Arfvingen till Redclyffe/Kapitel 06
| ← Kapitel 5 |
|
Kapitel 7 → |
SJÄTTE KAPITLET.
Guy berättade visst icke allt detta för fru Edmonstone, men hon hörde tillräckligt för att förstå hvad slags hjälp han behöfde och för att känna ett lifligt deltagande för honom.
Det var tråkigt med den där frågan om jakthästen, tyckte hon, ty fastän Guy visat mycken sinnesstyrka, var det intet under, att Philip var förtretad. Herr Edmonstone var snart blidkad. Så fort han blifvit öfvertygad om att det ej berott på dåligt lynne, förmådde han sig att säga åt Guy, att denne gjort mycket rätt och att det nog skulle bli en riktig bokmal af honom — något som Guy tog som ett godt skämt.
Philip hade föresatt sig att vara fördragsam och icke tala vidare om saken. Laura tyckte detta var skada, ty på det viset komme de aldrig att förstå hvarandra; men när hon sade något sådant åt Philip, antog han en så värdig min, att hon blygdes öfver sin förmätenhet att vilja gifva honom råd.
Guy å sin sida hade ingen aning om, hur mycket besvär han förorsakat; han tackade Philip på ett helt ogeneradt sätt, som harmade Philip mer än allt det andra tillsammans, och ägnade sig sedan af alla krafter åt sin försummade läsning.
Philip var den ende, som icke rätt kunde med Guy. Alla de andra hade fäst sig så varmt vid honom, att de ansågo honom som en af familjen. Han var också i ovanlig grad älskvärd, godlynt, munter och treflig, mild och uppmärksam mot alla; att hans vrede kunde vara förfärlig, om den fick bryta ut, det kunde man af vissa tecken ana, men han behärskade sig i allmänhet mönstergillt.
En dag sade Philip, att han aldrig hade sett en människa så orolig som Guy; han kunde hvarken tala eller höra på utan att leka med något. Saxar, pennor, pappersknifvar eller hvad det kunde vara, som för tillfället fanns till hands, på allt vreds och vändes, och om intet annat fanns, slog han upp och igen sin egen knif oupphörligt, så att man måste sitta i ständig ängslan för hans fingrar.
»Det tyder på ett oroligt och oharmoniskt sinnelag», sade Philip.
»Jag vet inte det», sade fru Edmonstone. »Egentligen tror jag det beror på att han inte har haft någon mor, som gjort honom uppmärksam på ovanan. Jag har nästan tänkt att säga åt honom, men det har inte varit så farligt, annat än just då du har varit här.»
»Törs faster det?» sade Philip. »Då är faster bra modig.»
»Tror du inte jag vågar göra det?»
»Å, han kan väl inte göra mer än ge faster en mördande blick, men det är mer än nog.»
»Mycket mer än nog», instämde fru Edmonstone.
»Men mamma har botat honom för det där trampandet i förstugan, när han får vänta», sade Laura. »Han erkände, att det var otålighet, och frågade, hur han skulle bära sig åt för att kurera sig. Mamma sade helt hemlighetsfullt, att det skulle vara ett verksamt medel att sätta sig vid pianot och spela »Den lustige kopparslagaren», och det gör han numera alltid; och det gör dubbel verkan, ty det påskyndar alla, som äro senfärdiga.»
»Det skall bli roligt att se hvad faster nu kan hitta på», sade Philip.
På eftermiddagen kom Philip med den stora världskartan för att leta reda på hvar en viss forntida kan af Kiptschack hade bott. Det blef tal om Marco Polos resor i Asien och om sir John Mandeville. Guy, som läst båda böckerna hemma vid Redclyffe, blef mycket intresserad, och det uppstod en lång diskussion öfver olika ämnen, slutande med genuesiska och venetianska republikerna och deras välden.
Först då kastade Philip en blick på sin faster för att göra henne uppmärksam på, att Guy satt och balanserade en venetiansk papperspress på tre fingrar.
»Guy», sade hon småleende, »ger den där stackars papperspressen dig några ingifvelser?»
Han lade den genast ifrån sig, och Philip fortsatte ämnet, medan Guy fick tag i herr Edmonstones glasögonsfodral och knäppte upp och igen det gång på gång.
Fru Edmonstone visste knappt, om hon skulle säga något; hon visste, att det icke skulle reta Guy, men hon hade icke lust att fortsätta för att roa Philip, icke heller tyckte hon om att låta honom fortfara och därmed nedsätta sig själf i den andres ögon.
Glasögonsfodralet afgjorde saken; man hörde en liten smäll; fjädern tog icke längre — den var af.
Guy såg ytterligt förlägen ut och gjorde många ursäkter; Amy skrattade, men Philip var för väluppfostrad att säga något, fast det ryckte i hans öfverläpp.
Då fru Edmonstone sade godnatt till Guy den kvällen, sade hon åt honom:
»Glasögonsfodralet förekom mig i dag; jag hade ämnat be dig tänka litet på att skona våra nerver. Se inte så ledsen och förskräckt ut; det är en ovana, som din mor skulle ha vant dig af med för många år sedan och som du snart kan lägga bort.»
Det skall jag visst göra, tack», sade Guy. »Jag har knappast vetat af att jag har gjort så där, men det var ledsamt, att jag har plågat er.
Det var eget att se, hur han sedan alltid lade bort och sköt ifrån sig allt hvad han börjat fingra på. Fru Edmonstone sade, att det visade ovanlig själfbehärskning, och Philip måste medgifva detsamma.
»Det har man för resten alltid vetat, att Morvillarne ha stor viljestyrka», sade han. »Ja, skratta du, Amy, men om man icke är fast i smått, så blir man det icke i stort.»
»Och nu var det åt rätt håll», sade Laura.
»Måtte det alltid vara på samma sätt», sade Philip.
På hemvägen till Broadstone mötte Philip Guy, som kom ridande steg för steg och lät tyglarna hänga på hästens hals, medan han med drömmande blick såg uppåt himmeln och sakta hvisslade för sig själf.
»Guy!» ropade Philip. »Det där duger inte. Ingen häst bör få gå så där, helst inte en gå liflig som Deloraine.»
Guy spratt till, drog åt sig tyglarna och erkände, att det var dumt.
»Du ser ut som fallen från skyarna», sade Philip. »Hvad har Lascelles förtrollat dig med?»
»Det var tyvärr inte sådana saker jag tänkte på», sade Guy småleende och rodnade lätt. »Det var bara en vers jag funderade på eller rättare drömde om — den här:
'Ej fålar stampa i Hassans stall,
ej tjänarskaran bugar i hall;
den ensamma spindel i ostördt mak
får spinna sitt nät i öde gemak.'»
»Byron!» utbrast Philip. »Du måtte väl inte förälska dig i honom?»
»Det var bara en del, som låg i mitt rum, när jag kom hit.»
»Ja, 'Giauren' är väl inte så farlig», medgaf Philip, »men ohälsosam spis för en liflig fantasi är det i alla är fall. Låt honom inte fängsla dig!»
»Jaså», sade Guy litet otåligt, men molnet försvann genast, och efter ännu ett par vänliga ord skildes de åt.»
Efter påsk skulle Guy resa till universitetet i Oxford. Han fyllde aderton år den 28 mars, och alla gåfvo honom små presenter till hans utrustning, utom Charles, som sade sig icke vilja på något sätt befordra afresan.
»Du vet inte, hvad det vill säga för mig att förlora den enda människa, som har litet kvicksilfver i sig här i huset», sade han gäspande. »Vi ha alltid haft något, som har hållit oss vakna, medan du har varit här — om inte annat, ha vi undrat, hvilka galenskaper du skulle ta dig till här näst.»
»Å, menar du allvar? Jag hade hoppats, att jag åtminstone utanpå var lik annat folk.»
»Jag skall säga dig hvad du är. Du är precis hvad jag skulle vilja vara, ifall jag vore frisk.»
»Det skall du inte säga, Charlie.»
»Nej, vänta litet: jag skulle aldrig förslösa mina soliga morgnar på Euripides, inte heller skulle jag låta den bästa jakthäst i grefskapet gå min näsa förbi, när jag hade pengar att betala honom med.»
»Du skulle inte ha ett sådant bångstyrigt jag att hålla reda på.»
»För resten», fortfor Charles med en ny gäspning, »vill det inte mycket säga, att jag kommer att sakna dig. Du kan inte tänka dig, hur trött jag blir på dessa samma fyra väggarna och dessa samma människorna, som dag efter dag hålla på med samma saker — Laura med sin målning, Amy med sina blommor, de gamla dag efter dag sig lika, och alla böcker så genomgående enfaldiga, att jag på förhand vet hvad det står i dem.»
Han suckade och vred på sig.
»Vet du hvad, Guy», fortfor han, »jag låtsar inte mycket om det, men det är ingen lek att ligga som en stackare här i alla mina dagar. Det bästa, som kan hända mig och som doktorerna alltid förespegla mig, är att förbli krympling, så länge jag lefver; och då kan man veta hvad det kan bli — och troligen blir. Ja, vet du, Guy, ibland kan jag ha lust att bita somliga människor, såsom den där token Maurice de Courcy till exempel, när jag hör dem sladdra och tänker på att …»
»Jag har visst ofta pratat utan att tänka mig för, fast jag efteråt undrat, om jag kanske gjort dig ledsen.»
»Nej, nej, inte du; du har friskat upp mig; det roligaste jag vet är att höra om dina jakter och ridter och båtfärder. Det är, som om jag lefde med.»
Det var första gången Charles talat om sitt lyte, så att Guy hörde det, och det syntes på Guys rörliga ansikte, att han deltog djupt med den stackars krymplingen.
»Och nu far du till Oxford», fortfor Charles. »Du kommer att lefva med bland människorna och bli något. Men jag … Jag vet, att jag inte är dum. Men hvad tjänar det till att göra något? Det blir ändå icke till någon nytta. Tror du, att om jag icke låge fastkedjad här, kusin Philip skulle få lysa som ett sådant ljus i släkten? Jag är inte dummare än han.»
»Visst inte», sade Guy. »Du fattar så fort. Om du försökte, skulle du kunna lära dig mycket.»
»Och hvad skulle det tjäna till?»
»Jag vet inte», sade Guy eftertänksamt, »om man bör låta sina gåfvor ligga obegagnade; säkert är det en plikt att öfva dem. Det vore bestämdt skada att sluta med läsningen.»
»Hvem skulle hjälpa mig? Jag kan aldrig hålla ut ensam.»
»Kanske systrarna?»
»Laura är redan alldeles för intellektuell, och om jag nu också skulle förstöra Amy för mig, hade jag ingen trefnad kvar.»
Amy kom just i detsamma in.
»Amy, Guy vill, att du skall läsa alla Philips gamla torra luntor för mig», sade Charles.
»Vi talade bara om, att Charlie kommer att sakna in läsning, när jag reser», sade Guy.
»Det har jag också tänkt på», sade Amy.
»Nå, vill du läsa tillsammans med mig, Amy?»
»Jag? Å, Charlie — tack! Vill du verkligen det?» utropade Amy, rodnande af glädje. »Jag har så ofta tänkt, att det vore så roligt, om vi kunde läsa tillsammans, liksom Mary Ross och hennes bror; men jag har varit rädd, att jag skulle vara för dum. Så roligt!»
Guys farfar hade bestämt hans årliga underhåll, till dess han skulle fylla tjuguett år, och gjort det så knappt, att till och med Philip fann det vara otillräckligt för en man i hans ställning.
»Du förstår», sade herr Edmonstone på sitt godmodiga, tveksamma sätt, »att om du ibland skulle behöfva litet mer kanske, så behöfver du bara säga ifrån. Var inte rädd; det är bättre det än att göra skulder. Du känner mig, och det är dina pengar.»
»Det här skall räcka», sade Guy i samma ton, som då han bestämde antalet lästimmar på dagen.
Philip gaf Guy många goda råd angående hur han skulle ställa sig i Oxford, och Guy hörde mycket uppmärksamt på. Fru Edmonstone och Charles lofvade skrifva till honom, och då han lämnade Hollywell, blef han saknad af alla, icke minst af Charlotte, som nu miste båda sina lekkamrater på en gång och hade tiggt en lock af Hejs hår till minne, hvilken hon skulle ha lagt i en medaljong, om hon inte varit så rädd, att Laura skulle skvallra för Philip.