jag tänkte det var saften. Och jag ville visa mig riktigt … schangtil — så jag bjöd henne att ta om och ta om. Rätt vad det var, så begynte hon må så illa och måste gå hem. Fru Barry sa’ till fru Lynde, att hon var full som — som en kaja … Hon bara skrattade fjolligt, när hennes mamma frågade, vad som var med henne, och så gick hon och lade sig och sov i många timmar. Hennes mamma kände på hennes andedräkt, att hon druckit sprit … Och hela dan i går hade hon sådan ryslig huvudvärk. Fru Barry är så ond, och så har hon alldeles bestämt för sig, att jag gjorde det med flit.

— Jag tycker hon borde ge sin egen fröken en skrapa för att hon var så glupsk och drack tre glas av vad det nu månde vara, sade Marilla kort. — Av tre sådana där stora glas skulle hon ha fått kväljningar, även om det bara hade varit hallonsaft. Nu får så’nt gott folk vatten på sin kvarn, som alltid klandrat mig så mycket för att jag brygger vinbärsvin, fastän jag inte gjort något på tre år, alltsedan jag fann, att pastorn inte gillade det. Den där buteljen har jag gömt, för den händelse någon skulle behöva ta in lite magdroppar. Seså, barn lilla, gråt inte! Jag kan inte inse, att du har någon skuld, fastän det nu råkat hända så här tråkigt.

— Jag måste gråta, sade Anne. — Mitt hjärta är krossat. Jag har mitt ödes stjärnor emot mig, det märks ju tydligt … Diana och jag äro skilda för alltid. O, Marilla, föga anade jag det, när vi då i början svuro varandra våra eviga trohetslöften …

— Var inte enfaldig, Anne. Fru Barry kommer nog att se saken i annat ljus, när hon finner, att du verkligen inte rår för den. Jag förmodar hon tror, att du menat något dåligt skämt med vad du råkade ställa till. Det är så gott du går upp nu genast i afton och talar om, hur det förhåller sig.

— Hur ska jag våga visa mig inför Dianas mamma? suckade Anne. — Om ändå Marilla ville gå! Ni har mycket större värdighet än jag … Hon lyssnar nog förr på er än på mig.

— Det kanske du inte har så orätt uti, sade Marilla, som funderat några ögonblick. — Gråt nu inte mer, Anne! Det här reder sig nog.

Marilla hade emellertid måst låta dessa förhoppningar fara, när hon längre fram befann sig på hemvägen från Tallbacken. Anne höll utkik efter henne och flög till förstugudörren för att möta henne.

— Ack, Marilla, jag läser i ert ansikte, att det har varit förgäves, sade hon sorgset. — Vill inte fru Barry förlåta mig?

— Fru Barry! Ja, det var just den rätta att tala förstånd med! fnös Marilla. — Jag sade henne, att det var ett misstag alltsamman, och att du inte rådde för det, men hon vägrade att tro mig. Hon bara gick på med mitt vinbärsvin och hur jag alltid sagt, att det inte kunde ha den minsta inverkan på någon människa. Jag svarade henne då rent ut, att vinbärsvin var avsett att drickas ur små spetsglas, inte tre stora dricksglas på en gång, och att en unge, som sörplar i sig så glupskt, den skulle jag i hennes ställe hålla efter en smula.

Marilla snodde ut i sitt kök, förtretad och ledsen, och det var en mycket bedrövad varelse hon lämnade kvar ute i förstugan. Efter en stund gick Anne barhuvad ut i den kyliga höstskymningen. Helt beslutsamt tog hon vägen över det nu vissnade klöverfältet, över spången och genom grandungen, i skenet från en blek liten måne, som hängde lågt över skogsbrynet i väster.

Fru Barry hörde en skygg knackning på sin dörr, och när hon öppnade, fann hon på tröskeln en ödmjukt bönfallande liten gäst med bleka läppar och stora ögon.

Hennes ansikte fick ett hårt uttryck. Fru Barry var en kvinna med starka fördomar och antipatier, och hennes förbittring var av det kalla och trumpna slaget, som alltid är svårast att övervinna. För att göra henne rättvisa, så trodde hon verkligen, att Anne trattat i Diana vinbärsvinet av rent okynne, och nu var hon angelägen om att skydda sin lilla flicka mot all beröring med ett sådant barn.

— Vad vill du? sade hon stelt.

Anne knäppte ihop händerna.

— O, fru Barry, var så snäll och förlåt mig! Inte var det min mening att — att — berusa Diana! … Hur skulle jag väl kunna det? Föreställ er bara, att ni vore ett stackars litet föräldralöst barn, som snälla människor tagit upp som eget och att ni hade bara en enda bästa vän i hela världen? Tror ni då, att jag skulle göra henne yr i huvudet och sjuk med flit? Jag trodde det bara var hallonsaft — jag var fullt och fast övertygad om, att det var hallonsaft. Ack, snälla fru Barry, säg inte, att jag inte mera får leka med Diana! Om ni det gör, så höljer ni ett svart moln över hela min tillvaro!

Detta tal, som genast skulle ha blidkat den godhjärtade fru Lynde, hade ingen annan verkan än den att det ännu mera retade upp fru Barry. Hon stod oförstående inför Annes livliga åtbörder och egendomliga bildspråk, och hon trodde, att flickan »drev» med henne. Hon sade därför, mycket kallt och ovänligt:

— Jag tror inte, att du är en sådan flicka, som det lämpar sig för min Diana att sällskapa med. Gå du hem till dig och uppför dig som folk.

Annes läppar darrade.

— Får jag inte råka Diana bara en enda gång för att säga farväl åt henne? bönföll hon.

— Diana har åkt till Carmody med sin pappa, sade fru Barry, gick in och stängde dörren efter sig.

Anne vandrade med förtvivlans lugn tillbaka till Grönkulla.

— Mitt sista hopp är ute, sade hon till Marilla. — Jag har nu själv varit och sökt fru Barry, och hon bemötte mig mycket illa. Marilla, jag tror inte, att det är ett fruntimmer med fin uppfostran … Nu har jag inget annat att göra än bedja, och inte har jag några stora förhoppningar på att det kan uträtta vidare mycket, för jag tror inte att Gud själv kan förmå mycket över en sådan envis människa som fru Barry.

— Anne, så får du inte säga, förebrådde Marilla, inom sig kämpande med den hädiska lusten att brista ut i skratt, som hon kände höll på att övermanna henne.

Och när hon senare på kvällen berättade hela historien för Matthew, skrattade de båda hjärtligt åt stackars Annes vedermödor.

Men när hon, innan hon själv gick och lade sig, sakta tassade in på östra gavelrummet och fann, att Anne gråtit sig till sömns, bredde sig ett uttryck av ovanlig mildhet över hennes ansikte.

— Stackars liten unge! viskade hon och strök en hårslinga ur flickans ännu tårvätta ansikte. Därefter böjde hon sig ned och kysste den upphettade kinden på kudden.