David Copperfield/Del I/Kapitel 24

←  Jag finner mr Dicks utsago bestyrkt och väljer ett levnadsyrke

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Min första utsvävning

Goda och onda änglar  →

TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Min första utsvävning.

Det var någonting utomordentligt behagligt att hava denna höga borg för mig själv och att, då jag stängde den yttre dörren, känna mig som Robinson Crusœ, då han hade gått in i sin befästning och dragit upp stegen efter sig. Det var någonting utomordentligt behagligt att vandra omkring i staden med nyckeln till min bostad i fickan och veta, att jag kunde bjuda vem jag ville att komma hem till mig och vara säker om att detta icke skulle falla sig olägligt för någon, om icke möjligen för mig själv. Det var någonting utomordentligt behagligt att själv öppna för mig och låsa igen efter mig, att komma och gå utan att säga ett ord till någon människa och att ringa mrs Crupp flämtande upp ur jordens inrandömen, då jag behövde henne — och hon var benägen att komma. Allt detta, säger jag, var utomordentligt behagligt, men å andra sidan måste jag tillstå, att det fanns ögonblick då det var ganska dystert och tråkigt.

Det var vackert och behagligt om morgonen, i synnerhet på vackra morgnar. Vid dagsljus var det ett friskt och fritt liv, och vid solljus var det ännu friskare och friare, men allteftersom dagen tog av, tycktes även livet luta mot sin nedgång. Jag vet icke hur det var, men det tog sig sällan bra ut vid ljussken. Jag längtade då efter någon att tala vid. Jag saknade Agnes. Jag fann ett ohyggligt tomrum, där denna leende tillflykt för mina förtroenden hade haft sin plats. Mrs Crupp tycktes vara långt borta. Jag tänkte på min föregångare, som hade dött av dryckenskap och rök, och jag kunde ha önskat, att han hade varit så god och levat och icke gjort mig förtret genom sin hädanfärd.

Efter två dagar och två nätter kände jag mig som om jag hade levat där ett helt år, och likväl var jag icke en timme äldre, utan precis lika mycket plågad av min ungdomlighet som någonsin.

Som Steerforth ännu icke infann sig, vilket fick mig att tro att han blivit sjuk, lämnade jag den tredje dagen Commons tidigare än vanligt och vandrade ut till Highgate. Mrs Steerforth var mycket glad över att få se mig och sade, att han hade begivit sig ut med en av sina vänner från Oxford för att besöka en annan, som bodde nära St. Albans, men att hon väntade honom tillbaka den följande dagen. Jag höll så mycket av honom, att jag rent av kände mig svartsjuk på hans Oxfordsvänner.

Som hon enträget bad mig att stanna kvar till middagen, antog jag bjudningen, och jag tror icke att vi under hela dagen talade om något annat än honom. Jag berättade henne hur mycket folket i Yarmouth hade tyckt om honom och vilket angenämt sällskap han hade varit. Miss Dartle var full av antydningar och hemlighetsfulla frågor men visade ett livligt intresse för allt vad vi hade företagit oss där och sade: »Åh, var det verkligen?» o. s. v. så ofta, att hon lockade ur mig allt vad hon önskade veta. Hennes utseende var precis sådant som jag beskrev det, då jag först såg henne, men de två damernas sällskap var så angenämt och föll sig så naturligt för mig, att jag snart sagt kände mig smått förälskad i henne. Jag kunde icke låta bli att flera gånger under aftonens lopp, och i synnerhet då jag vandrade hem på kvällen, tänka på vilket angenämt sällskap hon skulle vara vid Buckingham Street.

Jag satt följande morgon och förtärde mitt kaffe med bröd innan jag begav mig till Commons — och jag vill här anmärka, att det var överraskande huru mycket kaffe mrs Crupp använde och huru svagt det icke desto mindre var — då Steerforth till min obeskrivliga glädje trädde in i rummet.

»Min bäste Steerforth», utbrast jag, »jag började tro att jag aldrig mera skulle få återse dig!»

»Jag blev bortförd med våld», sade Steerforth, »redan dagen efter sedan jag kom hem. Men, Daphne, här är du ju en riktigt präktig gammal ungkarl!»

Med icke liten stolthet visade jag honom våningen, utan att förbigå skafferiet, och han prisade den högligen.

»Vet du vad, gamle gosse», tillade han, »jag kommer att göra ditt hus till min stadslokal, till dess du säger upp mig.»

Detta var en stor glädje att höra, och jag svarade, att om han väntade på det, finge han vänta till domedagen.

»Men du måste ha litet frukost!» sade jag med min hand på klocksträngen, »och mrs Crupp ska koka litet nytt kaffe åt dig, och jag ska bräcka litet skinka åt dig i en liten stekugn, som jag har här.»

»Nej, nej!» sade Steerforth. »Ring inte; ty jag kan inte stanna. Jag ska frukostera med en av dem som jag nu senast varit tillsammans med och som bor på Piazza-hotellet i Covent Garden.»

Men du kommer väl tillbaka till middagen?» sade jag.

»Nej, sannerligen jag det kan. Det är ingenting som jag hellre skulle önska, men jag måste stanna hos mina båda kamrater. Vi resa alla tre tillsammans i morgon bittida.»

»Nå, så för dem hit med dig till middagen», svarade jag. »Tror du att de ha lust att komma?»

»Ja, det skulle inte vara svårt att få dem att komma», sade Steerforth; »men det skulle bara göra dig olägenhet. Det är bäst att du kommer och äter middag ute med oss någonstans.»

Jag ville emellertid icke på några villkor samtycka därtill, ty det rann mig i hågen att jag väl ändå borde ha ett litet invigningskalas och att ett bättre tillfälle därtill aldrig kunde yppa sig. Jag kände en ny stolthet över min våning sedan han hade gillat den och brann av begär att utveckla dess yttersta resurser. Jag tog därför ett bestämt löfte av honom på hans två vänners vägnar, och mattimmen utsattes till klockan sex.

Då han hade gått, ringde jag på mrs Crupp och meddelade henne min vilda plan. Mrs Crupp svarade först och främst, att jag naturligtvis icke kunde begära att hon skulle passa upp, men att hon kände en flink ung man, vilken hon trodde sig kunna förmå därtill och vilkens villkor voro fem kronor och vad jag ville ge honom i drickspengar. Därefter sade mrs Crupp, att det var klart att hon icke kunde vara på två ställen på en gång (vilket jag fann ganska resonabelt), och att en ung flicka, stationerad i skafferiet med ett ljus för att där ständigt sysselsätta sig med att tvätta tallrikarna, vore oundgängligen nödvändig. Jag frågade vad utgiften för den unga flickan möjligen kunde bliva och mrs Crupp sade, att hon trodde att två kronor skulle göra varken till eller ifrån för mig. Jag svarade att jag trodde detsamma, och slå var den saken uppgjord. Därefter sade mrs Crupp: »Nu komma vi till middagen.»

Det var ett märkvärdigt bevis på bristande förtänksamhet hos den järnhandlare, som hade gjort mrs Crupps köksspis, att man vid denna icke var i stånd att laga annan mat än kotletter och potatismos. Vad fiskkitteln beträffar, sade mrs Crupp, så kunde jag själv gå ned och se efter bland kokkärlen. Mera kunde hon icke göra. Ville jag komma och se efter? Som jag icke skulle ha blivit synnerligen mycket klokare, ifall jag hade gjort det, avböjde jag anbudet och sade: »Det är detsamma med fisken!» Men mrs Crupp svarade: »Säg inte det. Det finns ostron att få, och varför skulle ni inte ta det?» Så var den saken avgjord. Mrs Crupp sade därefter, att vad hon ville rekommendera, vore följande: Ett par varma stekta höns — från pastejbagaren; oxstek med grönsaker — från pastejbagaren; två små birätter, såsom t. ex. en pastej och ett fat med njurar — från pastejbagaren; en tårta och (om jag så ville) litet gelé — från pastejbagaren. Detta, sade mrs Crupp, skulle lämna henne full frihet att koncentrera hela sin uppmärksamhet på potatisen samt att lägga upp osten och salladen så som hon önskade se dem upplagda.

Jag följde mrs Crupps råd och gjorde själv beställningen hos pastejbagaren. Då jag därefter vandrade längs Strand och i fönstret till en charkuteribod fick se en hård, fläckig substans, som liknade marmor, men hade till påskrift: »Mock Turtle» (oäkta sköldpaddssubstans), gick jag in och köpte mig ett stycke därav, vilket, efter vad jag längre fram fick anledning att tro, kunde ha räckt för femton personer. Denna anrättning gick mrs Crupp efter några svårigheter in på att värma upp, och i sitt flytande tillstånd krympte den ihop till den grad, att vi funno den vara vad Steerforth kallade »en smal sak» för fyra.

Sedan dessa förberedelser lyckligt och väl blivit verkställda, köpte jag litet dessert på Covent Garden-torget och gjorde en tämligen omfattande rekvisition hos en vinhandlare i grannskapet. Då jag kom hem på eftermiddagen och såg buteljerna stå uppställda i en fyrkant på golvet i skafferiet, sågo de så talrika ut (ehuru två saknades, vilket gJorde mrs Crupp mycket bedrövad), att jag rent av blev rädd för dem.

Den ene av Steerforths vänner hette Grainger och den andre Markham. De voro båda mycket glada och livliga kurrar, Grainger något äldre än Steerforth, Markham, som såg mycket ung ut, sannolikt icke över tjugu år. Jag märkte att den senare alltid talade om sig själv obestämt, såsom »en människa», och sällan eller aldrig i första person singularis.

»En människa skulle kunna trivas rätt bra, mr Copperfield», sade Markham — och menade sig själv.

»Det är inte något dåligt läge», sade jag, »och rummen äro ganska bekväma.»

»Jag hoppas att ni båda ha fört aptit med er?» sade Steerforth.

»På min ära», svarade Markham, »tycks inte staden skärpa en människas aptit. En människa är hungrig hela dagen i ända. En människa äter oupphörligt.»

Som jag i början kände mig litet förlägen och alltför ung för att presidera, förmådde jag Steerforth att sätta sig vid översta ändan av bordet, då maten blivit serverad, och satte mig själv mitt emot honom. Allting var mycket gott; vi sparade icke vinet, och Steerforth lyckades så utmärkt att hålla munterheten vid makt, att vår glada stämning icke avbröts för ett enda ögonblick. Jag var under middagen icke en så god sällskapsbroder som jag kunde ha önskat, ty min stol stod mittemot dörren, och min uppmärksamhet stördes av att den flinke unge mannen mycket ofta gick ut ur rummet och att hans skugga omedelbart därefter syntes på väggen till skafferiet, med en butelj för munnen. Den unga tjänsteflickan förorsakade mig ävenledes en viss oro, icke så mycket därigenom att hon försummade att tvätta glasen, som därigenom att hon krossade dem i bitar. Ty som hon var av en vetgirig natur och ur stånd att, såsom det uttryckligen var henne ålagt, inskränka sig till skafferiet, tittade hon oupphörligt ut på oss och inbillade sig ständigt att hon blev upptäckt, i vilken tro hon åtskilliga gånger hastigt retirerade på tallrikarna (med vilka hon omsorgsfullt hade belagt golvet) och anställde en betydlig förödelse.

Allt detta var dock endast obetydliga förtretligheter, vilka snart glömdes då duken tagits av bordet och desserten framsatts, vid vilket skede av festen den flinke unge mannen befanns vara mållös. Sedan jag i all tysthet bett honom söka mrs Crupps sällskap och ävenledes taga den unga flickan med sig ned i köket, överlämnade jag mig helt och hållet åt nöjet.

Jag började med att vara särdeles glad och upprymd; alla möjliga halvglömda saker att tala om runno mig åter i minnet och fingo mig att bli ovanligt språksam. Jag skrattade hjärtligt åt mitt eget skämt och åt alla de andras; kallade Steerforth till ordningen för att han icke lät vinkaraffinen passera; gjorde åtskilliga löften att begiva mig till Oxford, förklarade min avsikt vara, att giva en middag alldeles lik denna en gång i veckan tills vidare och snusade så vanvettigt ur Graingers snusdosa, att jag var tvungen att gå in i skafferiet och där för mig själv genomgå en nysningsattack, som räckte i tio minuter.

Jag fortsatte med att låta vinet gå allt fortare omkring och oupphörligt rusa upp med en korkskruv i handen för att öppna flera vinbuteljer långt innan de behövdes. Jag föreslog Steerforths skål. Jag sade, att han var min käraste vän, min barndoms beskyddare och min ungdoms ledsagare. Jag sade, att jag var förtjust över att få föreslå hans skål. Jag sade, att jag till honom stod i större obligation än jag någonsin skulle kunna betala, och att jag beundrade honom mera än jag någonsin kunde uttrycka. Jag slutade med att ropa: »Steerforths skål! Gud välsigne honom! Hurrah!» Vi gåvo honom tre gånger tre och så ett till och ett riktigt kraftigt till sista beslutet. Jag slog sönder mitt glas under det jag gick omkring bordet för att skaka hand med honom och sade (i två ord): »Steerforthduärmittlivsled stjärna.»

Jag fortsatte ytterligare med att plötsligt finna att någon var mitt uti en sång. Markham var sångaren, och han sjöng: »När en människas hjärta är nedtyngt av sorg». Då han hade sjungit sången till slut, sade han, att han ville föreslå en skål för »Kvinnan». Jag opponerade mig däremot och kunde icke tillåta det. Jag sade, att det icke var ett aktningsfullt sätt att föreslå skålen på, och att jag aldrig skulle tillåta att den bleve drucken i mitt hus, annat än såsom en skål för »Damerna!» Jag tog mig en tämligen hög ton emot honom, utan tvivel huvudsakligen därför att jag såg Steerforth och Grainger skratta åt mig — eller åt honom — eller åt oss båda. Han sade, att en människa icke behövde låta föreskriva sig något. Jag svarade, att en människa måste det. Han sade, att en människa åtminstone icke behövde förolämpas. Jag svarade, att däri hade han rätt — att det aldrig skulle få ske under mitt tak, där husgudarna voro heliga och gastfrihetens lagar de främsta av alla. Han sade, att det icke kunde anses nedsättande för en människas värdighet att tillstå, att jag var en satans hygglig pojke. Jag föreslog genast hans skål.

Någon rökte. Vi rökte alla. Jag rökte och sökte att kväva en tilltagande benägenhet för skakningar. Steerforth hade hållit ett tal för mig, under vilket jag nästan hade blivit rörd till tårar. Jag tackade och hoppades, att det närvarande sällskapet ville äta middag hos mig i morgon, i övermorgon — varenda dag klockan fem, så att vi skulle kunna njuta nöjet av samtal och umgänge under en lång afton. Jag kände mig uppmanad att föreslå en viss persons skål. Jag ville föreslå min tants skål. En skål för miss Betsey Trotwood, den bästa av sitt kön!

Någon lutade sig ut genom mitt sängkammarfönster, uppfriskade sin panna mot den kalla stenmuren och kände luften på sitt ansikte. Det var jag själv. Jag tilltalade mig själv med »Copperfield» och sade: »Varför försökte du röka? Du borde ha vetat att du inte kunde det.» Nu betraktade någon ostadigt sina anletsdrag i spegeln. Även denne var jag. Jag såg mycket blek ut i spegeln: mina ögon hade ett slött uttryck, och mitt hår — endast mitt hår, ingenting annat — såg drucket ut.

Någon sade till mig: »Låt oss gå på teatern, Copperfield!» Jag hade icke någon sängkammare framför mig, utan återigen det med glas betäckta, klingande bordet, lampan, Grainger på min högra sida, Markham på min vänstra, och Steerforth mitt emot — alla sittande i en dimma och mycket långt bort. Teatern? Ja visst, ja. Alldeles ypperligt. Men de måste ursäkta att jag först lyste alla ut och skruvade ned lampan — i händelse av eldsvåda.

Till följd av någon förvirring i mörkret var dörren försvunnen, och jag trevade efter den mellan fönstergardinerna, då Steerforth skrattande tog mig under armen och ledde mig ut. Vi gingo utför trapporna, den ena efter den andra. Nära slutet av trappan föll någon och rullade ned. Någon annan sade att det var Copperfield. Jag blev förtörnad över denna falska uppgift, till dess jag, då jag fann mig liggande på rygg i förstugan, började tro att det fanns någon grund för densamma.

En mycket dimmig afton med stora ringar omkring gatlyktorna! Det var något otydligt tal om att den var regnig. Jag för min del tyckte att det frös. Steerforth borstade av mig under en lyktpåle och rätade upp min hatt, som någon tog fram från något håll på något högst utomordentligt sätt, ty jag hade icke haft den på mig förut! Steerforth sade nu: »Nu är det ju bra igen, Copperfield?» och jag svarade honom: »Allrivaribätter.»

En karl, som satt vid ett hål, ungefär som i ett duvslag, tittade ut ur dimman, tog emot pengar av någon och frågade, om jag var en av de herrar som det blivit betalt för, och tycktes, så vitt jag kan erinra mig, vara tämligen tvehågsen huruvida han skulle taga emot penningarna för mig eller icke. Kort därefter befunno vi oss mycket högt uppe i en mycket varm teater och sågo ned på en mycket stor parterr, som förekom mig vara full av rök — till den grad otydliga voro de personer, med vilka den var fullproppad. Där var även en stor scen, som såg mycket ren och snygg ut i jämförelse med gatorna, och det var folk på den, som talade om någonting, men fullkomligt obegripligt. Där var överflöd på strålande ljus, och där var musik, och där voro damer nere i logerna, och jag vet icke vad allt mera. Hela byggningen tycktes mig hålla på att lära sig simma och betedde sig på ett alldeles oförklarligt sätt, då jag försökte få den att stå stilla.

På ett förslag av någon beslöto vi att gå ned i logerna på första raden, där damerna sutto. En elegant klädd herre, som satt och hängde på en soffa med en operakikare i handen, passerade i en spegel förbi min syn tillika med min egen person i full kroppsstorlek. Därpå fördes jag in i en av de där logerna och fann mig själv säga någonting, då jag satte mig ned, och folket omkring mig ropade »tyst!» till någon, och damerna kastade förtrytsamma blickar på mig, och — huru? jo, ganska riktigt! — Agnes satt på bänken framför mig i samma loge, med en dam och en herre bredvid sig, vilka jag icke kände. Jag ser nu hennes ansikte bättre än jag då förmodligen gjorde, vänt emot mig med en outplånlig blick av bedrövelse och förvåning.

»Agnes!» sade jag med en mycket tjock röst. »Korsherransnam! Agnes!»

»För all del, var tyst!» svarade hon, utan att jag kunde begripa varför. »Du stör publiken. Se på scenen!»

På hennes uppmaning försökte jag att få den att stå stilla och att höra någonting av det som försiggick där, men förgäves. Jag såg därefter ånyo på henne och såg henne draga sig undan i ett hörn och lägga sin handskklädda hand på pannan.

»Agnes!» sade jag. »Jafruktarduntmårväl.»

»Jo, jo. Bry dig inte om mig, Trotwood», svarade hon. »Hör på! Ämnar du inte gå snart!»

»Omjasagåsnart?» upprepade jag.

»Ja.»

Jag hade en fånig lust att svara, att jag tänkte vänta för att föra henne utför trappan. Jag förmodar, att jag även på något sätt uttryckte den, ty sedan hon hade betraktat mig uppmärksamt en liten stund, tycktes hon förstå mig och svarade med sakta röst:

»Jag vet att du gör som jag ber, ifall jag säger dig att det är min allvarliga önskan. Gå härifrån, Trotwood, för min skull och be dina vänner att de föra dig hem.»

Hon hade bragt mig till så mycken besinning för ögonblicket, att jag, ehuru jag var ond på henne, blygdes över mig själv och med ett kort »jö!» (vilket skulle betyda »adjö!») reste mig upp och gick ut. Mina vänner följde mig, och jag steg direkte ur logedörren in i min sängkammare, med endast Steerforth med mig, som hjälpte mig att kläda av mig, och där jag ömsevis berättade honom, att Agnes var min syster och besvor honom att ge mig korkskruven, så att jag skulle kunna draga upp en ny vinbutelj.

Hur någon, som låg i min säng, låg där och pratade och handlade om igen allt detta i en feberaktig dröm hela natten i ända — medan sängen var ett rullande hav, som aldrig låg stilla! Hur jag, då denne någon långsamt begynte förvandlas till mig själv, började att glöda och förtorka av hetta och känna som om min hud vore ett hårt bräde, min tunga botten av en tom kittel, full med sprickor och fåror till följd av långvarigt bruk och brinnande upp över en långsam eld, och mina händer glödande metallplåtar, som ingen is kunde avkyla!

Men vilka själskval, vilken ånger och blygsel jag kände då jag den följande dagen vaknade till medvetande! Min fasa för att jag möjligen hade begått tusen felsteg, som jag hade glömt och som ingenting någonsin kunde försona — mitt minne av den outplånliga blick som Agnes hade givit mig — den torterande omöjligheten att meddela mig med henne, då jag, djur som jag var, icke visste huru hon hade kommit till London eller var hon vistades — min vämjelse vid blotta åsynen av rummet, där utsvävningen hade försiggått — mitt värkande huvud — lukten av tobaksrök, åsynen av glas, omöjligheten att gå eller ens stiga upp! O, vilken dag det var!

O, vilken afton, då jag satt vid kaminen med en skål fårbuljong, full med flottögon, och tänkte på att jag kanske skulle komma att gå samma väg som min föregångare och lika mycket bliva arvinge till hans sorgliga historia som till hans rum och till hälften beslöt att skynda direkt till Dover och berätta alltsammans! O, vilken afton, då mrs Crupp, i det hon kom in för att taga bort soppskålen, företedde en enda njure på en osttallrik, som den enda återstoden av gårdagens fest, och jag verkligen så när hade kastat mig till hennes nankinsbröst och med innerligaste rörelse yttrat: »O, mrs Crupp, mrs Crupp, tala aldrig om lämningarna! Jag är högst olycklig!» — så framt jag icke, till och med i detta ögonblick, hade hyst ett visst tvivel huruvida mrs Crupp så alldeles tillhörde det slags fruntimmer, som man kunde skänka sitt förtroende!