Anne på Grönkulla 1909/Kapitel 30

←  Faster Josephine som välgörarinna

Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery Översättare: Karin Jensen De nya seminaristerna

I det tysta  →

XXX.
DE NYA SEMINARISTERNA.

Marilla lade stickningen ned i sitt knä och lutade sig tillbaka i stolen. Hennes ögon voro trötta, och genom hennes hjärna flög en obestämd tanke på att hon kanske skulle laga, att hon finge andra glasögon, när hon nästa gång for till staden. Det hände ofta på senare tider, att hennes ögon kändes trötta och svedo.

Det var nästan mörkt, ty den dunkla novemberskymningen hade lägrat sig kring Grönkulla, och det enda ljuset i köket kom från de dansande röda lågorna på härden.

Anne satt med korsslagna ben på den lilla mattan framför spiseln och tittade in i den klara glöd, vari solskenet från hundra somrar nu gick upp med den brinnande lönnveden. Hon hade läst, men boken hade glidit ned på golvet, och nu drömde hon, med ett leende på sina halvöppna läppar. Skimrande luftslott skapades av hennes spelande fantasis dimmor och regnbågar; underbara och tjusande äventyr hände henne i molnlandet — äventyr, som ständigt fingo den lyckligaste utgång och aldrig bragte henne i fatala situationer, som det tyvärr ofta hände henne i levande livet.

Marilla såg på henne med en ömhet, som aldrig skulle ha tillåtit sig att uppenbara sig vid någon klarare belysning än den milda blandningen av brassken och skymning. Så långt som till en kärlek, vilken otvunget röjer sig i uttalade ord och öga mot öga, förmådde Marilla aldrig komma. Men hon hade lärt sig att hålla av denna spensliga, gråögda flicka med en ömhet, så mycket starkare och djupare som den tog sig så njugga uttryck.

Hennes kärlek gjorde henne i själva verket rädd för att vara alltför efterlåten och överseende. Hon hade en orolig förnimmelse av att det på sitt sätt var syndigt att fästa sitt hjärta så mycket vid någon mänsklig varelse, som hon hade gjort vid Anne, och kanske underkastade hon sig ett slags omedveten botgöring genom att vara strängare och mera prövande än hon skulle ha varit, om flickan varit henne mindre kär.

Säkert är, att Anne själv ej hade någon aning om, hur varmt Marilla var fästad vid henne. Hon tänkte ofta med ett visst vemod, att Marilla var mycket svår att göra i lag och på ett märkvärdigt sätt saknade förmågan att känna sympati och förstående. Men hon kvävde alltid med ett stygn i sitt samvete dylika tankar, väl vetande, vad allt hon hade Marilla att tacka för.

— Anne, sade Marilla plötsligt, fröken Stacy var här nu på eftermiddagen, när du var ute med Diana.

Anne återvände från sin andra värld med en liten sprittning och en suck.

— Var hon det? Så tråkigt, att jag inte var hemma! Varför ropade inte Marilla på mig? Diana och jag voro bara borta i spökskogen. Det är härligt i skogen nu för tiden — alla ormbunkar och harsyran och stensötan ha somnat och ett mjukt täcke av vissna blad ha de fått över sig, tills de vakna igen i vår. Jag tror, att det var en liten grå älva med regnbågsfärgad lång schal, som kom smygande på tå den sista månskensnatten och höljde över dem. Diana är inte riktigt säker på det … Hon har aldrig glömt, hur hennes mamma bannade henne för att vi låtsade se så mycket spöken och troll inne i spökskogen …

Diana och jag tala för resten mest om förståndiga saker nu för tiden. Vi ämna ge varandra det löftet att aldrig gifta oss, utan bli snälla gamla mamseller och alltid bo tillsamman i en liten nätt stuga med en trädgårdstäppa och var sin katt, helst trefärgad … Diana har ännu inte riktigt beslutat sig, för hon tänker, att kanske man gjorde större nytta med att gifta sig med någon vild och oförvägen och vilseledd ung man och omvända honom … Diana och jag känna, att vi äro så mycket äldre än vad vi ha varit, att det inte passar sig för oss att bara prata tok och barnsligheter. Det ligger någonting högtidligt i att snart fylla fjorton, Marilla … I onsdags tog fröken Stacy alla oss jämnåriga med sig ned till bäcken, och där sutto vi och språkade om allvarliga ting. Hon sa’, att vi inte kunde vara tillräckligt noggranna med de vanor, vi ta oss, och de förebilder, vi välja ut åt oss just vid den här åldern, för när vi bli tjugo år, äro våra karaktärer färdigbildade och grunden lagd för hela vårt kommande liv … Och hon sa’, att ifall grunden var vacklande och osäker, kunde vi aldrig bygga någonting riktigt bra på den … Vad hade fröken Stacy för ärende här nu på eftermiddagen?

— Det är just det jag ville tala om för dig, Anne, om du någonsin låter mig komma till ordet. Hon talade om dig.

— Om mig? — Anne såg bestört ut. Därefter rodnade hon och sade brådskande:

— Ack, jag vet nog, vad hon sade. Det var min mening att tala om det för Marilla, men jag glömde det. Fröken Stacy kom på mig, när jag satt och läste »Onkel Toms stuga» i går eftermiddag i skolan, då jag egentligen skulle ha läst på min historieläxa. Jag fick låna den av Jane Andrews. Jag hade den under middagsrasten, och jag läste just om den där lilla lustiga negerflickan Topsy, då lektionen började. Och då så var jag så fasligt intresserad av henne, att jag slog upp läxboken och lade den på min pulpetskiva, men »Onkel Tonis stuga» satte jag uppslagen i mitt knä, stödd emot pulpeten. Och då såg det ju ut, som om jag läste på min läxa, men hela tiden hade jag ögonen nere i den andra boken.

Och inte ett dugg märkte jag, när fröken Stacy kom gående framåt gången mellan pulpeterna — inte förrän jag händelsevis tittade upp och fick se henne stående framför mig med så gruvligt ledsen och förebrående min … Jag kan inte säga med ord, hur jag skämdes, Marilla — helst när jag hörde Josie Pye fnittra … Fröken Stacy tog ifrån mig boken, men då sa’ hon ingenting. Men hon höll kvar mig efter skolans slut och talade med mig.

Hon sa’, att jag handlat mycket orätt i två avseenden. Först och främst så slösade jag bort en tid, som jag borde ha använt på läxor, och för det andra så bedrog jag min lärare, när jag ville påskina, att jag höll på med min läxa, men i stället satt och läste i en rolig bok. Aldrig förrän då, Marilla, hade jag tänkt på, att vad jag gjorde var ett bedrägeri … Jag blev så rysligt ledsen och kunde inte låta bli att gråta. Jag bad fröken Stacy förlåta mig, så skulle jag aldrig någonsin göra så mera, och jag erbjöd mig att göra avbön genom att inte så mycket som titta i »Onkel Tom» på hela veckan … Men det sa’ hon, att hon inte ville begära utav mig, och så förlät hon mig. Därför förundrar det mig, att hon i alla fall gick hit …

— Fröken Stacy nämnde aldrig om den här saken för mig, Anne; det är bara ditt dåliga samvete, som inte lämnar dig i fred. Du behöver verkligen alls inte ta med dig några roliga böcker till skolan — du läser många nog här hemma. När jag var ung flicka — aldrig fick jag lov att så mycket som se i en roman.

— Jag tycker inte man kan kalla »Onkel Toms stuga» en roman — den skildrar ju de stackars negerslavarnas lidanden … Och numera läser jag aldrig någon bok, som inte fröken Stacy eller fru Allan tycker är lämplig för en flicka om tretton och tre kvarts år att läsa … Det har jag lovat fröken Stacy. En gång så fick hon se, hur jag höll på att läsa »Spökslottets dystra hemlighet» — den hade jag fått låna av Ruby Gillis, och den var så spännande och hemsk, att blodet riktigt isades i ens ådror … Men fröken Stacy sa’, att det var en mycket dum och skadlig bok, och hon bad mig aldrig mera läsa i den eller i någon annan likadan. Jag lovade rätt gärna att inte läsa någon mera i samma väg, men det var väldigt påkostande att lämna från sig boken utan att få veta, hur det gick … Men min kärlek till fröken Stacy bestod provet, och jag gav från mig boken. Det är märkvärdigt, Marilla, vad man ändå är i stånd till mycket, när man riktigt föresatt sig att vara någon viss person i lag …

— Ja, jag tänder väl lampan nu och går till mina sysslor, sade Marilla. — Jag ser tydligt, att du inte bryr dig om att få höra, vad fröken Stacy sa’. Får bara din egen mun gå, så är du belåten.

— O, Marilla, jag bryr mig visst om att höra det, utbrast Anne förfärad. — Jag ska inte säga ett ord mera … Jag vet, att jag talar för mycket, men jag försöker verkligen ändra mig; och om Marilla visste, hur mycket jag skulle vilja säga och ändå håller inne med, skulle ni verkligen hålla mig räkning därför … Var så snäll och berätta det nu!

— Jo, fröken Stacy ämnar bland dem, som äro flitigast och längst hunna, välja ut en liten klass, som skulle börja på att studera till inträde vid seminariet. Och de eleverna ämnar hon ge extralektioner en timme var dag efter skolans slut. Nu var hon här för att fråga Matthew och mig, om vi ville, att du skulle få vara med. Vad tycker du själv, Anne? Har du lust att söka dig in vid seminariet och sedan taga lärarinneexamen?

— O, Marilla! — Anne blev alldeles stel och knäppte ihop händerna. — Det har varit mitt livs dröm — det vill säga det senaste halvåret, alltsedan Ruby och Jane började tala om att läsa de kurser, som erfordras för att man ska bli antagen … Men jag har ingenting sagt, för jag trodde, att det skulle vara absolut hopplöst … O, vad jag gärna skulle vilja bli lärarinna! Men blir det inte förfärligt dyrbart? Herr Andrews säger, att det har kostat honom hundrafemtio dollars att få in Prissy, och Prissy var ändå inte dum i geometri.

— Den sidan av saken behöver du nog inte oroa dig för. När Matthew och jag togo upp dig, beslöto vi att göra vad vi kunde för dig och ge dig en god uppfostran. Jag håller på, att en flicka gör sig kompetent att förtjäna sitt eget uppehälle, antingen hon nu kommer att behöva det eller inte. Du får alltid ha ditt hem på Grönkulla, så länge Matthew och jag finnas här, men ingen vet, vad som kan hända i denna ovissa värld, och det är rätt så väl att hålla sig beredd. Därför får du vara med bland dem, som ämna söka sig in till seminariet, om du har lust, Anne.

— O, Marilla, tack! — Anne slog armarna om Marillas skuldror och såg allvarligt in i hennes ansikte. — Jag är er och Matthew så gränslöst tacksam! Jag ska läsa så flitigt jag kan och försöka att riktigt göra er heder. I geometri är det nog bäst, att ni inte vänta för mycket, men med det andra reder jag mig nog, om jag pluggar duktigt.

— Det kommer nog att gå bra för dig. Fröken Stacy säger, att du har lätt för att lära och dessutom är flitig.

Ingenting i världen hade kunnat förmå Marilla att ordagrant berätta, vad fröken Stacy verkligen sagt — det hade endast varit att göra fickan fåfäng och uppblåst …

— Men nu ska du inte läsa dig fördärvad, hör du. Här är ingen brådska. Du blir inte färdig att söka inträde på seminariet förrän om halvtannat år. Men det är ju i alla fall bäst att börja i tid och lägga en god grund, som fröken Stacy säger.

— Nu kommer jag att intressera mig ännu mera för mina studier, sade Anne belåtet, nu när jag har ett mål i livet. Pastorn säger, att varje människa bör ha ett mål i livet och troget sträva efter det. Men han säger, att först måste vi förvissa oss om, att det är ett gott och ädelt mål, som vi utvalt. Och att söka bli en lärarinna sådan som fröken Stacy, det måtte väl vara så bra som något, säg, Marilla? Lärarinnans kall är ju någonting ädelt och upphöjt.

Den lilla klassen av blivande seminarister bildades i sinom tid och kom att bestå av Gilbert Blythe, Anne Shirley, Ruby Gillis, Jane Andrews, Josie Pye och Moody Spurgeon. Diana Barry kom icke med, eftersom hennes föräldrar ej ämnade låta henne genomgå seminariet.

Anne sörjde häröver som över en olycka. Aldrig sedan den natten då Minnie May höll på att dö i strypsjuka, hade hon och Diana varit skilda åt. Den kvällen, då den nybildade klassen första gången stannade kvar i skolan för att få sin extralektion och Anne såg Diana långsamt gå ut med de andra för att vandra hem ensam längs Björkstigen och genom Violernas dal, var det nätt och jämt att Anne kunde sitta kvar och låta bli att följa sitt hjärtas ingivelse och skynda efter väninnan. Någonting stockade sig i hennes hals, och hon tog skyndsamt sin tillflykt bakom den uppslagna naturläran för att dölja tårarna i sina ögon. Icke för mycket gott hade hon unnat Gilbert Blythe eller Josie Pye att få se de tårarna.

— Jag kan inte beskriva, Marilla, hur bittert jag kände det, när jag såg Diana gå ut ensam, sade hon sorgset längre fram på kvällen. — Tänk så förtjusande, om också Diana fått bereda sig till seminariet! Men vi kunna inte vänta, att allt ska gå efter vår önskan i denna ofullkomliga värld, brukar fru Lynde säga. Inte ligger det någonting trösterikt däri, just, men det är nog mycket sant …

För resten tror jag, att vi få riktigt trevligt i vår klass. Jane och Ruby ämna studera till lärarinneexamen, men Ruby säger, att hon bara ämnar undervisa i två år efter det hon tagit examen, och se’n ska hon gifta sig. Jane säger, att hon ska ägna hela sitt liv åt undervisning och aldrig, aldrig gifta sig, för som lärarinna har man sin avlöning, men är man gift, får man minsann ingen lön, och mannen brummar, om man ber att få någonting visst av det som smöret och äggen inbringa … Jane talar nog av egen sorglig erfarenhet, för fru Lynde säger, att hennes pappa är så vådligt snål, så … Josie Pye säger, att hon ska gå på seminariet för att bli mera bildad, för hon behöver aldrig tjäna sitt eget uppehälle, men hon säger, att det är förstås en annan sak med upptagna barn, som leva på andras barmhärtighet — de få gno värre, de …

Moody Spurgeon ska bli präst. Fru Lynde säger, att han omöjligen kan bli någonting annat, om han ska något så när göra skäl för de namn han bär^[1]. Jag hoppas det inte är styggt av mig, Marilla, men jag kan inte annat än skratta, när jag tänker mig Moody Spurgeon som präst … Han ser så löjlig ut med sitt stora, feta ansikte med de små blå grisögonen och öronlapparna, som stå ut på ömse sidor om ansiktet. Men kanske han får ett mera intelligent utseende, när han vuxit upp. Charlie Sloane har redan gjort upp, att han ska slå sig på politik och komma in i parlamentet, men fru Lynde säger, att på den banan har han ingen framtid, för alla Sloanes ä’ hederligt folk, och de, som slå sig på politik nu för tiden, ä’ bara skälmar och rackare …

— Vad tänker Gilbert Blythe bli? frågade Marilla, som såg, att Anne slog upp sin franska läsebok.

— Jag har verkligen inte reda på, vad Gilbert Blythe har för ärelystnad i livet — om han har någon alls, sade Anne i spefull ton.

Det rådde nu öppet rivalskap mellan Gilbert och Anne. Förut var det egentligen blott den ena parten, som i hemlighet sökte hindra den andra från att komma före, men nu fanns det ej längre något tvivel om, att Gilbert var lika fast besluten att bli den främste i sin klass som Anne var. Men han var en motståndare, värdig att upptaga kampen med. De andra eleverna i klassen erkände tyst dessa bådas överlägsenhet, och ingen drömde om att söka göra dem rangen stridig.

Sedan den dagen nere vid sjön, då Anne vägrat lyssna till Gilberts bön om förlåtelse, hade denne, frånsett det nyssnämnda rivalskapet i klassen, aldrig låtsat om, att Anne fanns till. Han pratade och skämtade med de andra flickorna, lånade dem böcker, resonnerade med dem om läxor och lekar och följde stundom en eller annan av dem hem från skolan. Men Anne Shirley var luft för honom, och Anne märkte, att detta icke var roligt. Det hjälpte föga, att hon med en knyck på nacken sade till sig själv: vad bryr jag mig om det?

Djupt ned i sitt egensinniga lilla kvinnohjärta visste hon, att hon brydde sig mycket därom och att om hon ännu en gång fått sig erbjudet tillfället, när han satte henne i land efter »räddningen», skulle hon svara honom helt annorlunda. Med ens, till sin hemliga förtret, fann hon, att det gamla agg, som hon burit mot honom var borta — borta, när hon tyckte, att hon som bäst behövde det för att stålsätta sig mot den dagliga förödmjukelsen. Förgäves drog hon sig till minnes varje detalj från händelsen med det röda håret och griffeltavlan och sökte mana fram den forna oförsonliga vreden. Den hade flammat upp för sista gången den där dagen vid sjöstranden. Anne kände, att hon hade både förlåtit och glömt utan att själv veta det. Men nu var det för sent.

Den enda ljuspunkten var, att varken Gilbert eller någon annan, ej ens Diana, någonsin skulle få en aning om hur ledsen hon var och hur hon ångrade, att hon varit så envis och oförsonlig. Hon beslöt att »hölja sina känslor med outgrundlighetens slöja», och hon lyckades så pass bra härmed, att Gilbert, som måhända ej var fullt så likgiltig som han lät påskina, ej kunde trösta sig med någon illusion om att Anne gick och sörjde över hans beteende mot henne. Den enda klena tröst, han hade, var att hon obarmhärtigt snäste Charlie Sloane, när denne gjorde något försök till närmande.

För resten gick vintern sin jämna gång, och med de husliga plikterna och de trägna studierna omväxlade stundom någon liten förströelse. För Anne gledo dagarna som skimrande pärlor på årets halsband. Hon var flitig, intresserad och lycklig; hon hade läxor att lära och utmärkelser att vinna, underhållande böcker att läsa, nya sånger att öva in, trevliga lördagseftermiddagar i prästgården hos fru Allan. Och så, nästan innan Anne visste ordet av, stod plötsligt våren utanför Grönkullas tröskel, och hela världen blomstrade ånyo.

Då blev det liksom litet mindre fart i studierna … De blivande seminaristerna, som sutto kvar i skolan, medan kamraterna skyndade ut till grönskande stigar och lummiga dungar och välbekanta sittplatser nere vid sjön, tittade vemodigt ut genom fönsterna och upptäckte, att franska övningar och algebraiska problem i viss mån förlorat den tjusning och den eggelse, som de ägt under de kulna vintermånaderna. Till och med Anne och Gilbert slöade till en smula. Både lärare och elever voro högst belåtna, när terminen nådde sitt slut och det sköna sommarlovet låg framför dem.

— Ni ha gjort ett gott arbete under det här läsåret, sade fröken Stacy till dem den sista kvällen, och ni förtjäna en glad och rolig ledighetstid. Roa er nu så mycket ni kunna ute i friska luften och samla ett präktigt förråd hälsa och kraft och arbetslust, som ni kunna draga nytta utav nästa år! Ty då gäller det riktigt, förstår ni!

— Kommer fröken tillbaka nästa termin? frågade Josie Pye.

Josie Pye drog sig aldrig för att göra frågor, men i detta fall var hela klassen henne tacksam. Ingen av dem skulle ha vågat framställa denna fråga direkt, men alla önskade få den besvarad, ty det hade under någon tid varit oroande rykten i svang i skolan — rykten, som visste berätta, att fröken Stacy ej skulle komma tillbaka, eftersom hon fått sig erbjuden platsen vid den större fortsättningsskolan i hennes egen hemtrakt och ämnade taga emot den. De blivande seminaristerna bidade under andlös tystnad hennes svar.

— Ja, det tror jag att jag gör, sade fröken Stacy. — Jag funderade ett tag på att antaga en annan plats, men jag har nu bestämt mig för att komma tillbaka till Avonlea. Sanningen att säga har jag blivit så intresserad av mina elever här, att jag finner, att jag inte kan lämna dem, Jag stannar därför hos er och läser in er på seminariet.

— Hurra! sade Moody Spurgeon.

Gossen med de fordrande namnen hade ännu aldrig låtit till den grad hänföra sig av sina känslor, och han rodnade av förlägenhet varenda gång han tänkte därpå under en hel vecka.

— O, vad jag är glad! sade Anne med strålande ögon. — Kära fröken Stacy, vad det skulle ha varit rysligt, om ni inte kommit tillbaka! Jag tror, att jag skulle ha förlorat all arbetshåg, om vi fått någon annan lärare.

När Anne kom hem den kvällen, stoppade hon ned alla sina skolböcker i en gammal koffert ute på vindskontoret och lade nyckeln allra längst in i ena skänklådan.

— Jag ska inte så mycket som titta i en läxbok under sommarlovet, förkunnade hon för Marilla. — Jag har pluggat det värsta jag har orkat under hela terminen, och jag har suttit och hängt över den rysliga geometrien, tills jag har kunnat varenda proposition i första boken blankt utantill — till och med fastän bokstäverna varit förändrade … Nu är jag just som litet trött på allting förståndigt, och i sommar ämnar jag riktigt släppa lös min fantasi. Åh, Marilla behöver inte vara rädd! Jag har naturligtvis mina gränser … Men jag vill verkligen ha riktigt livat nu i sommar, för det är kanhända sista sommaren, som jag är en liten flicka. Fru Lynde säger, att fortfar jag att skjuta i höjden på det här viset, måste ni snart ge mig långa kjolar. Hon säger, att till sist blir jag bara ben och ögon … Men får jag längre kjolar, så känner jag, att man också måste uppföra sig på ett annat sätt … Då går det kanske inte an att tro på älvor längre — därför ska jag tro på dem av hela mitt hjärta nu i sommar …

Vi få för resten mycket roligt under sommarlovet. Ruby Gillis ska snart ha födelsedagskalas, och i nästa månad blir söndagsskolans utfärd i det gröna. Och Dianas pappa har lovat, att endera kvällen tar han Diana och mig med sig till Vitsands hotell och bjuder oss på middag där. Där äter folk middag på kvällen … Jane Andrews var där en gång förra sommarn, och hon glömmer aldrig, hur grant det var med det elektriska ljuset och blommorna och damerna i sina fina toaletter … Nu förstår hon, hur de ha det i den högre societén, säger hon …

Fru Lynde kom in den följande eftermiddagen för att taga reda på, varför Marilla ej varit i syföreningen på torsdagen. När Marilla ej var i syföreningen, kunde man veta, att det var någonting på tok på Grönkulla.

— Matthew fick ett sådant anfall åt sitt hjärta på torsdagen, berättade Marilla, och jag ville ogärna gå ifrån honom. Jo tack, han är bra nu igen, men de där anfallen sätta åt honom oftare än förr, och jag är rätt ängslig. Doktorn säger, att han måste undvika all sinnesrörelse. Den ordinationen är inte svår att följa, för Matthew har verkligen aldrig utsatt sig för några sinnesrörelser, men värre är det, att han inte heller får uträtta något tungt arbete, och lika väl kan man förbjuda Matthew att andas som att arbeta. Kom och lägg av dig ytterkläderna, Rachel. Du stannar väl och dricker te?

— Eftersom du är så enträgen, kära du, så gör jag väl det, sade fru Rachel, som aldrig haft för avsikt att göra annat.

Fru Rachel och Marilla sutto i godan ro inne i förmaket, medan Anne lagade i ordning teet och gräddade några små bullar, som blevo så lätta och porösa och vackert ljusgula, att de bröto udden till och med av fru Lyndes kritik.

— Jag får säga, att Anne har utvecklat sig till en bra trevlig flicka, sade fru Rachel, när Marilla i solnedgången följde henne utför avtagsvägen. — Hon är dig nog en utmärkt hjälpreda.

— Det är hon verkligen, sade Marilla, och hon har på senare tider blivit så stadig och pålitlig. Jag var rädd i början, att hon aldrig skulle bli annat än en tanklös yrhätta, men numera kan jag anförtro henne vad som helst.

— Nej, inte trodde jag, att hon skulle arta sig så bra, när jag var här och såg henne för första gången för tre år sedan, sade fru Rachel. — Kors i alla dar, ett sådant uppträde hon ställde till! När jag kom hem den kvällen, sa’ jag till Thomas: »Sanna mina ord, Thomas, sa’ jag, Marilla Cuthbert får allt ångra vad hon gjort.» — Men jag misstog mig, och det riktigt gläder mig. Jag är Gud ske lov inte av den sortens människor, som aldrig kunna förmås att erkänna, att de misstagit sig. Jag misstog mig i fråga om Anne, men det var föga underligt, för en konstigare, en mera förbluffande unge har jag för min del aldrig råkat på … Men det är märkvärdigt, vad hon förkovrat sig på de här tre åren — inte minst vad utseendet angår. Hon har blivit en riktigt söt flicka, fastän jag annars just inte är vidare svag för den där bleka, storögda genren … Jag tycker om litet mera piff och litet starkare färger — som Diana Barrys till exempel eller Ruby Gillis. Ruby är en riktigt stilig flicka. Men hur det är — jag vet inte, hur det kan komma sig — när jag ser Anne och dem tillsamman, så fastän hon inte är hälften så vacker, kommer hon de andra att se litet simpla och braskande ut … Ungefär som de där vita blommorna på höga stänglar, som hon kallar narcisser, bredvid de röda, granna pionerna …

1. Moody och Spurgeon äro namnen på två i Amerika mycket populära predikanter. Ö. a.