Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 052
§. 52. Om Uplandningar och Vatnets inkräktningar svara emot hvarandra.
När jag öfvervägar alla omständigheter, så noga, som det låter sig göra, och jämväl tager andra slags Rön och skäl til råds; så tycker jag likväl, at jag löper minsta faran at taga mistom, då jag stannar dervid, at en någorlunda likhet uti hafs och Vattubrynets vidd altid varit och blifver bibehållen; emedan både de vanlige samt mera omärkelige, och de våldsammare jord- och Vattu-flyttningar synas häruti sammanstöta; så at hvad efter handen blifver af vatnets eller jordens utrymme förloradt, det åter likaledes eller genom hastigare och våldsammare händelser igen, fastän icke altid på samma ort, redresseras.
Nu finner jag väl, at om man ock skulle medge, at superficies af det torra ökades på jordklotet, så fölgde ändock icke deraf någon verkelig Vattuminskning; och jag altså icke behöfde göra mig någon möda med, at förklara denna saken. Dock efter sådana slags skäl, som af uplandningar äro tagne, så mycket åberopas; så vil jag anföra et och annat, hvaraf jag styrkes i min tanka:
- Ju sorgfälligare jag sköt emot hvarandra jämföra de mig bekanta Rönen af uplandningar och vatnets inkräktningar, ju mindre har jag kunnat finna på någondera sidan en säker öfvervigt. Tvärt om märker jag, at andre, som med opartiske ögon försökt det samma, jämväl stannat i samma slut, ja ock til en del bygdt på denna jämnvigten, såsom på en vederkänd sanning. I vår tid i synnerhet, har Herr Buffon i Frankrike[1], Herr Manfredi uti Italien[2], och Herr Bertrand uti Sveitz[3] funnit, hvardera af sin förfarenhet, anledning at hålla före, det vatnet genom ändringarna på jordbrynet tilsamman tagne, icke mera förlorar än det vinner.
Östersjön uti hvilken så många uplandningar skola vara fundne åt Botniske och Finska vikarna, medgifves likväl icke visa tecken dertil på dess Södra stränder, som icke eller Västerhafvet i Norrige. Man säger sådant komma deraf, at Hafvet ligger på; hvilket är et mörkt skäl, som i sig sjelft vil ingen ting säga, och knapt har någon mening i sig. Man måste vid lugn se, om vatnet stigit eller fallit, och då kan man ej säga, at Oceanen ligger på eller ifrån. Om här förstås en större vatnets rymd, som ökar vågornas verkan, samt gör Ebb och flod känbarare, så kommer det ändock ut på det samma: och äro inkräktningar; så at vattuminsknings hypothesen deri, at Hafvet ligger på, icke finner någon ursäkt emot inkräktnings Rönen. At samma Hafvets påliggande orsakar uplandningar, det är icke mindre sällan rönt och af sjelfva Vattuminskningens försvarare yrkat. Huru vil man nu förklara sådana vid hastigt påseende stridande phænomena af uplandningar och inkräktningar i et och samma Vatten; om man icke medgifver, at det ej verkeligen minskas, hvarken til Absoluta quantiteten, eller brynets rymd?
Hvad Västerhafvet angår, så kan hända, at uplandningar finnas i Bohus-län mer än annorstädes, efter så många sägner derom höras. Några ställen anföras ock i Frankriket, och kunna kanske jämväl råkas flerestäds; men deremot rönas inkräktningar vid Jutland, Holsten och mång annorstädes. I Norrige och Angelland har ingen eller föga uplandning, efter Hr. Prof. Kalms mig lemnade berättelse, blifvit anmärkt. Af honom har jag ock det, at en källa skal, (se §. 107.) i Wallis i Angelland vara så belägen, at Hafsvatnet, än i denna dag, uti sit stigande går deröfver; der dock högeligen försäkras, det hon för 600 år tilbaka varit rycktbar och mycket besökter. Trundhems Stad kan väl visa något spår af Nidströmmens medförda gyttia; men sjelfva dess läge emellan den gamla Domkyrkan och Hafvet, visar nog, at ändock uplandningen är föga sensible, och Vattubrynet behåller sin gamla högd, efter staden aldrig kunnat vara annorledes situerad.
Efter Herr Assessor Richardssons anmärkningar måste ock uti Halland föga uplandningar, och åtminstone igen Vattuminskning skedt på många hundrade år tilbaka.
America har man inga särdeles tidningar om. Hvad Prof. Kalm i Acad. Handlingar[4] berättat om der befintliga uplandningar, lärer genom de af honom gjorda anmärkningar, som (§. 108.) förekomma, någorlunda kunna förklaras, och åtminstone lägga å daga, at han därstädes hvarken funnit tecken til, eller berättelse om någon verkelig Vattuminskning, och tviflar jag icke eller, at man ju, äfven i denna verldenes del lärer finna exempel af sådana nyss omförmälta inkräktningar, hvarigenom Hafvet återtager det rum, som det genom uplandningar annorstädes bårtmist. Uplandningen vid mynningen af Micisippi är märkvärdig hos Charlevoix[5] men icke mindre hvad han anförer om Acadiernes urgamla heliga trä i hafsbrynet[6]. Hvilkets rötter utaf Hafvet småningom blifver löskurne, och vilkets ålder oemotsägeligen dessutan vederlägger Vattuminskningen.