David Copperfield/Del I/Kapitel 09
| ← Mina lovdagar och i synnerhet en lycklig eftermiddag |
|
Jag blir försummad och försörjd → |
NIONDE KAPITLET.
Jag upplever en minnesvärd födelsedag.
Jag hoppar över allt som tilldrog sig i skolan, till dess min födelsedag kom i mars månad. Med undantag av att Steerforth var mera beundransvärd än någonsin, erinrar jag mig ingenting. Han skulle lämna skolan vid terminens slut, om icke förr, och syntes mig därför mera käck och oberoende än förut och därför ännu mera intagande, men med undantag härav erinrar jag mig ingenting. Det stora minne, varmed denna tidpunkt är förbunden i min själ, synes hava uppslukat alla mindre hågkomster och stå alldeles ensamt.
Det faller mig till och med svårt att tro, att det är ett mellanrum av två hela månader mellan min återkomst till Salem House och min födelsedag. Jag vet endast, att så förhåller sig, därför att jag vet att det icke kan ha varit annorlunda; i annat fall skulle jag ha känt mig övertygad om att det icke hade funnits någon tidrymd emellan, utan att den ena händelsen följt omedelbart efter den andra.
Huru tydligt erinrar jag mig icke denna dag! Jag känner lukten av dimman, som hängde över platsen; jag ser rimfrosten spöklikt skimra fram igenom den; jag känner mitt rimfrusna hår falla fuktigt ned på min kind; jag ser nedåt skolrummets matta perspektiv, där ett spottande talgljus här och där skall upplysa den dimmiga morgonen, och huru gossarnas andedräkt ångar och ringlar sig i den råa luften, medan de blåsa i fingrarna och stampa med fötterna mot golvet.
Efter frukosten och sedan vi blivit uppkallade från lekplatsen, kom mr Sharp in och sade:
»David Copperfield ska gå in i salen.»
Jag väntade mig en korg från Peggotty och rodnade av glädje vid denna tillsägelse. Några av gossarna närmast invid mig påminde mig om att jag icke skulle glömma dem, då jag helt livligt skyndade upp från min plats.
»Du behöver inte skynda dig så mycket, David», sade mr Sharp. »Du kommer tids nog, min gosse; skynda dig inte så mycket!»
Jag skulle ha blivit förvånad över den medlidsamma ton, i vilken han talade, om jag hade lagt märke till den, men det gjorde jag först efteråt.
Jag skyndade ned i salen, där jag fann mr Creakle sittande vid sin frukost, med spanska röret och en tidning framför sig, och mrs Creakle med ett öppet brev i handen, men någon korg syntes icke till.
»David Copperfield», sade mrs Creakle, i det hon förde mig fram till en soffa och satte sig vid min sida, »jag önskar tala med dig om någonting viktigt. Jag har någonting att säga dig, mitt barn.»
Mr Creakle, på vilken jag naturligtvis fäste mina ögon, skakade på huvudet och kvävde en suck med en väldig smörgås.
»Du är för ung för att veta huru världen förändras med varje dag», sade mrs Creakle, »och huru människorna lämna den, men vi måste alla erfara det, David; några av oss i vår ungdom, några på vår ålderdom, och några av oss vid alla tider i livet.»
Jag såg allvarligt på henne.
»Voro de alla friska då du for hemifrån efter skollovet?» frågade mrs Creakle efter en stunds tystnad. »Var din mor frisk?» tillade hon efter ett nytt uppehåll.
Jag darrade utan att rätt veta varför och såg ännu alltjämt allvarligt på henne, utan att försöka att svara.
»Jag frågar det», fortfor hon, »därför att jag tyvärr måste säga dig, att jag i dag fått höra, att din mamma är mycket sjuk.»
En dimma reste sig mellan mrs Creakle och mig, och hennes gestalt tycktes ett ögonblick röra sig i den. Därefter kände jag de brännande tårarna rinna ned för mitt ansikte, och nu stod åter allting stilla.
»Hon är mycket farligt sjuk», tillade hon.
Jag visste nu alltsammans.
»Hon är död.»
Hon hade icke behövt säga mig det. Jag hade redan brustit ut i en förtvivlad gråt och känt mig stå ensam och övergiven i världen.
Hon var mycket god emot mig, behöll mig hos sig hela dagen och lämnade mig stundom ensam, och jag grät och snyftade mig i sömn och vaknade och grät på nytt. Då jag icke kunde gråta mera, började jag att tänka, och nu blev den tyngd, som vilade på mitt bröst, ännu tyngre än förut, och min sorg blev en dov smärta, för vilken det icke fanns någon lindring.
Och likväl voro mina tankar flyktiga och höllo sig icke uteslutande fast vid den olycka, som tyngde mig, utan irrade ostadigt omkring. Jag föreställde mig vårt hus stängt och förstummat. Jag tänkte på det lilla, späda barnet, vilket, efter vad mrs Creakle sade, under någon tid hade varit sjukligt och troligen även skulle dö. Jag tänkte på min fars grav på kyrkogården utanför vår boning och på att min mor skulle ligga under det träd jag så väl kände till. Jag steg upp på en stol, då jag blev ensam, och såg mig i spegeln för att se hur röda mina ögon voro och huru sorgset milt ansikte såg ul. Efter några timmars förlopp grubblade jag över vad som — ifall mina tårar verkligen voro så långsamma att flyta, som de tycktes vara — skulle smärta mig mest att tänka på av det som stod i samband med min förlust, då jag närmade mig mitt hem, ty jag skulle hem till begravningen. Jag vet även, att jag tyckte att min sorg gav mig en viss värdighet bland de övriga pojkarna och att jag liksom kände mig upphöjd över dem.
Om ett barn någonsin känt en uppriktig sorg, så var det jag, men jag erinrar mig att denna min nya vikt och värdighet fyllde mig med ett slags tillfredsställelse, då jag på aftonen vandrade ute på lekplatsen, medan gossarna voro i skolan. Då jag såg dem titta ned på mig från fönstren, i det de gingo upp till sina klasser, förekom det mig som en utmärkelse, och jag såg nu ännu dystrare ut och gick ännu långsammare. Då skoltimmen var förbi, och de kommo ned och talade vid mig, tyckte jag rent av att det var vackert av mig att jag icke var stolt mot någon av dem, utan behandlade dem på samma sätt som förut.
Jag skulle resa hem följande afton, likväl icke med postvagnen, utan med den tunga nattdiligens, som kallades »Lantbrukaren» och i synnerhet begagnades av lantborna för kortare resor mellan hållen på stora vägen.
Denna kväll berättades icke någon historia, och Traddles ville nödvändigt låna mig sin örngåttskudde. Jag vet icke vad gott han trodde att den skulle göra mig, helst som jag själv hade en sådan, men detta var allt vad han hade att giva, den stackars gossen, med undantag av ett ark papper fullt med benrangel, och detta skänkte han mig vid avskedet såsom en tröstare i min sorg och ett bidrag till mitt sinneslugn.
Den följande dagens eftermiddag lämnade jag Salem House, men anade föga, att jag lämnade det för att aldrig mera komma tillbaka. Vi reste mycket långsamt hela natten och kommo till Yarmouth först klockan nio eller tio den följande morgonen. Jag såg mig om efter mr Barkis, men han fanns där icke, och i stället för honom kom en tjock, andfådd liten man av komiskt utseende, svartklädd, med små rostbruna bandrosor vid knäna på de tätt åtsittande kortbyxorna, svarta strumpor och en bredskyggig hatt, pustande fram till vagnsfönstret och sade:
»Master Copperfield?»
»Ja, sir.»
»Var god och följ med mig, min unga herre», sade han, i det han öppnade dörren, »så ska jag föra er hem.»
Jag lade min hand i hans, undrande vem han kunde vara, varefter vi begåvo oss till en vid en trång gata liggande butik, över vilken stod skrivet: Omer, Klädeshandlare, Skräddare, Hattstofferare och Begravningsentreprenör. Det var en kvav liten butik, full av alla slags sydda och osydda kläder med ett helt fönster fullt med herr- och damhattar. Vi gingo in i ett litet rum åt gården, där vi funno tre unga flickor, vilka sutto och sydde på en hop svart tyg, som låg på bordet, och varav en mängd små bitar och lappar voro kringströdda över golvet. En munter brasa flammade i kaminen, och en tryckande lukt av svart krusflor genomträngde rummet — då visste jag icke varifrån lukten kom, men nu vet jag det.
De tre unga flickorna, som tycktes vara mycket flitiga och mycket glada och belåtna, lyfte upp sina huvuden för att se på mig och fortsatte därefter sitt arbete. Stick, stick, stick! — Samtidigt hördes från en verkstad på andra sidan av en där utanför liggande liten gård ljudet av ett hamrande, som höll ett slags takt: Rat—tat-tat, rat—tat-tat, rat—tat-tat, utan någon omväxling.
»Nå», sade min ledsagare till en av de tre unga flickorna, »hur går det, Minni?»
»Vi skola bli färdiga i rättan tid», svarade hon utan att se upp. »Du behöver inte vara rädd, pappa.»
Mr Omer tog av sig sin bredskyggiga hatt och satte sig ned och flämtade. Han var så fet, att han var tvungen att flämta en stund innan han kunde säga:
»Det är bra!»
»Pappa!» sade Minni skämtsamt, »ett sådant marsvin du håller på att växa ut till!»
»Ja, jag vet inte hur det kommer sig, kära barn», svarade han, sedan han funderat en stund, »men så är det verkligen.»
»Det kommer sig därav att du alltid är vid så gott lynne», sade Minni, »du tar allting så lätt.»
»Det tjänar ingenting till att ta det på annat sätt, kära barn», sade mr Omer.
»Nej, det är sant», svarade dottern. »Vi äro gudskelov alla glada här, pappa, inte sant?»
»Det vill jag hoppas, kära barn», sade mr Omer. »Nå, sedan jag nu fått min anda igen, så tror jag att jag tar mått av den här unga skolgossen. Vill ni följa med mig in i butiken, master Copperfield?»
På mr Omers anhållan gick jag framför honom, och sedan han hade visat mig ett stycke kläde, som han sade vara extra superfint och alltför gott till sorgkläder efter andra än föräldrar, tog han mått av mig och antecknade det i en bok. Medan han var sysselsatt därmed, fäste han min uppmärksamhet på varulagret och vissa moder, vilka, efter vad han sade, »nyss hade kommit upp», och på vissa andra moder, vilka, efter vad han sade, »nyss hade lagts bort».
Och på det sättet förlora vi ganska ofta en hel hop pengar», sade mr Omer. »Men moderna likna mänskliga varelser. De komma upp, ingen vet när, varför eller hur, och de läggas bort, ingen vet när, varför eller hur. Allting liknar, enligt min tanke, livet, bara man betraktar det från den synpunkten.»
Jag var alltför bedrövad för att diskutera denna fråga, vilken möjligen i alla händelser torde ha överstigit min fattningsgåva, och mr Omer förde mig tillbaka in i rummet åt gården, medan han under vägen andades med en viss svårighet.
Därefter ropade han nedåt en liten halsbrytande trappa bakom en dörr: »Kom upp med teet och smörgåsarna!» vilka också efter någon tid, varunder jag satt och tittade mig omkring och tänkte och lyssnade på hur det syddes inne i rummet och på den melodi, som hamrades på andra sidan av gården, kommo in på en bricka och befunnos vara ämnade åt mig.
»Jag har känt er», sade mr Omer, sedan han betraktat mig några minuter, under vilka jag icke hade gjort något djupt hål i frukosten, eftersom de svarta sakerna fördärvade min matlust, »jag har känt er en lång tid, min unge vän!»
»Har ni det, sir?»
»I hela ert liv», sade mr Omer, »ja, Jag kan till och med säga förr. Jag kände er far före er. Han höll sina fem fot och nio och en halv tum, och han ligger sex fot djupt.»
Rat—tat-tat, rat—tat-tat, rat—tat-tat, lät det från andra sidan av gården.
»Han ligger sex fot djupt, så visst som han ligger en tum under jord», sade mr Omer skämtsamt. »Om det var på hans begäran eller enligt hennes anordning, har jag glömt.»
»Vet ni hur det står till med min lilla bror, sir?» frågade jag.
Mr Omer skakade på huvudet.
Rat—tat-tat, rat—tat-tat, rat—tat-tat!
»Han ligger i sin mors armar», sade han.
»Ack, stackars liten! Han är således död?»
»Låt det inte gå er hårdare till hjärtat, än som är nödvändigt», sade mr Omer. »Ja, barnet är dött.»
Mina sår bröto upp på nytt vid denna underrättelse. Jag lät den knappast rörda frukosten stå och gick bort och lade mitt huvud på ett annat bord i ett hörn av det lilla rummet, vilket Minni röjde av, för att jag inte med mina tårar skulle fläcka sorgsakerna, som lågo därpå. Hon var en vacker, godlynt flicka och strök mitt hår tillbaka från mina ögon med en mild och vänlig hand, men hon var så innerligt glad över att hon i det närmaste hade slutat sitt arbete och det i så god tid, och var så olika mig.
Strax därefter upphörde hammarmelodien, och en ung man med gott utseende kom gående över gården in i rummet. Han hade en hammare i handen, och hans mun var full med små spikar, vilka han var tvungen att taga ut innan han talade.
»Nå, Joram?» sade mr Omer. »Hur skrider ni framåt?
»Jo, galant», sade Joram. »Det är färdigt, sir.»
Minni rodnade litet, och de båda andra flickorna logo åt varandra.
»Huru! Ni arbetade således vid ljus i går kväll, medan jag var på klubben? Inte sant?» sade mr Omer och blundade med ena ögat.
»Ja», svarade Joram, »ty ni sade ju, att om jag bleve färdig, skulle vi kunna göra en liten utflykt tillsammans, Minni och jag — och ni.»
»Å, jag trodde att ni tänkte helt och hållet glömma bort mig», sade mr Omer och skrattade så han började att hosta.
»Eftersom ni var så god och sade det», fortfor den unge mannen, »så tog jag itu med det med ansats, som ni ser. Vill ni nu komma och säga vad ni tycker om det?»
»Ja», sade mr Omer och reste sig upp. »Hör nu, min unge vän», sade mr Omer, i det han stannade och vände sig till mig, »skulle ni vilja se er…»
»Nej, pappa», inföll Minni.
»Jag trodde att det kunde roa honom, mitt barn», sade mr Omer, »men du har kanske rätt.»
Jag kan icke säga varav jag visste att det var min kära, älskade mors likkista, som de gingo ut för att taga i ögonsikte. Jag hade aldrig hört någon sådan tillverkas, och såvitt jag vet hade jag aldrig sett någon sådan, men medan ljudet varade, rann det mig i sinnet vad det var, och då den unge mannen trädde in, vet jag att jag visste vad han hade gjort.
Som arbetet nu var färdigt, borstade de båda unga flickor, vilkas namn jag icke hade hört, spintet och trådarna från sina klänningar och gingo ut i butiken för att göra den i ordning till kundernas mottagande, men Minni stannade kvar för att lägga ihop det de hade sytt och packa ned det i två korgar. Detta gjorde hon liggande på sina knän, medan hon gnolade på en glad och livlig melodi. Joram, vilken jag med visshet antog vara hennes tillbedjare, kom in och stal en kyss av henne medan hon var sålunda sysselsatt (han tycktes alls icke bekymra sig om mig) och sade att hennes far hade gått efter vagnen och att han skulle skynda sig att själv bli färdig. Därefter gick han ut igen, och nu stoppade hon sin fingerborg och sin sax i fickan och trädde en synål med en trådända nätt in i bröstet på sin klänning samt tog hastigt på sig sitt ytterplagg framför en liten spegel bakom dörren, i vilken jag såg hennes belåtna ansikte återspegla sig.
Allt detta observerade jag medan jag satt vid bordet i vrån, med huvudet lutat mot min hand, medan mina tankar sysslade med åtskilliga saker. Vagnen höll kort därefter utanför butiken, och sedan korgarna hade blivit nedsatta i den, tog jag plats, och därefter kommo de tre andra. Jag erinrar mig att det var ett slags jaktvagn, målad med en mörk färg och dragen av en svart häst med en lång svans. Där fanns gott rum för oss alla.
Jag tror icke att jag någonsin i mitt liv erfarit en så sällsam känsla (jag är nu kanske mera förståndig) som den jag kände, då jag satt tillsammans med dem och tänkte på vad de hade varit sysselsatta med och såg dem njuta av åkningen. Jag var icke ond på dem, utan snarare rädd för dem, som om jag hade blivit utkastad bland varelser, med vilka min natur icke hade någonling gemensamt. De voro mycket muntra och glada. Den gamle mannen satt främst för att köra och de båda unga sutto bakom honom, och varje gång han talade till dem, lutade de sig fram på vardera sidan av hans svällande anlete och voro mycket vänliga och artiga emot honom. De skulle även velat tala med mig, men jag drog mig tillbaka och satt och surmulade i mitt hörn, skrämd av deras kurtis och munterhet, ehuru denna var långt ifrån bullrande, och nästan undrande Över att himlens straffdom icke drabbade dem för deras hjärtans hårdhet.
När de stannade för att giva hästen foder och själva åto, drucko och voro glada, kunde jag icke röra vid någonting som de vidrörde, utan iakttog en sträng fasta, och då vi anlände till mitt hem, hoppade jag bakifrån ur vagnen så hastigt jag möjligen kunde, för att icke befinna mig i deras sällskap utanför dessa högtidliga fönster, som skådade ned på mig, likt fordom klara, nu tillslutna ögon. Ack, huru föga hade jag icke behövt grubbla över vad som skulle få mig att gråta då jag kom hem — då jag såg fönstret i min mors rum och där bredvid det som i lyckligare dagar hade varit mitt.
Jag låg i Peggottys armar innan jag kom fram till porten, och hon förde mig in i huset. Genast som hon fick se mig, utbrast hennes sorg, men hon kuvade den snart och talade i viskande ton och gick sakta, som om den döda hade kunnat bli störd. Hon hade, efter vad jag fick höra, icke på länge legat i sängen och satt ännu uppe hela natten och vakade. Så länge hennes stackars kära fru ännu var ovan jord, sade hon, ville hon icke lämna henne.
Mr Murdstone fäste icke någon uppmärksamhet vid mig, då jag kom in i salen, utan fortfor att sitta i sin länstol vid kaminen, gråtande och grubblande, utan att yttra ett ord. Miss Murdstone, som var sysselsatt vid sitt skrivbord, vilket var fullt av brev och papper, räckte mig sina kalla fingerspetsar och frågade mig med en järnhård viskning, om man hade tagit mått av mig till mina sorgkläder.
Jag svarade jakande.
»Och dina skjortor?» fortfor hon. »Har du tagit dem med dig?»
»Ja, jag har tagit alla mina kläder med mig.»
Detta var all den tröst hennes fasthet skänkte mig. Jag tvivlar icke på att hon vid ett tillfälle sådant som det närvarande fann ett utsökt nöje i att ådagalägga sin självbehärskning, sin fasthet, sin själsstyrka, sitt sunda förstånd och hela den diaboliska listan på sina älskvärda egenskaper. Hon var i synnerhet stolt över sin praktiska skicklighet och visade den nu genom att reducera allting till penna och bläck och icke låta röra sig av någonting. Hela den övriga delen av dagen ända till aftonen satt hon vid detta skrivbord, raspande helt lugnt med en hård penna och talande i samma orubbliga viskning till envar, utan att en enda muskel i hennes ansikte slappades, utan att en ton i hennes röst förmildrades och utan att ett enda veck på hennes klänning blev rubbat.
Under dessa dagar före begravningen såg jag endast föga till Peggotty, med undantag av att jag, då jag gick upp eller ned för trappan, ständigt träffade henne strax invid det rum, där min mor och hennes lilla barn slumrade, och med undantag av att hon varje afton kom in till mig och satt vid min huvudgärd till dess jag somnade.
Ett par dagar före begravningen — jag tror att det var ett par dagar, ehuru jag vet att jag är förbryllad i avseende på denna tunga tid, vars gång ingenting betecknade — förde hon mig in i rummet. Jag erinrar mig endast att det förekom mig som om all den högtidliga tystnad, som rådde i huset, låge förkroppsligad under ett vitt täcke på sängen, varomkring en vacker renhet och friskhet rådde, och att jag, då hon ville lyfta upp täcket, ropade: »Ack, nej, nej!» och drog hennes hand tillbaka.
Om begravningen hade ägt rum i går, skulle jag ej kunnat mera tydligt erinra mig den. Själva luften i helgdagsrummet, då jag trädde in genom dörren, eldens klarhet, vinets skimrande i karafferna, mönstren på glas och tallrikar, den svaga, angenäma doften av fint bakverk, lukten från miss Murdstones klänning och våra svarta kläder — allt detta erinrar jag mig. Mr Chillip är inne i rummet och kommer fram och talar med mig.
»Huru står det till, master David?» säger han vänligt.
Jag kan inte svara honom att jag mår mycket bra, utan räcker honom min hand, som han håller i sin.
»Ja, herregud!» säger mr Chillip milt, medan någonting lyser i hans ögon. »Våra små vänner växa upp omkring oss. De växa så att man knappt kan känna igen dem, min nådiga.»
Dessa ord yttrar han till miss Murdstone, som icke ger något svar.
»Det har skett ett stort framsteg här!» säger mr Chillip.
Miss Murdstone svarar endast med en rynkning av pannan och en stel böjning på huvudet, varpå mr Chillip, som känner sig helt förbryllad, går bort i en vrå för sig själv och icke vidare öppnar sin mun.
Jag lägger märke till detta, därför att jag observerar allt som förefaller, men icke därför att jag bryr mig om mig själv eller gjort det alltsedan jag kom hem. Och nu börjar klockan att ringa, och mr Omer och ännu en person komma för att rusta oss i ordning. Efter vad Peggotty långt förut hade berättat mig, hade de, som följt min far till samma grav, blivit rustade i ordning i samma rum.
Likföljet bestod av mr Murdstone, vår granne mr Grayper, mr Chillip och jag. Då vi kommo ut genom porten, stodo likbärarna med sin börda nere i trädgården och gingo nu framför oss utåt gångstigen och förbi almarna och ut genom porten och in på kyrkogården, där jag så mången sommarafton hade hört fåglarna sjunga.
Vi stå omkring graven. Dagen synes mig vara olika varje annan dag, och ljuset icke ha sin vanliga, utan en mörkare färg. Nu uppstår en högtidlig tystnad, vilken vi fört med oss hemifrån tillika med det som vilar i kistan, och medan vi stå med blottade huvuden, hör jag prästens röst liksom på avstånd, men likväl klart och tydligt säga:
»Jag är uppståndelsen och livet, säger Herren!»
Därefter hör jag snyftningar, och avsides från de andra åskådarna ser jag den goda och trogna tjänarinna, vilken jag älskar högst av alla människor på jorden och till vilken jag i mitt barnsliga hjärta är övertygad att Herren en gång skall säga: »Du har varit redlig och trogen!»
Jag känner igen många ansikten bland den lilla hopen — ansikten, vilka jag sett i kyrkan, medan jag satt och undrade där; ansikten, som hade sett min mor, då hon först kom till byn i sin ungdoms vår. Jag frågar icke efter dem — jag frågar icke efter någonting annat än min sorg — men likväl ser jag och igenkänner dem alla, och till och med långt borta i bakgrunden upptäcker jag Minni, som växlar blickar med sin tillbedjare, vilken står strax bredvid mig.
Det är förbi, graven är tillskovlad, och vi skola till att gå. Framför oss ligger vårt hus; det är så vackert och oförändrat, i mitt inre så nära förknippat med den unga föreställningen om det som är borta, och hela min sorg är ett intet mot den smärta det väcker hos mig. Men de taga mig med sig, och mr Chillip talar till mig och för litet vatten till mina läppar, då vi kommit hem, och då jag ber om tillåtelse att få gå upp på mitt rum, tager han avsked av mig med en kvinnas mildhet.
Allt detta, säger jag, står framför mig som om det hade hänt i går. Händelser från en senare tid hava simmat bort från mig till den kust, där alla förgätna ting skola visa sig på nytt, men denna reser sig som en hög klippa i oceanen.
Jag visste att Peggotty skulle komma in till mig på mitt rum. Ögonblickets sabbatstystnad — dagen hade mycken likhet med en söndag; om den verkligen var en söndag, har jag glömt — passade väl för oss båda. Hon satte sig ned vid min sida på min lilla säng och berätlade mig, medan hon höll min hand och stundom tryckte den till sina läppar och stundom klappade den med sin, så som hon skulle ha smekt min lille bror, allt vad hon hade att meddela mig om det som hade hänt.
»Det var en lång tid som hon inte var frisk», sade Peggotty. »Hon var orolig i sitt sinne och inte lycklig. Då hennes lilla gosse blev född, trodde jag först att det skulle bli bättre med henne, men hon blev bara allt svagare och tynade av en smula för varje dag. Innan hennes barn kom till världen tyckte hon mest om att vara allena, och då grät hon, men sedan brukade hon sjunga för det — så sakta, att jag en gång, då jag hörde henne, tyckte att det var en röst som höjde sig högt upp i luften. Jag tror att hon på sista tiden blev mera rädd och lättskrämd och att ett hårt ord var för henne detsamma som ett slag. Men mot mig var hon alltjämt densamma. Hon förändrade sig inte mot sin enfaldiga Peggotty, nej, det gjorde min söta flicka aldrig.»
Här tystnade Peggotty och klappade för ett ögonblick min hand.
»Den sista gången jag såg henne vara sig lik som i forna dagar, var den afton då ni kom hem, min söta vän. Den dagen, då ni reste, sade hon till mig: ’Jag får aldrig mera återse min älskling. Det är någonting som säger mig det, och jag vet att det säger sanning’.
Hon sökte sedan att vara vid gott mod, och mången gång, då de sade henne, att hon var yster och tanklös, låtsade hon som om hon verkligen var det, men allt detta var redan sin kos. Hon sade aldrig till sin man vad hon hade sagt mig — hon var rädd att säga det till någon annan — ända till en kväll, litet mer än en vecka innan det hände, då hon sade till honom: ’Min vän, jag tror att jag dör’.
’Jag har nu lättat mitt hjärta, Peggotty’, berättade hon mig, då jag den kvällen lade henne i sin säng. ’Han ska tro det allt mer och mer, stackare, varenda dag under en kort tid, och sedan ska det vara förbi. Jag känner mig så trött. Om detta är sömn, så sitt hos mig medan jag sover; lämna mig inte. Gud välsigne båda mina barn! Gud skydde och bevare min faderlöse gosse!’
Jag lämnade henne aldrig sedan», fortfor Peggotty. »Hon talade ofta med dem därnere — ty hon höll av dem; hon kunde inte annat än hålla av envar som var i hennes närhet — men då de avlägsnade sig från hennes säng, vände hon sig alltid om mot mig, som om det varit vila där Peggotty var, och somnade aldrig annat än på det sättet.
Den sista aftonen kysste hon mig och sade: ’Om min lilla gosse också skulle dö, Peggotty, så låt dem lägga honom i mina armar och begrava oss tillsammans!’ (Så skedde även, ty det lilla lammet levde endast en dag efter henne.) ’Låt min käraste gosse följa oss till vårt vilorum’, sade hon, ’och säg honom, att hans mor, medan hon låg här, välsignade honom inte en, utan tusen gånger!’»
Hon tystnade åter och klappade ännu en gång sakta min hand.
»Det var tämligen långt lidet på natten, då hon bad mig att få litet att dricka, och då hon hade druckit det, log den söta varelsen så tåligt och så vackert emot mig! —
Dagen hade grytt och solen höll på att stiga upp, då hon sade mig hur god och omtänksam mr Copperfield alltid hade varit mot henne och hur han hade haft överseende med henne och alltid sagt, då hon var rädd att hon hade gjort någonting tokigt, att ett kärleksfullt hjärta var bättre och starkare än visdom och att han var lycklig genom hennes. — ’Kära Peggotty’, sade hon därefter, ’flytta mig litet närmare intill dig’, ty hon var mycket svag. ’Lägg din kära arm under min hals’, sade hon, ’och vänd mig om mot dig, ty jag tycker att ditt ansikte är så långt borta, och jag vill så gärna vara nära invid det.’ — Jag gjorde som hon bad mig, och ack, Davy, den stund hade nu kommit, då mina första avskedsord till er skulle sannas — då hon var glad att få lägga sitt stackars huvud på sin enfaldiga, tvära, gamla Peggottys arm — och hon dog likt ett barn som faller i sömn.»
Så ändades Peggottys berättelse. Från det ögonblick jag hade fått veta att min mor var död, hade min föreställning om henne sådan hon var på den sista tiden alldeles försvunnit. Jag erinrade mig henne från detta ögonblick endast såsom den unga modern från mina första intryck, vilken plägade linda sina ljusa lockar omkring sitt finger och dansa med mig i skymningen ute i salen. Det, som Peggotty nu hade berättat mig, var så långt från att föra mig tillbaka till den sista tiden, att det tvärtom rotfäste den tidigare bilden i mitt minne. Det är måhända underligt, men det är sant. I sin dödsstund flög hon tillbaka till sin lugna, bekymmerslösa ungdom och utplånade allt det övriga.
Den moder, som låg i graven, var min barndoms moder; den lilla varelse, som vilade i hennes armar, var jag själv, sådan som jag en gång hade varit, för evigt tryckt till hennes bröst.