David Copperfield/Del I/Kapitel 11
ELFTE KAPITLET.
Jag börjar att leva på egen hand, men tycker icke om det.
Jag känner nu så mycket till världen, att jag nästan förlorat förmågan att bliva särdeles förvånad över vad det vara månde, men likväl är det även nu anledning till en viss undran hos mig, att man så lätt kunde kasta mig ut i världen vid en sådan ålder. Då jag var ett begåvat barn, livligt, vetgirigt, svagt och lätt att skada både till kropp och själ, förvånar det mig att ingen fanns som det ringaste brydde sig om mig. Men det var ingen som gjorde det, och på mitt tionde år blev jag ett träldjur i Murdstone och Grindbys tjänst.
Murdstone och Grindbys magasin låg vid Themsen nere i Blackfriars. Nya förbättringar ha förändrat stället, men det var det sista huset vid slutet av en trång gata, som slingrade sig nedåt floden och slutade med en trappa, där man kunde få sig en båt för att ro ut. Det var ett skröpligt fallfärdigt gammalt hus med en egen lastningsplats, som låg vid vattnet, då det var flod, och vid gyttjan, då det var ebb, och bokstavligen översvämmat av råttor. Dess panelade rum, som voro nedsölade av måhända hundraårig smuts och rök, dess ruttna golv och trappor, de gamla grå råttornas pipande och skramlande nere i källrarna samt ställets smutsighet och förfall äro saker som stå så livligt för mitt minne som om jag hade sett dem i dag och icke för många år tillbaka. De stå alla för mig, just sådana som de voro i den olyckliga stund, då jag för första gången trädde in ibland dem, med min skälvande hand i mr Quinions.
Murdstone och Grindby hade affärer med många slags människor, men deras förnämsta avsättning bestod uti att förse vissa paketbåtar med viner och spirituosa. Jag har nu glömt dessas destinationsorter, men jag tror likväl, att åtskilliga av dem foro både på Ost- och Västindien. Jag vet att en stor mängd tomma buteljer voro en följd av denna handel och att åtskilliga karlar och gossar voro sysselsatta med att undersöka dem mot dagern, kassera dem som hade sprickor samt skölja och rengöra de andra. När det icke fanns tomma buteljer att syssla med, skulle etiketter sättas på fulla sådana eller skulle korkar sättas i dem, eller skulle korkarna lackas eller de färdiga buteljerna packas ned i lådor. Allt detta arbete hade jag att sköta, och av de gossar, som användes därtill, var jag en.
Det fanns tre eller fyra sådana, mig själv inberäknad. Jag hade min plats i ett hörn av magasinet, där mr Quinion kunde se mig, om han ställde sig på nedre slån till sin stol inne i kontoret och tittade ut på mig genom ett fönster ovanför pulpeten. Den första morgonen, då jag under så lyckliga auspicier började mitt liv på egen hand, kallades den äldste av de anställda gossarna dit för att lära mig hur jag skulle bete mig. Hans namn var Mick Walker, och han hade ett trasigt förkläde framför sig och en pappersmössa på huvudet. Han underrättade mig om att hans far var båtkarl och gick med i Lord-Mayorsprocessionen, klädd i svart sammetsmössa. Han berättade mig även att vår förnämste arbetskamrat var en annan gosse, vilken han presenterade för mig under det — för mig — besynnerliga namnet Mjölig Potatis. Jag upptäckte emellertid att denne unge man icke hade blivit döpt med detta namn, utan att han fått det i magasinet på grund av sin hy, som var blek eller mjölig. Mjöligs far var vattnare vid en åkarestation samt hade den ytterligare utmärkelsen att vara sprutkarl och såsom sådan anställd vid en av de stora teatrarna, där någon ung anförvant till Mjölig — jag tror hans syster — spelade smådjävlar i pantomimerna.
Ord kunna icke uttrycka min själs hemliga kval, då jag sjönk ned till detta kamratskap, jämförde detta mitt blivande dagliga umgänge med det från min lyckligare barndom — för att icke tala om Steerforth, Traddles och de andra gossarna i skolan — och kände att mina förhoppningar om att bliva en lärd och utmärkt man krossades i mitt bröst. Det djupt rotade minnet av den känsla jag hade av att vara ytterligt vanvårdad och utan hopp, av den blygsel jag kände över min ställning, av all den jämmer det var för mitt unga hjärta att tro, att det jag hade lärt och tänkt och glatt mig åt och eldat min fantasi och min tävlingslust med, dag för dag flydde bort från mig för att aldrig komma tillbaka — detta kan icke beskrivas. Varje gång Mick Walker avlägsnade sig under loppet av denna förmiddag blandade jag mina tårar med det vatten, i vilket jag sköljde buteljerna, och jag suckade som om det varit en spricka i mitt eget bröst och detta varit i fara att springa i stycken.
Då kontorsklockan var halv ett och alla gjorde sig i ordning att gå och äta middag, knackade mr Quinion på kontorsfönstret och vinkade åt mig att jag skulle komma in. Jag gick nu in och fann där en fetlagd medelålders man i brun syrtut, svarta knäbyxor och skor, med icke mera hår på sitt stora och skinande huvud än som finns på ett ägg, samt med ett mycket omfångsrikt ansikte, som han vände rakt emot mig. Hans kläder voro luggslitna, men däremot voro hans löskragar högst imposanta. Han höll i handen en mycket prydlig käpp med ett par stora rostfärgade tofsar, och en lornjett dinglade utanpå hans rock — såsom prydnad, efter vad jag sedan kom underfund med, eftersom han mycket sällan använde den och icke kunde se någonting, då han gjorde det.
»Det är den här», sade mr Quinion, pekande på mig.
»Jaså, det här är master Copperfield», sade den främmande herrn med en viss nedlåtande ton i sin röst och med en viss obeskrivlig min av att bete sig ’gentilt’, som gjorde ett livligt intryck på mig. »Jag hoppas att ni mår väl, sir?»
Jag svarade att jag mådde väl och hoppades att även han gjorde det. Gud skall veta, att jag var tillräckligt illa till mods, men den tiden låg det icke i min natur att beklaga mig, och jag sade att jag mådde väl och hoppades att även han gjorde det.
»Ja, Gud vare lovad, jag mår mycket bra», sade den främmande herrn. »Jag har erhållit ett brev från mr Murdstone, varuti han skriver, att han önskar att jag, i ett gårdsrum i mitt hus, som för ögonblicket inte är uthyrt — och, kort sagt, bestämt att uthyras till — kort sagt», sade han med ett leende och ett utbrott av förtroende, »till sängkammare — skall mottaga den unga nybegynnare, vilken jag nu har det nöjet att…» och den främmande herrn vinkade med handen och jämkade sin haka tillrätta mellan sina löskragar.
»Det här är mr Micawber», sade mr Quinion till mig.
»Hm!» sade främlingen. »Ja, det är mitt namn.»
»Mr Micawber», sade mr Quinion, »är känd av mr Murdstone. Han mottager uppdrag av oss, då några sådana stå att få. Mr Murdstone har skrivit till honom rörande din bostad, och han är nu villig att taga emot dig.»
»Min adress», sade mr Micawber, »är Windsor Terrace, City Road. Jag — kort sagt», sade mr Micawber med samma ’gentila’ min och sätt och med ett nytt utbrott av förtroende — »jag bor där.»
Jag bugade mig.
»Under den förutsättning», sade mr Micawber, »att edra vandringar i denna huvudstad ännu inte varit synnerligen omfattande och att ni torde finna någon svårighet att intränga i det moderna Babylons mysterier i riktning åt City Road — kort sagt», sade mr Micawber i ett nytt utbrott av förtroende, »att ni kunde gå vilse, ska jag ha det nöjet att infinna mig här denna afton och inviga er i kännedomen av den närmaste vägen.»
Jag tackade honom av allt mitt hjärta, ty det var vänligt av honom att erbjuda sig att göra sig detta besvär.
»Vid vad tid», sade mr Micawber, »ska jag…»
»Vid åttatiden», sade mr Quinion.
»Vid åttatiden», sade mr Micawber. »Jag har den äran att rekommendera mig, mr Quinion. Jag vill inte uppehålla er längre.»
Därmed satte han på sig sin hatt och gick ut med sin käpp under armen — mycket rak och gnolande en melodi, då han hade kommit ut ur kontoret.
Mr Quinion ålade mig därefter att göra så mycken nytta som möjligt i Murdstone och Grindbys magasin mot en betalning av, så vitt jag erinrar mig, sex shillings i veckan. Jag är icke rätt säker på huruvida det var sex eller sju, men på grund av min osäkerhet rörande denna punkt, är jag benägen att tro, att det först var sex och sedan sju. Han utbetalte en veckas lön i förskott (ur sin egen ficka, skulle jag tro), och jag gav Mjölig sex pence därav för att han skulle bära min kappsäck till Windsor Terrace på aftonen, emedan den, så liten den än var, var alltför tung för mina krafter. Vidare betalte jag ytterligare sex pence för min middag, som bestod av en köttpastej och en klunk från en närbelägen brunn samt använde den stund, som var anslagen till detta mål, med att vandra omkring på gatorna.
Vid det bestämda klockslaget på aftonen visade sig mr Micawber ånyo. Jag tvättade mina händer och mitt ansikte för att icke en så gentil karl skulle alltför mycket behöva skämmas för mig, och därefter vandrade vi tillsammans till vårt hus, såsom jag förmodar att jag nu måste kalla det, medan mr Micawber under vägen gjorde mig uppmärksam på gatornas namn och hörnhusens utseende, för att jag den följande morgonen skulle utan någon svårighet kunna hitta tillbaka.
Då vi anlände till hans hus i Windsor Terrace, vilket jag fann vara lika sluskigt som han själv, men som på samma gång, liksom han själv, sökte göra så mycket av sig som möjligt, presenterade han mig för mrs Micawber, en mager och urblekt och icke just synnerligt ung dam, som satt i salen på nedra botten (första våningen var alldeles omöblerad och rullgardinerna nedfällda för att slå blå dunster i ögonen på grannarna), med ett litet barn vid bröstet. Detta barn var det ena av ett par tvillingar, och jag vill här anmärka, att jag knappast kan erinra mig att jag en enda gång under hela min bekantskap med familjen såg mrs Micawber utan med åtminstone en av tvillingarna, och att denna ständigt tog sig en förfriskning.
Utom dessa fanns det ytterligare två barn: master Micawber, vid pass fyra, och miss Micawber, vid pass tre år gammal. Dessa och en mörklagd ung kvinna, familjens tjänarinna, som hade en ovana att fnysa och innan en halvtimme var förliden underrättade mig om att hon var ett hittebarn och kom från S:t Lucas' arbetshus där i grannskapet, utgjorde hela hushållet. Mitt rum låg högst upp utåt gården — en mycket liten och tarvligt möblerad kammare, där väggarna voro målade i ett mönster, som för min unga inbillning tog sig ut som en blå kringla.
»Jag tänkte väl aldrig», sade mrs Micawber. då hon hade kommit upp med tvillingar och alltsammans för att visa mig rummet och satt sig ned för att hämta andan, »jag tänkte väl aldrig, innan jag var gift och bodde hemma hos pappa och mamma, att jag någonsin skulle behöva hyra ut rum, men som mr Micawber är i förlägenhet måste alla enskilda betänkligheter vika.»
»Ja, det är sant», svarade jag.
»Mr Micawbers förlägenhet är för ögonblicket i högsta grad tryckande», fortfor mrs Micawber, »och jag vet sannerligen inte om det är möjligt att hjälpa honom ur den. Medan jag var hemma hos pappa och mamma skulle jag knappast fattat vad ordet betydde, i den mening varuti jag nu använder det, men ju längre man lever, ju mera får man lära, som pappa brukade säga.»
Jag är icke rätt säker om huruvida hon berättade mig att mr Micawber hade haft en anställning vid marinen, eller om jag endast inbillade mig det; jag vet endast att jag ännu i dag tror att han en gång hade haft en sådan, utan att kunna säga varför jag tror det. Nu var han ett slags kommissionär för en mängd olika hus, men jag fruktar att hans inkomst därav i det närmaste var lika med noll.
»Om inte mr Micawbers kreditorer vilja ge honom anstånd», sade mrs Micawber, »så få de skylla sig själva, och ju förr de bringa saken till ett slut, desto bättre. Man kan inte pressa blod ur en sten, och lika litet kan man pressa kontanter ur mr Micawber, för att inte tala om rättegångskostnaderna.»
Jag vet icke rätt huruvida mitt förtidiga självberoende vilseledde mrs Micawber, eller om hon var så införlivad med sitt ämne, att hon skulle ha talat därom till själva tvillingarna, om hon icke haft någon annan att meddela sig med, men detta var den tonart i vilken hon började, och i den fortgick hon sedan under hela den tid jag kände henne.
Stackars mrs Micawber! Hon sade att hon hade försökt litet av varje, och det tror jag även att hon hade gjort. Mittelpartiet av porten var helt och hållet täckt av en stor mässingsplåt, på vilken stod graverat: »Mrs Micawbers pension för unga damer», men jag hörde aldrig att någon ung dam någonsin hade gått i skola där, eller att man någonsin gjorde någon förberedelse till att mottaga någon. De enda besök jag hörde eller såg, var besök av kreditorer. De plägade infinna sig vid alla tider, och några av dem voro rent av vilda. En karl med ett smutsigt ansikte, förmodligen en skomakare, plägade redan klockan sju på morgonen tränga sig in i förstugan och ropa uppför trappan till mr Micawber: »Kom ned bara! Jag vet nog att ni är hemma. Göm er inte, det är uselt! Jag skulle inte vara så usel, om jag vore i ert ställe. Vill ni betala er räkning eller hur — vasa?» Då han icke erhöll något svar på dessa stickord, steg han i sin förbittring till orden »bedragare» och »rövare», och då dessa icke heller gjorde någon verkan, skred han stundom ända till den ytterligheten att gå över på andra sidan av gatan och skrika upp till fönstren i andra våningen, där han visste att mr Micawber var. Vid sådana tillfällen lät mr Micawber hänföra sig av sorg och förkrosselse ända därhän (såsom jag själv en gång kom underfund med genom ett skrik från hans hustru) att han gjorde rörelser mot sig själv med en rakkniv, men innan en halvtimme var tilländalupen kunde han blanka sina skor med den största omsorg och gå ut gnolande en melodi med en ännu förnämare min än någonsin. Mrs Micawber var lika elastisk. Jag har sett henne falla i vanmakt klockan tre i anledning av skatteindrivarens ankomst och klockan fyra äta griljerade lammkotletter och dricka varmt öl (vilken måltid blivit betald med ett assistanslån på två teskedar). En gång, då jag händelsevis kom hem klockan sex, kort efter sedan en utmätning hade gjorts i huset, fann jag henne liggande — naturligtvis med en av tvillingarna — avsvimmad under kamingallret, med håret hängande över ansiktet, men jag har aldrig sett henne gladare än hon var på kvällen vid en kalvkotlett framför kökselden, medan hon berättade mig historier om sin pappa och mamma och de personer med vilka dessa plägade umgås.
I detta hus och tillsammans med denna familj tillbragte jag mina fristunder. Min frukost, som bestod av ett bröd och för en penny mjölk, bestod jag mig själv, och på en särskild hylla i en särskild skänk gömde jag ännu ett bröd och en bit ost till kvällsvard, då jag kom hem. Jag minns ganska väl att detta gjorde ett stort hål i de där sex eller sju shillings, och jag var i magasinet hela dagen och måste hela veckan igenom föda mig med dessa penningar. Från mändags morgon till lördags afton fick jag intet råd, ingen handledning, ingen uppmuntran, ingen tröst, intet understöd av något slag av någon människa, så sant mig Gud hjälpe!
Jag var så ung och så barnslig och så föga i stånd — huru kunde jag väl vara annat? — att övertaga hela omsorgen om min egen tillvaro, att jag, då jag begav mig till Murdstone och Grindbys på morgonen icke kunde motstå de gamla torra pastejer, som till halva priset voro utställda till salu hos pastejbagaren, utan på dem använde de pengar, för vilka jag skulle köpa mig min middag. Jag blev då utan middag eller köpte ett franskt bröd eller en skiva pudding. Jag kan erinra mig två puddingsförsäljningar, mellan vilka jag delade mig, alltefter min kassas tillstånd. Den ena låg på en gård strax bakom Martinskyrkan. Puddingen i denna försäljning tillagades med korinter och var en riktigt läcker pudding, men den var också dyr; för två pence fick man ej mer än för en penny av en vanlig pudding. En god försäljningsbod för den senare puddingen låg i Strand, någonstädes i den del, som sedan blivit ombyggd. Puddingen där var tjock och blek, hårdsmält och fadd, med stora flata russin i, vilka sutto långt ifrån varandra. Den var varje dag färdig och varm ungefär vid min mattimme, och mången dag utgjorde den min middag. Då jag åt riktig och ståtlig middag, åt jag en bit rökt korv och ett bröd för en penny eller för fyra pence rostbiff från ett spiskvarter eller ett stycke ost och bröd och ett glas öl från ett uselt gammalt näringsställe mittemot vårt magasin, som hette »Lejonet» eller Lejonet och någonting annat, som jag glömt. En gång, påminner jag mig, tog jag under armen mitt bröd (som jag på morgonen fört med mig hemifrån), insvept i ett stycke papper som en bok, och begav mig till en berömd biff-à-la-mode-restaurang i närheten av Drury Lane, där jag beställde mig en portion av denna läckerhet för att äta den till brödet. Vad kyparen tänkte, då han såg en sådan sällsam liten varelse komma in alldeles ensam, vet jag icke, men jag kan ännu se honom stå och stirra på mig, medan jag åt min middag, och gå och hämta den andra kyparen för att även han skulle komma och se på. Jag gav honom en halv penny i drickspengar, och jag önskar att han icke hade tagit den.
Vi hade, vill jag påminna mig, en halv timme till att dricka te. Då jag hade tillräckligt med pengar, plägade jag köpa mig en spilkum kaffe och en smörgås, men då jag icke hade några, plägade jag stå och titta in i en bod vid Fleet Street, där man sålde vilt, eller också gick jag vid sådana tillfällen ända till Coventgardentorget och tittade på ananasen. Jag tyckte mycket om att vandra omkring i Adelphi, som förekom mig så mystiskt med sina mörka valvgångar. Jag ser mig själv en afton från dessa valvgångar närma sig ett litet värdshus strax invid Themsen med en öppen plats framför, där några kolbärare dansade, och där jag satte mig på en bänk för att se på dem. Gud vet vad de tänkte om mig.
Jag var så ung och så liten, att folk ofta, då jag i ett främmande värdshus beställde mig ett glas öl eller porter för att skölja ner det jag förtärt till middag, voro rädda för att giva mig det. Jag kommer ihåg att jag en mycket varm afton ställde mig vid skänken i ett värdshus och sade till värden:
»Vad kostar ett glas av ert bästa — ert allra bästa öl?» Ty det var något särskilt tillfälle — jag minns icke vilket, kanske min födelsedag.
»Två och en halv penny», svarade värden, »är priset på det äkta dubbelölet.»
»Nå», sade jag och tog fram pengarna, »var då god och ge mig ett glas sådant öl med en ordentlig råge av skum.»
Värden betraktade mig från huvud till fot, med ett underligt leende i sitt ansikte, och i stället för att slå i ölet tittade han bakom skärmen och sade något till sin hustru, som kom fram med sitt arbete i handen och såg på mig liksom han. Här stå vi nu alla tre framför mig, värden i skjortärmarna och lutad mot fönsterposten, hans hustru tittande ut över den lilla halvdörren, och jag, något förvirrad, seende upp på dem från den andra sidan av skranket. De gjorde mig en mängd frågor: vad jag hette, huru gammal jag var, var jag bodde, vad jag hade för mig och hur jag hade kommit dit, på vilka alla frågor jag är rädd att jag hittade på lämpliga svar för att icke blottställa någon. Därefter läto de mig få ölet, ehuru jag misstänker att det icke var av deras starkaste, och i det värdens hustru öppnade halvdörren, böjde hon sig ned och gav mig en kyss, som var halvt beundrande, halvt medlidsam, men helt kvinnlig och god, det är jag övertygad om.
Likväl åtnjöt jag ett visst anseende hos Murdstone och Grindbys, ty utom att mr Quinion gjorde allt vad en likgiltig person, som var så upptagen som han och hade en så egendomlig varelse som jag att göra med, kunde göra för att behandla mig på ett annat sätt än de övriga, meddelade jag icke någon människa huru det gått till att jag hade kommit dit eller visade på minsta sätt min sorg däröver. Att jag led i tysthet och led mycket, fick ingen någonsin veta. Hur mycket jag led är jag alldeles ur stånd att säga, men jag behöll det för mig själv och skötte min syssla. Jag insåg genast, att om jag icke skötte mitt arbete lika väl som någon av de andra, skulle jag icke undgå hån och förakt, och jag blev snart även lika flink och rask som någon av de andra gossarna. Ehuru jag helt och hållet var kamrat med dem, voro dock mitt uppförande och mitt sätt så olika deras, att det alltid var ett visst avstånd oss emellan, och de och karlarna kallade mig alltid »lilla herrn» eller »den unga Suffolkaren». En karl vid namn Gregory, som var förman för packhuskarlarna, och en annan vid namn Tipp, som var utkörsdräng och gick med röd tröja, kunde stundom kalla mig »David», men jag tror att det egentligen endast var när vi voro mycket förtroliga och jag under vårt arbete hade försökt att underhålla dem med produkten av min läsning i forna dagar, som allt mera började att gå ur mitt minne. Mjölig Potatis reste sig en gång och gjorde uppror mot att jag på sådant sätt utmärktes, men Mick Walker bragte honom snart till förnuft igen.
Att jag skulle bliva befriad från det liv, jag förde trodde jag icke var någon möjlighet och hade därför alldeles övergivit hoppet, ehuru jag är innerligt övertygad att jag aldrig för en enda timme försonade mig med det eller var annat än högst olycklig över det, men jag fann mig däruti och icke ens för Peggotty yppade jag sanningen i något av mina brev (ehuru vi ofta skrevo till varandra), och detta kom sig dels av tillgivenhet för henne och dels av blygsel.
Mr Micawbers förlägenheter voro en ytterligare börda för min nedtryckta sinnesstämning. I mitt övergivna tillstånd blev jag familjen mycket tillgiven och plägade gå och grubbla över mrs Micawbers finansplaner och mr Micawbers skuld. På lördagsatfton, vilken afton var en stor högtid för mig, dels därför att det var någonting stolt att gå hem med sex eller sju shillings i fickan och titta in i butiksfönstren och tänka på vad jag kunde köpa för en sådan summa, och dels därför att jag då fick komma hem tidigare än annars — på lördagsaftonen, säger jag, plägade mrs Micawber göra mig de mest hjärtslitande bekännelser, och likaledes på söndagsmorgonen, då jag i ett litet rakfat tillagade den portion te eller kaffe jag hade köpt mig om aftonen, och åt en sen frukost. Det var icke alls ovanligt att mr Micawber snyftade våldsamt vid början av dessa lördagssamtal och mot slutet av dem sjöng om Jacks förtjusning över sin älskade Nancy. Jag har sett honom komma hem till kvällsvarden, badande i tårar och försäkrande att det nu icke återstod honom annat än bysättningshäktet, men gå till sängs under beräkning av vad det skulle kunna kosta att anbringa ett utbyggt fönster på huset, »i händelse att någonting lät höra av sig», vilket var hans älsklingsuttryck. Av alldeles samma skrot och korn var även mrs Micawber.
En sällsam överensstämmelse i fråga om vänskap, vilken, efter vad jag antager, härledde sig från våra inbördes förhållanden, uppstod mellan mig och dessa människor, trots den löjliga olikheten i ålder. Jag lät emellertid aldrig förmå mig att antaga någon inbjudning att äta och dricka med dem av deras förråd, emedan jag visste att de stodo i ett spänt förhållande till slaktaren och bagaren och att det ofta var knappt åt dem själva, till dess mrs Micawber fullkomligt invigde mig i sitt förtroende. Detta gjorde hon en afton på följande sätt:
»Master Copperfield», sade hon, »jag vill inte dölja något för er och tvekar därför inte att säga er att mr Micawbers förlägenheter närma sig en kris.»
Jag blev högligen bedrövad över att höra detta och såg på mrs Micawbers röda ögon med det djupaste deltagande.
»Med undantag av kanten på en holländsk ost — som inte förslår för en ung familjs behov» — sade mrs Micawber, »finns det verkligen inte den ringaste matbit i skafferiet. Jag var van att tala om skafferiet, då jag var hemma hos pappa och mamma, och begagnar nu detta ord nästan omedvetet. Vad jag ville säga är, att det inte finns en matbit i huset.»
»Å, Gud bevare mig!» utbrast jag helt bestört.
Jag hade två eller tre shillings av min veckopenning i min ficka — varav jag sluter att det måste ha varit en onsdagsafton som vi hade detta samtal — och jag tog hastigt fram dem och bad med innerlig rörelse mrs Micawber att taga emot dem som ett lån. Men hon kysste mig och förmådde mig att stoppa dem tillbaka i min ficka, i det hon förklarade att något sådant aldrig kunde komma i fråga.
»Nej, min kära master Copperfield, vare detta långt ifrån mina tankar! Men ni har ett förstånd vida över edra år och ni kan göra mig en tjänst, om ni vill; och en tjänst ska jag tacksamt mottaga av er.»
Jag bad mrs Micawber säga mig vilken tjänst det var.
»Jag har själv gjort mig av med silvret», sade mrs Micawber. »Sex teskedar, två saltspadar och en sockertång har jag själv på olika tider satt ut med mina egna händer. Men tvillingarna äro ett starkt band på mig, och för mig, med mina minnen av pappa och mamma, äro sådana transaktioner högst pinsamma. Mr Micawbers stolthet skulle aldrig tillåta honom att göra sig av med dem på detta sätt, och Clickett» — det var flickan från arbetshuset — »som är en simpel människa, skulle taga sig obehagliga friheter, ifall man visade henne ett sådant förtroende. Master Copperfield, ifall jag finge be er…»
Jag förstod nu mrs Micawbers mening och bad henne förfoga över mig så mycket hon ville. Samma afton började jag att pantsätta de mera flyttbara föremål, som funnos i huset, och begav mig nästan varenda morgon på en dylik expedition, innan jag gick till Murdstone och Grindbys.
Mr Micawber hade några få böcker stående i en liten chiffonjé, som han kallade biblioteket, och dessa gingo först. Jag bar dem, den ena efter den andra, till en boklåda vid City Road — varav den del, som låg närmast vårt hus, då nästan uteslutande utgjordes av boklådor och fågelbodar — och sålde dem för vad de kunde inbringa. Ägaren av denna boklåda, som bodde i ett litet hus bakom den, plägade varje afton taga sig ett rus och varje morgon få en skur ovett av sin hustru. Mer än en gång, då jag kom dit tidigt på dagen, gav han mig audiens där han låg i sin fållbänk med ett hål i huvudet eller ett blått öga, som vittnade om hans utsvävningar den föregående aftonen (jag fruktar att han hade ett dåligt ölsinne); med skälvande hand sökte han nu de erforderliga penningarna i någon av fickorna på sina kläder, som lågo på golvet, medan hans hustru, med ett litet barn på armen och med nedkippade skor, oupphörligt grälade på honom. Stundom hade han tappat sina pengar, och då bad han mig komma tillbaka, men hans hustru hade alltid några (jag förmodar att hon tagit hans, medan han sov ruset av sig) och avslöt i hemlighet handeln i trappan, under det vi gingo ned tillsammans.
I pantlånarens kontor började jag även bli mycket väl känd. Det första biträdet, som stod bakom disken, var mycket förekommande emot mig och hade mig ofta, efter vad jag påminner mig, att deklinera ett latinskt substantiv eller konjungera ett latinskt verb, medan han gjorde upp min lilla affär. Vid alla dessa tillfällen höll mrs Micawber ett litet kalas, som vanligen var en supé, och det låg en egendomlig njutning i dessa måltider, som jag väl påminner mig.
Omsider kommo mr Micawbers förlägenheter till en kris, och han blev tidigt en morgon häktad och förd till Kings Benchfängelset. Då han lämnade huset, sade han, att Guds straff nu hade drabbat honom, och jag trodde verkligen att både hans och mitt hjärta skulle brista, men sedan hörde jag att han innan middagen hade spelat en mycket munter pott käglor.
Den första söndagen, sedan han hade kommit dit, skulle jag besöka honom och äta middag tillsammans med honom. Jag skulle fråga mig för om vägen till det och det torget, och strax därinvid skulle jag få sikte på ett annat torg, och strax invid detta skulle jag få se en gård, vilken jag skulle gå över, till dess jag finge se en fångknekt. Allt detta gjorde jag, och då jag slutligen fick sikte på en fångknekt (stackars lilla varelse som jag var!) och tänkte på hur, då Roderick Random var i bysättningshäktet, det fanns en karl där som icke hade något annat på sig än ett gammalt täcke, upplöste sig fångvaktaren i en dimma för mina tårfyllda ögon och mitt klappande hjärta.
Mr Micawber väntade på mig innanför porten, och vi gingo upp i hans rum (i den näst översta våningen) och gräto mycket. Jag erinrar mig, att han högtidligt besvor mig att låta hans öde lända mig till varning och lägga märke till att om en människa hade tjugo pund om året och endast använde nitton pund, nitton shillings och sex pence, vore hon lycklig, men om hon förstörde en shilling över de tjugu punden, ginge det på tok för henne. Därefter lånade han en shilling av mig till Porter, gav mig en skriftlig anvisning på mrs Micawber för beloppet, gömde sin näsduk och kryade upp sig.
Vi sutto framför en liten kamin, där två tegelstenar lågo innanför det rostiga gallret, en på vardera sidan, för att det icke skulle brännas för mycket kol, till dess en annan bysättningsfånge, som delade rum med mr Micawber, kom in från bagarstugan med den fårstek, som vi anskaffat på gemensam bekostnad. Därefter skickades jag upp till »kapten Hopkins» med hälsning från mr Micawber, att jag var hans unga vän och skulle bedja kapten Hopkins låna mig en kniv och en gaffel.
Kapten Hopkins lånade mig kniven och gaffeln och bad mig hälsa mr Micawber. I hans lilla rum voro ett mycket smutsigt fruntimmer och två glåmiga flickor, hans döttrar, med mycket tovigt hår. Jag tänkte att det var bättre att låna kapten Hopkins kniv och gaffel än hans kam. Kaptenen själv var i högsta grad sluskigt klädd och hade svarta polisonger och en gammal, gammal överrock, utan någon rock under. Jag såg hans sängkläder ligga hoprullade i ett hörn och vad han hade av tallrikar, fat och kannor stod på en hylla, och jag gissade (Gud vete huru!) att ehuru de båda flickorna med det toviga håret voro kapten Hopkins' döttrar, var det smutsiga fruntimret likväl icke kapten Hopkins fru. Min blyga ställning på hans tröskel räckte på sin höjd sex minuter, men då jag kom tillbaka dit ned, var jag lika viss på allt detta som på att jag hade kniven och gaffeln i min hand.
I alla händelser var det någonting bohémeaktigt och trevligt i vår middag. Tidigt på eftermiddagen gick jag tillbaka med kapten Hopkins' kniv och gaffel och gick hem för att trösta mrs Micawber med en skildring av mitt besök. Hon svimmade då hon såg mig komma tillbaka och lagade därefter till en liten mugg med äggtoddy för att trösta oss med under det vi språkade om saken.
Jag vet icke huru familjens bohag blev sålt eller vem som sålde det; jag vet endast att det icke var jag som gjorde det. Men sålt blev det och bortfört i en rustvagn, med undantag av sängen, några stolar och köksbordet. Med dessa ägodelar så att säga tältade vi — mrs Micawber, barnen, hittebarnet och jag själv — i de två salarna i det tomma huset vid Windsor Terrace och bodde där natt och dag, jag vet icke hur länge, endast att det förefaller mig som en lång tid. Omsider beslöt mrs Micawber att flytta till fängelset, där mr Micawber hade skaffat sig etl rum för sig själv. Jag bar nu nyckeln till värden, som blev mycket glad över att få den, och sängarna skickades till Kings Bench, med undantag av min, åt vilken hyrdes ett litet rum strax utanför murarna till detta institut, något varöver jag kände mig helt belåten, eftersom Micawbers och jag hade blivit alltför mycket vana vid varandra i vår nöd för att kunna skiljas åt. Hittebarnet fick ävenledes ett icke dyrt logi i närheten. Mitt rum var en vindskammare med sluttande tak, varifrån jag hade en vacker utsikt åt en trimmerplats, och då jag tog det i besittning med den tanken, att mr Micawbers förlägenheter äntligen hade kommit till en kris, förekom det mig som ett riktigt paradis.
Under hela denna tid arbetade jag hos Murdstone och Grindbys på det gamla vanliga sättet med de gamla vanliga kamraterna och med samma känsla av oförtjänt förnedring som i början. Men jag gjorde varken, otvivelaktigt till min lycka, en enda bekantskap eller talade med någon enda av de många gossar, som jag varje dag såg, då jag gick till eller ifrån magasinet eller drev omkring på gatorna. Jag förde samma, i hemlighet olyckliga liv, men förde det även på samma ensamma och självberoende sätt. De enda förändringar, som jag är medveten om, är för det första, att jag började att bliva mera luggsliten och därnäst, att jag befriades från en stor del av mr och mrs Micawbers bekymmer, eftersom några av deras släktingar eller vänner hade åtagit sig att hjälpa dem i deras nuvarande ställning, så att de levde bättre i bysättningshäktet än de på länge hade levat utom detsamma. Jag brukade nu äta frukost tillsammans med dem, på grund av något arrangemang, vars närmare detaljer jag glömt. Jag kan icke heller komma ihåg vid vilken tid porten öppnades om morgonen, så att jag kunde komma in, men jag vet, att jag ofta var uppe klockan sex och att mitt älsklingsställe under mellantiden var den gamla Londonbron, där jag brukade sitta i en av fördjupningarna i bröstvärnet och betrakta de förbigående eller titta ned på solen, som lyste i vattnet och belyste den förgyllda lågan på toppen av monumentet.[1] Här mötte jag stundom hittebarnet, som kom för att höra förvånande historier om varven och Towern, om vilka jag endast kan säga, att jag hoppas att jag själv trodde dem. Om aftonen gick jag vanligen åter till häktet, för att promenera med mr Micawber ute på gården eller spela casino med mrs Micawber och höra henne berätta om pappa och mamma. Om mr Murdstone visste var jag vistades är något som jag icke kan säga. Jag nämnde det aldrig hos Murdstone och Grindbys.
Ehuru mr Micawbers förlägenheter hade kommit över sin kris, voro de likväl mycket intrasslade på grund av ett »dokument», som jag ofta hörde omtalas, och som jag antager ha varit en äldre uppgörelse med hans kreditorer, ehuru jag då var så långt ifrån att äga någon klar föreställning därom, att jag vet att jag förväxlat det med dessa demoniska kontrakt, som anses en gång ha varit så mycket spridda i Tyskland. Äntligen tycktes detta dokument ha blivit på ett eller annat sätt undanröjt, åtminstone upphörde det att vara den stötesten, som det förr hade varit, och mrs Micawber underrättade mig om att »hennes familj» hade beslutit att mr Micawber skulle lägga in och begära sin frihet på grund av förordningen rörande insolventa gäldenärer,[2] varefter han, enligt vad han antog, skulle komma ut om vid pass en sex veckor.
»Och sedan», sade mr Micawber, som var närvarande, »tvivlar jag inte på att jag med Guds hjälp ska komma mig och leva upp på nytt, om — kort sagt, om någonting skulle låta höra av sig.»
Jag erinrar mig att mr Micawber vid denna tid satte upp en petition till underhuset om en förändring i lagstiftningen rörande häktning för skuld. Jag omnämner detta här därför att det påminner mig själv om det sätt varpå jag tillämpade mina gamla böcker på mitt förändrade liv och skapade mig och för mig själv gjorde upp små romaner av livet på gatorna och av de män och kvinnor med vilka jag kom i beröring, samt huru vissa huvuddrag i den karaktär, vilken jag förmodar att jag omedvetet kommer att utveckla i det jag skildrar mina levnadsöden, så småningom utvecklade sig under denna tid.
I bysättningshäktet fanns en klubb, i vilken mr Micawber i sin egenskap av gentleman åtnjöt ett stort anseende. Mr Micawber hade meddelat klubben sin plan rörande petitionen, och klubben hade högligen gillat den, varför mr Micawber (som var en mycket godmodig man och så verksam i allt, utom i sina egna angelägenheter, som man gärna kunde tänka sig och aldrig gladare än då han hade att syssla med något som icke kunde lända honom till någon nytta) började att arbeta på petitionen, uttänkte dess innehåll, renskrev den med stora bokstäver på ett ofantligt pappersark, bredde ut den på ett bord och utsatte en tid, på vilken hela klubben och alla de andra bysättningsfångarna kunde komma upp på hans rum och teckna under.
Då jag fick veta att denna ceremoni närmade sig, var jag så ivrig att få se dem alla komma in, den ena efter den andra, ehuru jag kände de flesta av dem och de mig, att jag anhöll om ledighet en timma tidigare från Murdstone och Grindbys och kom och slog mig ned i ett hörn. Så många av klubbens förnämsta medlemmar, som kunde få plats i det lilla rummet, utan att fylla det, ställde sig vid sidan av mr Micawber framför petitionen, varemot min gamle vän kapten Hopkins, som denna högtidlighet till ära hade tvättat sig, satte sig tält invid den för att läsa upp den för alla som icke kände innehållet. Därpå öppnades dörren, och hela samlingen började troppa in i en lång rad, så att medan en var inne och skrev under, stannade de andra utanför och väntade. Kapten Hopkins frågade den ene efter den andre: »Har ni läst den?» — »Nej.» — »Vill ni höra den?» och om denne nu var nog svag att röja den ringaste lust därtill, meddelade kapten Hopkins honom med en ljudlig och klangfull röst vartenda ord av petitionen. Kaptenen skulle ha läst upp den tjugu tusen gånger, om tjugu tusen människor velat höra den, den ena efter den andra. Jag erinrar mig en viss vällustig rullning, varmed han uttalade sådana fraser som »Folkets i parlamentet församlade representanter» — »edra petitionärer nalkas därför i största ödmjukhet edert hedervärda hus» — »Hans nådiga majestäts olyckliga undersåtar», som om orden hade varit ett verkligt ting och smakat honom särdeles väl medan mr Micawber lyssnade med något litet av en författares fåfänga och såg (icke strängt) på spikarna i väggen mittemot.
När jag tänker på mina dagliga vandringar mellan Southwark och Blackfriars och hur jag vid middagstimmen drev omkring på de mörka gatorna, vilkas stenläggning nöttes av mina barnfötter, frågar jag mig själv, hur många av de människor, som plägade defilera förbi min själs ögon vid ljudet av kapten Hopkins' röst, ännu äro i livet. Då mina tankar nu vända tillbaka till denna min ungdoms långsamma dödskamp, undrar jag huru mycket av de historier, jag uppdiktade om dessa människor, hänger kvar likt en fantasiens töckenslöja över tydligt erinrade fakta. Då jag beträder den gamla marken, undrar jag icke över att jag tycker mig se och ömka en oskyldig gosse, som går framför mig och skapar sig en inbillningens värld av sådana sällsamma erfarenheter och smutsiga ting!