David Copperfield/Del I/Kapitel 02

←  Jag födes till världen

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Jag börjar att göra iakttagelser

Jag upplever en förändring  →

ANDRA KAPITLET.
Jag börjar att göra iakttagelser.

De första föremål, som antaga en bestämd gestalt för mina ögon, då jag skådar långt tillbaka i min barndoms tomma rymd, äro min mor med sitt vackra hår och sin ungdomliga gestalt, och Peggotty, utan någon gestalt alls och med ögon så svarta, att de tyckas förmörka hela den omgivande trakten i hennes ansikte samt kinder och armar så fasta och så röda, att det förvånade mig, att icke fåglarna föredrogo att hacka på henne hellre än på äpplen.

Jag tror att jag kan minnas dessa två på ett litet avstånd från varandra, förminskade för min syn genom att huka sig ned eller lägga sig på knä på golvet, medan jag själv med vacklande steg tultar från den ena till den andra. Jag har ännu ett intryck, vilket jag ej kan skilja från ett verkligt minne, intrycket av beröringen av Peggottys pekfinger, så som hon plägade räcka ut det åt mig, och av att det hade blivit ruggigt av mycket syende, så att det liknade ett litet muskotrivjärn.

Detta är måhända inbillning, ehuru jag tror att minnet hos de flesta av oss kan gå längre tillbaka än många av oss förmoda, liksom jag tror att iakttagelseförmågan hos många mycket små barn är märkvärdigt skarp och noggrann. Ja, jag tror att de flesta fullvuxna människor, som utmärka sig i detta avseende, med större skäl kunna sägas icke ha förlorat denna förmåga, än ha förvärvat den, och detta så mycket mera som jag i allmänhet lagt märke till att sådana människor bibehålla en viss friskhet och vänlighet och förmåga att vara nöjda och glada, vilket även är ett arv, som de bevarat från sin barndom.

Jag har en viss aning om att jag gör mig skyldig till »slingringar», i det jag stannar för att säga detta, men detta föranleder mig till den anmärkning, att jag bygger dessa slutsatser på min kännedom om mig själv, och om något av det, som jag torde komma att meddela i denna berättelse, skulle häntyda på att jag såsom barn var begåvad med en skarp iakttagelseförmåga, eller att jag såsom fullvuxen har ett livligt minne av min barndom, så vill jag icke neka, att jag gör anspråk på dessa egenskaper.

Då jag, som sagt, ser tillbaka i min barndoms tomma rymd, äro de första föremål, som jag minns träda självständigt fram ur en förvirrad massa, min mor och Peggotty. Vad kan jag vidare minnas? Låt mig se.

Ut ur molnet träder vårt hus — icke nytt, men fullkomligt välbekant för mig i mina tidigaste minnen därav. På nedra botten är Peggottys kök, som vetter ut mot en bakgård med ett duvslag på en stång i mitten, men utan duvor; en stor hundkoja i ett hörn, men utan hund, och en mängd höns, som förefalla mig förskräckligt stora och spatsera omkring på ett bistert och hotande sätt. Det är en tupp, som flyger upp på en stång för att gala och tycks fästa särskild uppmärksamhet vid mig, då jag ser på honom genom köksfönstret, och som kommer mig att darra, så grym och vild är han. Om gässen utanför grinden, som komma vaggande efter mig och sträcka ut sina halsar efter mig, då jag går den vägen, drömmer jag om natten, liksom en person, som är omringad av vilda djur, skulle drömma om lejon.

Här är en lång gång — vilket ofantligt perspektiv är det icke för mig! — som leder från Peggottys kök till porten på framsidan av huset. Ett mörkt skafferi ligger i denna gång, och det är ett ställe, som man måste skynda förbi på kvällen, ty jag vet icke vad som möjligen kan finnas mellan dessa fjärdingar och krukor och telådor, när ingen är där inne med ett matt brinnande ljus, då en unken luft strömmar ut genom dörren, en luft i vilken lukten av såpa, pickles, peppar, ljus och kaffe sammansmälter i samma fläkt. Så äro där två rum; det, i vilket vi, min mor och jag och Peggotty — ty Peggotty är ständigt vårt sällskap, då hon slutat sitt arbete och vi äro ensamma — sitta om aftonen, och helgdagsrummet, där vi uppehålla oss om söndagen. Detta är storartat, men icke så trevligt, ja, det har till och med en viss sorglig anstrykning i mina ögon, ty Peggotty har berättat mig — när, vet jag icke, men det är förmodligen många, många år sedan — om min fars begravning, och att de, som följde honom, hade sina svarta kappor på sig. En söndagskväll läser min mor för Peggotty och mig om huru Lasarus blev uppväckt från de döda. Och jag är så rädd för att de sedan skola taga mig ur sängen för att visa mig den tysta kyrkogården utanför sängkammarfönstret, där alla de döda vila i sina gravar under den högtidliga månen.

Jag vet ingenstädes något som är hälften så grönt som gräset på denna kyrkogård, ingenting som är hälften så skuggigt som dess träd, ingenting hälften så lugnt och stilla som dess gravstenar. Fåren beta där, då jag tidigt på morgonen sätter mig upp på knä i min lilla säng i en avbalkning innanför min mors rum för att se ut på den, och jag ser det röda ljuset falla på solvisaren och tänker för mig själv: »Jag undrar om solvisaren är glad över att han åter kan säga vad tiden är?»

Här är vår bänk i kyrkan. Det är en högryggad bänk med ett fönster tätt invid, varigenom vårt hus kan ses och ses många gånger under högmässan av Peggotty, som tycker mycket om att förvissa sig om att det icke blivit plundrat eller står i lågor. Men ehuru Peggotty också låter sina Ögon promenera omkring, blir hon mycket ond i fall mina gör det, och rynkar pannan åt mig, medan jag står på sätet för att se på prästen. Men jag kan ju icke alltid se på honom; jag känner honom utan den där vita tingesten på, och jag är rädd att han skall undra över varför jag stirrar så där, och att han kanske skall stanna i sin predikan för att fråga mig därom, och vad skall jag då göra. Det är förskräckligt att gäspa, men något måste jag göra. Jag ser på min mor, men hon låtsar icke se mig. Jag ser på en gosse nere på gången, och han gör grimaser åt mig. Jag ser på solljuset, som kommer in genom den öppna dörren genom vapenhuset, och där ser jag ett förvillat får — jag menar icke en syndare, utan ett riktigt får på fyra ben — som halvt om halvt har i sinnet att gå in i kyrkan. Jag märker att om jag ser längre på det, kan jag bli frestad att säga någonting högt, och vad skulle det då bli av mig? Jag ser på nummertavlorna på väggen och söker att tänka på salig mr Bodgers här i socknen, och hurudana mrs Bodgers' känslor måste ha varit under den långa tid mr Bodgers låg sjuk och läkarna icke kunde rädda honom. Jag undrar om de skickade bud efter mr Chillip, och om han ej heller kunde uträtta något, och, i sådant fall, vad han tycker om att bli påmind därom en gång i veckan. Från mr Chillip, som bär sin söndagshalsduk, ser jag tillbaka på predikstolen och föreställer mig vilken präktig lekplats den skulle vara och vilken fästning den skulle vara, då en annan gosse stormade upp för trappan för att angripa den och finge sammetsdynan med tofsarna slungad i huvudet på sig. Så småningom börja nu mina ögon att sluta sig, och från att jag tycker mig höra prästen sjunga en sömnig sång i hettan, hör jag ingenting, till dess jag faller ned från sätet med en duns och bäres bort av Peggotty, mera död än levande.

Och nu ser jag vårt hus utifrån, med sängkammarfönstren öppna för att släppa in den ljuvt doftande luften, och så de ruggiga gamla kråkbona, som ännu dingla i almarna långt borta i den främre trädgården. Nu är jag i den bakre trädgården, på andra sidan om bakgården med det tomma duvslaget och hundkojan — en riktig djurgård för fjärilar, efter vad jag erinrar mig, försedd med ett högt staket och en port och ett hänglås, där frukten hänger i stora klasar på träden, mera mogen och köttig än frukt någonsin sedan varit i någon annan trädgård, och där min mor samlar litet av den i en korg, medan jag står bredvid henne och i hemlighet snattar i mig krusbär och försöker att se alldeles obesvärad ut. Nu uppstår en stark blåst, och sommaren försvinner i ett ögonblick. Vi leka i vinterskymningen och dansa omkring i salen. Då min mor mistat andan och vilar sig i en länstol, står jag och ser på hur hon lindar sina ljusa lockar kring sina fingrar och slätar sitt liv, och ingen vet bättre än jag att hon tycker om att se bra ut och är stolt över att vara vacker.

Detta hör till mina allra tidigaste intryck. Detta och en känsla av att vi båda voro en smula rädda för Peggotty och i de flesta saker följde hennes anvisning voro bland de första omdömen — om de få kallas så — som jag någonsin ledde mig till av vad jag såg.

Peggotty och jag sutto en afton ensamma vid kaminen i salen. Jag hade läst för henne om krokodiler. Jag måste ha läst mycket klart och tydligt eller också måste den goda varelsen ha varit djupt intresserad, ty jag påminner mig att hon, sedan jag hade slutat, hade en dunkel föreställning om att de voro ett slags köksväxter. Jag var trött vid att läsa och sömnig ända till döds, men som jag, såsom en stor ynnest, hade fått lov att vara uppe till dess min mor kom hem från en av grannarna, där hon tillbragte aftonen, ville jag naturligtvis hellre dö på min post än gå och lägga mig. Jag hade kommit till det stadium av sömnighet, att Peggotty tycktes svälla ut och bli ofantligt stor. Jag höll mina ögonlock öppna med båda mina pekfingrar och såg oavvänt på henne, medan hon satt och sydde, på den lilla bit vaxljus, hon begagnade till att vaxa sin tråd — så gammal den såg ut, den där ljusbiten, full av fåror och strimmor på alla håll och kanter! — på det lilla med halmtak försedda huset, där alnmåttet bodde, på syasken med det skjutlock, varpå Sankt Paulskyrkan stod avmålad (med en rosenröd kupol), på mässingsfingerborgen på hennes finger, och på henne själv, som jag tyckte vara mycket intagande. Jag kände mig så sömnig, att jag visste, att om jag endast för ett ögonblick upphörde att se på någonting, skulle det genast vara förbi med mig.

»Peggotty», säger jag plötsligt, »har du någonsin varit gift?»

»Herregud, master Davy», svarade Peggotty, »hur kommer ni väl att tänka på giftermål!»

Hon svarade så tvärt, att jag blev alldeles vaken. Därefter stannade hon i sitt arbete och såg på mig, med tråden utdragen till hela dess längd.

»Men har du någonsin varit gift, Peggotty?» säger jag. »Du är ju mycket vacker, inte sant?»

Jag fann henne visserligen vara i en helt annan stil än min mor, men ansåg henne vara ett fulländat mönster av en annan skönhetsart. I helgdagsrummet stod en röd sammetspall, på vilken min mor hade målat en blomsterbukett. Bottnen på denna pall och Peggottys hy förekom mig vara alldeles lika. Pallen var slät och Peggotty var skrovlig, men det gjorde ingenting till saken.

»Jag vacker, Davy!» sade Peggotty. »Nej, visst inte, mitt söta barn. Men varifrån har ni fått giftermål i ert huvud?»

»Det vet jag inte… Man får ju inte gifta sig med mer än en i sänder, eller hur, Peggotty?»

»Nej, visst inte!» svarade Peggotty med den snabbaste bestämdhet.

»Men om man gifter sig med en person, och den personen, dör, så får man ju gifta sig med en annan, inte sant, Peggotty?»

»Man får, om man vill, min söta vän. Det beror på hur man tycker.»

»Men vad tycker du, Peggotty?» sade jag.

Jag frågade henne och såg nyfiket på henne, emedan hon såg så nyfiket på mig.

»Jag tycker», sade Peggotty, sedan hon betänkt sig ett ögonblick, i det hon tog ögonen ifrån mig och fortsatte sitt arbete, »att jag själv aldrig varit gift och inte heller väntar att bli det, master Davy. Det är allt vad jag vet om den saken.»

»Du är väl inte ond, Peggotty, eller hur?» sade jag, sedan jag ett ögonblick suttit tyst.

Jag trodde verkligen att hon var det, efter som hon hade avfärdat mig så kort; men jag misstog mig helt och hållet, ty hon lade ifrån sig sitt arbete — det var en av hennes egna strumpor, som hon stoppade — öppnade sina armar, tog mitt lockiga huvud emellan dem och gav det en duktig kramning. Jag vet att det var en duktig kramning, emedan några av knapparna bak i hennes klänning alltid flögo ur vid den ringaste ansträngning sedan hon var klädd, till följd av att hon var så fet och knubbig — och jag kommer ihåg att två av dem flögo till andra ändan av salen, under det hon kramade mig.

»Låt mig nu höra litet mer om krukedillerna», sade Peggotty, som ännu icke var riktigt säker om namnet, »för jag har ännu inte hört halvvägs nog om dem.»

Jag kunde icke riktigt begripa varför Peggotty såg så underlig ut eller varför hon var så ivrig med att återvända till krokodilerna. Emellertid återvände vi till dessa odjur med ny vakenhet å min sida, och vi lämnade deras ägg i sanden för att solen skulle kläcka ut dem; och vi sprungo undan för dem och gäckade dem genom att ständigt vända och svänga, vilket de icke kunde göra så hastigt till följd av sin klumpiga kroppsbyggnad, och vi gingo ut i vattnet till dem, liksom infödingar, och stucko spetsiga träbitar ned i deras hals; kort sagt, vi sprungo hela krokodilgatloppet. Jag gjorde det åtminstone, men jag var något tveksam i avseende på Peggotty, som under hela tiden satt försjunken i tankar och stack sin nål i olika delar av ansiktet och händerna.

Vi hade gjort slut på krokodilerna och börjat med alligatorerna, då det ringde på trädgårdsklockan. Vi gingo ut till porten, och där stod min mor, som i mitt tycke såg mer än vanligt bra ut, och vid hennes sida stod en herre med vackert svart hår och dito polisonger, samma en, som förra söndagen hade följt hem med oss från kyrkan.

Då min mor böjde sig ned på dörrtröskeln för att taga mig i sina armar och kyssa mig, sade herrn, att jag var en liten karl med större företrädesrättigheter än en kung — eller någonting ditåt, ty här märker jag att min sedan mera utbildade fattningsgåva kommer mig till hjälp.

»Vad vill det säga?» frågade jag honom över hennes axel.

Han klappade mig på huvudet, men hur det var, kunde jag icke med honom eller hans djupa röst, och jag kunde icke tåla att hans hand skulle röra vid min mors i det den rörde vid mig — vilket den gjorde. Jag sköt undan den så gott jag kunde.

»Nå, Davy!» sade min mor i tillrättavisande ton.

»Den kära gossen!» sade herrn. »Jag kan inte undra på hans ömhet.»

Jag hade aldrig förr sett så vacker färg på min mors ansikte. Hon förebrådde mig milt min oartighet, och i det hon höll mig tätt intill sin schal, vände hon sig om för att tacka herrn för att han hade gjort sig så mycket besvär med att följa henne hem. Hon räckte honom handen medan hon talade, och då han mötte den med sin, tyckte jag att hon kastade en sidoblick på mig.

»Låt oss säga varandra god natt, min vackra gosse», sade herrn, då han hade böjt sitt huvud — jag såg honom göra det — ned över min mors lilla handske.

»God natt!» sade jag.

»Låt oss vara vänner!» sade herrn och skrattade. »Låt oss skaka hand med varandra.»

Min högra hand låg i min mors vänstra, därför gav jag honom den andra.

»Men det där är ju orätt hand, Davy!» sade herrn skrattande.

Min mor drog fram min högra hand, men jag hade av mitt förut nämnda skäl beslutit att icke giva honom den och gjorde det icke heller. Jag gav honom den andra och han skakade den hjärtligt och sade, att jag var en käck gosse, och gick.

Ännu i detta ögonblick ser jag honom vända sig om i trädgården och med sina olycksbådande svarta ögon ge oss en avskedsblick innan porten stängdes.

Peggotty, som icke hade yttrat ett ord eller rört ett finger, stängde genast porten i lås, och därefter gingo vi alla in i salen. Tvärt emot sin vanliga sed stannade min mor, i stället för att gå bort till länstolen vid kaminen, i andra ändan av rummet och satt och sjöng för sig själv.

»Jag hoppas att frun haft en angenäm afton», sade Peggotty, som stod stel som en tunna mitt i rummet, med en ljusstake i ena handen.

»Tack, Peggotty», sade min mor med glad röst, »jag har haft en mycket angenäm afton.»

»Ett främmande ansikte är alltid en angenäm omväxling», menade Peggotty.

»Ja, en mycket angenäm omväxling», genmälde min mor.

Då Peggotty fortfor att stå orörlig mitt i rummet, och min mor åter började att sjunga, föll jag i sömn, likväl icke så hårt att jag icke kunde höra röster, utan att likväl fatta vad de sade. Då jag till hälften vaknade upp ur denna oroliga slummer, fann jag Peggotty och min mor i tårar och båda talande.

»En tocken en som den där skulle mr Copperfield inte ha tyckt om», sade Peggotty. »Det säger jag, och det kan jag svära på.»

»Herregud!» sade min mor. »Du vill visst riktigt göra mig galen! Har väl någonsin en stackars flicka blivit så illa behandlad av sina tjänare som jag? Men varför gör jag mig själv den orättvisan och kallar mig flicka? Har jag inte varit gift, Pegotty?»

»Ja, det vet Gud att frun har», svarade Peggotty.

»Men huru vågar du då», sade min mor, »du vet nog, Peggotty, att jag inte menar våga, men hur kan du ha hjärta — att göra mig så bedrövad och säga mig sådana där bittra saker, när du mycket väl vet att jag utom detta ställe inte har en enda vän att vända mig till?»

»Så mycket mera skäl är det att säga att det inte duger», genmälde Peggotty. »Nej, det duger inte för något pris! Nej, det gör det inte!»

Jag trodde att Peggotty skulle kasta ljusstaken ifrån sig, så häftiga rörelser gjorde hon med den.

»Hur kan du vara så hård», sade min mor och fällde ännu flera tårar, »och tala så där orättvist till mig? Hur kan du bete dig som om allting vore avgjort, Peggotty, när jag alltjämt säger dig, att det aldrig har överskridit de vanligaste artigheter? Du talar om beundran. Vad ska' jag göra? Om folk ä' nog enfaldiga att hysa en sådan känsla, är det väl mitt fel? Jag frågar dig vad jag ska' göra? Vill du att jag ska raka mitt huvud eller svärta mitt ansikte eller vanställa mig genom att bränna eller skålla mig? Jag tror sannerligen att du skulle vilja det, Peggotty. Jag är övertygad att du skulle bli riktigt glad över det.»

Det förekom mig som om dessa beskyllningar gingo Peggotty mycket hårt till hjärtat.

»Och min kära gosse», utbrast min mor, i det hon gick fram till länstolen, där jag satt, och kysste och smekte mig, »min egen lilla Davy! Är det väl rätt att man låter mig förstå att jag inte håller av min käraste skatt, den sötaste lilla gosse som någonsin funnits?»

»Det är ingen som sagt ett enda ord om någonting sådant», sade Peggotty.

»Jo, det gjorde du, Peggotty!» svarade min mor. »Du vet att du gjorde det. Kunde jag väl dra någon annan slutsats av dina ord, du stygga varelse, fastän du vet lika väl som jag, att jag inte ville köpa mig en ny parasoll när jag fick mitt sista kvartal, fast den gamla gröna är totalt utnött, och fransarna alldeles trasiga? Du vet att det är så, Peggotty; du kan inte neka till det.» Därpå vände hon sig ömt mot mig, lade sin kind intill min och sade: »Är jag en stygg mamma emot dig, Davy? Är jag en otäck, grym, självisk, elak mamma? Säg att jag är det, mitt barn; säg ja, min söta gosse, och Peggotty ska' hålla av dig, och Peggottys kärlek är mycket mera värd än min. Jag tycker ju alls inte om dig, inte sant?»

Vid dessa ord brusto vi alla tre i gråt. Jag tror att jag var den mest högljudda av sällskapet, men är säker om att vi alla menade lika ärligt. Jag var alldeles förkrossad och fruktar att jag i första utbrottet av min sårade ömhet kallade Peggotty ett »odjur». Denna hederliga varelse var djupt bedrövad, det erinrar jag mig, och måste vid detta tillfälle ha blivit alldeles knapplös, ty då hon, sedan hon försonat sig med min mor, knäföll vid min länstol för att försona sig med mig, smattrade en hel liten salva av dessa projektiler.

Vi gingo sorgsna i säng. Mina snyftningar höllo mig länge vaken, och då en riktigt djup snyftning en gång rent av lyfte mig upp i sängen, fann jag min mor sitta på täcket och luta sig ned över mig. Slutligen somnade jag i hennes armar och sov lugnt och gott.

Om det var följande söndag jag åter såg den där herrn, eller om en längre tid förflöt innan han åter visade sig, kan jag icke erinra mig. Jag ger mig icke ut för att vara säker i avseende på data. Men i kyrkan var han och gick hem med oss efter gudstjänsten. Han gick även in för att se på en stor geranium, som vi hade stående i salsfönstret. Jag tyckte icke att han fäste någon synnerlig uppmärksamhet vid den: men innan han gick bad han min mor giva honom en liten blomma. Hon bad honom själv taga sig en, men det ville han icke — varför kunde jag icke begripa — och så bröt hon av den och gav honom den. Han sade, att han aldrig, aldrig skulle skilja sig från den, och jag tänkte, att han måste vara bra enfaldig, efter som han icke visste att den om en eller par dagar skulle falla i bitar.

Peggotty började att mindre vistas inne om aftnarna än hon förr hade gjort. Min mor rättade sig mycket efter henne — mera än vanligt, förekom det mig — och vi voro alla tre särdeles goda vänner; men detta oaktat var det ett helt annat förhållande mellan oss än det förut hade varit, och det var icke längre så trevligt och behagligt i vår lilla krets. Stundom inbillade jag mig att Peggotty icke kunde tåla att min mor begagnade alla de vackra klänningar hon hade i sina lådor, eller att hon så ofta besökte den förut omnämnda grannen; men jag kunde likväl icke bliva riktigt klok på hur det egentligen förhöll sig.

Så småningom blev jag van vid att se herrn med de svarta polisongerna. Jag tyckte icke bättre om honom än i början och hyste samma dunkla svartsjuka mot honom; men om jag också hade något annat skäl därtill än ett barns instinktiva ovilja och en allmän föreställning om att Peggotty och jag kunde hålla mycket av min mor utan någon hjälp, var detta likväl ganska säkert icke det skäl, som jag skulle ha haft, i fall jag hade varit äldre. Något sådant eller dylikt föll mig emellertid aldrig in. Jag kunde göra iakttagelser så att säga bitvis, men att knyta ihop ett nät av flera sådana bitar och fånga något däri, det översteg ännu mina krafter.

Medan jag en höstmorgon var nere i den främsta trädgården med min mor kom mr Murdstone — jag visste nu att detta var hans namn — ridande förbi. Han höll in hästen för att hälsa på min mor och sade, att han ämnade sig till Lowestoft för att besöka några vänner, som lågo där med en lustjakt, och föreslog att han skulle få taga mig med framme i sadeln, om jag hade lust för denna lilla ridtur.

Luften var så klar och behaglig, och hästen tycktes själv glädja sig så mycket vid tanken på denna ridtur, medan han stod och frustade och stampade, att jag kände en stor lust att följa med honom. Jag blev nu skickad upp till Peggotty för att göras fin, och under tiden steg mr Murdstone av och gick, med hästens tygel om armen, långsamt fram och tillbaka på andra sidan av törnhäcken, medan min mor gick långsamt fram och tillbaka på den inre sidan för att hålla honom sällskap. Jag erinrar mig att Peggotty och jag tittade ut efter dem genom mitt lilla fönster; jag erinrar mig hur omsorgsfullt de tycktes undersöka törnrosorna, medan de vandrade framåt, och huru Peggotty, som var långt ifrån att äga en ängels tålamod, helt plötsligt blev mycket butter och borstade mitt hår mycket hårt åt orätt håll.

Mr Murdstone och jag bröto snart upp och travade framåt på gräsmattan vid sidan av landsvägen. Han höll helt ledigt i mig med ena armen, och jag tror icke att jag var särdeles orolig av mig men det var mig omöjligt att sitta framför honom utan att då och då vända om huvudet och se honom i ansiktet. Han hade det slags grunda, svarta ögon — jag saknar ett bättre ord för att beteckna ett öga, i vilket icke finns något att se in uti — vilka, då de icke betrakta något visst föremål, till följd av någon slags ljusbrytning synas för ett ögonblick vanställas av ett skelande. Flera gånger under det jag såg på honom märkte jag denna företeelse med ett slags bävan och undrade vad det var som han så djupt grubblade över. Någonting fyrkantigt i nedre delen av ansiktet och de prickiga märkena av det starka, svarta skägg, som han varje dag rakade mycket nära, erinrade mig om det vaxkabinett, som för ett halvt år sedan hade visats i vårt grannskap. Detta, hans regelbundna ögonbryn samt det starkt utpräglade vita, bruna och svarta i hans hy — fördöme hans hy och hans minne! — kommo mig, i trots av mina mörka aningar, att anse honom för en mycket vacker karl. Jag tvivlar icke på att min mor var av samma tanke.

Vi togo in på ett hotell vid kusten, där två herrar sutto och rökte cigarr i ett enskilt rum. Var och en av dem låg på minst fyra stolar och hade på sig en stor grov tröja. I ett hörn låg en hop överrockar och sjömanskavajer samt en flagga, allt i en hög.

Båda kravlade sig upp på benen på ett klumpigt sätt, då vi trädde in, samt utropade:

»Hallå, mr Murdstone! Vi trodde att ni var död!»

»Inte ännu!» sade mr Murdstone.

»Och vad är det där för en liten gynnare?» frågade en av herrarna, i det han grep tag i mig.

»Det är Davy», sade mr Murdstone.

»Vad för en Davy?» frågade herrn. »Davy Jones?»^[1]

»Davy Copperfield», sade mr Murdstone.

»Hur! Den förtjusande mrs Copperfields påhäng?» utbrast herrn. »Den vackra lilla änkans?»

»Jag får be er vara god och taga er i akt, Quinion», sade mr Murdstone. »En viss person märker ord.»

»Vem då?» frågade den tilltalade herrn skrattande.

Jag såg plötsligt upp, emedan jag var nyfiken att få veta det.

»Å, bara Brooks från Sheffield», sade mr Murdstone. Jag kände mig helt lättad, då jag hörde att det bara var Brooks från Sheffield, ty till en början trodde jag verkligen att det var jag själv.

Det tycktes ligga någonting mycket komiskt hos den där Brooks från Sheffield, ty båda herrarna skrattade då de hörde honom nämnas, och mr Murdstone tycktes ävenledes ha rätt roligt. Efter något skrattande sade den herrn, som han kallade Quinion:

»Nå, vad har den där Brooks från Sheffield för åsikt om den påtänkta affärn?»

»Jag tror inte att Brooks för närvarande har något klart begrepp om den», svarade mr Murdstone, »men i det hela taget är han just inte så synnerligt gynnsamt stämd för den.»

Häråt skrattade man ånyo, och mr Quinion sade, att han skulle ringa efter sherry, för att dricka Brooks skål. Det gjorde han även, och då vinet kom, gav han mig litet därav, med en skorpa till, och lät mig, innan jag drack, stiga upp och säga: »Åt fanders med Brooks från Sheffield!» Denna skål mottogs med livligt bifall och ett så hjärtligt skratt, att det även fick mig att skratta, varåt de andra skrattade ännu mera. Kort sagt, vi hade allesammans mycket roligt.

Därefter gingo vi ut för att promenera nere vid stranden och satte oss i gräset och sågo genom en kikare — jag kunde ingenting se i den, då den sattes för mitt öga, men låtsade som om jag kunde — och därpå återvände vi till hotellet för att äta middag. Under det vi voro ute, rökte de båda herrarna oupphörligt, vilket jag, på grund av lukten från deras grova rockar, antog att de måste ha gjort allt sedan dessa kommo från skräddaren. Jag bör icke glömma att berätta, att vi gingo ombord på jakten, där de alla tre gingo ned i kajutan och sysslade med några papper, i vilka jag såg dem helt fördjupade, då jag tittade ned genom det öppna takfönstret. Under tiden lämnade de mig tillsammans med en mycket hygglig karl med mycket tjockt rött hår, på vilket satt en mycket liten blank hatt, och som hade en randig skjorta eller tröja, på vars bröst ordet »Lärkan» stod att läsa med stora bokstäver. Jag trodde att detta var hans namn och att han, då han var ombord på ett skepp och icke hade någon port att sätta det på, hade satt det där i stället, men då jag kallade honom mr Lärka, sade han, att det var fartyget som hette så.

Jag märkte under hela dagens lopp att mr Murdstone var allvarligare och stadigare än de båda andra herraärna, som voro mycket muntra och uppsluppna. De skämtade otvunget med varandra, men sällan med honom. Det förekom mig som om han var mera förståndig och kall än de, och som om de betraktade honom med ungefär samma känslor som jag. Jag såg ett par gånger, att när mr Quinion talade, sneglade han bort åt mr Murdstone, som om han ville förvissa sig om att denne icke toge illa upp, och att han en gång, då mr Passnidge, den andre herrn, blev väl upprymd och högröstad, trampade honom på foten och gav honom en hemlig vink om att se på mr Murdstone, som satt tyst och allvarlig. Jag kan icke heller påminna mig att mr Murdstone skrattade en enda gång på hela dagen, undantagandes i anledning av infallet rörande Brooks, och det var, i förbigående sagt, hans eget.

Vi kommo tidigt på aftonen. Vädret var mycket vackert, och min mor och han gjorde ännu en promenad längs törnhäcken, medan de läto mig gå in och dricka mitt te. Då han hade avlägsnat sig, frågade min mor allt möjligt om vad vi hade företagit oss under dagens lopp och om vad herrarna hade sagt och gjort. Jag berättade nu vad de hade sagt om henne, och hon skrattade och sade mig att de voro ena oförskämda sällar, som bara pratade dumheter — men jag visste att det behagade henne. Jag visste det lika väl som jag vet det nu. Jag begagnade tillfället att fråga henne om hon kände något till mr Brooks från Sheffield, men hon svarade mig och sade endast, att hon förmodade att det måste vara någon fabrikant, som handlade med knivar och gafflar.

Kan jag väl säga om hennes ansikte — ehuru jag har anledning att minnas det förändrat och vet att det icke längre är till — att det är försvunnet, då det i detta ögonblick framträder lika tydligt för mig som varje ansikte, vilket jag vill välja att se på ute på en folkvimlande gata? Kan jag väl säga om hennes oskyldiga och ungdomliga skönhet, att den bleknade och dog, då dess ande nu fläktar på min kind, liksom den gjorde denna kväll? Kan jag väl säga, att hon någonsin förändrades, då mitt minne kallar henne till liv igen endast och allenast i denna gestalt och, trofastare mot dess älskliga ungdom än jag varit eller människan någonsin är, ännu håller fast vid det som det då älskade?

Jag skriver om henne just sådan hon var, då jag efter detta samtal hade gått i säng och hon kom för att säga mig god natt. Hon knäböjde skämtande vid min säng och sade skrattande, i det hon lade hakan på sina händer:

»Vad var det de sade, Davy? Säg om det igen. Jag kan inte tro det.»

»Den förtjusande —» började jag.

Min mor lade fingret på mina läppar för att tysta mig.

»Det var inte förtjusande», sade hon. »Det kan inte ha varit förtjusande, Davy; det vet jag alldeles bestämt.»

»Jo, det var det; den förtjusande mrs Copperfield», upprepade jag ståndaktigt. »Och den vackra.»

»Nej, nej, det var inte den vackra. Inte den vackra», inföll min mor, i det hon åter lade fingret på mina läppar.

»Sådana enfaldiga, oförskämda människor!» utbrast min mor och skrattade och dolde sitt ansikte. »Sådana narrar! Inte sant? Hör nu, Davy…»

»Ja, mamma.»

»Säg det inte till Peggotty. Hon kunde kanske bli ond på dem. Jag är själv förskräckligt ond på dem, men jag såg helst att Peggotty inte finge veta någonting.»

Jag lovade naturligtvis att tiga, och vi kysste varandra mångfaldiga gånger, och jag somnade snart.

Så lång tid efteråt, som det nu är, förekommer det mig som om det var dagen därpå som Peggotty kom fram med det överraskande och äventyrliga förslag, som jag nu går att omtala, men det var sannolikt vid pass två månader senare.

Medan vi en afton, då min mor var ute som vanligt, sutto som vanligt i sällskap med stickstrumpan och alnmåttet, vaxbiten, asken med Sankt Paulskyrkan på locket samt krokodilerna, sade Peggotty i smekande ton, sedan hon flera gånger sett på mig och öppnat munnen, liksom för att tala, men utan att göra det (något som jag endast tog för en gäspning och som i annat fall skulle ha skrämt mig):

»Hör nu, master Davy, skulle ni inte ha lust att följa med mig till min bror i Yarmouth på en fjorton dagar? Skulle inte det vara roligt?»

»Är din bror en hygglig karl, Peggotty?» frågade jag innan jag svarade.

»Å, han är en sådan hygglig karl!» utbrast Peggotty och sträckte upp händerna. »Och så är där havet och båtarna och skeppen och fiskarna och stranden och så Am att leka med.»

Peggotty menade sin brorson Ham, som jag omtalat i första kapitlet, men hon talade om honom som en bit ur engelska grammatiken.^[2]

Jag blev helt förtjust över hennes lista på nöjena och svarade, att det verkligen skulle vara bra roligt; men vad skulle väl mamma säga?

»Å, är det inte något annat än det», sade Peggotty och såg mig ivrigt in i ansiktet, »så vill jag hålla vad om att hon låter oss fara. Om ni vill, så ska' jag fråga henne så snart hon kommer hem. Det blir nog bra.»

»Men vad ska' hon göra medan vi äro borta?» sade jag och lade mina små armbågar på bordet för att diskutera denna fråga. »Hon kan väl inte bo här ensammen.»

Om det var ett hål på strumphälen, vilket Peggotty nu helt plötsligt började att titta efter, så måste det ha varit ett mycket litet, som icke var värt att laga.

»Hon kan väl inte bo ensam här, säger jag, Peggotty.»

»Å, bevars!» sade Peggotty och såg omsider åter upp på mig. »Vet ni inte det? Hon flyttar till mrs Grayper på en fjorton dagar. Mrs Grayper tänker ha en hel hop främmande hos sig.»

Ja, om så var, så var jag mycket villig att resa.

Jag väntade med största otålighet till dess min mor kom hem från mrs Grayper — denna var nämligen den förut omnämnda grannen — för att få veta om vi kunde få lov att verkställa denna stora plan. Utan att bli på långt när så överraskad som jag hade väntat, gick min mor villigt in därpå, och allt blev avtalat denna afton, och det skulle betalas för min kost och bostad under min vistelse hos Peggottys familj.

Dagen för vår avresa kom snart. Den var utsatt så tidigt, att den kom snart till och med för mig, som levde i en feberaktig väntan och till hälften fruktade, att en jordbävning, ett eldsprutande berg eller någon annan stor naturrevolution skulle lägga hinder i vägen för vår resa. Vi skulle fara med en förman, som reste på förmiddagen efter frukosten. Jag skulle velat giva vad som helst, om jag hade vågat lägga mig påklädd på säneen och sova med hatt och kängor på mig.

Ehuru jag berättar det på ett så lätt sätt, känner jag mig i detta ögonblick nästan rörd, då jag tänker på hur ivrig jag var att få lämna mitt lyckliga hem, och hur föga jag anade vad jag där lämnade för alltid.

Det gläder mig att komma ihåg, att, då forvagnen höll utanför porten och min mor stod där och kysste mig, en tacksam kärlek till henne och det gamla ställe, åt vilket jag aldrig förr hade vänt ryggen, kom mig att gråta. Det gläder mig att veta, att även min mor grät och att jag kände hennes hjärta klappa mot mitt.

Det gläder mig att minnas, att då forvagnen började att köra, kom min mor springande ut till porten och ropade åt kusken, att han skulle hålla, så att hon skulle få kyssa mig ännu en gång. Det gläder mig att dröja vid den innerlighet och kärlek, varmed hon lyfte upp sitt ansikte mot mitt och gjorde det.

Då vi lämnade henne stående på landsvägen, kom mr Murdstone fram till henne och tycktes förebrå henne att hon var så upprörd. Jag såg mig tillbaka omkring den över vagnen spända tältduken och undrade vad det rörde honom. Peggotty, som likaledes såg sig om på andra sidan, tycktes vara allt annat än belåten, något som det ansikte, hon drog tillbaka in i vagnen, nogsamt visade.

En stund bortåt satt jag och såg på Peggotty, försjunken i drömmerier rörande den frågan, om jag, ifall det blivit henne ålagt att lämna mig liksom gossen i sagan, skulle bli i stånd att återfinna vägen hem igen med tillhjälp av de knappar, hon skulle komma att tappa.

1. Sjömansuttryck för djävulen.
2. Peggotty hade, såsom i allmänhet det lägre engelska folket, den lilla ovanan att taga bort ”h” där det skulle stå och lägga till det där det icke skulle stå. I stället för Ham, blev det därför Am, som är första person sing. presens av verbet to be och således kan kallas en bit ur engelska grammatiken.