David Copperfield/Del II/Kapitel 04

←  En förlust

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman En större förlust

Början av en lång resa  →

FJÄRDE KAPITLET.
En större förlust.

Det föll sig icke svårt för mig att på Peggottys uppmaning besluta mig för att stanna där jag var till dess den stackars formannens jordiska kvarlevor hade gjort sin sista resa till Blunderstone. Peggotty hade nämligen för länge sedan för sina egna besparingar köpt ett litet stycke jord på vår gamla kyrkogård nära den plats där »hennes söta flicka», såsom hon alltid kallade min mor, låg begraven, och där skulle nu även hennes avlidne mans stoft vila.

Uti att hålla Peggotty sällskap och göra allt vad jag kunde för henne (i alla händelser ringa nog) visade jag mig, efter vad jag till min glädje tror, så tacksam som jag till och med nu skulle kunna önska mig ha varit, men jag fruktar, att jag kände en utomordentlig tillfredsställelse. av en personlig och yrkesmässig natur, över att få taga befattning med mr Barkis' testamente och förklara dess innehåll.

Jag kan göra anspråk på förtjänsten att ha föreslagit att man skulle leta efter testamentet i det där skrinet. Efter något sökande hittades det ganska riktigt där, i botten på en tornister, i vilken, utom något hö, hittades en gammal guldklocka med kedja och berlocker, vilken mr Barkis hade burit på sin bröllopsdag, men som aldrig hade blivit sedd varken förr eller sedan; en piprensare av silver i form av ett ben; en konstgjord citron, full av små koppar och fat, vilken jag anar att mr Barkis hade köpt åt mig i min barndom, utan att likväl sedan kunna skilja sig ifrån den; åttiosju och en halv guinéer, i guinéer och halvguinéer; tvåhundratio pund i fullkomligt rena och blanka banksedlar; diverse kvittenser på penningar insatta i banken; en gammal hästsko, en falsk shilling, en bit kamfert och ett ostronskal. På grund av att det sistnämnda föremålet var mycket blankt och visade prismatiska färger på insidan antager jag, att mr Barkis hade haft några allmänna föreställningar om pärlor, vilka dock aldrig hade antagit någon bestämd form.

Under mångfaldiga år hade mr Barkis ständigt fört detta skrin med sig på alla sina resor, och för att det så mycket lättare skulle undgå att uppmärksammas, hade han hittat på att det tillhörde »mr Blackboy», och skulle »förvaras av Barkis till dess det efterfrågades», vilken dikt han omsorgsfullt hade skrivit på locket med bokstäver, som nu mera knappast kunde läsas.

Jag fann att han under alla dessa år hade knogat och sparat med god framgång, ity att hans egendom i penningar uppgick till nära tre tusen pund. Av dessa hade han testamenterat räntan på tusen pund åt mr Peggotty under hans livstid, men efter hans död skulle kapitalet delas mellan Peggotty, lilla Emili och mig eller den eller de efterlevande av oss, i lika stora lotter. Allt vad han för övrigt lämnade efter sig vid sin död hade han testamenterat åt Peggotty, vilken han hade insatt till universalarvinge och enda verkställare av detta hans testamente och sista vilja.

Jag kände mig nästan som en riktig proctor, då jag med all möjlig högtidlighet läste upp detta dokument och så ofta som påfordrades utvecklade dess bestämmelser för samtliga vederbörande, och började att tro, att Doctors’ Commons hade mera att betyda än jag hittills hade förmodat. Jag undersökte testamentet med den djupaste uppmärksamhet, förklarade det vara fullkomligt formenligt i alla avseenden, gjorde med en blyertspenna här och där ett märke i kanten och fann det högst märkvärdigt att jag visste så mycket.

Med dessa kinkiga bestyr, med att åt Peggotty sätta upp en förteckning på all den egendom som hade tillfallit henne, med att bringa samtliga hennes affärer 1 bästa ordning och till vårt ömsesidiga nöje vara hennes tillflykt och rådgivare i allting, tillbragte jag veckan före begravningen. Jag såg icke lilla Emili under denna mellantid, men det sades mig, att hon om fjorton dagar skulle i all stillhet fira sitt bröllop.

Jag bevistade icke begravningen i kostym, om jag så får uttrycka mig; jag menar att jag icke var klädd i en svart kappa och hängande flor att skrämma fåglarna med, men jag gick tidigt på morgonen över till Blunderstone och var på kyrkogården då kistan kom, endast åtföljd av Peggotty och hennes bror. Den sinnessvage herrn satt och tittade ut genom mitt fönster; mr Chillips lilla gosse vaggade med sitt tunga huvud och glodde över ammans axel med sina utstående ögon på prästen; mr Omer stod i bakgrunden och flåsade tungt; ingen annan var där, och allt gick mycket tyst och stilla till. Sedan allt var överståndet gingo vi i en timmes tid omkring på kyrkogården och plockade några späda blad av trädet över min mors grav.

Här kommer en rysning över mig. Ett moln sänker sig ned över den avlägsna stad, mot vilken jag ställde mina ensliga steg. Jag fruktar att närma mig den. Jag kan icke uthärda att tänka på vad som hände denna minnesvärda afton eller på det som åter måste hända, ifall jag fortfar.

Men det blir icke värre därför att Jag skriver därom. Det skulle icke bli bättre, om jag än hejdade min motsträviga hand. Det har skett, och ingenting kan göra det ogjort eller annorlunda än det var.

Min gamla sköterska skulle följande dag resa med mig till London i anledning av testamentet. Lilla Emili hade tillbragt dagen hos mr Omers, och vi skulle alla samlas i det gamla båthuset. Ham skulle komma med Emili vid den vanliga tiden. Jag kunde komma när jag ville. Brodern och systern skulle återvända så som de hade kommit och vänta oss där hemma, då det led mot aftonen.

Jag skildes från dem vid kyrkogårdsgrinden, där Straps i forna dagar i min fantasi hade vilat sig med Roderick Randoms kappsäck, och i stället för att gå direkt tillbaka, vandrade jag ett litet stycke framåt vägen till Lowestoft. Där vände jag om och gick tillbaka åt Yarmouth till. Jag åt middag i ett hyggligt värdshus ett par mil från den förut omnämnda färjan, och på detta sätt gick dagen, och det blev afton innan jag kom fram till färjstället. Det regnade starkt och var en ruskig afton, men månen lyste bakom molnen, så att det icke var mörkt.

Jag var snart i sikte av mr Peggottys hus och av ljuset där inne, som lyste ut genom rutan. Sedan jag vadat en stund genom den tunga sanden, kom jag fram till dörren och gick in.

Där inne såg det mycket trevligt ut. Mr Peggotty hade rökt sin aftonpipa, och man gjorde några förberedelser till kvällsvarden. Brasan brann klart, askan var uppskottad, och kistan stod färdig åt lilla Emili på hennes gamla plats. Peggotty satt ännu en gång på sin gamla plats och såg, med undantag av kläderna, ut som om hon aldrig hade lämnat den. Hon hade redan sökt upp sitt gamla sällskap, syasken med St. Paulskyrkan på locket, alnmåttet i dess lilla hus och vaxljusbiten, och de voro där allesammans, som om de aldrig hade blivit störda. Mrs Gummidge såg en smula sur ut där hon satt i sin vrå och såg således även helt naturlig ut.

»Ni är den första av hela skocken, master Davy!» sade mr Peggotty med ett glatt ansikte. »Behåll inte på er den där rocken, sir, ifall den är våt.»

»Tack, mr Peggotty», sade jag och gav honom min överrock att hänga upp. »Den är fullkomligt torr.»

»Så är den!» sade mr Peggotty, i det han kände på mina axlar. »Torr som en spån! Sitt ned, sir. Det tjänar ingenting till att hälsa er välkommen, men välkommen är ni i alla fall och det av själ och hjärta.»

»Tack, mr Peggotty, det är jag säker om», sade jag. »Nå, Peggotty», sade jag och kysste henne, »hur står det till, gumman min?»

»Ha, ha, ha!» skrattade mr Peggotty, i det han slog sig ned bredvid oss och med den okonstlade hjärtlighet, som låg i hans natur, gnuggade sina händer i känslan av lättnad från det överståndna bekymret. »Det finns ingen kvinna i hela världen, sir — och det har jag redan sagt henne — som kan vara lugnare till sinnes än hon! Hon har gjort sin plikt mot den bortgångne, och den bortgångne visste det; och den bortgångne har gjort henne som var rätt, och — och — och allt är rätt, som det bör vara.»

Mrs Gummidge suckade och pustade.

»Krya upp er, mor lilla!» sade mr Peggotty, men skakade likväl på huvudet, i det han vände sig om till mig, tydligen av det skäl, att han ganska väl insåg hur de sista händelserna voro ägnade att återkalla minnet av gubben. »Var inte så sorgsen! Krya upp er en smula för er egen skull och se till om inte det faller sig vida naturligare!»

»Inte för mig, Daniel», svarade mrs Gummidge. »Ingenting är naturligt för mig, utom att vara ensam och övergiven.»

»Nej, nej!» sade mr Peggotty för att lugna hennes sorg.

»Jo, jo, Daniel», sade mrs Gummidge. »Jag passar inte till att vara tillsammans med dem som ärvt pengar. Allt går för mycket emot mig. Det vore bäst att ni blev av med mig.»

»Men hur skulle jag väl någonsin kunna använda pengarna utan er?» sade mr Peggotty med en min av allvarlig förebråelse. »Vad är det ni pratar om? Behöver jag inte er mera nu än förut?»

»Jag visste nog att jag aldrig behövdes förr!» utbrast mrs Gummidge i klagande ton, »och nu får jag höra det! Hur kunde jag väl också tro att någon behövde mig, som är så ensam och övergiven och som allting går så emot!»

Mr Peggotty tycktes vara mycket ond på sig själv för att han hade yttrat sig i ordalag, som kunde fattas i en så ovänlig betydelse, men hindrades från att svara därigenom att Peggotty ryckte honom i armen och skakade på huvudet. Sedan han helt förkrossad hade sett några ögonblick på mrs Gummidge, såg han på vägguret, steg upp, putsade ljuset och satte det i fönstret.

»Så där!» sade mr Peggotty muntert. »Nu ha vi det färdigt igen, mrs Gummidge!» Mrs Gummidge kved sakta. »Tänt som vanligt! Ni undrar väl vad det är för, sir! Jo, ser ni, det är för vår lilla Emili. Vägen hit är inte överdrivet ljus eller behaglig efter mörkningen, och när jag är här vid den tid, då hon brukar komma hem, sätter jag ljuset i fönstret. Och, ser ni», sade mr Peggotty, i det han med innerlig förnöjelse lutade sig över mig, »det är för två orsakers skull. Först och främst säger hon, säger lilla Emili: ’Där är mitt hem’ säger hon. Och så säger hon: ’Morbror är där!’ säger hon. Ty om jag inte är här, så finns det inte något ljus i fönstret.»

»Du är då ett riktigt barn!» sade Peggotty, som höll mycket av honom för detta, ehuru hon icke sade det.

»Såå?» svarade mr Peggotty, i det han ställde benen tämligen långt ifrån varandra och med synbar belåtenhet gnuggade händerna, medan han ömsom såg på oss och på elden. »Det vet jag inte av. Inte syns det utanpå åtminstone.»

»Inte ackerat», anmärkte Peggotty.

»Nej», sade mr Peggotty och skrattade, »inte utvändigt, men kanske i tankarna. Men det kan då också vara detsamma. Nu ska jag säga er en sak. När jag går och tittar mig omkring i vår Emilis vackra hus, så känner jag — valka mig», sade mr Peggotty med plötsligt eftertryck, »mera kan jag inte säga — känner jag inte nästan som om de allra minsta småsaker vore hon själv. Jag tar upp dem och lägger dem ifrån mig och rör vid dem så sakta som om de vore vår Emili. På samma sätt går det mig också med hennes små hattar och dylikt. Jag kunde inte tåla se en av dem illa behandlad, nej, inte för allt i världen. Och, ser ni, där ha ni ett barn i gestalten av ett stort marsvin!» sade mr Peggotty och lättade sitt allvar med ett gapskratt.

Peggotty och jag skrattade också, men icke så högt.

»Det är nu min tro, ser ni», sade mr Peggotty med glädjestrålande ansikte, sedan han åter gnidit sina ben en smula, »att allt det där kommer av att jag skämtat så mycket med henne och lekt, att vi voro turkar och fransmän och hajar och alla slags utlänningar — Gud signe er, ja, och lejon och valfiskar och jag vet inte allt vad — då hon inte var större än opp till mitt knä. Det har blivit en vana hos mig, ser ni. Se, där står nu det där linset!» fortfor mr Peggotty och sträckte glatt ut handen emot det. »Jag vet mycket väl, att när hon blivit gift och flyttat hem till sig, så sätter jag i alla fall ljuset där i fönstret. Jag vet mycket väl, att när jag om aftnarna är här — och var skulle jag väl annars bo, Gud signe edra hjärtan, om jag bleve än aldrig så rik! — och hon inte är här eller jag inte där, så sätter jag ljuset i fönstret och sitter vid elden och låtsar som om jag väntade på henne, alldeles som jag nu gör. Se där ser ni ett barn», sade mr Peggotty med ett nytt gapskratt, »i gestalten av ett marsvin! Ja, i detta ögonblick, när jag ser ljuset flamma upp, säger jag till mig själv: ’Hon ser det! Emili kommer’ Se där ser ni ett barn i gestalten av ett marsvin! Men det är detsamma», sade mr Peggotty, hejdande sig i sitt skratt och slående ihop händerna, »för här är hon!»

Det var endast Ham. Regnet måste ha tilltagit efter min ankomst, ty han hade en stor sydväst på sig, djupt nedtryckt i pannan.

»Var är Emili?» sade mr Peggotty.

Ham gjorde en rörelse med huvudet, som om hon vore utanför. Mr Peggotty tog ljuset ur fönstret, putsade det, satte det på bordet och rörde ivrigt omkring i elden, då Ham, som icke hade rört sig ur stället, sade:

»Vill ni inte gå med mig ett ögonblick, master Davy, och se vad Emili och jag ha med oss för att visa er?»

Vi gingo ut. I det jag gick förbi honom i dörren, såg jag till min förvåning och förskräckelse att han var dödsblek. Han sköt mig hastigt ut i fria luften och stängde yttre dörren efter oss. Endast efter oss två.

»Ham, vad står på?»

»Master Davy!» O arma, krossade hjärta, huru förskräckligt han grät!

Jag blev alldeles förlamad vid åsynen av en sådan sorg. Jag vet inte vad jag tänkte eller fruktade. Jag kunde endast se på honom.

»Ham! Stackars gosse! För Guds skull, säg mig vad som hänt!»

»Min älskling, master Davy — mitt hjärtas stolthet och hopp — henne som jag hade velat dö för och som jag ännu ville dö för — hon är borta!»

»Borta?»

»Emili har rymt sin väg! Ack, master Davy, tänk huru hon rymt sin väg, då jag ber den gode och nådige Guden ta hennes liv (hennes som är mig så över allting kär) hellre än att låta henne falla i synd och vanära!»

Det ansikte han vände upp mot den molnhöljda himmelen, den skälvande rörelsen i hans hopknäppta händer, dödskampen i hans kropp stå ännu i denna stund i mitt minne i oskiljaktigt samband med denna ensliga strand. Det är ständigt natt där och hon är det enda föremålet på platsen.

»Ni är lärd», sade han i brådskande ton, »och vet vad som är rätt och bäst. Vad ska jag säga där inne? Hur ska jag någonsin kunna tala om det för honom, sir?»

Jag såg dörren röra sig och sökte instinktivt hålla fast klinkan utanför för att vinna ett ögonblicks tid. Det var för sent. Mr Peggotty stack ut huvudet, och om jag än levde i fem hundra år, skall jag aldrig kunna glömma den förändring, som försiggick med hans ansikte, då han fick se oss.

Jag erinrar mig ett högljutt klagoskri och att kvinnorna samlade sig omkring honom och att vi allesammans stodo inne i rummet; jag med ett papper i handen, som Ham hade givit mig, mr Peggotty med västen uppsliten, håret i vild oordning, ansiktet och läpparna kritvita, med blod neddroppande på bröstet (det hade förmodligen brustit fram ur hans mun) och oavvänt stirrande på mig.

»Läs det, sir!» sade han med dämpad, skälvande röst, »men läs det långsamt. Jag vet inte om jag kan förstå det.»

Mitt under denna dödstystnad uppläste jag följande ur ett av tårar fläckat brev:

»Då du, som älskar mig så mycket högre än jag någonsin förtjänt, även då min själ var oskyldig, ser detta, är jag långt borta.»

»Är jag långt borta!» upprepade han långsamt. »Vänta! Emili långt borta! Fortsätt!»

»Då jag i morgon» (brevet var daterat den föregående aftonen) »lämnar mitt kära hem — mitt kära hem — o, mitt kära hem! — är det för att aldrig komma tillbaka igen. såvida han inte för mig tillbaka som sin hustru. Detta brev skall du många timmar härefter finna i stället för mig. Ack, om du visste huru mitt hjärta är sönderslitet! Om du, som jag förorättat så svårt att det aldrig kan förlåtas, endast visste vad jag lider! Jag är alltför syndig för att skriva om mig själv! Ack, hämta tröst av den fanken att jag är så dålig. O. säg för guds skull morbror, att jag aldrig har älskat honom hälften så högt som nu. O, tänk inte på hur kärleksfulla och goda ni alla varit emot mig — tänk inte på att vi två någonsin skulle blivit gifta med varandra — utan sök att tänka att jag dog som barn och ligger begraven någonstädes. Bed Gud, från vilken jag vänt mig bort, att han måtte hysa medlidande med min morbror! Säg honom, att jag aldrig älskade honom hälften så ömt. Bliv hans tröst. Älska någon god flicka, som skall bli vad jag en gång var för morbror och bli dig trogen och värdig och inte känna någon annan skam än mig. Gud välsigne er alla! Jag skall bedja för er alla, ofta, på mina knän. Om han inte för mig tillbaka som sin hustru och jag inte kan bedja för mig själv, så skall jag dock bedja för er alla. Min avskedshälsning till morbror! Mina sista tårar och mina sista tacksägelser till morbror!»

Detta var alltsammans.

Långt efter sedan jag hade slutat att läsa stod han ännu och såg på mig. Slutligen vågade jag fatta hans hand och så gott jag förmådde besvärja honom att söka lugna sig. Men han svarade endast: »Tack, sir! Tack!» utan att röra sig.

Ham talade till honom. Mr Peggotty fattade så pass hans sorg, att han tryckte hans hand, men för övrigt blev han stående i samma ställning, utan att någon vågade störa honom.

Omsider flyttade han långsamt sina ögon bort från mitt ansikte, som om han vaknat upp ur en dröm, och såg sig om i rummet. Därefter sade han med sakta röst:

»Vem är karlen? Jag vill veta hans namn.»

Ham såg på mig, och plötsligt kände jag en elektrisk stöt, som drev mig ett steg tillbaka.

»En karl är misstänkt», sade mr Peggotty. »Vem är det?»

»Master Davy», bad Ham, »gå ut litet och låt mig säga honom vad jag måste. Ni bör inte höra det, sir.»

Jag kände åter den där stöten; jag sjönk ned på en stol och försökte framstamma ett svar, men min tunga var förlamad och min syn var fördunklad.

»Jag vill veta hans namn!» hörde jag ännu en gång sägas.

»För någon tid sedan», stammade Ham, »har det åtskilliga gånger varit en tjänare här i trakten. Det har varit en herre också. Båda voro av samma ull.»

Mr Peggotty stod lika orörlig som förut, men nu med blicken fäst på honom.

»Tjänaren», fortfor Ham, »syntes i sällskap med — vår stackars flicka — förliden kväll. Han har varit gömd här i trakten en vecka eller mera. Han troddes vara rest, men höll sig gömd. Stanna inte inne, master Davy!»

Jag kände Peggottys arm kring min hals, men jag hade icke kunnat röra mig, om än huset hade varit nära att falla ned över mitt huvud.

»En främmande, förspänd vagn väntade utanför staden i dag på morgonen, på vägen åt Norwich, nästan innan dagen ännu hade grytt», fortfor Ham. »Tjänaren gick till den och ifrån den och bort till den igen. Då han sista gången gick till den, var Emili med honom. Den andre satt inuti vagnen. Han är mannen.»

»För Guds skull», sade mr Peggotty, i det han tog ett steg tillbaka och sträckte ut handen, liksom för att hålla bort något som han fruktade. »Säg mig inte att hans namn är Steerforth!»

»Master Davy», utbrast Ham med bruten stämma, »det är inte ert fel — jag är långt ifrån att ge er skulden — men han heter Steerforth och är en fördömd skurk!»

Mr Peggotty uppgav ej något rop, göt ej någon tår och rörde sig icke heller mer än förut, till dess han åter helt plötsligt tycktes vakna upp och ryckte ned sin kavaj från dess spik i en vrå.

»Hjälp mig med den här! Jag är som förlamad och kan inte själv göra det», sade han otåligt. »Hjälp mig. Så där!» någon hade hjälpt honom. »Ge mig nu den där hatten!»

Ham frågade honom vart han ämnade sig.

»Jag går för att söka min systerdotter. Jag går för att söka min Emil. Jag går först för att slå hål i den där båten och sänka den på samma ställe jag, så sant jag lever, skulle ha dränkt honom, om jag hade haft den minsta aning om vad som bodde inom honom! Slå ihjäl mig på stället!» ropade han vilt och sträckte ut sin knutna högra hand, »om jag inte, medan han satt framför mig, ansikte mot ansikte, hade dränkt honom och ansett det vara rätt gjort! — Jag tänker gå ut och söka min systerdotter.»

»Var?» ropade Ham och ställde sig mellan honom och dörren.

»Var som helst! Jag tänker gå och söka min systerdotter genom världen. Jag tänker gå och söka min systerdotter i hennes skam och föra henne tillbaka. Må ingen hindra mig! Jag säger er att jag tänker gå och söka min systerdotter!»

»Nej, nej!» ropade mrs Gummidge och ställde sig häftigt gråtande emellan dem. »Nej, nej, Daniel, inte sådan ni nu är. Sök efter henne litet längre fram, min stackars övergivna Daniel, och det är inte mer än rätt, men inte sådan som ni nu är. Sätt er och förlåt att jag så ofta har plågat er, Daniel — vad ha väl mina motgångar varit mot denna! — och låt oss tala ett ord om de tider då hon först var ett fader- och moderlöst barn, och då Ham också var det, och jag var en fattig änka, och ni tog mig till er. Det ska trösta ert stackars hjärta, Daniel. ’Det I haven gjort den ringaste av mina bröder, det haven I även gjort mig!’ och det kan aldrig undgå att gå i fullbordan under detta tak, som i så många, många år varit ett skydd åt oss!»

Han var nu fullkomligt passiv, och då jag hörde honom gråta, trädde en lugnare känsla i stället för den benägenhet jag hade känt att falla ned på mina knän och bedja dem om förlåtelse för den sorg jag hade vållat samt förbanna Steerforth. Mitt överfulla hjärta fann samma lättnad, och även jag grät.