David Copperfield/Del I/Kapitel 25

←  Min första utsvävning

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Goda och onda änglar

Jag råkar i fångenskap  →

TJUGUFEMTE KAPITLET.
Goda och onda änglar.

Just som jag på förmiddagen efter denna beklagliga dag av huvudvärk, sjukdom och ånger skulle gå ut ur mitt rum, med en mycket oredig föreställning rörande dagen och datum för min middagstillställning, som om en skara titaner hade tagit en ofantlig hävstång och skjutit dagen före den föregående dagen några månader tillbaka, såg jag ett stadsbud komma uppför trappan med ett brev i handen. Han gav sig mycket god tid med uträttandet av sitt ärende, men då han upptäckte mig högst uppe i trappan, satte han sig i trav och kom pustande upp, som om han hade sprungit sig alldeles andtruten.

»T. Copperfield, esquire», sade stadsbudet och rörde vid hatten med sin lilla käpp.

Jag kunde knappast kännas vid mitt namn, till den grad förbryllad blev jag vid övertygelsen om att brevet var från Agnes. Jag sade honom emellertid, att jag var T. Copperfield, esquire, och han trodde mig och gav mig brevet, varpå det, efter vad han sade, skulle vara svar. Jag lät honom stå ute i förstugan och vänta på svaret och gick tillbaka in till mig i ett så nervöst tillstånd, att jag var tvungen att lägga brevet på bordet och göra mig en smula förtrogen med dess utsida, innan jag kunde besluta mig för att bryta sigillet.

Då jag öppnade det, fann jag att det var en mycket vänlig skrivelse, utan någon slags hänsyftning på mitt tillstånd på teatern. Den sade endast: »Min bäste Trotwood! Jag vistas hos pappas agent, mr Waterbrook, Elyplace, Holborn. Vill du komma och hälsa på mig i dag, vid vilken tid du själv behagar utsätta? Din ständigt tillgivna Agnes.»

Det dröjde så länge innan jag var i stånd att skriva ett svar som tillfredsställde mig, att jag icke vet vad stadsbudet kan ha tänkt, så framt han icke tänkte att jag höll på att lära mig skriva. Jag måste åtminstone ha skrivit ett halvt dussin svar. Jag började ett: »Huru kan jag väl någonsin hoppas, bästa Agnes, att kunna utplåna ur ditt minne det vidriga intryck» — där kunde jag icke längre med det och rev sönder det. Jag började ett annat: »Shakespeare har anmärkt, min bästa Agnes, hur sällsamt det är att en människa kan taga en fiende i munnen» — men detta påminde mig om Markham, och jag fortsatte icke vidare. Jag försökte mig till och med på vers och började ett brev med: »Ack, glöm för gamla minnens skull» — men här erbjöd sig osökt rimmet »full», och alltsammans blev en löjlighet. Efter många försök skrev jag: »Min bästa Agnes! Ditt brev är likt dig, och hur skulle jag väl kunna giva det bättre lovord? Jag skall komma klockan fyra. Din ömt tillgivne, bedrövade T. C.» Med denna epistel (vilken jag väl tjugu gånger i ett andetag hade lust att taga tillbaka igen, sedan jag lämnat den ifrån mig) avlägsnade sig slutligen stadsbudet.

Om dagen var hälften så förfärlig för någon annan yrkesbroder i Doctors’ Commons som den var för mig, tror jag sannerligen, att han i en viss grad betalade försoningsoffer för sin andel i denna gamla, ruttna eckleslastika ost. Ehuru jag lämnat kontoret klockan halv fyra och några minuter därefter gick och strök i närheten av mötesplatsen, förflöt likväl mer än en kvart över den utsatta tiden enligt uret i St. Andrews i Holborn, innan jag kunde samla tillräckligt vild förtvivlan för att ringa i den enskilda klockan, som satt vid den vänstra portstolpen till mr Waterbrooks hus.

Den egentliga yrkesaffären i mr Waterbrooks etablissemang sköttes på nedra botten, och den eleganta societetsaffären (vilken var vidlyftig nog) i den övre delen av byggningen. Jag blev visad in i en vacker, men tämligen täppt salong, och där satt Agnes och virkade på en börs.

Hon såg så lugn och god ut och erinrade mig så livligt om mina luftiga, friska skoldagar i Canterbury och den rusiga, tobaksstinkande, stupida usling jag hade varit här om kvällen, att jag, eftersom ingen var närvarande, gav vika för min självförebråelse och blygsel och — kort sagt, betedde mig som en narr. Jag kan icke neka till att jag fällde tårar. Men ännu i dag är jag oviss huruvida detta i det hela taget var det klokaste eller narraktigaste jag kunde ha tagit mig till.

»Om det hade varit någon annan än du, Agnes», sade jag, i det jag vände bort huvudet, »skulle jag inte ha brytt mig hälften så mycket därom. Men att det just skulle vara du som fick se mig! Jag nästan önskar att jag förr hade dött.»

Hon lade sin hand — dess vidröring var olik varje annans — för ett ögonblick på min arm, och jag kände mig så lätt och tröstad, att jag icke kunde låta bli att föra den till mina läppar och trycka en tacksam kyss på den.

»Sätt dig», sade Agnes uppmuntrande. »Var inte så modstulen, Trotwood. Om du inte tryggt kan lita på mig, på vem skulle du väl då kunna lita?»

»Ack, Agnes», sade jag, »du är min goda ängel!»

Hon log litet vemodigt, tyckte jag, och skakade på huvudet.

»Ja, Agnes, min goda ängel! Ständigt min goda ängel!»

»Om jag verkligen vore det, Trotwood», svarade hon, »vore det en sak som skulle ligga mig mycket om hjärtat.»

Jag betraktade henne frågande, men redan med en aning om vad hon ville säga.

»Och det vore», sade Agnes med en fast blick, »att varna dig för din onda ängel.»

»Bästa Agnes», började jag, »ifall du menar Steerforth…»

»Ja, Trotwood». sade hon, »det gör jag.»

»Så gör du honom stor orätt, Agnes. Han skulle vara min eller någon annans onda ängel! Han skulle vara någonting annat än min vägledare, mitt stöd och min vän! Kära Agnes, är det inte orättvist och dig själv olikt att bedöma honom efter vad du såg av honom förliden afton?»

»Jag bedömer honom inte efter vad jag såg av honom förliden afton», svarade hon.

»Efter vad då?»

»Efter många saker, som i och för sig äro obetydligheter, men som, när de läggas tillsammans, inte synas mig vara det. Jag bedömer honom dels efter vad du berättat mig om honom, och dels efter din karaktär och det inflytande han utövar på dig.»

Det låg alltid något i hennes blygsamma röst, som tycktes röra en sträng inom mig, vilken endast och allenast stämde överens med detta ljud. Den var alltid allvarlig, men då den var mycket allvarlig, såsom nu, hade den någonting genomträngande, som helt och hållet kuvade mig. Jag satt och betraktade henne medan hon såg ned på sitt arbete. Jag tyckte mig ännu lyssna till henne, och Steerforths bild mörknade i denna ton, trots all min tillgivenhet för honom.

»Det är mycket djärvt av mig», sade Ågnes, »som levat så ensam och endast kan känna så föga av världen, att med en sådan säkerhet giva dig råd eller ens att hysa en så bestämd åsikt. Men jag vet varifrån den härleder sig, Trotwood — från det trogna minnet av att vi vuxit upp tillsammans, och från mitt uppriktiga deltagande i allt vad som rör dig. Det är detta som gör mig djärv. Jag är viss om att vad jag säger, är sant. Jag är fullt förvissad därom. Jag känner mig som om det vore en annan som talade till dig, och inte jag själv, då jag varnar dig för att du fått en farlig vän.»

Åter såg jag på henne, åter lyssnade jag till hennes röst sedan hon hade slutat att tala, och åter förmörkades hans bild, ehuru den var fastvuxen vid mitt hjärta.

»Jag är inte så oförståndig», sade Agnes efter en kort tystnad och med sin vanliga ton, »att jag väntar att du ska eller kan genast ändra en känsla, som blivit en övertygelse hos dig, och minst av allt en känsla, som har sin rot i ditt tillitsfulla sinne. Det bör du göra först efter mogen överläggning. Jag ber dig endast, Trotwood, ifall du någonsin tänker på mig — jag menar», tillade hon med ett leende, ty jag ämnade avbryta henne, och hon visste ganska väl varför — »jag menar varje gång du tänker på mig — att komma ihåg vad jag har sagt. Och förlåter du mig nu allt detta?»

»Jag förlåter dig, Agnes», svarade jag, »då du låter Steerforth vederfaras rättvisa och håller lika mycket av honom som jag gör.»

»Inte förr?» frågade Agnes.

Jag såg ett moln draga sig över hennes ansikte, då jag nämnde honom, men hon besvarade mitt leende, och vi blevo åter lika otvungna i vår ömsesidiga förtrolighet som i forna dagar.

»Och när, Agnes», frågade jag, »ska du väl förlåta mig den där kvällen?»

»När jag tänker på den», svarade hon.

Därmed skulle hon velat avbryta detta ämne, men jag var alltför mycket uppfylld därav för att kunna tillåta det och ville nödvändigt berätta henne hur det hade gått till att jag så där hade nedsatt mig själv, och i vilken kedja av omständigheter teatern hade blivit den sista länken. Det var mig en stor lättnad att göra detta och att utbreda mig över vad jag var skyldig Steerforth för hans omsorg om mig, då jag icke längre kunde reda mig själv.

»Du får inte glömma», sade Agnes, i det hon lugnt gav samtalet en annan vändning, då jag slutat, »att du alltid måste berätta mig inte endast när du råkar i någon förlägenhet, utan även när du blir förälskad. Vem har avlöst miss Larkins, Trotwood?»

»Ingen, Agnes.»

»Jo, Trotwood», sade Agnes leende och hotade med fingret.

»Nej, Agnes, det försäkrar jag dig. Det är visserligen en dam i mrs Steerforths hus, som har ett mycket gott huvud och som jag tycker om att tala med — men jag beundrar henne inte.»

Agnes skrattade åter åt sitt skarpsinne och sade, att om jag ville vara uppriktig mot henne och giva henne mitt fulla förtroende, skulle hon föra en liten anteckningsbok över mina häftiga kärleksattacker, med noggrant iakttagande av datum då var och en började, av tiden för dess varaktighet och dess slut, som tabellen över konungarnas och drottningarnas regeringstid i Englands historia. Därefter frågade hon mig om jag hade sett Uriah.

»Uriah Heep?» utbrast jag. »Nej. Är han i London?»

»Han kommer varje dag på kontoret här nere», svarade Agnes, »och har varit i London åtta dagar längre än jag. Jag fruktar, Trotwood, att han är här i obehagliga affärer.»

»I någon affär som gör dig orolig, Agnes, kan jag märka», yttrade jag. »Vad kan det vara?»

Agnes lade ifrån sig sitt arbete och svarade, i det hon knäppte ihop händerna och såg på mig med sina vackra, milda ögon:

»Jag tror att han är på väg att bli kompanjon med pappa.»

»Huru! Uriah? Den gemena, krypande varelsen skulle slingra sig så högt upp!» utbrast jag förtrytsamt. »Har du då inte gjort några invändningar mot det, Agnes? Betänk vilket besynnerligt kompanjonskap det antagligen skulle bli. Du måste tala rent språk. Du får inte tillåta att din far tager ett så vanvettigt steg. Du måste förebygga det medan det ännu är tid.»

Agnes, som ännu alltjämt säg på mig, skakade på huvudet medan jag talade, med ett svagt leende åt min värme och svarade därefter:

»Du kommer väl ihåg vårt sista samtal om pappa? Det var inte långt därefter — inte mer än två eller tre dagar — som han gav mig den första vinken om det jag nu berättar dig. Det var sorgligt att se honom strida mellan sin önskan att framställa det för mig såsom en sak beroende av hans eget fria val och omöjligheten att dölja att han var tvungen därtill. Jag kände mig så bedrövad.»

»Tvungen, Agnes! Vem kan väl tvinga honom till det?»

»Uriah», svarade hon efter ett ögonblicks tvekan, »har gjort sig oumbärlig för pappa. Han är slug och vaksam. Han har lurat ut pappas svagheter, underblåst dem och använt dem till sin nytta, till dess — för att med ett ord säga allt vad jag menar, Trotwood — till dess pappa blivit rädd för honom.»

Det fanns mera, som hon kunde ha sagt, mera, som hon visste eller åtminstone misstänkte, det såg jag tydligt. Jag ville icke göra henne ännu mera nedslagen genom att fråga henne vad det var, ty jag visste att hon dolde det för att skona sin far. Jag var övertygad att det länge hade gått så, ja, vid minsta eftertanke måste jag inse, att det länge måste ha gått så. Jag teg.

»Hans välde över pappa», fortfor Agnes, »är mycket stort. Han låtsar ödmjukhet och tacksamhet — och kanske att han verkligen hyser en sådan känsla; jag vill åtminstone hoppas det — men hans ställning är en sådan som visar att han har makt, och jag fruktar att han missbrukar denna sin makt.»

Jag sade att han var en hund, vilket i detta ögonblick var mig en stor tillfredsställelse.

»Vid den tid, jag talar om, då pappa meddelade sig med mig», fortfor Agnes, »hade han sagt till pappa, att han ämnade flytta; det gjorde honom visserligen mycket ont och han ville ogärna lämna sin plats, men att han nu hade fått bättre utsikter. Pappa var då mycket nedslagen och mera nedtryckt av sorg än varken du eller jag någonsin förut hade sett honom, men han tycktes bli upplivad av tanken på detta kompanjonskap, ehuru det på samma gång tycktes såra och förödmjuka honom.»

»Och hur mottog du denna underrättelse, Agnes?»

»Jag gjorde, Trotwood», svarade hon, »vad jag hoppas vara rätt. Övertygad om att det för pappas skull var nödvändigt att göra denna uppoffring, besvor jag honom att göra den. Jag sade, att det skulle lätta hans bördor — jag hoppas att det även ska göra det! — och att det skulle ge mig mera tillfälle att vara i hans sällskap. Ack, Trotwood!» utbrast Agnes och satte händerna för ansiktet, som sköljdes av hennes tårar, »jag känner mig nästan som om jag hade varit pappas fiende, i stället för hans kärleksfulla barn, ty jag vet hur han blivit förändrad genom sin kärlek till mig. Jag vet hur han inskränkt kretsen för sina tycken och sina plikter för att koncentrera hela sin själ på mig. Jag vet vilken mängd saker han åsidosatt för min skull och hur han i sin oroliga omtanke om mig har fördystrat sitt liv och försvagat sin kraft och sin energi genom att alltjämt vända dem på en och samma tanke. Ack, om jag någonsin kunde gottgöra detta! Ack, om jag någonsin kunde bidraga till att åter upprätta honom, sedan jag så oskyldigt varit anledningen till hans förfall!»

Jag hade aldrig förr sett Agnes gråta. Jag hade sett tårar i hennes ögon, då jag förde hem någon utmärkelse från skolan, och jag hade sett dem där, då vi senast talade om hennes far, och jag hade sett henne vända bort sitt huvud, då vi togo avsked av varandra, men jag hade aldrig förr sett henne gråta på detta sätt. Det smärtade mig så djupt, att jag endast kunde yttra på ett enfaldigt, hjälplöst sätt: »För all del, Agnes, gråt inte så där! Min dyra syster, gråt inte så där!»

Men Agnes var mig alltför överlägsen i karaktär och förstånd, det vet jag nu väl, vare sig jag då visste det eller icke, för att länge behöva mina böner. Detta intagande, lugna sätt, som i mitt minne gör henne så olika varje annan, kom tillbaka igen, som om ett moln hade gått bort från en klar himmel.

»Vi komma sannolikt inte att få stanna länge ensamma här», sade Agnes, »och medan vi ha tillfälle därtill vill jag allvarligt be dig, Trotwood, att vara vänlig mot Uriah. Stöt honom inte för huvudet! Förarga dig inte (såsom jag tror att du har en naturlig fallenhet för att göra) över vad som möjligen kan synas dig motbjudande hos honom! Han förtjänar det kanske inte, ty vi känna inte något bestämt ont om honom. Och i alla händelser, tänk först på pappa och mig!»

Agnes fick ej tid att säga mera, ty dörren öppnades och mrs Waterbrook, som var ett vidlyftigt fruntimmer eller också hade en vidlyftig klänning — jag vet icke så noga vilketdera, eftersom jag icke vet vad som var fruntimmer och vad som var klänning — kom seglande in i rummet. Jag hade ett dunkelt minne av att jag hade sett henne på teatern, liksom i en matt laterna magica, men hon tycktes mycket väl erinra sig mig och ännu misstänka mig för att vara i berusat tillstånd.

Då mrs Waterbrook emellertid så småningom upptäckte, att jag var nykter och (hoppas jag) en blygsam ung man, blev hon betydligt mildare emot mig och frågade för det första, om jag ofta promenerade i de eleganta parkerna och för det andra, om jag umgicks mycket i societeten. Då jag nekande besvarat dessa båda frågor, såg jag att jag åter sjönk i hennes aktning, men hon dolde det mycket artigt och bjöd mig på middag till den följande dagen. Jag antog bjudningen och rekommenderade mig, varefter jag i förbigående gjorde Uriah en visit på kontoret och lämnade mitt kort, emedan han icke var där.

Då jag den följande dagen infann mig till middagen och, sedan porten blivit öppnad, befann mig i ett ångbad av stekos, gissade jag att jag icke var den ende gästen; ty jag kände genast igen stadsbudet, vilken förklädd biträdde betjänten och väntade längst ned i trappan för att anmäla mig. Då han i förtroende frågade mig om mitt namn, gav han sig efter bästa förmåga min av att aldrig ha sett mig förr, men jag kände mycket väl igen honom, och han kände även mycket väl igen mig, och samvetet gjorde oss båda till kujoner.

Jag fann mr Waterbrook vara en medelålders herre med en kort hals, men desto längre löskragar, och vilken det endast fattades en svart nos för att vara den levande avbilden av en mops. Han förklarade för mig, att det gladde honom att ha den äran att göra min bekantskap, och då jag hade ägnat mrs Waterbrook min hyllning, presenterade hon mig med stor högtidlighet för en majestätisk dam i svart sammetsklänning och svart sammetshatt, vilken, efter vad jag erinrar mig, liknade en nära anförvant till Hamlet — låt oss säga hans tant.

Mrs Henry Spiker var denna dams namn, och hennes man var även där — en så kall man, att hans huvud, i stället för att vara grått, tycktes vara bestrött med rimfrost. Den djupaste vördnad visades Henry Spikers, både den manliga och kvinnliga, vilket, efter vad Agnes berättade mig, kom sig därav, att mr Henry Spiker var ombudsman åt något eller någon, jag har glömt vad eller vem, som stod i något avlägset samband med finansministerposten.

Jag träffade Uriah i sällskapet, i svarta kläder och i djup ringhet och ödmjukhet. Han sade mig, i det jag skakade hand med honom, att han var stolt över att jag hade bemärkt honom och att han verkligen kände sig förbunden för min nedlåtenhet. Jag kunde ha önskat att han hade varit mig mindre förbunden, ty han förföljde mig hela den återstående delen av aftonen med sin tacksamhet, och så ofta jag sade ett ord till Agnes, kunde jag vara säker om att hans obeskuggade ögon och likansikte bakifrån stirrade på oss.

Där funnos flera gäster, allesammans, efter vad det förekom mig, vid detta högtidliga tillfälle avkylda i is, liksom vinet, men där var en, som ådrog sig min uppmärksamhet innan han trädde in, emedan jag hörde honom anmälas såsom mr Traddles! Mina tankar flögo tillbaka till Salem House. Skulle det möjligen vara Tommy, som brukade teckna benrangel? frågade jag mig själv.

Jag väntade på mr Traddles med ovanlig spänning. Han såg ut att vara en sansad och stadgad man med ett tillbakadraget sätt, med en hårbuske av komiskt utseende och ögon som stodo tämligen vidöppna, och han drog sig så hastigt undan i en mörk vrå, att jag hade en viss svårighet att urskilja honom. Äntligen fick jag ett gott sikte på honom, och antingen bedrog mig min syn eller var det den gamle, olycklige Tommy.

Jag banade mig nu väg fram till mr Waterbrook och sade, att jag trodde mig ha det nöjet att se en gammal skolkamrat här.

»Verkligen?» sade mr Waterbrook helt överraskad. »Ni är väl för ung för att ha gått i skola tillsammans med mr Henry Spiker?»

»Å, honom menar jag inte!» svarade jag. »Jag menar den herrn som heter Traddles.»

»Å! ja, ja visst!» sade min värd med betydligt minskat intresse. »Det är möjligt.»

»Om det verkligen är samma person>, sade jag och kastade en blick bort till honom, »var det på ett ställe som hette Salem House vi träffades, och han var en präktig pojke.»

»Åja, Traddles är en hygglig gosse», sade min värd, nickande med en min av fördragsamhet. »Traddles är en rätt hygglig gosse.»

»Det var ett eget sammanträffande», sade jag.

»Ja, verkligen», sade min värd, »ett ganska eget sammanträffande, att Traddles kom att vara här alls, eftersom Traddles blev bjuden först i dag på morgonen, då platsen vid bordet, som var ämnad att upptagas av mrs Henry Spikers bror, blev ledig till följd av dennes opasslighet. En äkta gentleman, den där mrs Henry Spikers bror, mr Copperfield.»

Jag mumlade ett samtycke, som var fullt av känsla, i betraktande därav att jag icke visste det ringaste om honom, och så frågade jag vad mr Traddles hade för sysselsättning.

»Traddles», svarade mr Waterbrook, »är en ung man som studerar juridik för att bli advokat. Ja, han är en rätt hygglig gosse — ingens fiende, utom sin egen.»

»Är han då sin egen fiende?» sade jag, bedrövad att höra detta.

»Ja», svarade mr Waterbrook, i det han spetsade munnen och lekte med sin guldkedja på ett belåtet och förmöget sätt. »Jag skulle vilja säga, att han är en bland dem som stå i ljuset för sig själv. Ja, jag skulle vilja säga, att han till exempel aldrig kommer att bli värd fem hundra pund. Traddles blev rekommenderad åt mig av en ämbetsbroder. Å ja, ja. Han har ett slags talang att sätta upp inlagor och framställa en sak tydligt i skrift. Jag är i stånd att under årets lopp ge Traddles en liten sysselsättning; att skaffa honom en inkomst, betydlig nog — för honom. Å ja, ja.»

Det utomordentligt trygga och självbelåtna sätt, varpå mr Waterbrook då och då uttalade det lilla ordet »ja», gjorde ett djupt intryck på mig. Det låg ett underbart uttryck i det. Det framkallade helt och hållet föreställningen om en man, som hade blivit född, icke med en silversked, utan med en stormstege, på vilken han hade fortfarit att bestiga alla livets höjder, den ena efter den andra, till dess han nu från toppen av fästningsverken såg med en filosofs och en beskyddares ögon ned på folket i löpgravarna.

Mina betraktelser över detta ämne fortgingo annu, då betjänten anmälde, att det var serverat. Mr Waterbrook förde ned Hamlets tant. Mr Henry Spiker förde ned mrs Waterbrook. Agnes, vilken jag själv gärna skulle ha fört ned, överlämnades åt en enfaldigt leende herre med svaga ben. Uriah, Traddles och jag, såsom utgörande den yngre delen av sällskapet, gingo ned efteråt, bäst vi kunde. Jag var icke så förtretad över att gå miste om Agnes, som jag eljest kunde ha varit, eftersom jag därigenom fick tillfälle att i trappan göra mig igenkänd av Traddles, som hälsade mig med mycken värme, medan Uriah vred sig med en så efterhängsen tillfredsställelse och självförnedring, att jag med nöje skulle ha vräkt ned honom över balustraden.

Traddles och jag blevo skilda åt vid bordet, där vi fingo våra platser vid var sitt olika hörn, han i glansen av en röd sammetsdam, jag i skuggan av Hamlets tant. Middagen var mycket långvarig, och samtalet vände sig omkring aristokrati — och blod. Mrs Waterbrook nämnde upprepade gånger för oss, att om hon hade någon svaghet, så var det för blod.

Det förekom mig åtskilliga gånger som om vi kunde ha haft vida trevligare, om vi icke hade varit så förnäma. Vi voro så utomordentligt förnäma, att vi hade ett mycket inskränkt område att röra oss på. Mr och mrs Gulpidge, som voro med i sällskapet, hade något (åtminstone hade mr Gulpidge det) att i andra hand beställa med bankens juridiska angelägenheter, och av konsideration för banken och finansministern voro vi lika stela som hov- och statskalendern. Därjämte hade Hamlets tant den familjesvagheten att hängiva sig åt monologer och yttrade sig för sig själv i avbrutna satser rörande varje ämne, som kom på tal. Dessa voro visserligen ganska få; men som vi alltjämt kommo tillbaka till talet om blod, hade hon ett lika vitt fält för abstrakt spekulation som själva hennes furstliga frände.

Man skulle ganska väl kunnat taga oss för ett sällskap av vampyrer, en så blodig riktning antog vår konversation.

»Jag tillstår att jag är av mrs Waterbrooks åsikt», sade mr Waterbrook med sitt vinglas för ögat. »Andra saker kunna visserligen vara bra i sitt slag, men blod går ändå framför allt annat!»

»Å», anmärkte Hamlets tant, »det finns ingenting som är så tillfredsställande för en! Det är ingenting som är ett sådant beau ideal av — av allt möjligt, i allmänhet talat. Det gives vissa låga sinnen (väl inte många, hoppas jag, men dock några) som föredraga vad jag skulle vilja kalla att knäböja för avgudar. Verkliga avgudar! För förtjänster, intelligens och så vidare. Men det är saker som vi ej kunna fatta med våra sinnen. Blod är icke så. Vi se blod i en näsa, och vi känna igen det. Vi möta det i en haka, och vi säga: ’Där är det! Det där är blod!’ Det är ett påtagligt faktum. Vi kunna taga och känna därpå. Det tillstädjer intet tvivel.»

Den enfaldigt leende herrn med de svaga benen, som hade fört Agnes ned till bordet, yttrade sig ännu bestämdare, tyckte jag.

»Ja fan ta mig, mitt herrskap», sade denne herre, i det han såg sig runt omkring i sällskapet med ett enfaldigt leende, »vi kunna inte undvara blod, som ni vet. Vi måste ha blod, förstår ni. Vissa unga fyrar, förstår ni, kunna möjligen stå en smula efter i uppfostran och uppförande i förhållande till sitt stånd och skena litet över skaklarna och sätta sig själva och andra i åtskilliga förlägenheter — och allt det där — men, fan ta mig, är det inte i alla fall en glädje att tänka att de ha blod i sig! Jag själv för min del skulle hellre vilja låta slå mig i backen av en person med blod i sig, än jag ville bli hjälpt på benen igen av en som inte hade det!»

Denna tanke, som utgjorde så att säga en kort sammanfattning av den stora frågan i allmänhet, skördade allmänt bifall och förskaffade den nämnde herrn mycken uppmärksamhet ända till dess damerna stego upp från bordet. Sedan detta skett, märkte jag att mr Gulpidge och mr Henry Spiker, som hittills hade hållit sig mycket tysta, ingingo ett försvarsförbund mot oss, den gemensamma fienden, och förde ett hemlighetsfullt samtal tvärs över bordet till vårt totala nederlag.

»Den där affären rörande den första obligationen på fyra tusen femhundra pund gick inte såsom man förmodade, Gulpidge», sade mr Henry Spiker.

»Menar ni hertigens av A.?» frågade mr Spiker.

»Grevens av B.», sade mr Gulpidge.

Mr Spiker drog upp ögonbrynen och såg mycket intresserad ut.

»Då frågan framlades för lord — jag behöver inte nämna hans namn», sade mr Gulpidge, avbrytande sig själv.

»Jag förstår», sade mr Spiker, »N.»

Mr Gulpidge nickade dystert — »framlades för honom, lät hans svar: ’penningar, eller ingen eftergift’.»

»Å, bevare oss!» utbrast mr Spiker.

»Penningar eller ingen eftergift», upprepade mr Gulpidge i fast tom. »Den närmaste i arvsföljden — ni förstår?»

»K.», sade mr Spiker med en olycksbådande blick.

»Ja, K. nekade bestämt att teckna under. Man sökte enkom för detta ändamål upp honom i Newmarket, och han nekade alldeles bestämt att göra det.»

Mr Spiker var så intresserad, att han satt som förstenad.

»Så står saken för ögonblicket», sade mr Gulpidge och lutade sig tillbaka i sin stol. »Vår vän Waterbrook torde ursäkta, att jag på grund av de stora intressen, som här avhandlas, inte uttrycker mig tydligare.»

Mr Waterbrook var, efter vad det föreföll mig, endast alltför lycklig över att hava sådana intressen och sådana namn ens antydda vid sitt bord. Han antog en min av dyster insikt i saken, ehuru jag är övertygad, att han icke begrep mera därav än jag, och gillade högligen den försiktighet, som. hade blivit iakttagen. Sedan mr Spiker hade erhållit sådana bevis på förtroende, önskade han naturligtvis hedra sin vän med ett liknande förtroende, varför det föregående samtalet avlöstes av ett annat, varunder det blev mr Gulpidges tur att bli överraskad, och detta åter av ett tredje, varunder överraskningen kom på mr Spikers lott och så vidare, i tur. Under hela denna tid sutto vi oinvigda nedböjda under tyngden av de ofantligt viktiga intressen som samtalet vidrörde, och vår värd betraktade oss med stolthet, såsom offer för en hälsosam vördnad och förvåning.

Jag kände mig sannerligen helt glad över att få komma upp till Agnes och tala med henne i ett hörn samt presentera Traddles, som var blyg, men trevlig och samma godmodiga varelse som förr. Som han var tvungen att tidigt avlägsna sig, emedan han den följande dagen skulle resa bort på en månad, fick jag icke tala med honom på långt när så mycket som jag skulle ha önskat, men vi meddelade varandra våra adresser och lovade oss nöjet av ett nytt sammanträffande, då han kom tillbaka till London. Det gjorde honom stort nöje att höra att jag kände Steerforth, och han talade om honom med en sådan värme, att jag hade honom att säga Agnes vad han tänkte om honom. Men Agnes endast betraktade mig under tiden och skakade sakta på huvudet så ofta jag såg bort till henne.

Som hon icke befann sig bland personer, hos vilka jag ansåg henne kunna känna sig synnerligt hemmastadd, blev jag nästan glad över att höra, att hon skulle resa om några dagar, ehuru utsikten att åter skiljas från henne så snart gjorde mig nedslagen. Detta förmådde mig att stanna till dess hela sällskapet hade avlägsnat sig. Att tala med henne och höra henne sjunga, var en så förtjusande påminnelse för mig om mitt lyckliga liv i det allvarliga, gamla hus, hon hade förskönat, att jag skulle kunnat stanna kvar halva natten, men som jag, sedan alla ljusen i mr Waterbrooks salong voro släckta, icke hade någon förevändning för att stanna där längre, tog jag farväl, hur mycket det än bjöd emot. Jag kände då mera än någonsin att Agnes var min goda ängel, och om jag tänkte på hennes ljuva ansikte och milda, lugna leende, som om de hade lyst ned på mig från något avlägset väsende, liksom en ängel, hoppas jag att jag icke tänkte någonting orätt.

Jag har sagt att hela sällskapet hade gått, men jag borde ha undantagit Uriah, vilken jag icke innesluter i denna benämning och som aldrig hade upphört att stryka omkring i vår närhet. Då jag kom ned för trappan, var han tätt bakom mig, och då jag gick ut ur huset, var han tätt vid min sida, medan han långsamt passade sina långa skelettfingrar in i de ännu längre fingrarna på ett par stora fågelskrämshandskar.

Det var icke längtan efter Uriahs sällskap, utan minnet av Agnes’ bön till mig, som förmådde mig att fråga honom, om han ville följa med mig hem och dricka kaffe.

»Å, sannerligen, master Copperfield», svarade han — »ursäkta, mister Copperfield, men det andra faller sig så naturligt^[1] — jag vill så ogärna besvära er med att bjuda en så ringa person som mig hem till er.»

»Det är visst inte något besvär för mig», sade jag. »Följer ni med?»

»Jag skulle visserligen bra gärna göra det», svarade Uriah med en vridning på kroppen.

»Nå ja, så kom då!»

Jag kunde icke låta bli att visa mig tämligen tvär mot honom, men han tycktes icke lägga märke därtill. Vi gingo den kortaste vägen, utan att säga många ord, och han var så ödmjuk med avseende på de omnämnda fågelskrämshandskarna, att han ännu höll på att draga dem på sig, utan att han syntes ha kommit längre i sitt strävande, då vi kommo fram till min bostad.

Jag förde honom vid handen uppför de mörka trapporna, för att han icke skulle stöta huvudet mot någonting, och hans fuktiga, kalla hand liknade, där den låg inne i min, till den grad en groda, att jag kände mig frestad att släppa den och springa min väg. Agnes och gästfriheten segrade emellertid, och jag förde honom in till min härd. Då jag hade tänt ljus, föll han i en verklig hänryckning över det rum, som uppenbarades för honom, och medan jag värmde kaffet i en anspråkslös bleckpanna, varuti mrs Crupp föredrog att tillaga det (huvudsakligen, tror jag, emedan den icke var bestämd till detta bruk, utan till att värma upp rakvatten uti, och emedan en dyr kaffekokare stod och rostade bort inne i skafferiet), ådagalade han en så livlig rörelse, att jag med glädje kunde ha skållat honom.

»Å, sannerligen, master Copperfield — mister Copperfield, ville jag säga», sade Uriah, »att se er passa upp på mig är något som jag minst hade drömt om! Men det är i så många avseenden som en hel hop händer, vilket jag sannerligen aldrig kunnat vänta mig i min ringa ställning, att välsignelser riktigt tyckas regna ned över mitt huvud. Ni har förmodligen hört talas om en förändring i mina utsikter, master Copperfield — mister Copperfield, ville jag säga?»

Medan han satt på min soffa, med sina spetsiga knän uppdragna under kaffekoppen och med hatten och handskarna liggande på golvet strax invid honom, rörde han långsamt om i koppen med teskeden; hans obeskuggade ögon, som sågo ut som om ögonhåren voro avsvedda på dem, stodo vända emot mig utan att se på mig; de förr beskrivna obehagliga inskärningarna i hans näsborrar utvidgade sig och drogo sig tillsammans vid varje andetag, och en ormlik slingring gick genom hela hans kropp, från hans haka ned till hans stövlar, och under allt detta kom jag inom mig till den bestämda övertygelsen, att han var mig ytterligt motbjudande. Jag kände mig helt obehaglig till mods att ha honom till gäst, ty jag var ung då och icke van att dölja vad jag djupt och livligt kände.

»Ni har förmodligen hört talas om en förändring i mina utsikter, master Copperfield — jag menar mister Copperfield?» sade Uriah.

»Ja, något», svarade jag.

»Å, jag tänkte nog att miss Agnes visste det», sade han lugnt. »Det gläder mig att höra, att miss Agnes vet det. Ack, tack, master — mister Copperfield!»

Jag kunde ha kastat min stövelknekt i huvudet på honom — den låg i beredskap på mattan framför kaminen — därför att han hade lockat mig att yppa något, så obetydligt det än var, om Agnes, men jag endast drack mitt kaffe.

»Vad ni har visat er vara för en profet, mister Copperfield!» fortfor Uriah. »Ja, ni har verkligen visat er vara en profet! Kommer ni ihåg, att ni en gång sade, att det kanske skulle komma att heta Wickfield och Heep? Ni kommer kanske inte ihåg det; men när man är en ringa person, gömmer man sådana saker som en skatt!»

»Jag påminner mig att jag sade det», sade jag, »ehuru jag då visserligen inte ansåg det för särdeles sannolikt.»

»Och vem skulle väl också ha ansett det för sannolikt, mister Copperfield?» svarade Uriah förtjust. »Det gjorde jag inte ens själv då. Jag kommer ihåg, att jag med mina egna läppar sade, att jag var alltför ringa därtill, och det ansåg jag mig också verkligen vara.»

Han satt och stirrade in i kaminen med det där inskurna grinet i sitt ansikte, medan jag såg på honom.

»Men även de ringaste personer, mr Copperfield», fortfor han åter, »kunna bli redskap till något gott. Det gläder mig att tänka, att jag blivit ett redskap till något gott för mr Wickfield och att jag kan bli det ännu mera. Ack, vad han är för en hederlig man, mister Copperfield, men vad han varit oförsiktig!»

»Det gör mig ont att höra», sade jag och kunde icke låta bli att tillägga: »i alla avseenden.»

»Ja visst, mister Copperfield», svarade Uriah — »i alla avseenden. Framför allt i avseende på miss Agnes. Ni kommer inte själv ihåg edra vältaliga uttryck, master Copperfield, men jag kommer ihåg, att ni en gång sade, att alla måste beundra henne, och vad jag tackar er därför! Ni har säkert glömt det, master Copperfield?»

»Nej», svarade jag torrt.

»Ack, vad det gläder mig!» utbrast Uriah. »Att tänka sig, att ni var den förste som skulle tända ärelystnadens gnista i mitt ringa bröst, och att ni inte glömt det! O! — Tillåter ni, att jag ber er om ännu en kopp kaffe?»

Något i det eftertryck han lade på tändandet av den där gnistan och någonting i den blick, han kastade på mig då han sade det, hade kommit mig att rycka till, som om jag hade sett honom upplyst av en ljusblixt. Återkallad till mig själv genom hans anhållan, som yttrades i en helt annan ton, skänkte jag åter i ur rakvattenspannan, men gjorde det med ostadig hand i ett plötsligt medvetande om att han var min mästare, och med en bestört, orolig ängslan för vad han vidare skulle komma att yttra, vilken jag kände icke skulle kunna undgå hans uppmärksamhet.

Men han sade ingenting alls. Han rörde om i sitt kaffe, smuttade på det, tog sig sakta om hakan med sin vidriga hand, såg in i kaminen, såg sig om i rummet, grinade snarare än log emot mig, vred och slingrade sig i sin ödmjuka ringhet, rörde om och smuttade igen, men överlät åt mig att åter börja samtalet.

»Jaså, så att mr Wickfield», sade jag slutligen, »som är värd fem hundra gånger så mycket som ni — eller jag» — om det än hade gällt mitt liv, hade jag ej kunnat låta bli att åtskilja denna del av meningen med en tafatt knyck — »har varit så oförsiktig, mr Heep?»

»Å, mycket oförsiktig, master Copperfield», sade Uriah med en blygsam suck. »Å, så mycket! Men jag önskar att ni måtte vara god och kalla mig Uriah. Det är så likt forna tider!»

»Nå ja, Uriah då», sade jag och stötte fram det med en viss ansträngning.

»Tack!» sade han med värme. »Tack, master Copperfield! Det är liksom en fläkt av gamla vindar eller en ringning av gamla klockor att höra er säga Uriah. Jag ber om ursäkt — gjorde jag någon anmärkning?»

»Det var om mr Wickfield», antydde jag.

»Ack ja, ja visst!» sade Uriah. »Å, mycket stor oförsiktighet, master Copperfield. Detta är ett ämne, som jag inte skulle vilja vidröra inför någon annan än er. Även inför er kan jag endast vidröra det och inte mera. Om någon annan hade varit i mitt ställe under de sista få åren, skulle han vid denna tid haft mr Wickfield (och vilken hederlig man han är sedan, master Copperfield!) under sin tumme. Under — sin tumme», upprepade Uriah mycket långsamt, i det han sträckte ut sin hemska hand över mitt bord och pressade sin egen tumme emot det, till dess det skakade och kom rummet att skaka.

Om jag hade varit tvungen att se honom sätta sin platta grodfot på mr Wickfields nacke, kunde jag icke ha hatat honom mera.

»Ack, Herre Gud, ja, master Copperfield!» fortfor han med en mjuk röst, som stod i en skärande motsats till handlingen med tummen, som icke i ringaste mån minskade sin hårda tryckning, »det lider inte det minsta tvivel. Det skulle ha blivit förlust, vanära, jag vet inte allt vad. Mr Wickfield vet det. Jag blev det ringa redskapet till en ringa tjänst åt honom, och han ställer mig på en sådan höjd, att jag knappast kunde ha hoppats att uppnå den. Vad jag bör vara tacksam!»

Med ansiktet vänt emot mig, då han slutade, men utan att se på mig, tog han sin krökta tumme bort från det ställe, där han satt ned den, och skrapade långsamt och betänksamt sin magra käk med den, som om han rakat sig.

Jag erinrar mig mycket väl huru harmset mitt hjärta slog, då jag såg hans illsluga ansikte i den därmed överensstämmande röda belysningen av kaminelden bereda sig till att säga någonting mera.

»Master Copperfield», började han — »men jag uppehåller er?»

»Ni uppehåller mig alls inte. Jag går vanligen sent till sängs.»

»Jag tackar så mycket, master Copperfield. Jag har visserligen höjt mig upp från min ställning sedan ni först talade med mig, men är i alla fall ännu ringa och ödmjuk och ska alltid bli det. Ni tänker väl inte sämre om min ringa ödmjukhet, ifall jag ger er ett litet förtroende, master Copperfield — eller hur?»

»Nej bevars», svarade jag med en viss ansträngning.

»Jag tackar så mycket!» Härmed tog han fram sin näsduk och började torka det inre av sina händer. »Miss Agnes, master Copperfield —»

»Nå, Uriah?»

»Ack, hur behagligt att så där frivilligt bli kallad Uriah!» utbrast han och gjorde en knyck med kroppen, som en konvulsivisk fisk. »Tyckte ni inte att hon var bra vacker i kväll, master Copperfield?»

»Jag tyckte att hon såg ut såsom hon alltid gör — i alla avseenden överlägsen alla i hennes omgivning», svarade jag.

»Å, tack! Det är så sant!» utbrast han. »Ack, jag tackar er så mycket för det!»

»Det behövs inte», sade jag stolt. »Det finns inte något skäl varför ni skulle tacka mig.»

»Ja, ser ni, master Copperfield», sade Uriah, »däri ligger just det förtroende, som jag tänker taga mig friheten att göra er. Så ringa jag är», här torkade han sina händer och såg ömsom på mig och elden, »så ringa min mor är, så ringa vårt fattiga, men ärliga tak än alltid varit, har dock bilden av miss Agnes (jag tvekar inte att anförtro er min hemlighet, master Copperfield; jag har alltid varit öppen emot er alltifrån första ögonblicket jag hade den äran att se er i schäsen) i många år bott i mitt bröst. Ack, master Copperfield, med vilken ren kärlek älskar jag inte den mark som min Agnes trampar!»

Jag tror att jag hade en vansinnig tanke på att gripa den rödheta eldrakan ur elden och ränna den tvärs igenom honom. Denna tanke flög ut ur mig med en stöt, liksom en kula ur en bössa, men bilden av Agnes, som befläckades av blott och bart en tanke hos detta rödhåriga djur, dröjde i min själ, då jag såg på honom där han satt snedvriden, som om hans gemena själ hade pinat och slitit hans kropp, och gjorde mig vankelmodig. Han tycktes svälla och växa inför mina ögon! rummet tycktes vara fullt av återljudet av hans röst, och jag greps av den sällsamma känslan (för vilken kanske ingen är helt och hållet främmande), att allt detta hade hänt förut på någon obestämd tid, och att jag visste vad han skulle komma att säga.

En i rättan tid gjord iakttagelse av det medvetande av makt, som låg i hans ansikte, gjorde mera för att livligt återkalla Agnes’ bön i mitt minne, än någon ansträngning från min sida kunde ha gjort. Med en skenbarligen vida större fattning, än jag ett ögonblick förut hade ansett möjlig, frågade jag honom om han hade yppat sina känslor för Agnes.

»O, nej, master Copperfeld!» svarade han. »Nej, visst inte. Inte för någon människa, utom för er. Som ni ser, håller jag nu först på att komma mig upp ur min ringa ställning. Jag grundar en god del av mina förhoppningar på att hon ska märka huru nyttig jag är hennes far — ty jag hoppas att bli honom till stor nytta, master Copperfield — och hur jag jämnar vägen för honom och håller honom uppe. Hon älskar sin far så ömt, master Copperfield — o, vad det är vackert att se hos en dotter! — att jag hoppas att hon för hans skull ska bli vänligt stämd emot mig.»

Jag fattade djupet av skurkens hela plan och insåg varför han yppade den.

»Om ni vill vara så god och bevara min hemlighet, master Copperfield», fortfor han, »och över huvud taget inte motarbeta mig, ska jag anse det för en stor välvilja. Ni önskar helt säkert inte åstadkomma obehagligheter. Jag vet vilket gott hjärta ni har; men som ni endast har sett mig i min ringa ställning — i min ringaste borde jag säga, ty jag är ännu mycket ringa — kunde ni möjligen omedvetet skada mig hos min Agnes. Ni hör att jag kallar henne min, master Copperfield. Det är en visa som börjar: ’Kronor jag ville försaka, om henne jag finge till maka’ och jag hoppas att få det en vacker dag.»

Dyra Agnes! skulle väl du, alltför älskvärd och god för någon enda som jag kunde tänka mig, vara bestämd att bliva en sådan uslings maka?

»Det brådskar inte för ögonblicket, förstår ni, master Copperfield>», fortfor Uriah på sitt hala sätt, medan jag satt och betraktade honom med denna tanke i min själ. »Min Agnes är ännu mycket ung, och mor och jag måste först arbeta oss upp och göra en hel hop nya anordningar, innan det läte sig göra, och jag ska därför ha tillräcklig tid på mig att så småningom göra henne förtrogen med mina förhoppningar, då tillfället så lämpar sig. O, jag är er så mycket förbunden för detta förtroende! O, ni kan inte föreställa er vad det är för en tröst att veta, att ni känner vår ställning och vara säker om att ni inte ska ställa till obehagligheter inom familjen och söka att motarbeta mig!»

Han fattade min hand, vilken jag icke vågade undandraga honom, och sedan han givit den en fuktig tryckning, såg han på sitt bleka ur.

»Å, bevare mig!» sade han, »klockan är Över ett. Timmarna gå så fort då man språkar med gamla tiders förtrolighet, master Copperfield, att klockan är nära halv två!»

Jag svarade, att jag trodde henne vara ännu mera, icke därför att jag verkligen trodde det, utan därför att min förmåga att underhålla ett samtal helt och hållet var uttömd.

»Kors i Herrans namn!» sade han och funderade. »I huset, som jag bor uti — ett slags privathotell och spiskvarter vid New River Head, master Copperfield — har folket säkert gått och lagt sig redan för två timmar sedan.»

»Det var mycket ledsamt», svarade jag, »att det inte finns mer än en säng här och att jag…»

»Ack, tala aldrig om säng, master Copperfield!» svarade han med verklig extas, i det han drog upp det ena benet; »men skulle ni ha någonting emot att jag lade mig ned här framför kaminen?»

»Nej, i sådant fall», sade jag, »måste ni vara god och lägga er i sängen, så slår jag mig ned framför kaminen.»

Hans vägran att mottaga detta anbud var i övermåttet av hans överraskning och ödmjukhet gäll nog för att ha kunnat tränga till mrs Crupps öron, vilken nu antagligen låg och sov i ett avlägset rum, ungefär i jämnhöjd med det lägsta vattenståndet, vaggad i sin slummer av pickandet av en oförbätterlig klocka, till vilken hon ständigt vädjade, då vi hade någon liten tvist rörande punktligheten och som aldrig gick mindre än tre kvart för sent, men alltid hade blivit ställd på morgonen efter det säkraste proberur. Då intet av de skäl, vilka jag i mitt förvirrade tillstånd kunde anföra, på minsta sätt var i stånd att förmå hans blygsamhet att mottaga min sängkammare, var jag tvungen att vidtaga de bästa anordningar jag kunde för hans viloplats framför kaminen. Soffmadrassen (som var en bra bit för kort för hans gängliga figur), soffkuddarna, ett lakan, bordduken, en ren serviett och en stor överrock bildade en säng åt honom, för vilken han var mer än tacksam. Sedan jag lånat honom en nattmössa, vilken han genast tog på sig och i vilken han såg så ohygglig ut, att jag aldrig sedan dess legat med en sådan, överlämnade jag honom åt vilan.

Jag skall aldrig glömma denna natt. Jag skall aldrig glömma huru jag vred och kastade mig; huru jag tröttade mig med att tänka på Agnes och denna varelse; huru jag övervägde vad jag kunde och borde göra, och huru jag icke kunde komma till någon annan slutsats, än att det bästa Jag kunde göra för hennes lugn, var att göra ingenting, utan behålla för mig själv vad jag hade hört. Om jag än slumrade in några ögonblick, trädde likväl bilden av Agnes med sina milda, kärleksfulla ögon och av hennes far, som ömt betraktade henne, såsom jag ofta hade sett honom betrakta henne, fram för mig med bedjande blickar och fyllde mig med dunkla fasor. Då jag vaknade, satte sig minnet av att Uriah låg inne i det andra rummet på mitt bröst som en mara och nedtyngde mig med blytung fruktan, som om någon djävul av lägre slag hade hyrt in sig hos mig.

Därjämte trängde eldrakan in i mina sömniga tankar och ville icke gå därifrån. Halvt sovande och halvt vaken, tyckte jag att den ännu var rödhet och att jag hade ryckt den ur elden och ränt den genom kroppen på honom. Denna tanke ansatte mig slutligen till den grad, ehuru jag visste att den saknade all grund, att jag smög mig in i rummet bredvid för att se på honom. Där såg jag honom ligga på ryggen, med benen utsträckta jag vet icke vart, med rosslande strupe, fnysande näsa och en öppen mun, lik en postlucka. Han var så mycket vidrigare i verkligheten än i min upphetsade inbillning, att jag sedan drogs till honom av ren avsky och icke kunde låta bli att gå in och ut varannan halvtimme eller så bortåt för att åter betrakta honom. Den långa, långa natten syntes mig emellertid långsam men ock hopplösare än någonsin, och intet löfte om dager syntes på den mörka himmelen.

Då jag såg honom gå ned tidigt den följande morgonen (ty han ville gudskelov inte frukostera!) förekom det mig som om natten avlägsnade sig i hans gestalt, och då jag begav mig av till Commons, ålade jag mrs Crupp särskilt, att hon skulle lämna fönstren öppna, så att mitt arbetsrum skulle bli luftat och renat från hans närvaro.

1. Titeln master användes endast åt gossar och ynglingar (eller åt simplare manspersoner), mister (som tecknas: mr) åt äldre herrar.