Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Nyttiga betraktelser om auktorer och om vitterheten
| ← Om Straffmakt och Strafflagar |
|
1. St. Tal vid högtidliga tillfällen → |
NYTTIGA
BETRAKTELSER OM AUKTORER,
OCH OM VITTERHETEN;
Ingenting är svårare, än att dömma rätt om sitt eget värde, ingenting omöjligare med en gränslös egenkärlek; och likväl är ingen pröfning nödvändigare för hvar och en författare, som vill bespara sig en sen, men viss ånger.
Men det vore ej ens nog, att hafva pröfvat sig, och att kunna, enligt det antagna bruket hos oss, försäkra publiken att man är, på samvete sagdt, ett stort snille. Vore man också det största, som andas på hela denna planeten, bör man dock ej derföre strax likna sig vid Moses, Oden, Nimrod, Herkules, ej derföre strax hota, att göra till grus hela stora Vitterhets-skrån, med alla deras rara konstverk, lagar och rätter, — till grus, der ännu några grand knappt glittra för barnen. Man måste först och främst komma ihåg, att mildheten pryder stora herrar i snille, likasom stora herrar i lycka; och dernäst, att det gifves vitterhets-skrån, hvilkas lagar och rätter innehålla flera nyttiga sanningar, som dst är billigt att anse med gunst och bifall. Sådana äro till ex. de meningar, som bland de flesta af dem gälla om snille, smak, skämtets värdiga bruk, auktorlig anständighet, auktorlig styrka och sinneskraft, m. m. Se här i ett ganska kort sammandrag, det hufvudsakligaste innehållet af dessa meningar.
En viss liflighet i tankegåfvan, en blick af fin urskillning, en lyftning af högre känsla, äro ännu ej hvarken talang eller snille, ännu mindre förstånd och smak. Denna fördom är annars äfven så vanlig, som förlåtlig hos ungt folk, i synnerhet af slätt umgänge, ringa läsning, och elaka efterdömen. Med värman af deras ålder, följer gemenligen en viss häftighet i meningar, en viss stolthet och förtroende till sig sjelfva, som icke tjena till annat, än att dess mera förblinda dem, och att göra dem desto löjligare genom deras förvillelser. Än utspänna de sina begrepp till det ytterst abstrakta, förvirra sig i finheter, och kalla det grundlighet. Än taga de, om jag så får uttrycka mig, munnen full af väder, utblåsa det i en myckenhet af toma phraser, och kalla det sublim känsla. Nästan alltid trassla de tillsammans metaphorer, liknelser, figurer utan val och sammanhang, och kalla det styrka i bildning. Det är ett besynnerligt ord efter deras mening, denna snillets styrka. Hvar tanke, hvar känsla, hvar bild, som icke är uppdrifven till ytterlighet, förlorar i deras omdöme detta slags värde. Med det är rart, om ej omöjligt, att med denna uppjagade, högsväfvande fart, icke tappa den rätta och ljusa vägen fram till tankemålet, icke förlora sammanhanget, tydligheten, och det som utgör den sanna styrkan, naturen och sanningen.
Snillets styrka består då ej i tankars, bilders, meningars uppdrifning eller ovanlighet. Den består snarare i deras enfald, deras påtaglighet, deras riktighet, deras sammangjutning, deras lyckligen skiftade färgor, och, hvad framför allt bör sägas, i deras behörighet, deras jemna motsvarighet till det ämne man föreställer. Hvadan också händer, att de som starkast gripa sig an att lyfta sig, de som gifva sitt snille den häftigaste spänning, de som mest förtvifladt krysta sig att föda stora saker, gemenligen äro de fattigaste på redbara tankar, de mest osammanhängande i skrifart och meningar. Allt är hos sådana skribenter uppspändt och magert. Det är samma skillnad emellan dem och verkligt stora författare, som emellan en kropp, ansenlig af sitt hull, och en kropp ansenlig af vattensoten. Tappa vattnet af den ena och tag emphasen från den andra, så bringar ni dem snart begge till ganska medelmåttig natur.
Man kan bist röja sanningen af hvad här säges, om man någonsin företager sig en allvarlig jemförelse mellan sådana författares arbeten, och deras, hvilka genom seklers beundran blifvit stadfästade i deras rang af stora snillen. De förra må ropa så mycket de vilja, att det är snillet som talar i deras väderfulla, saktomma, ofatteliga skaldestycken. Så talade ej snillet, hvarken hos Homer eller Pope, eller Milton, eller ens Shakespeare. Och för att här stadna vid den första, såsom det säkraste mönstret, framvise man blott en sida deraf, som icke utan svårighet begripes, äfven af den enfaldigaste; som ej öfverallt upplyfter tanken eller inbillningen, utan att författarn sökar medlen dertill långt utom gränsen af vanligt språkbruk eller vanlig tankekrets. Det förträffliga vi hos honom beundra, består visserligen, hvarken i vissa sällsamma påhitt af phraser och liknelser, ett visst olikt allt annat, eller i detta toma famnande efter det båla och förunderliga i tankar och känslor, som gör ingenting annat än hopskockar idel moln och luft; men som begynt att hos oss gälla för sublim skaldekonst. Det består i sakernas physiska eller moraliska redbarhet, i deras träffande sammanhållning, deras liflighet för tanken och sinnena, och likasom hos målare, icke i föreställningar, som ingen tillförne haft, men som hvar och en med nöje igenkänner.
Slutom då häraf, att allt stort värde i vitterheten härleder sig mindre från sällsamheten af hvar särskilt tanke, än från förtjensten af deras sammansättning, och det ljus deraf uppkommer. Det är denna, i en oändlighet af grader olika förtjenst, som gör af samma hufvudbegrepp, i all vitterhet likasom i all philosophi, nu en uselhet, nu ett mästerstycke. Ty att vilja säga i hvar särskilt rad, något alldeles nytt, tillförne icke tänkt, eller uttryckt, att vilja vara på detta sätt vigtig, ovanlig, stormästerlig, det är en förvillelse, hvars följder evigt skola blifva galenskap och åtlöje.
Det verkligt ovanliga, som måste sökas af hvem som vill någonsin blifva en god författare, det är, att på ett träffande sätt skillra naturen i hela hennes enfaldiga, men värdiga sanning. Hvad jag här säger egenteligen om poesi och vältalighet, som hafva till en stor del den sinnliga naturen till föremål, gäller med lika grund om alla slags skrifter, i hvad ämnen de må författas. Hvart och ett ämne har sin natur, det vill säga sitt vissa innehåll af tankar och föreställningar, som hopen föga urskiljer, som den medelmåttiga skribenten ser styckevis genom en mer eller mindre tjock dimma; men som det sanna snillet strax med lika ljus sjelf omfattar, och åt andra meddelar. Ni är försvarlig auktor, när ni kan med ordning och tydlighet framställa för läsaren detta förråd af begrepp som ett ämne innehåller; ni har talang om ni kan låta denna tankeskapelse födas för hans sinnen, med det synbara behaget af former, färgor och lif. Men hvilketdera ni gör, ett stycke af snille, eller ett stycke af kallt förnuft, måste ni säga om hvar sak, just det som förtjenar att sägas, icke blott underliga liknelser, höga utrop, metaphysiskä finheter, eller triviala begrepp, uppställda såsom methodiska grundsatser. Ni måste ej låta läsaren rodna af medömkan, att ifrån ynglings-åren hafva vetat, hvad ni med stora ord skryter af att lära honom.
Denna förtjenst att rätt genomskåda sitt ämne, att rätt fatta det redbara, det vigtiga deraf och derefter framställa det för tanken eller inbillningen utan affektation af rå kraft, besynnerligheter, ofantligheter; se der, ännu en gång påmint, det sällsynta som gör den stora skribenten, emedan det är blott detta, som uppfyller ändamålet med all skrifning och all vitterhet. Man skall alltid löpa villse derom, så länge man förblandar det med det underliga och oerhörda. Man dömme detta af ett enda exempel i skaldekonsten: den höga ovanliga skönheten af vissa Racines karakterer. Hvar läsare af omdöme, beundrar deras förtjenst af enfald och fullkomlighet; fattar deraf allt, igenkänner allt, och saknar der intet vigtigt drag af menniskohjertats innersta rörelser; hvilket att så skillra, visserligen är hvarken en vanlig eller lätt sak.
Om man granskar Shakespeare, berömd i våra dagar ända till orimlighet, skall man finna, att han är störst, der han är minst bisarr, och mest beundransvärd der han är minst underlig. Derföre beskrifver äfven Horatius förtjensten af ett förträffligt arbete på det sättet, att hvar och en tror sig kunna göra detsamma, efter det synes så naturligt, så lätt att åstadkomma; men svettas förgäfves, och spänner förgäfves sitt bemödande dertill. Tvertom förhåller det sig med vissa auktorers arbeten, som berömma sig mycket af det nya och ovanliga. Det fins ingen författare af äkta snille, som, i fall det än gällde hans lif, skulle åtaga sig att göra något dylikt; men det fins deremot ingen skriblerus af någon tilltagsenhet, som i en lycklig stund af oreda och sjelfbeundran, icke skulle göra sig fullkomligt värdig af deras lager.
Då jag ofta tyckt mig finna, med huru stor omsorg ej mindre vissa hos oss påstådda originala snillen, än deras härmare, söka, i skrifsätt, det ovanliga och oerhörda; studsande likasom med afsmak tillbaka ifrån hvar sak, hvar tanke, som synes dem naturlig och omedelbart hörande till ämnet; och då derigenom en vidunderligt hopskrufvad sammansättning nödvändigt måste födas, har jag trott, att dessa enfaldiga betraktelser torde blifva för dem och andra icke onyttiga. Den ytterliga kraft hvarefter man far i styl, skadar blott talangen; men den hvarefter man famlar i begrepp och tankar, gör ännu mera: den skadar förståndet, gör det förvirradt, falskt, och till slut något värre, hvaraf jag här undviker tillämpningen. Men att sålunda skrifva på en gång med mognad, enfald och skönhet, dertill fordras både ett stort förstånd, och en stor talang; egenskaper sällsyntare än man synes gissa hos oss. Ty jag upprepar hvad i början sades: ett drag af klyftighet, en lyftning af känsla äro ännu hvarken förstånd eller talang. De bevisa dem lika så litet, som några sädesstrån uppvuxna på klippan, bevisa att denna klippa är en åker.
Sedan jag talat om Snillet, tillåte man mig att äfven säga ett ord om Smaken. Jag menar ej här, egentligen sagdt, Smaken i konsterna. Det är långt till denna höjd, ifrån den synpunkt, jag måste välja. God eller elak smak i verser och prosa, derpå, låt så vara, ankommer mindre. Men förnuftig enlighet med sig sjelf, men anständighet i uttryck, med ett ord, seder i vitterheten, derpå ankommer visserligen ganska mycket; och för denna första grundläggning till smaken, måste man beklagligen ännu strida hos oss.
Någre författare hafva åtminstone gjort allt hvad de förmått, att införa helt andra grundsatser; och det kunde synas, som man efter anlagd plan, arbetat hos oss på vitterhetens förgrofning, likasom man i andra länder arbetat på dess förfining. Behag, anständighet, stylens förtjenst, uttryckets ädlare val, man har försäkrat allmänheten, att allt sådant vore blott fånars bekymmer, trälars granna möda och rimmande barns joller. Men hvilka efterdömen, frågar någon, har man då gifvit af det högre och förträffligare? Jo, man har talat om, att kläda en so i rosenrödt; att ligga med svinen; att äta – – –t; att nära lössen på hufvudet; att asa sig på ändan; att ligga och titta folk i ändan, m. m. Se der uttryck af den nya ädlare styl, hvartill man sökt upphöja vårt tidehvarf; se der exempel af den äkta och manliga smak, man lofvat lära ungdomen att hafva i hela vitterheten.
Skall man tro, femtio år härefter, att sådana läror verkeligen funnit beundrare, funnit efterföljare, och att stora hopar af unga snillen omfattat med förtjusning dessa efterdömen, såsom höjden af sublim skrifart? Görom dem rättvisa. Ärligen hafva de trott, att sådant vore verkeligen styrkans och manlighetens äkta tungomål; och hafva, på denna grund, med ifver vinnlagt sig om färdighet deri. Framstegen hafva svarat emot bemödandet, och vår litteratur äger derigenom stycken att uppvisa, hvari man visserligen ej saknar någon förtjenst af det höga och manliga pöbelspråket. En enda liten svårighet möter likväl vid allt detta. Det gifves nemligen ingen orsak, hvarföre, om det vore högt och förträffligt att framställa utan betänkande vissa fula saker för tanken, det skulle blifva lågt och straffbart att afhölja dem för ögat; och man ser tvifvelsutan, till hvilken förvandling af seder en manlighet af detta slag, skulle innan kort föra oss. Från ord till gerningar är öfvergången vanligen både gin och halkande. Snillets höghet, Snillets gudomlighet, ideligen åberopade af våra unga författare, må vara hos dem någonting ganska redbart och vördnadsvärdt. En panna som ej rodnar, en styl som ej trälar under smakens boja, må vara det största och säkraste kännetecknet deraf. Men vare sig inskränkning eller afundsjuka, har jag för min del alltid trott att ett snille som någon gång skämdes, vore bäst och tryggast för det menskliga samhället. Man vet i sanning ej hvar oblygheten skulle stadna, om den först blef en grundsats. Det är ej inom vitterheten, som den en gång gillad, en gång beundrad, sedan inskränker sig. Dess verkningar skola snart utsträcka sig öfver sjelfva samhällslefnaden, och det är visserligen om den, som man kan säga i riktig tillämpning af ett bibliskt talesätt, att man, med ett senapskorn deraf, skall slutligen försätta berg.
Uteslutom alla exempel, nästan alltid bättre att glömma, än att återkalla. Upprepom ej heller hvad man redan oftare sagt och skrifvit om smakens verkan på samhället, och hennes slägtskap med tänkesätten. Men man begynne att missvårda hennes finare urskillning, hennes ädlare språk, hennes erkända fordringar; man tillåte att föraktet derföre utbreder sig; och erfarenheten skall snart visa, bättre än alla afhandlingar, hvad verlden varit henne skyldig, och till hvad grad hon förtjenar deras omsorger, som styra den. Ty det är, gode herrar, icke blott till prydligheten af en liten vers, till stylen af ett vältalighets-stycke, till valet af ett ord, en phras, ett blomster, som den sanna smaken sträcker sitt skarpa öga, sin förädlande urskillning? Nej, hon gör mer, Hon går öfver ifrån ord till saker, ifrån skrifter till lefnaden. Man kan kalla henne känslans vishet. Verlden har ej seder, utan genom henne. Och den som en gång begynt, att förakta hennes lagar, skall slutligen ej finna annan gräns för sina afvikelser, än samhällets physiska styrka.
Också skulle hon ej sällan behöfvas denna physiska styrka, till ett rättvist nödvärn emot en snillestyrka af förenämda beskaffenhet, hade ej upplysningen och tankesättens förädling redan lagt i föraktet och åtlöjet en hemlig, men vanligen tillräcklig motvigt deraf. Se der likväl just hvad man befarar, och hvaremot man derföre med alla grofhetens krafter väpnar sig. Näst förnuftet och smaken, hatas af dessa styrkans söner ingenting så uppriktigt, som löjet och skämtet. Och de hafva skäl dertill. Detta vapen är vådligt. Det är skarpt och skärande. Det lemnar långa hemliga svedor hos den som det träffar; och likväl väcker det ej hederligt folks, hvarken medömkan eller förtrytelse. Hvart hugg har den besynnerliga dubbla verkan, att djupt såra motståndaren och att förträffligen kittla åskådaren. Som det behöfves konst att bruka detta vapen, så ger det också, i mån deraf, bifall och handklappning. Det smutsar ej som ovettets; tvertom det glimmar i dens hand, som för det med bebag. Det förhåller sig kort sagdt dermed, som med Rolfs berömda svärd: det fordrar en stark arm, men är alltid segrande.
Man måste sannerligen, ett af två: antingen platt bestrida, att någon löjlighet gifves på jordklotet, eller ock finna för godt, att man deråt ler. Förtrytelsen kan, som det tyckes, svårligen välja ett lindrigare uttryck; och de som trotsa den intill ytterlighet, borde, om ej af andra orsaker, åtminstone af denna, försona sig med skämtet. Men se der det omöjliga. Hela böcker uppfyllda med borgerliga angripelser; hela ark sammansatta af de lägsta grofheter, sådant är, i dessa stora mäns öfvertygelse, hög ärlighet, sublim sinneskraft. Men ett skämt, en rolighet, som ingalunda sårar seder och blygsaahet; som respekterar samhällslagarna, och lemnar, hos författaren, personen orörd i deras hägn, medan dess hemliga udd söker narren, och motar hans ofta vådliga fart, det är försåt och nedrighet, ropar man, det är lönndråp och nidingsmord. Man skriker dervid som vid eld fallen på handen. Hvad vill man då? Och hvad fordrar man? En ganska billig sak: att få i fred förrycka en hop tanklösa hjernor; att få kasta smuts utan fara på dem, som sätta sig deremot.
Parodien, Epigrammet, Satiren äro, medgifvom det, ej milda, ej välmenande. De äro, låt så vara, förtrytelsens vapen, tilläfventyrs hämdens. Men detta slags hämd (om den rättvisaste harm kunde möjeligen förtjena det namnet) vittnar det ej åtminstone om ett ganska stort steg till förädling, genom det band det antagit af seder och höflighet? Ett skrifsätt dem förutan, i sin mening visserligen ej mindre argt, i sitt uttryck lågt och skändeligt intill vämjelse, är det verkligen oändligt bättre och vördnadsvärdare? Är det ej tvertom vargen i sin äkta rå villdjursart, hvars tänder och klor man behåller, under det man ropar hämd och fasa emot biets gadd, som blott ett lindrigt skyddsvapen, sårar ingen utom förderfvaren af dess nyttiga mödor? Man fördjeflar skämtet, man förgudar skamlösheten. Det nya och stora, hvaraf man berömmer sig i denna omstjelpning af alla antagna begrepp, är det annat än bristen af sundt förnuft, större och fullkomligare än den hittills funnits i någon orimlighet? Vill man ej märka, att, denna styrkans ton, som den börjat kallas, af några författare hos oss, aldrig varit annat än några uslingars tillflykt, hvilka, med mycket högmod och litet snille, icke ägt annat vapen emot den höfliga men litet falska ironien, än den påstådda redligheten af ett dugtigt ovett? — Vill man i synnerhet ej bli varse, att om det ironiska löjet någon gång förutsätter arghet och vett, (ehuru merendels blott det sednare) så behöfs, för att vara en hjelte i det grofva, deremot inga andra egenskaper än arghet och dumhet; men dessa oåtskiljeliga.
Nej, friden bor visserligen icke på en jord delad emellan förtjänsten och afunden, visheten och dårskapen. Men naturen, då hon beslöt, att göra oss till menniskor, icke till villdjur, gaf oss i stället för svalg och ramar, ädlare vapen, och deribland löjet åt den visa. Detta fina skämtande löje, hvarföre älskas det af alla väldanade sinnen? Derföre att det är menniskoförädlingens tydligaste kännemärke, vildhetens motsatta gräns. Hvarföre hatas och fruktas det af dåren och dragaren? Derföre, att det är vettets skarpaste ögonkast, förnuftets och sanningens på en gång ädlaste och tryggaste hämdvapen. Dess få missbruk äro ej att jemföra emot de välgerningar det gjort menniskoslägtet. Det har verkat till dess förädling, till dess lugn, likaså mycket som lagar och vettenskaper. Alla de store män, som vakat öfver sederna, som skyddat förnuftets rätt, som utrotat dårskapen, den mäktiga som förtrycker, och den icke mäktiga som blott vanhedrar samhället, hafva varit till en hög grad dermed utrustade. De stora laster deremot, de stora dumheter, de stora bedrägerien, göras merendels med mycken allvarsamhet; äfven ofta med hänryckning. Man kan dömma huru stor Guds gåfva löjet är åt menskligheten, deraf, att allt hvad charlatan är, icke äger en afsvurnare fiende. Om en sådan försöker att nyttja det, lyckas han alltid slätt. Han känner strax att det icke är hans vapen, och flyr merendels ofördröjeligen till ovettets tryggare styrka.
Denna ton af låg fritalighet, af förstummande plumphet, man öfverför den ömsevis ifrån lefnaden i skrifter, och ifrån skrifter i lefnaden; man sätter den i princip, och kallar den, som förut är sagdt, sublim Snillestyrka, hög Ärlighet, manligt Sinnesmod; ty sådant är det begrepp man bemödar sig, att, hos oss, fästa vid dessa egenskaper. Det är nödigt att söka vidmakthålla, om dem, ett annat och rättare.
Att utan stojet af ett trotsande skryt, rycka sanningen ur bojan af mäktiga fördomar; att med anständighet skydda hennes rätt; att med värdigt lugn möta dårens skymfande harm, utan att ett ögonblick sänka sig till hans nedriga språk; se der den rätta sinneskraft, som dessa styrkans hjeltar, antingen ej känna eller med flit misskänna. Efter deras lära och exempel, hvari består hon deremot? Jo, i styrkan att tala om sig sjelf med den oförsyntaste sjelfbeundran; — i styrkan att tala till andra med den mest förolämpande grofhet; — i styrkan ändteligen, att ej rodna för någon uselhet, någon galenskap, någon grad af tilltagsenhet. Visserligen felar man ej, att dervid förutse den vises förakt, och den ädles förtrytelse. Men hvad gör man? Man ler deråt i hemlighet. Dessas antal, tänker man, huru stort är det väl emot de lätt förvillades? Emedlertid bedrar man sig skamligen.
Historien, det är sant, förvarar minnet af personer, hvilka genom deras förakt för seder och ärbarhet, genom tampaktigheten af deras utfall emot medborgare, ådragit sig forntidens beundran och det tvetydiga namnet af starka sinnen. Men dessa tider äro icke mera, eller skola åtminstone aldrig äga varaktighet. Förnuftet och sanningen måste nödvändigt tala ett värdigare tungomål; skamlösheten tystna eller darra. Det lyckas henne, att för ett ögonblick öfverrumpla enfalden. Denna häpnar, det är sant, att höra djerft utsägas hvad hon sjelf rodnar före; likasom att se dem utan skoning skymfas, åt hvilka hon är van att lemna sin högaktning. Men denna låga styrka, om den ett ögonblick förstummar, förvillar dock ej länge: dess seger är kort, och dess hastigt vissnande lager, qvarlemnar föraktets eviga törnen.
Om någonting i denna olyckliga dödligheten, bevisar, för dess lugn, nyttan af en renad smak och förädlade seder, är det ofelbart historiens intygande, att det beständigt varit detta slags höga skamlöshet, hvarigenom, i alla länder, bedrägeriet fört menigheter från små till stora förvillelser, ifrån orimliga till brottsliga. Har det ej alltid varit samma oblyghet att trotsa åtlöjet, samma öfverlagda förakt för det sunda vettets dom, som ingifvit hvar dråplig charlatan på jorden att försöka, om han ej genom sin tilltagsenhet, sitt himmelsstigande högmod, sitt gränslösa skryt, nu af djup vishet och höga ingifvelser, nu af medborgerligt nit och patriotiskt hjeltemod, skulle kunna förblinda allmänheten, imponera på de lätt förgalnade, och truga sig till ett anseende, hvars fordran, till hvad orimmelig grad den stundom sträckes, man haft tillfälle att af ganska nya exempel erfara. Man har dervid, låt så vara, ej alltid dessa större och mera brottsliga ändamål. Men må man åtminstone vara öfvertygad, att hvilken som helst, under namn af styrka hyllar skamlösheten, har visserligen dervid för ändamål, mindre det nyttiga än det besynnerliga; vill, om ej något värre, åtminstone göra sig omtalt, ådraga sig dumhetens beundran, och skörda i tysthet sina små usla fördelar deraf. För menniskor, födda med små talanger och ett stort högmod, som i brist af krafter att nå en verklig ära, åtminstone vilja omfamna skuggan deraf, och derföre blott halva för afsigt, att väcka uppmärksamhet, att starkt slå hopens ögon, synes i sanning denna cyniska tilltagsenhet också det lättaste och säkraste medlet dertill. Man skall studsa vid denna nya tonen, säger en sådan, och har rätt deri. Man studsar verkligen dervid; emedan denna föraktliga ton är, lyckligtvis, öfvermåttan sällsynt, och så sällsynt, att i hela litteraturen det är nästan omöjligt att uppvisa en enda författare af verklig förtjenst, som någonsin tagit den. Men man studsar ännu mer, när man vänder sin uppmärksamhet ifrån tonen till sakerna; när man under hela detta skryt, af hög sinneskraft, djup vishet, sublimt värde, icke ser annat än tomhet på tankar, oreda, vanmakt, och den häftiga skakningen af en hjerna, som vill remna alla ögonblick för att föda något ofantligt, och som ändteligen, med ett fasligt brak, föder – – – ett långt väder. Den lättrogna okunnigheten, likasom den oerfarna ungdomen, beundra emedlertid denna häftiga skakning, och detta mäktiga brak. Väderfödaren vinner lärjungar och efterföljare, som antaga hans grundsatser om styrka, grundlighet, höghet, manlighet. Efter någon tids tyst beundran, uppblåsa sig desse likasom han, blifva små väderfödare, och tala ändteligen en dag i deras ordning, med samma tomhet på tankar, samma ton af mästare, samma styl af hög inbillning och lågt umgänge, till allmänheten, till författare af förtjenst, till de Stora och till Konungar. Hvad händer? Detsamma som alltid tillförne. Man har föraktat, man föraktar, och man skall förakta deras omogna skrål. Man låter deras löjliga skrifter multna, i det stoft hvari de föddes, och söker sin själs näring hos dessa verkligt stora snillen, dessa mensklighetens sanna förädlare, hvilkas arbeten tillika med snillets höghet, med vettets mognad, med talangens ypperlighet, förena denna karakterens värdighet, denna tonens anständighet, denna vördnad för publiken och aktning för sig sjelfva, utom hvilka det är svårt att tro, om ej alldeles omöjligt, att verkligt stora egenskaper någonsin gifvits, eller kunna gifvas.
- ↑ Dessa reflexioner öfver snillet, smaken, skämtet, anständigheten, utgöra det enda hvad man af en längre skrift, som för snart ett fjerdedels sekel sedan utkom, ansett värdigt att försvara. Man har deraf, så långt möjligt varit, lemnat bort allt enskilt, och blott behållit de allmänna sanningar, som synas höra till alla tider, men hvilka, enligt hvad erfarenheten visat, fallit någon gång i en temmelig förgätenhet.