Chefen fru Ingeborg/Kapitel 04

←  Tiggaren

Chefen fru Ingeborg av Hjalmar Bergman Besvikelsen

Firman Jacques Balzar  →

BESVIKELSEN

Herr Balzar d. ä. hade aldrig tillåtit, att man talade affärer vid hans middagsbord. Även om gästen icke hade annat än kommersiella förbindelser med sin värd, måste man söka andra samtalsämnen. Fru Balzar hade ditintills upprätthållit traditionen. Sonen bröt den. Han och hattmannen talade affärer alla fyra rätterna igenom. Fru Balzar deltog icke i samtalet. Dels var hon förargad över att den goda, gamla traditionen bröts, dels möttes hennes små försök till deltagande med tankspriddhet och tystnad. Hon var utanför. När slutligen Kurt i sin iver tog upp papper och penna för att fortsätta sina kalkyler, blev hon så smått ond. Det kände han genast, rodnade och mumlade en ursäkt. Hattmannen, en välvillig liten människa, märkte bryderiet och sa leende:

Sådan är ungdomen. Entusiastisk och livlig. Det är roligt att ha med ungdomen att göra. De gamla äro slöa och dåsiga, de våga ingenting. Men sådan är ungdomen!

Han klappade Kurt på skuldran. Fru Balzar sa: Tack för komplimangen! Den lille hattmannen blev förtvivlad, krängde på sin stol, gestikulerade med både armar och ben. Naturligtvis hade han icke syftat på fru Balzar, han hade haft helt andra människor i tankarna. Sussi insköt med spydigt putande läppar: Det är nog mig ni tänker på. Eller varför sitter ni och sparkar mig på benen?

Man skrattade.

Man skrattar bort en oavsiktlig klumpighet, glömmer den fullständigt. Men svedan finns kvar. Ifall klumpigheten träffat en öm punkt. För resten tillät icke hattmannen, att hon glömde. Hans blickar bådo henne oavlåtligt om ursäkt. Ursäkter och förolämpningar ligga varann nära. Och när han gick samlade han allt sitt mod och allt sitt levnadsvett i ett utrop:

Fru Balzar! Ni är yngre än er dotter. I utseendet. Det är sant. Jag säger det inte för att smickra.

Hattmannen var icke någon fin kavaljer, han var en enkel, välvillig människa och gjorde så gott han kunde. Efter honom kom Andersson med bokslutet.

Andersson med bokslutet var en fast nyårsinstitution, daterande sig från herr Balzars senare år, de sjukliga. Herr Balzar gjorde bokslutet i sitt hem, biträdd av herr Andersson, i sin tur biträdd av tvenne kontorspojkar, som hade att forsla de tunga böckerna fram och tillbaka. Barn, brukade fru Ingeborg säga, håll er nu tysta. Herr Andersson har kommit med böckerna. Lekar avbrötos, tvistiga frågor uppskötos, barnkammardörren hölls väl stängd. Måste man gå genom våningen skedde det på tå, och med en skygg snedblick in i herrummet försäkrade man sitt klappande hjärta om att herr Andersson ingenting märkt. Herr Andersson var betydande och farlig. Han kom med bokslutet. Vad var bokslutet? Herr Balzar sa: Mina barn! Det är bokslutet, som avgör om ni ska få sylt och plättar eller bara plättar eller inga plättar alls! Undra sen på att man hyste vördnad för Andersson med bokslutet!

Den satt i ännu. Knappt hade herr Andersson och hans chef lutat samman sina huvuden över böckerna, förrän Kurt drog sig tillbaka på sitt rum, försiktigt stängande dörren. Suzanne lämnade pianot. Firmans chef utförde ett viktigt arbete, ingen fick störa henne. Fru Ingeborg borde ha känt sig tillfredsställd. Efter sidovördnaden vid middagsbordet borde den tysta andakten nu ha känts som en upprättelse. Men fru Ingeborg var icke tillfredsställd. Hon skulle ha önskat att Kurt kommit in i herrummet för att hämta en cigarr och att Suzanne fortsatt att spela. Hon skulle ha ropat: Kära Sussi, skulle du inte kunna vänta med det där? Du ser ju, att Andersson och jag —

Och hon skulle ha sagt: Snälla Kurt, jag skulle nog bli dig mycket tacksam. —

Hon kände ett behov av att manifestera sin överhöghet, sin ansvarsfulla ställning. Men hon fick icke något tillfälle. Förrän herr Andersson plötsligt yttrade:

Chefen! Om chefen vill ha några upplysningar om fästmannens familj, så kan jag stå till tjänst. Jag känner en person, som kände hans far. Det var lite si och så med honom —

Andersson, avbröt hon snabbt, rädd att gå miste om tillfället. När började Andersson skvallra i stället för att arbeta? Hur är det egentligen med åldern?

Betalt för många gamla ostar! Men efter en halvtimmes tyst arbete sa hon: Nå, vad skulle Andersson berätta?

Först sedan frågan upprepats, lyfte herr Andersson sitt anlete, gav henne en kylig, oförstående blick, sänkte åter sakta sitt anlete mot boken och fortsatte att arbeta.

Andersson med bokslutet försvann i sinom tid och ersattes av Tysta Marie. Så länge en främling fanns i våningen, lämnade hon icke köksavdelningen. Ett födelsemärke, som rödfärgade halva ansiktet, hade gjort henne folkskygg. Eljest var hon en duktig människa, en oöverträfflig hushållerska. Monsieur Balzar hade döpt henne till Tysta Marie, därför att hon aldrig var tyst. Hon resonerade i ett ständigt mummel med sig själv, avhandlade dagens frågor. Om man lyssnade uppmärksamt, kunde man fatta en och annan ofta upprepad fras och därav sluta till tankarnas tema. Hon läste flitigt tidningarna och intresserade sig för politiken. Ibland kunde man få höra, att hon önskade avsätta kungen, ibland upplösa riksdagen, ibland någonting annat. Men oftast rörde sig tankarna kring hem och hushåll. I kväll kring ungarna. Fru Ingeborg hörde henne muttra: Den där dumma pojken. Den där fåniga flickan. Tydligen hade barnen retat henne. Barnen hade också retat fru Ingeborg en smula. Hon sa:

Ja, vet Marie! Det kan vara bekymmersamt med ungarna. Ibland.

Med det röda märket flammande av hetsighet svarade Tysta Marie: Om frun själv hade mera vett! Att släppa in en främmande karl, som ska gå här för jämnan! Det blir trevligt!

Tysta Marie gick vidare genom rummen, ordnande och städande, med flammande olycksmärke, muttrande olycksbådande profetior.

Men fru Ingeborg tänkte:

Hon har alldeles rätt. Det är ändå en obehaglig sak att släppa in en vilt främmande människa i familjen. Aldrig mer för oss själva. I kväll är sista kvällen. O, hur många kvällar ha vi suttit ensamma kring salsbordet? Hur många sköna kvällar! Först vi fyra, så länge pappa levde. Sen vi tre. Hur många lugna, ljuvliga kvällar, då man kröp samman, tyade sig ihop. Nu — slut. Naturligtvis skulle främlingen inte komma varje kväll. Men i alla fall — man gick aldrig säker. Och hans ande skulle vara där. Man skulle aldrig mer känna sig riktigt fri från det främmande —

I kväll var sista kvällen. Hon beslöt att sitta uppe till midnatt. Vanligen gick hon till sängs en eller två timmar tidigare än barnen. Men i kväll skulle hon sitta uppe. Hon tänkte inte låtsas om att det var sista kvällen och att hennes sinne var känslosamt. Hon visste vad hennes frid tillhörde. Känslosamma mödrar är besvärliga tingestar, tycka barnen. Hon skulle inte låtsas om någonting. Ungarna ovetandes skulle hon sitta där och njuta den sista kvällens söta vemod. Hon började ordna i herrummet. Hon tände golvlampan bakom karmstolen, i vilken herr Balzar brukat tillbringa sina hemmakvällar. Där skulle Kurt sitta. Hon skulle locka honom dit helt finurligt. Hon skulle lägga aftontidningarna på bordet bredvid, säga: Kurt, se efter om det är något nytt och läs högt —

I dörren till salen stod Suzanne, aftonkappa, slöja kring huvudet. Hon sa:

Mamma, jag ville inte störa, när Andersson var här. Men Louis och jag ska gå på teatern. Du har väl ingenting däremot?

Nej. Hon hade ingenting däremot. Hon frågade, om de hade något förkläde och om de ämnade supera ute. Hon ångrade genast, att hon frågat om förkläde. Det var onekligen gammalmodigt. Hon ångrade också, att hon frågat om supén. Den trotsiga lilla näsan höjdes, de trotsiga ögonen flammade. Och Sussi svarade:

Jag kan inte gå på en automat i den här toaletten och Louis har inte råd att bjuda mig på ett dyrt ställe. Varför ska du göra narr av honom, därför att han är fattig?

Fru Ingeborg gjorde icke narr av någon annan än sig själv. Hon var känslosam i kväll och hon var ingalunda van att vara känslosam. Hon skämdes. Hon ville ha tösen för sig själv. En kväll, den sista. Men tösen stod redan vid främlingens sida, ohjälpligen, beredd att försvara honom med näbbar och klor. Även mot beskyllningar som aldrig framställts. Även mot modern! Som alltså redan börjat bli mera främling än främlingen.

Fru Ingeborg sa:

Varför, lilla etterbigga, är du så misstänksam? Har jag ännu sagt ett ont ord om den utkorade? Din misstänksamhet blir din olycka. Mycket nöje för resten. God natt.

Där gick dottern, här kom sonen.

Mamma, sa han, låna mig dina nycklar. Jag tänker gå upp på kontoret ett slag och se igenom kalkylerna.

Hon såg på sonen och hon såg på den tomma stolen, som skulle förbli tom. Hon tänkte: Jag tackar dig, Gud, att jag åtminstone inte förrått ett uns av mina känslosamma tankar. Dessa barn skulle inte ha sagt: Kära lilla mamma, vi stanna hos dig denna sista kväll, en stilla och vemodig högtid till minne av alla lugna och ljuvliga kvällar i hemmet. Nej. De skulle ha skrattat. Och herr Andersson skulle ha sagt: Chefen börjar bli gammal. Och han skulle haft rätt.

Hon tog fram nyckelknippan ur skåpet, nycklarna till chefens rum, bord och skåp. Hon tog sonens framräckta hand i sin vänstra. Hennes min var allvarlig när hon nu höjde högra handen med nyckelknippan. Hon betraktade den ett ögonblick och hon betraktade sonen, som blinkade, en smula överraskad av ceremonien. Hon la nyckelknippan med en viss kläm i sonens hand, slöt hans fingrar om den. Hon vände honom helt om och gav honom en liten avskedsdunk i ryggen. Hon sa:

Ajjö och god natt.

Hon släckte lamporna i herrummet, dröjde en stund i mörkret, stödd mot karmstolens ryggstöd. Hon hörde tamburdörren öppnas och stängas. Tysta Marie svepte än en gång genom rummen, mumlande, försvann ut i köksavdelningen. Och fru Ingeborg sa till sig själv:

Stackare, den ska sitta här ensam och nicka och nucka. Vad gör en klok gammal kvinna, övergiven av de sina? Kastar hon sig i nöjen? Söker vänner? Superar med älskvärd kavaljer? Ånej. Hon går och lägger sig.

Fru Ingeborg klädde av sig. Spegeln i badrummet återgav snart bilden av en kropp, som tycktes vara ung, smidig och spänstig, spenslig och mjuk. Spegeln kunde ha tröstat henne för herr Anderssons gnat och hennes egen missmodiga känsla av annalkande ålderdom. Men hon skänkte den icke någon uppmärksamhet. Hon hyste och hade alltid hyst en märklig ringaktning för sin kropp. Huttrande drog hon på sig ett nattlinne, som skulle ha ruinerat huset Balzar, om det utställts i dess skyltfönster. Det var ytterligt gammalmodigt, ytterligt enkelt, dess väv var grov och dess enda prydnad en smal, tarvlig, knypplad spets. Iförd detta linne och svept upp till hakan i sängens sidentäcke insomnade huset Balzars chef ögonblickligen.

Insomnade endast för att väckas efter en halvtimmes sömn av röster och nyckelrassel. Tysta Marie hade öppnat och släppt in Suzanne, spärrade därefter vägen för en tredje person, som tydligen icke var någon annan än fästmannen. Sovrummets dörr vette åt tamburen, och fru Ingeborg kunde rätt väl följa förhandlingarna. Hon tände ljus och tittade på klockan, som visade halv elva. De båda ungdomarna hade alltså gått raka vägen hem, antagligen i hopp om att få en pratstund i lugn och ro och ömhet. Häremot reste sig nu Tysta Maries sinne för det passande. Entonigt och envist upprepade hon samma ord: Här tas ingen emot, för frun ligger, här tas ingen emot —

Fru Ingeborg lyssnade och log. Hon kände sig elak och skadeglad och hon njöt av att vara elak och skadeglad. Hon kunde mycket väl föreställa sig den unge mannens häpnad över att bli portförbjuden av en tjänsteande. Hon förstod, att Sussi måste vara förbittrad ända till tårgränsen, och det gladde henne. Så elak hade hon blivit bara på en dag. Hon tänkte: Det är rätt, Marie. Håll dem stången. De där båda ha framtiden för sig. De behöver inte sitta uppe och kyssas just i natt. De kan gå och lägga sig, alldeles som jag gått och lagt mig. Unga herrn ska förstå, att det här är en familj med hög moral och stränga seder. Det är bra, Marie!

Och fullständigt övertygad om att Tysta Marie nu som alltid skulle avgå med segern, släckte hon ljuset och försökte somna om. Tysta Marie avgick mycket riktigt med segern, men fru Ingeborg lyckades icke somna. Hon kände sig orolig, utan att veta varför. Hon rannsakade: Är det hattarna, som oroar mig? Nej, det är inte hattarna. Kurt har köpt dem, Kurt får sälja dem. Är det Sussis förlovning?

Plötsligt satte hon sig upp i sängen och yttrade högt och högtidligt samt med förvåning:

Det är sannerligen inte Sussi, som oroar mig. Det är jag själv. Vad ska det bli av mig?

Hon lade sig åter tillrätta i somn-in-ställning, men tankarna ville inte somna.

Vad ska det bli av mig? Jag har aldrig haft ett ögonblick att tänka på mig själv. Och jag vill inte tänka på mig själv. Det är odrägligt. Jag är ett medelålders fruntimmer, som har en affär och två barn. Det är ingenting att tänka på. Men snart har jag inte affären, åtminstone inte som förr. Och snart har jag inte barnen, inte som förr. Vad har jag då? Ingenting. Vad blir det av mig? Ingenting. Det är så enkelt. Men det är inte roligt. Det är odrägligt att tänka på sig själv.

Hon var fast besluten att tänka på någonting annat. Eljest skulle hon inte kunna somna. Hon vankade i andanom genom affärens lokaler. Hon gick från disk till disk, från monter till monter, ordnade, ändrade, plockade. Hon fortsatte i tankarna förhandlingen med den mycket höga damen, föreslog ändringar i beställningen, arrangerade, kritiserade, komponerade. Hon gick till tiggaren. Hade hon behandlat honom rätt? Skulle han inte ha fått en slant? Visserligen fick han kängsnörena, men dem kunde han inte äta. Han kunde inte ens hänga sig i dem. Han var lik någon. Vem kunde han vara lik? Hon grävde och grävde i minnet efter ett ansikte, som liknade tiggarens. Hon fann intet. Och det var gruvligt likgiltigt. Äntligen släppte hon tiggaren och tog fram den unge mannen.

Hon gjorde det motvilligt. Den unge mannen betydde Sussis förlovning och Sussis förlovning betydde en stor och råkig förändring i hennes eget liv. Där var hon alltså inne på förbjudet, sömnfientligt område. Men det kunde inte hjälpas, hon tog fram minnet av den unge herre, som provade halsdukar framför pelarens spegelglas. Först konstaterade hon med yrkesmässigt välbehag, att hans dräkt var oklanderlig, ej snobbig, men ytterligt korrekt. Så tog hon hans huvud, hon nästan tog det mellan sina händer. Samma behagliga glädje, som fyllt henne vid anblicken, fyllde henne åter vid minnet. Så ska en ung man se ut! Han var lik Kurt, men skarpare präglad, kraftigare. Hakan var starkare, och en stark haka betyder osvikligt energi. Han såg ut att äga alla en mans dygder: fasthet, klokhet, viljestyrka, kroppsstyrka, lugn, mildhet, ömhet, värme — För en vek och trotsig, spröd och livlig varelse som Sussi var han just den rätte. Han skulle leda henne som den gode herden leder ett nyckfullt litet lamm. Man kunde inte se honom utan att känna sig glad. Och det gjorde inte ens ont att behöva ge honom företräde framför Kurt. Han skulle ju bli hennes svärson! Hon skulle få parhästar framför sin ålderdoms bekväma vagn. Parhästar, en mörk och en ljus!

Liknelsen roade henne. Hon småskrattade där hon låg i mörker, tystnad och sömnlöshet. Men blev åter allvarlig. Ty allting var ju inte lika bra som utseendet. Pojken var fattig. Sannolikt hade han skulder. Sussi var bortskämd, och de skulle inte kunna leva på hans lön. Visserligen hade hon sitt fäderne, men om hans skulder voro stora, skulle överskottet kanske bli litet eller intet. Alltså bleve hon själv eller firman Balzar tvungen att hjälpa —

Åter satte hon sig upp i sängen, hastigt, med starkt klappande hjärta, uppspärrade ögon. Hans fattigdom? Hans fattigdom var ett plus! Hans fattigdom var en egenskap, som gjorde alla de andra egenskaperna dubbelt värdefulla. För henne och för firman. Hans fattigdom gav honom i hennes våld. Hon kunde uppställa sina villkor. Du får gifta dig med Suzanne, om du tar avsked och inträder i firman. Naturligtvis som chef — souschef — lydande under mig och jämnställd med Kurt. Jämnställd med Kurt! Parhästarna!

Hon sa åt sig själv, tillrättavisande:

Det här är inte något skämt. Det är en allvarlig sak och jag måste tänka allvarligt på den. Men jag begriper inte — jag känner mig så uppspelt.

Hon försökte tänka allvarligt på den allvarliga saken. Varför ville hon, att han skulle inträda i firman? Det var lätt funnet: Kurt krävde en motvikt. Han var för obetänksam, för het på gröten. Den andre var oändligt mycket mera besinningsfull. Det kunde man se bara på hans lugna och metodiska sätt att välja en halsduk. Han skulle inte göra upp en stor och tvivelaktig hattaffär på en knapp kvart! Han skulle bliva den bromsande kraften, Kurt den drivande. Och hon själv — den styrande, den avgörande! Hon förstod mycket väl, att det var där hennes besynnerliga och behagliga glädje bottnade. Hon var glad och skadeglad. Hon var glad därför att firman skulle få ett lämpligt överbygge, en väl avvägd hierarki: de båda ungdomarna sida vid sida och över dem hon! Och hon var skadeglad därför att den anstormande, självsäkra ungdomen skulle möta en annan ungdom, icke mindre självsäker. Just den dag, då Kurt gjorde sitt första, öppna försök att tränga henne från chefsstolen, hade försynen eller slumpen sänt henne en bundsförvant. Hon skulle spela ut den ene mot den andre. Och även om båda höllo samman emot henne, skulle hon ha lättare att reda sig mot två än mot en. Ty, sorgligt att säga, icke ens i affärer är en kvinna helt oberoende av sina känslor. En mor är alltid svag, ger efter — under det att en svärmor —

Hon småskrattade och kröp åter ned i det smeksamt mjuka sidenhöljet. Hon sa:

Jaså, nu är man svärmor. Det låter rysligt. Han ska få kalla mig mamma. Det är åtminstone gammalt och vant.

Hon somnade nöjd. Undersökningen hade givit klart besked. Hon visste vad hon önskade och varför hon önskade. Hon tänkte på svärsonen och kände sig glad, hon tänkte på sonen och kände sig skadeglad. Så elak hade hon blivit bara på en dag.

Men dagen därpå kom besvikelsen.

Den kom, oförberedd och hjärtekrossande. Nattens besynnerliga och behagliga glädje hade icke övergivit henne under dagen. Hon hade betett sig skälmskt och övermodigt mot herr Andersson, retande hans nyfikenhet med antydningar om stora förändringar i firman. Hon hade betett sig skälmskt och övermodigt och sårande mot sina barn. Hon hade avspisat Kurts allvarliga frågor rörande vissa affärer genom att torka honom bakom örat med sin näsduk. Hon hade tänt alla den trotsiga vredens flammor i sin dotters själ och ögon genom att antyda att en viss ung man, om än aldrig så käck, skulle komma att dansa efter svärmors pipa.

Högmod går före fall. Nu var stunden inne. Festbordet stod dukat med blommor och ljus och kristaller. Tysta Marie, den dystra och fula, hade dragit sig tillbaka. Sussis kinder flammade i kärlek och oro. Kurt stod och tog sig bra ut, allvarlig men vacker. Själv var hon snyggt och anständigt klädd samt hade dessutom besökt sin hårfrisörska. Och förstuklockan ringde. Husan sprang genom salen, men hejdades. Fru Balzar ville själv öppna. Hon öppnade. In trädde fästmannens mamma, efter henne fästmannen. Och med honom den stora besvikelsen.

Det var icke HAN.

Han var icke ens lik honom. Undantagandes att båda voro långa och ljusa fanns ej ett spår av likhet. Den här var på allt sätt svagare, utan fasta linjer, utan prägel, suddig. Hakan liten. Ögonen stora och blå men sömniga. Händerna nervösa, minspelet oroligt.

Hon hajade till. Där stod hon och glodde och märkte nu först att fästmannen bugade för andra gången, och yttrade:

Fru Balzar, mitt namn är Louis de Lorche. Det här är min mor.

Tack för upplysningen, tänkte fru Balzar, välkomnade gästerna efter förmåga och ropade på barnen. Och under det att barnen hälsade, smet hon in i sängkammaren. Bara för ett ögonblick. Hon måste sansa sig.

Hur var det möjligt? Hur hade hon kunnat inbilla sig, att den andre var fästmannen? Inbillat sig så grundligt att hon icke ett ögonblick tvivlat! I går hade hon funnit en stor likhet mellan halsduksprovaren och den druckne pojken. I dag sökte hon åter erinra sig pojkens utseende. Det gick inte alls. Hon hade icke något minne av honom i dag och hon hade inte haft något minne av honom i går. Hon hade helt enkelt skapat ett minne och skapat det efter halsduksprovarens beläte. Därför att hon tyckte om honom. Därför att hon ville att allting skulle vara bra. Hon hade önskat, hoppats och trott. Så var det med den saken.

Suzanne kom insmygande. Hennes ögon voro mycket stora, hennes kinder mycket heta, hennes ärende mycket viktigt: fästmannen önskade ett samtal med fru Balzar. Han väntade i herrummet. Fru Balzar begav sig till herrummet. Fästmannen tog emot henne med en ny bugning. Han sa:

Fru Balzar, Suzanne och jag tycka om varandra. Har ni något emot, att vi förlova oss?

Fru Balzar satte sig. Av allt att döma, tänkte hon, begär denne väluppfostrade herre min dotters hand. Det är sött. Hon sa:

Suzanne har verkligen täckts underrätta mig om herrskapets förlovning. Dessutom har jag läst annonsen i tidningen. Frågan förefaller överflödig.

Han rodnade livligt och urskuldade sig. Själv skulle han aldrig ha kommit på en sådan idé, han hade velat göra visit långt före detta, men Sussi hade förbjudit honom. Fru Balzar avbröt:

Är det något mer ni har att säga?

Ja, sa han, det är två saker ni måste veta. Den ena rör min far. Han var en tid mycket förmögen, men ruinerade sig på spekulationer. Det var dock inte det värsta. Han förskingrade också en massa pengar för andra människor. Släkt och vänner trädde emellan. Han slapp fängelse, men saken är allmänt känd. Jag ville inte att ni skulle få veta den skvallervägen.

Smaklöst! tänkte fru Balzar, sa:

Vidare.

Vidare, upprepade fästmannen och tog med nervöst fubblande händer fram ett papper. Vidare måste jag underrätta er om att jag har skulder. Jag har skrivit upp dem här —

Han räckte henne papperet. En sån handstil! tänkte fru Balzar. Fordringsägarnas namn voro fullständigt oläsliga, siffrorna något tydligare och slutsumman tecknad i stora, rankiga streck. Det hela gick lös på 28,700. Av gammal vana räknade hon ned posterna och fick till resultat 29,700. Hon kunde inte låta bli att säga:

Ni kan ju inte ens addera!

Å, så förargligt! utbrast han. Det ska vi genast ändra.

Han satte sig vid skrivbordet och plitade med fubblig hand dit den rätta siffran. Han var tydligen mycket förlägen. Fru Ingeborg betraktade honom, suckade och tänkte: Det där skulle alltså vara min svärson, min parhäst? Vad jag är ledsen, gruvligt ledsen! Hon sörjde, men sorgen gick snart över i brinnande förargelse. Utan att taga blicken från det nedklottrade papperet yttrade fästmannen i låg, förlägen ton:

Fru Balzar, ni skulle väl inte vilja betala mina skulder? Jag vet knappt, hur jag ska kunna göra det själv.

De jämmerligaste äro alltid de fräckaste, tänkte fru Balzar, sa:

Det kan inte falla mig in.

Några ögonblicks tystnad. Därpå fästmannen i fundersam, blid, oskuldsfull ton:

Jag hade nästan hoppats att ni skulle betala mina skulder. Det hade varit en god hjälp för mig och mamma. Och det brukas ju, när den ena parten är rik och den andra fattig. Jag hade fått för mig, att ni var mycket förmögen.

Han är ju helt enkelt en penningutpressare, tänkte fru Ingeborg. Besvikelsen förvandlad till vrede kom henne att kippa efter andan. Men hon lyckades åstadkomma en kylig, behärskad röst.

Edra skulder kommer jag inte att betala. Och när sålunda det verkliga syftet med förlovningen i alla fall icke uppnås —

Hon tvärtystnade. Hon kippade åter efter andan fast annorlunda än nyss. Det nästan otroliga hade hänt: chefen, fru Ingeborg Balzar, hade blivit skrämd, hjärtskrämd. Utan att yttra ett ord, utan att brusa upp, utan att röra vare sig hand eller fot hade han skrämt henne. Han hade lyft blicken från papperet till hennes ögon, åter sänkt den. Vad hade skrämt henne? Det visste hon inte. Kanske hade hon helt enkelt skrämt sig själv genom att säga någonting grymt sårande. Hon hade en utomordentligt stark känsla av att hon skulle få bittert ångra sina ord. Hon väntade i olidlig spänning på hans svar, som dröjde. Slutligen smålog han, en smula sömnigt, en smula vemodigt, en smula barnsligt. Han sa långsamt och släpande, men omsorgsfullt uttalande orden, stavelse för stavelse:

Ånej, fru Balzar. Nu gör ni mig orätt. Fullt så tarvligt beräknande är jag inte. Min far förskingrade en massa pengar, men själv är jag rätt ärlig. Eljest hade jag nog inte avslöjat mina tankar och förhoppningar så, som jag nu gjort. Medgiv det.

En böjning på huvudet och ett ganska ödmjukt uttryck i hennes ansikte medgav och bad om förlåtelse. Så återfick hon helt sinnets jämvikt. Besvikelse, förbittring, sorg tog rimliga proportioner. Hon blev lugn, klar, kall, bestämd som vanligt. Hon reste sig, sägande:

Ni är förlovade. Det har stått i tidningen. Det är ett faktum. Jag är inte vidare förtjust. Sussi är för ung, och er känner jag inte. Men jag vill förbereda er på en sak: jag kommer att skaffa mig så många och säkra upplysningar som möjligt rörande er person och era förhållanden. Och får jag veta någonting verkligt ofördelaktigt, bryter jag förlovningen. Om ni tror att det är ett tomt hot — så fråga Sussi.

Han reste sig och bugade på det odrägligt väluppfostrade sätt, som redan retat henne ett par gånger. Han svarade:

Det är klart att fru Balzar ska tänka och handla så. Det är det enda riktiga. För mig återstår att hoppas att ni inte får höra någonting verkligt ofördelaktigt.

Så gingo de ut i salen.

Fru Balzars blick möttes av fru de Lorches. De båda mödrarna betraktade varandra, den ena kyligt avvisande, den andra ängsligt forskande, oroligt bedjande. Den enas blick frågade: Hur tycker du om min pojke? Den andras svarade: Uppriktigt sagt —

Men plötsligt tog fru Ingeborgs goda hjärta ut sin rätt helt och fullt. Skulle hon kanske plåga den där ängsliga lilla mamman med kyla och trumpenhet? Usch och nej! Inte! Hon gick rakt på henne, tog henne i famn, kysste henne på kinderna. Hon kände den lilla kroppen vidgas och sjunka samman i en djup suck. Hon tänkte: Det var lättnadens suck! Stackars människa — nu tror hon att jag är glad åt hennes pojke. Om hon visste! Om hon kunde läsa i mitt falska hjärta!

Högt sa hon:

Kära söta, vi känner ju inte varandra. Men jag tror att vi ska bli vänner. Tror ni inte?

Utan vidare ceremonier tog hon det lilla huvudet mellan sina händer och granskade ansiktet närgånget men vänligt. Det var ett fint litet ansikte, fina, regelbundna drag, vackra gråblå ögon, en mild blick — en liten smula vemodig, en liten smula ironisk. Munnen, leendet —

Hennes eget leende slocknade. Ett sådant leende! Ett sådant ohjälpligt tröstlöst, utpinat, urskuldande, sorgdöljande, nådtiggande leende. Ett sådant leende, som det endast är en son förunnat att skänka sin mor.

Fru Ingeborg släppte huvudet. Hennes tårdisiga ögon sågo inte längre klart. Hennes tankar voro desto klarare. Hon tänkte: Du lilla stackare är ohjälpligt fast. Men vad Sussi och förlovningen beträffar — så är det ändå i sista hand jag som bestämmer.

De satte sig till bords. Måltiden blev angenäm. Soppan var god. Suzanne var förtjusande. Fisken var utsökt. Kurt var en smula butter, men korrekt och älskvärd mot fru de Lorche. Och vacker. Köttet var förträffligt. Fru de Lorche var söt, angenäm, fin, en liten smula förtegen. Hennes son var i alla händelser trevlig och väluppfostrad, till och med lite för väluppfostrad, nästan blyg. Alltså inte fräck, som hon först hade trott. Steken var härlig! Sparrisen dyr och dålig, men ovanlig för årstiden. Vinerna goda. Han drack inte mycket, och händernas nervösa ryckningar berodde alltså ej på dryckenskap. Visserligen kunde hans måttlighet vara förställning — men varför tro en människa om ont utan bevis? Varför ta sorg på förlag? Varför inte vara glad så länge glädjen räcker? Tids nog tar den slut, vår bön förutan.

Champagnen var ljuvlig och sval och hon höll tal för de unga. Hon förstod, att Kurt tänkt tala. I egenskap av familjens huvudman! Han hade varit så allvarlig, därför att han suttit och funderat och svarvat sitt tal. Nu grep han snabbt sitt glas, men ännu snabbare grep fru Ingeborg sitt. Det fick herr huvudmannen för sina funderingar —

Talet blev kort och gott. Glasen klirrade. Suzanne snyftade lite. Kurt sa:

Chefen är en utmärkt talare. Men när nu förlovningen är icke blott annonserad utan också på gammalt hederligt sätt eklaterad, borde chefen upphöra med att kalla sin dotters fästman för ni. Det låter så konstigt.

Du har rätt, medgav fru Ingeborg och rodnade. Till fästmannen sa hon:

Kyss mig på kinden. Du får kalla mig mamma.

Mamma? upprepade Suzanne förvånad och förargad. Du är väl inte hans mamma! Varför får han inte säga Ingeborg?

Ingeborg? upprepade Kurt ännu mera förvånad och förargad. Ingeborg! Det låter väl ändå något vanvördigt! Varför får han inte säga tant?

Fru Ingeborg åhörde lugnt leende dessa invändningar. Och hon sa:

Denna riksviktiga sak kan endast chefen avgöra. Och chefens orubbliga beslut är: Han skall kalla mig mamma.

Hon räckte honom kinden och kände en mycket lätt beröring av hans läppar. Hon hörde honom säga, lågmält, nästan blygt:

Tack, mamma.

Det stack till i henne. Hon undrade, hur den andre skulle ha sagt det där — den rätte, som inte var den rätte. Den rätte, som skulle ha gått i par med Kurt! Den drömmen var krossad, den leken förbi. Hur kan en gammal människa ligga vaken en halv natt för att leka med tomma inbillningar? Det är inte mer än rätt och lagom att hon dagen därpå blir besviken.