David Copperfield/Del II/Kapitel 03
| ← Jag besöker åter Steerforth i hans hem |
|
En större förlust → |
TREDJE KAPITLET.
En förlust.
Jag kom till Yarmouth på aftonen och tog in på värdshuset. Jag visste att Peggottys gästrum — mitt rum — sannolikt innan kort skulle bli tillräckligt upptaget, ifall den store gäst, för vars ankomst alla levande måste lämna plats, icke redan befann sig i huset, och därför begav jag mig till värdshuset och åt middag och beställde mig en sängplats.
Klockan var tio då jag gick ut. Många av bodarna voro stängda, och staden var dyster och ödslig. Då jag kom till Omer och Jorams, fann jag luckorna stängda, men boddörren stående öppen, och som jag kunde se en perspektivbild av mr Omer, som satt där inne vid salsdörren och rökte sin pipa, steg jag in och hälsade på honom.
»Nå, min själ och Gud», sade mr Omer, »hur står det till? Sitt ned. Tobaksrök inte obehaglig, hoppas jag?»
»Nej, visst inte», svarade jag. »Jag tycker om den — från en annans pipa.»
»Huru, inte från er egen, vasa?» genmälde mr Omer med ett skratt. »Så mycket bättre, sir. Ful vana för en ung man. Sitt ned. Jag röker själv, för andtäppan.»
Mr Omer hade röjt plats åt mig och satte fram en stol. Han satte sig nu ned igen helt andfådd och smackade på sin pipa, som om den innehållit ett förråd av en nödvändighetsvara utan vilken han måste omkomma.
»Det smärtar mig att ha fått ledsamma underrättelser om mr Barkis>, sade jag.
Mr Omer betraktade mig med en stadig blick och skakade på huvudet.
»Vet ni inte hur det är med honom i afton?» frågade jag.
»Det var just det jag hade velat fråga er om, sir», svarade mr Omer, »om det inte varit för grannlagenhetens skull. Detta är ett av obehagen i vårt yrke. När en person är sjuk, kunna vi inte fråga hur personen befinner sig.»
Denna svårighet hade icke fallit mig in, ehuru jag, då jag gick in i huset, visserligen icke hade varit fri från en viss fruktan för att åter få höra den gamla melodien. Men då den nu hade blivit omnämnd, erkände jag den och sade det även.
»Ja, ja, ni förstår», sade mr Omer och nickade. »Vi våga inte göra det, ty ser ni, det skulle bli en stöt, som de flesta personer kanske inte skulle hämta sig ifrån, att säga: ’Omer och Joram hälsa så mycket och fråga hur det står till med er denna morgon’ — eller denna eftermiddag — hur det kan falla sig.»
Mr Omer och jag nickade åt varandra, och mr Omer förstärkte sitt förråd av andedräkt med tillhjälp av pipan.
»Detta är en av de saker som hindra yrket från uppmärksamheter, som det ofta kunde önska att visa», sade mr Omer. »Tag mig själv till exempel. Jag har känt Barkis i fyrtio år så visst som ett och hälsat på honom var gång han gått förbi, men jag kan inte gå och fråga: ’hur mår han?’»
Jag tyckte att detta var bra hårt för mr Omer och sade honom det.
»Jag är inte egennyttigare, vill jag hoppas, än någon annan», sade mr Omer. »Betrakta mig! Jag kan mista andan när som helst, och så vitt jag vet, är det inte antagligt att jag skulle vara egennyttig under sådana omständigheter. Jag säger, att det inte är sannolikt hos en person som vet att andedräkten, då den går ifrån honom, kommer att gå som ett par blåsbälgar bleve sönderskurna, och till på köpet när denna person är morfar», sade mr Omer.
»Nej, visst inte», svarade jag.
»Inte för att jag beklagar mig över mitt yrke», sade Omer, »nej, visst inte. Varje yrke har utan tvivel sina goda och sina dåliga sidor. Vad jag önskar är bara, att vederbörande vore uppfödda med litet starkare huvud.»
Här drog mr Omer med en mycket belåten och vänlig min åtskilliga bloss ur sin pipa och sade därefter, i det han kom tillbaka till sin utgångspunkt:
»Om vi således vilja veta hur det står till med Barkis, så äro vi tvungna att inskränka oss till Emili. Hon vet vad vi verkligen tänka och oroar sig inte och misstror oss inte mer än om vi vore lamm. Minni och Joram ha alldeles nyss gått dit ned (ty efter arbetstidens slut är hon där för att hjälpa mostern en smula) för att fråga henne hur det står till med honom i afton, och om ni vill vara god och vänta här tills de komma tillbaka, så kunna de ge er riktigt besked. Vill ni inte förtära något? Ska det vara en romtoddy? När jag röker, dricker jag själv en romtoddy», sade mr Omer, i det han lyfte upp sitt glas, »därför att den antages lena upp de gångar, genom vilka min besvärliga hosta skaffar sig luft. Men, Gud signe er», sade mr Omer hest, »inte är det gångarna som äro i oordning. ’Ge mig bara tillräckligt med andedräkt’, säger jag till min dotter Minni, ’så ska jag nog hålla gångarna öppna, kära barn.’»
Han hade verkligen icke någon andedräkt att undvara, och det var högst oroande ätt se honom skratta. Då han åter hade hämtat sig så mycket, att man kunde tala till honom, tackade jag honom för den erbjudna förfriskningen, vilken jag avslog, eftersom jag helt nyss hade ätit middag, och sedan jag förklarat att jag, eftersom han var nog god och uppmanade mig därtill, gärna skulle vänta till dess hans dotter och måg kommo tillbaka, frågade jag huru lilla Emili mådde.
»Ja, sir», sade mr Omer och tog pipan ur munnen för att gnida sig om hakan, »för att säga rena sanningen, så ska jag bli rätt glad när hennes giftermål skett.»
»Varför det?» frågade jag.
»Jo, se hon är liksom litet vankelmodig av sig för närvarande», sade mr Omer. »Inte för att hon inte är lika vacker som förr, ty hon är vackrare — ja, jag försäkrar er att hon är vackrare. Inte därför att hon inte arbetar lika bra som förr. Hon var lika god som sex andra och så är hon ännu. Men hur det är, så är det inte riktigt helt med hennes hjärta. Om ni förstod», sade mr Omer sedan han åter gnidit sig om hakan och rökt litet, »vad jag menar med uttrycket: ’Ett långt tag och ett starkt tag och ett tag på en gång, gossar, hurra!’ så skulle jag vilja säga, att det är det som jag i allmänhet saknar hos Emili.»
Mr Omers ansikte och sätt voro så uttrycksfulla, att jag med gott samvete kunde nicka, som om jag gissade hans mening. Min snabba fattningsgåva tycktes behaga honom, och han fortfor:
»Och ser ni, nu förmodar jag, att det där till största delen kommer sig därav att hon är i ett vankelmodigt tillstånd. Vi ha språkat en hel hop om den saken, hennes morbror och jag och hennes fästman och jag, och jag anser att det egentligen kommer sig av att hon är vankelmodig. Man bör alltid komma ihåg om Emili», sade mr Omer och skakade sakta på huvudet, »att hon är den ömmaste lilla varelse man någonsin kan tänka sig. Ordspråket säger: ’Man kan inte göra en silkespung av ett soöra.’ Nå ja, jag vet just inte hur det förhåller sig med den saken. Jag tror nästan att man skulle kunna det, bara man börjar i god tid. Hon har gjort ett hem av den där gamla båten, sir, mot vilket sten och marmor inte kunna hålla stången.»
»Ja, det har hon verkligen!» sade jag.
»Att se hur den där täcka lilla varelsen hänger efter morbror sin», sade mr Omer, »att se hur hon fäster sig vid honom, närmare och närmare och närmare för var dag, det är en syn att se. Och nu, ser ni, är det alltid en strid som föregår, när det är fråga om sådant där. Varför ska den göras längre än som behövs?»
Jag lyssnade uppmärksamt till den gamle hedersknyffeln och höll i mitt hjärta fullkomligt med om vad han sade.
»Därför sade jag till dem så här», sade mr Omer i en belåten och obesvärad ton. »’Anse inte att Emili är fastspikad här för hela tiden’, sa jag. ’Bestäm själva när ni så tycker. Hon har gjort vida större nytta än man kunde tro; hon lärde sig kvickare än man kunde tänka sig; Omer och Joram kunna stryka pennan över den tid som återstår, och hon är fri och ledig, när ni så önskar. Har hon lust att efteråt göra ett litet avtal om att åtaga sig något litet arbete åt oss i sitt hem, så är det bra. Har hon inte, så är det också bra. Vi förlora i alla fall inte på henne.’ Ty ser ni», sade mr Omer och rörde vid mig med sin pipa, »det är väl inte antagligt att en person med en så kort andedräkt som jag, och som är morfar till på köpet, skulle vara sträng och nogräknad mot en tocken där liten blåögd blomsterknopp som hon?»
»Nej, inte det ringaste, det är jag fullt säker om», sade jag.
»Inte det ringaste! Det har ni rätt uti!» sade mr Omer. »Nåväl, sir, hennes kusin — ni vet ju att det är en kusin hon tänker gifta sig med?»
»Ja, bevars», svarade jag. »Jag känner honom mycket väl»
»Naturligtvis gör ni det», sade mr Omer. »Nå väl, sir, hennes kusin, som efter vad det tycks har god förtjänst och står sig bra, tackade mig på ett mycket manligt sätt för det där (och jag må säga, att han betedde sig på ett sätt som gav mig en hög tanke om honom) och gick och hyrde sig ett så bekvämt litet hus som ni eller jag kunde önska oss att fästa våra ögon på. Det där lilla huset är nu fullt möblerat och nätt och fint som ett dockskåp, och om inte den stackars Barkis' sjukdom hade tagit en så svår vändning, tror jag att de redan skulle ha varit man och hustru. Men som det nu är, så har det blivit uppskjutet.»
»Och Emili, mr Omer?» frågade jag. »Har hon blivit mera stadgad?»
»Ja, ser ni», svarade han och gned åter sin isterhaka, »det är något som man inte gärna kan vänta. Utsikten till ombyte och skilsmässa och allt det där är så att säga på en gång både nära intill henne och långt ifrån henne. Barkis' död behövde inte vålla något långt uppskov, men hans sjukdom kan göra det. I alla händelser är det ett ovisst sakernas tillstånd, som ni ser.»
»Ja, jag ser det», sade jag.
»Följaktligen», fortfor mr Omer, »är Emili ännu en smula nedslagen och litet förbryllad; kanske är hon det en smula mer än förut. Med var dag tycks hon bli allt mera kär i sin morbror och mera obenägen att skiljas från oss alla. Ett vänligt ord från mig lockar tårarna i ögonen på henne, och om ni finge se henne tillsammans med min Minnis lilla flicka, skulle ni aldrig kunna glömma det. Kors i Herrans namn», sade mr Omer i grubblande ton, »vad hon håller av det barnet!»
Som tillfället var så gynnsamt, föll det mig in att fråga mr Omer, innan vårt samtal skulle bli avbrutet av hans dotters och hennes mans återkomst, om han hade hört någonting av Martha.
»Ack», svarade han, skakande på huvudet och med en helt dyster min, »inte någonting gott. Det är en bedrövlig historia, sir, hur ni än har fått veta den. Jag trodde aldrig att det var någonting ont med flickan. Jag skulle inte vilja nämna det för min dotter Minni — för hon skulle genast läxa upp mig — men jag gjorde det inte. Ingen av oss har någonsin gjort det.»
Mr Omer, som hörde sin dotters steg, innan jag hörde dem, vidrörde mig med sin pipa och tillslöt det ena ögat, liksom till en varning. Strax därefter trädde hon och hennes man in i rummet.
De berättade, att mr Barkis var så klen som han möjligen kunde vara, att han var alldeles sanslös och att mr Chillip, som alldeles nyss hade gått sin väg, hade helt sorgset yttrat i köket, att om också hela den medicinska och kirurgiska fakulteten och apotekaresocieteten bleve tillkallade, så kunde de ändå inte hjälpa honom. Han var nu utom kretsen för båda fakulteternas förmåga, och apotekaresocieteten skulle endast förgifta honom.
Då jag fick höra detta och att mr Peggotty var där, beslöt jag att gå dit. Jag tog därför god natt av mr Omer och av mr och mrs Joram och begav mig på väg med en högtidlig känsla, som gjorde mr Barkis till en helt ny och olika varelse mot förut.
Då jag sakta knackade på dörren, kom mr Peggotty och öppnade den. Han blev icke så överraskad av min åsyn som jag hade väntat. Jag märkte detta ävenledes hos Peggotty, då hon kom ned, och jag har sedan dess mer än en gång gjort samma iakttagelse, och jag tror, att alla andra förändringar och överraskningar krympa ihop till intet, då man väntar på den hemska överraskning som kallas död.
Jag skakade hand med mr Peggotty och gick in i köket medan han sakta tillslöt dörren. Lilla Emili satt vid spisen, med händerna för ansiktet. Ham stod bredvid henne.
Vi talade i viskande ton, allt emellanåt lyssnande efter ljud från rummet ovanpå. Jag hade icke tänkt därpå under mitt sista besök, men huru underligt förekom det mig icke nu att sakna mr Barkis i köket!
»Det här var bra vänligt av er, master Davy», sade mr Peggotty.
»Det är ovanligt vänligt», sade Ham.
»Emili, min flicka lilla», ropade mr Peggotty. »Se hit! Master Davy har kommit! Krya upp dig, kära barn. Har du inte ett ord att säga master Davy?»
Hon genomilades av en darrning, vilken jag ännu kan se för mina ögon, liksom jag ännu kan känna dödskylan i hennes hand, då jag vidrörde den. Dess enda tecken till liv bestod i att den drog sig tillbaka från min: därefter gled hon sakta från sin stol, smög sig till andra sidan av sin morbror och lutade sig, alltjämt tyst och darrande, mot hans bröst.
»Hon har ett så kärleksfullt hjärta», sade mr Peggotty, i det han strök hennes hår med sin stora grova hand, »att det inte kan uthärda sådana här sorger. Det är också naturligt hos ungt folk, master Davy, då de ännu inte varit med om dylika prövningar och äro skygga som min lilla fågel — det är alldeles naturligt.»
Hon tryckte sig närmare intill honom, men varken lyfte upp sitt ansikte eller talade ett ord.
»Det blir sent, kära barn», sade mr Peggotty, »och här har Ham kommit för att hämta dig. Se så, gå hem med det andra kärleksfulla hjärtat. Huru, Emili? Vad är det, min älskling?»
Ljudet av hennes röst hade icke nått mina öron, men han lutade ned sitt huvud, liksom för att lyssna till henne och sade:
»Vill du stanna hos din morbror, säger du? Det vill du säkert inte be mig om. Stanna hos din morbror, du lilla tjurhuvud, då den, som snart ska bli din man, har kommit för att hämta dig hem? Man skulle då väl aldrig kunna tro tocke, när man ser den här lilla varelsen bredvid en gammal väderbiten sjögast som jag», sade mr Peggotty och såg sig om på oss med en oändlig stolthet, »men havet har inte mera salt i sig, än hon har ömhet för sin morbror — den tokiga lilla Emili!»
»Emili har rätt i det, master Davy!» sade Ham. »Ser ni, eftersom Emili önskar det och är upprörd och skrämd, så låter jag henne stanna här till i morgon bitti — och det kan jag också gärna få.»
»Nej, nej», sade mr Peggotty. »En gift karl sådan som du — eller åtminstone lika gott som gift — får inte slarva bort en dags arbete. Och du kan inte både vaka och arbeta: det duger inte. Gå du hem och ta dig en lur. Jag är säker om att du inte fruktar för att lilla Emili inte är i gott förvar här.»
Han gav vika för denna övertalning och tog sin hatt för att gå. Till och med då han kysste henne — och jag såg honom aldrig närma sig henne utan att jag kände, att naturen hade givit honom en gentlemans själ — tycktes hon trycka sig fastare intill sin morbror och skygga tillbaka även för den make hon själv hade valt. Jag tillslöt dörren efter honom, för att den icke skulle störa den tystnad som rådde, och då jag kom tillbaka, såg jag att mr Peggotty ännu alltjämt talade vid henne.
»Nu ska jag gå upp och tala om för din moster att master Davy är här, och det ska krya upp henne en smula», sade han. »Sätt dig vid elden så länge och värm dina stackars iskalla händer. Du behöver inte vara så rädd och ta så där illa vid dig. Huru! Du vill följa med mig, säger du? Nå ja, kom då och följ med mig. Om hennes morbror blev driven från hus och hem och tvungen att lägga sitt huvud till vila i ett dike, master Davy», sade mr Peggotty med icke mindre stolthet än förut, »är det min tro att hon skulle följa med honom! Men det kommer snart någon annan — det kommer snart någon annan, Emili!»
Då jag sedan gick dit upp och kom förbi dörren till min lilla kammare, där det var mörkt, hade jag ett dunkelt intryck av att hon var där inne och låg utsträckt på golvet. Men om det verkligen var hon eller endast en otydlig skugga inne i rummet, det vet jag icke nu.
Medan jag satt vid spiselden i köket hade jag god tid att tänka på den vackra lilla Emilis fruktan för döden — vilken jag, i förening med det som mr Omer hade berättat mig, ansåg vara orsaken till att hon var sig så olik — och innan Peggotty kom ned fick jag även tid att döma mera skonsamt och milt om denna svaghet, medan jag satt där och räknade klockans knäppningar och ökade min känsla av den högtidliga tystnaden omkring mig. Peggotty slöt mig i sin famn och välsignade och tackade mig upprepade gånger för att jag (efter vad hon förklarade) var henne en sådan tröst i hennes sorg. Hon bad mig därefter att komma dit upp, framsnyftande, att mr Barkis alltid hade tyckt om mig och beundrat mig, att han ofta hade talat om mig, innan han föll i dvala, och att hon trodde att han, ifall han åter kom till medvetande, skulle känna sig upplivad av åsynen av mig, såframt någonting på jorden kunde liva upp honom.
Sannolikheten av att han någonsin skulle komma att göra detta syntes mig högst ringa, då jag fick se honom. Han låg med huvud och axlar utanför sängen i en högst obekväm ställning, halvt vilande på det skrin, som hade vållat honom så många smärtor och bekymmer. Jag fick veta att han, då han icke längre var i stånd att kravla sig ut sängen för att öppna det och icke längre kunde förvissa sig om dess säkerhet med tillhjälp av den slagruta jag hade sett honom använda, hade begärt att det skulle sättas på stolen bredvid sängen, där han sedan både dag och natt hade hållit det i sin famn. Hans arm vilade nu på det. Tiden och världen gledo bort under honom, men skrinet stod där, och de sista ord han hade yttrat voro (i en förklarande ton): »Gamla kläder!»
»Kära Barkis!» sade Peggotty nästan glatt, i det hon lutade sig över honom, medan hennes bror och jag stodo vid sängfoten. »Här är min söta gosse — min söta gosse master Davy, som förde oss tillsammans, Barkis! Han, som du skickade bud med, som du minns! Vill du inte tala med master Davy?»
Han var lika stum och känslolös som skrinet, av vilket hans gestalt fick det enda uttryck den hade.
»Han följer ut med ebben», sade mr Peggotty till mig bakom sin hand.
Mina ögon voro fuktiga och så voro även Peggottys, men jag upprepade i viskande ton:
»Med ebben?»
»Ja, folk kan inte dö på kusten», sade mr Peggotty, »annat än då tidvattnet i det närmaste fallit ut. Och de kunna inte födas, åtminstone inte riktigt, förrän det är i stigande. Han följer ut med ebben. Det är ebb en halv timme efter tre, och sen så blir det dödvatten en halvtimme. Om han lever tills vattnet åter stiger, så håller han ut tills floden är förbi, och så följer han ut med nästa ebb.»
Vi stannade där länge och vakade över honom — i timtal. Vilket hemlighetsfullt inflytande min närvaro utövade på honom under detta hans tillstånd, kan jag icke säga; men då han slutligen började att yra litet, är det säkert att han mumlade om huru han körde mig till skolan.
»Han börjar kvickna till», sade Peggotty.
Mr Peggotty rörde vid mig och viskade med stor vördnad och bävan:
»Nu löpa de bägge ut mycket fort.»
»Barkis, min vän!» sade Peggotty.
»C. P. Barkis», utbrast han svagt. »Ingen bättre kvinna någonstans!»
»Se här är master Davy!» sade Peggotty, ty han slog nu upp ögonen.
Just som jag stod i begrepp att fråga honom, om han kände igen mig, försökte han att sträcka ut sin arm och sade till mig tydligt, med ett behagligt leende:
»Barkis är villig!»
Och som det nu var ebb, följde han ut med denna.