David Copperfield/Del II/Kapitel 22

←  Ett husligt kapitel

David Copperfield av Charles Dickens Översättare: Carl Johan Backman Jag invecklas i mystiska förhållanden

Mr Peggotys dröm går i fullbordan  →

TJUGUANDRA KAPITLET.
Jag invecklas i mystiska förhållanden.

En morgon erhöll jag med posten följande brev, daterat Canterbury och adresserat till mig i Doctors’ Commons, vilket jag läste med en viss förvåning:

»Min bäste sir!

Omständigheter, som ligga utom min personliga kontroll, ha under en ansenlig tidrymd åstadkommit ett avbrott i den förtrolighet, vilken — vid de inskränkta tillfällen då mitt yrkes plikter tillstädja mig att betrakta scener och händelser från det av minnets prismatiska skimmer färgade förflutna — ständigt skänkt mig, liksom den städse skall fortfara att skänka mig, behagliga känslor av icke vanligt slag. Detta faktum, min bäste sir, i förening med den upphöjda plats, vartill edra talanger lyft er, avskräcker mig från att fördrista mig att taga mig friheten att tilltala min ungdoms ledsagare med det förtroliga namnet Copperfield! Det är tillräckligt att veta, att det namn, på vilket jag har den äran att häntyda, ständigt skall bland vårt hus' urkunder (jag syftar på de dokument som våra förra hyresgäster kvarlämnat och mrs Micawber tagit vara på) bliva gömt och omhuldat med känslor av personlig aktning, gränsande till hängivenhet.

Det passar sig icke för den, vilken genom sina ursprungliga förvillelser och en tillfällig förening av olyckliga omständigheter blivit försatt i samma ställning som den strandade båten (om han vågar tillåta sig att antaga en sådan till sjöfarten hörande benämning) och nu fattar pennan för att vända sig till er — det passar sig icke, jag upprepar det, för en person i denna ställning att använda artighetens eller lyckönskningens språk. Detta lämnar han åt skickligare och renare händer.

I den händelse att edra mera viktiga sysselsättningar tillåta er att följa dessa ofullkomliga skrivtecken så långt — vilket torde ske eller icke ske, allteftersom omständigheterna gestalta sig — skall ni helt naturligt fråga vilket syfte som förmått mig att sätta denna skrivelse på papperet. Tillåt mig säga, att jag fullkomligt böjer mig för den förnuftsenliga beskaffenheten av en sådan fråga och nu skrider till att utveckla den, i det jag förutskickar den anmärkning, att ämnet icke är av pekunär natur.

Utan att mera omedelbart häntyda på någon dold förmåga, som möjligen kan finnas hos mig, att slunga åskviggen eller sända den förtärande och hämnande lågan till något håll, må det vara mig tillåtet att i förbigående anföra, att mina ljusaste syner för alltid äro skingrade — att mitt lugn är krossat och min mottaglighet för glädjen tillintetgjord — att mitt hjärta icke längre befinner sig på det rätta stället — och att jag icke längre kan gå upprätt inför min nästa. Blomman är anfrätt. Kalken är bitter ända till randen. Masken håller på med sitt arbete och skall snart göra av med sitt offer. Ju förr, desto bättre. Men jag vill icke avvika från ämnet.

Försatt i ett själstillstånd av sällsynt plågsamhet, vilket till och med ligger utom det tröstande området av mrs Micawbers inflytande, ehuru detta utövas i hennes tredubbla egenskap av kvinna, maka och mor, är det min avsikt att fly undan mig själv för en kort tid och ägna en vilotid av fyrtioåtta timmar åt att åter besöka några huvudstadsscener för forna nöjen. Bland andra hamnar för husligt lugn och sinnesfrid skola mina steg naturligtvis även vända sig mot Kings Benchfängelset. I det jag säger att jag (om Gud vill) i övermorgon klockan sju på slaget skall befinna mig utanför den södra muren till detta ställe för inspärrning enligt civil lag, har syftet för detta brevliga meddelande blivit uppfyllt.

Jag känner mig icke berättigad att anmoda min forne vän mr Copperfield, eller min forne vän mr Thomas Traddles av Inner Temple, ifall denne gentleman ännnu är till och det går honom väl, att nedlåta sig till att möta mig och (så vitt ske kan) förnya våra forna förhållanden från flydda dagar. Jag inskränker mig till att framkasta den anmärkning, att man vid den tid och på det ställe, jag har angivit, skall finna de förstörda ruiner som ännu återstå av

 Ett fallet torn
Wilkins Micawber.

P. S. Det torde vara lämpligt att till ovan anförda foga den anmärkning, att mrs Micawber icke är i förtrolig besittning av mina avsikter.»

Jag genomläste brevet flera gånger. Även med vederbörligen fäst avseende vid mr Micawbers upphöjda stil och det utomordentliga nöje, varmed han satte sig ned att skriva långa brev av varje möjlig och omöjlig anledning, trodde jag dock att någonting viktigt låg dolt på botten av detta gåtfulla meddelande. Jag lade det ifrån mig för att tänka närmare på det, tog åter upp det för att ännu en gång läsa igenom det och satt ännu och läste i det, då Traddles trädde in och fann mig i den största förvirring.

»Min käre vän», sade jag, »Jag har aldrig blivit gladare över att få se dig. Du kommer just i rätta ögonblicket för att understödja mig med ditt sunda omdöme. Jag har fått ett högst underligt brev från mr Micawber.»

»Nej, verkligen?» utbrast Traddles. »Och jag har fått ett från mrs Micawber.»

Härmed tog Traddles, som hade blivit varm av promenaden och vars hår genom den förenade verkan av kroppsrörelse och själsspänning stod på ända som om han sett ett lustigt spöke, fram sitt brev och bytte med mig. Jag följde honom med ögonen, till dess han hade kommit mitt in i mr Micawbers brev, och besvarade den höjning på ögonbrynen varmed han sade: »’Slunga åskviggen eller sända den förtärande och hämnande lågan!’ Bevare mig, Copperfield!» — och företog mig därefter att genomläsa mrs Micawbers skrivelse.

Den lydde sålunda:

»Mina hjärtligaste hälsningar till mr Thomas Traddles, och ifall han möjligen ännu erinrar sig en person, som förr hade den lyckan att vara väl bekant med honom, vågar jag då utbedja mig några ögonblick av hans lediga tid? Jag försäkrar mr T. T., att jag icke skulle taga hans godhet i anspråk, om jag befunne mig i någon annan ställning än en som gränsar till vanvett.

Ehuru smärtsamt för mig att nämna, är (den förr så huslige) mr Micawbers köld mot hans hustru och familj orsaken varför jag vänder min sorgliga uppmaning till mr Traddles och utbeder mig hans benägna överseende. Mr T. kan icke göra sig någon fullständig föreställning om förändringen i mr Micawbers sätt, om hans vildhet och om hans häftighet. Den har så småningom ökats, till dess den antagit utseende av sinnesförvirring. Knappast en dag förgår, det kan jag försäkra mr Traddles, utan att någon paroxysm äger rum. Mr T. skall säkert icke begära att jag skall skildra mina känslor, då jag blivit van att höra mr Micawber påstå, att han sålt sig till F. Gåtfullhet och hemlighetsmakeri hava i lång tid utgjort huvuddragen i hans karaktär och efterträtt oinskränkt förtroende. Den ringaste anledning, ja, blotta frågan om det är något som han skulle föredraga att få till middag, får honom att uttrycka en önskan om skilsmässa. Förliden afton, då han barnsligt ombads om två pence till citronkarameller — en för denna ort egendomlig konfekt — visade han tvillingarna en ostronkniv!

Jag besvär mr Traddles att hysa överseende med mig för att jag inlåter mig i dessa detaljer. Utan dessa skulle mr T. sannerligen ha svårt att bilda sig den svagaste föreställning om min hjärtslitande ställning.

Vågar jag mu anförtro mr T. avsikten med detta brev? Vill han nu tillåta mig att taga min tillflykt till hans vänskapliga deltagande? Ack ja, ty jag känner hans hjärta!

Kärlekens snabba öga förblindas icke så lätt, då det tillhör det kvinnliga könet. Mr Micawber ämnar resa till London. Ehuru han omsorgsfullt dolde sin handstil denna morgon före frukosten, då han skrev den adress, som han fäste på den lilla bruna kappsäcken från lyckligare dagar, upptäckte dock det äktenskapliga bekymrets örnblick tydligt bokstäverna don. Diligensens mål i West End är »Guldkorset». Vågar jag varmt besvärja mr T. att uppsöka min vilseledde make och bringa honom till förnuft? Vågar jag bedja mr T. att träda emellan mr Micawber och hans djupt sörjande familj? Ack nej, ty detta skulle vara för mycket!

Om mr Copperfield ännu minnes en av ryktet okänd, skulle mr T. då vilja meddela honom försäkran om min oförändrade aktning och liknande böner? I alla händelser torde han ha den godheten att betrakta detta meddelande såsom strängt enskilt och såsom ett, varpå det under inga villkor bör, om än aldrig så avlägset, hänsyftas i mr Micawbers närvaro. Om mr T. någonsin skulle besvara det (vilket jag icke kan annat än anse högst osannolikt), skall ett brev, adresserat till M. E. Canterburys postkontor, ha mindre smärtsamma följder än varje sådant, adresserat omedelbarligen till en, som i yttersta bedrövelse tecknar sig

Mr Thomas Traddles' aktningsfulla vän och supplikant

Emma Micawber.»

»Vad tänker du om det där brevet?» sade Traddles med en blick på mig, då jag hade läst igenom det två gånger.

»Vad tänker du om det andra?» svarade jag, ty han läste ännu däruti med rynkad panna.

»Jag tänker att dessa båda tillsammans, Copperfield», svarade Traddles, »betyda mera än mr och mrs Micawbers brev vanligen pläga — men vad, vet jag inte. Båda äro utan tvivel skrivna i god tro och utan något hemligt avtal. Stackars människa!» han syftade på mrs Micawbers brev, och vi stodo bredvid varandra och jämförde de båda skrivelserna. »Det ska i alla händelser vara en välgärning att skriva till henne och låta henne veta, att vi inte skola underlåta att tala med mr Micawber.»

Jag samtyckte härtill med så mycket större beredvillighet, som jag nu förebrådde mig att jag hade behandlat hennes föregående brev så tämligen likgiltigt. Det hade visserligen för ögonblicket satt många funderingar i mitt huvud, såsom jag redan nämnt; men mina många enskilda angelägenheter, min kännedom om familjen och den omständigheten, att jag sedan icke vidare hade hört något ifrån henne, gjorde, att saken efter hand hade råkat i glömska. Jag hade ofta tänkt på paret Micawber, men merendels endast för att undra över vad det kunde vara för »pekuniära förpliktelser» det hade åsamkat sig i Canterbury och tänka på hur skygg mr Micawber hade visat sig mot mig sedan han blev skrivare åt Uriah Heep.

Emellertid skrev jag nu i vårt gemensamma namn ett tröstande brev till mrs Micawber, vilket vi båda undertecknade. Under det vi begåvo oss till staden för att lägga det på posten, hade Traddles och jag ett långt samtal och inläto oss i en mängd gissningar, vilka jag här icke behöver upprepa. På eftermiddagen togo vi min tant till råds, men det enda bestämda beslut vi kommo till, var, att vi skulle vara punktliga uti att infinna oss till det av mr Micawber föreslagna mötet.

Ehuru vi en kvart före den utsatta tiden anlände till ort och ställe, funno vi mr Micawber redan där. Han stod med korslagda armar mitt emot muren och betraklade järnpiggarna ovanpå densamma med en känslosam min, som om de varit sammanflätade grenar av träd, som hade beskyddat honom i hans ungdom.

Då vi tilltalade honom, var hans sätt mera förvirrat och något mindre förnämt än det förr plägade vara. Han hade i anledning av denna utflykt lagt av sig sin svarta sakförardräkt och bar den gamla syrtuten och de åtsittande benkläderna, men ieke så alldeles med den gamla minen. Denna återkom visserligen efter hand allt mera under vårt samtal, men själva hans lornjett tycktes dingla mindre lätt, och ehuru hans kragar ännu hade samma väldiga dimensioner, tycktes de likväl något sloka öronen.

»Mina herrar», sade mr Micawber efter de första hälsningarna, »ni visa er som vänner, som verkliga vänner. Tillåt mig framställa mina frågor rörande det fysiska befinnandet hos mrs Copperfield in esse och mrs Traddles in posse, det vill säga, under förutsättning att min vän mr Traddles ännu inte blivit förenad med föremålet för sin kärlek i nöd och lust.»

Vi tackade honom för hans artighet och gåvo honom ett passande svar. Därefter fäste han vår uppmärksamhet på muren och hade redan börjat: »Jag försäkrar er, mina herrar», då jag tillät mig göra invändningar mot denna ceremoniösa form och bad honom tilltala oss på det gamla vanliga sättet.

»Min käre Copperfield», svarade han och tryckte min hand, »er hjärtlighet överväldigar mig. Detta mottagande av ett krossat fragment av det tempel som en gång kallades man, ifall det tillstädjes mig att uttrycka mig så, röjer ett hjärta, som är en heder för vår gemensamma natur. Jag stod i begrepp att yttra, att jag åter skådar det lugna ställe, där några av min tillvaros lyckligaste timmar förflutit.»

»Till vilket de utan tvivel gjordes av mrs Micawber, inföll jag. »Jag hoppas att hon mår väl.»

»Jag tackar så mycket», svarade mr Micawber, vars ansikte förmörkades vid denna hänsyftning, »hon mår så där, lala. Och detta», fortfor mr Micawber med en sorgsen nick, »detta är Kings Bench! Här var det som för första gången under många välvande år den överväldigande tryckningen av ouppfyllda penningförbindelser icke dag ut och dag in förkunnades av påflugna röster, som nekade att avlägsna sig ur förstugan; där porten icke hade någon hammare åt en fordringsägare att vända sig till; där intet personligt delgivande av stämningar behövdes, eftersom dessa inlämnades hos portvakten. Mina herrar», sade mr Micawber, »då skuggan av dessa järnpiggar ovanpå brandmuren avspeglade sig på promenadplatsens sand, har jag sett mina barn trampa på de invecklade mönstren och undvika de mörka strecken. Jag har varit förtrogen med varenda sten på platsen. Om jag visar svaghet, torde ni ursäkta mig.»

»Vi ha allesammans skridit fram i livet sedan dess, mr Micawber», sade jag.

»Mr Copperfield», svarade mr Micawber med bitterhet, »då jag var en invånare i denna tillflyktsort, kunde jag se min medmänniska i ansiktet och slå henne i huvudet, om hon förnärmade mig. Min medmänniska och jag stå inte längre i detta ärofulla infördes förhållande.» Vändande sig från byggnaden på ett dystert och nedslaget sätt, mottog mr Micawber min framsträckta arm på den ena och Traddles' framsträckta arm på den andra sidan och gick framåt mitt emellan oss.

»Det gives vissa råmärken på vägen till graven», yttrade mr Micawber med en öm blick tillbaka över sin axel, »vilka man, om det inte vore en så ogudaktig önskan, kunde önska att man aldrig hade överskridit. Ett sådant är Kings Bench på min brokiga levnadsbana.»

»Ni är förstämd, mr Micawber», sade Traddles.

»Det är jag, sir», svarade mr Micawber.

»Jag vill hoppas», fortfor Traddles, »att det inte är därför att ni fattat motvilja för lagfarenheten, ty ni vet ju att även jag är jurist.»

Mr Micawber svarade icke ett ord.

»Hur står det till med vår vän Uriah Heep, mr Micawber?» frågade jag efter ett ögonblicks tystnad.

»Min bäste Copperfield», svarade mr Micawber, i det han råkade i en häftig sinnesrörelse och blev alldeles blek, »om ni frågar efter min principal såsom er vän, gör det mig ont; om ni frågar efter honom såsom min vän, framkallar det ett sardoniskt leende på mina läppar. I vilken egenskap ni än frågar efter min principal, måste det, utan att förnärma er, vara mig tillåtet att inskränka mitt svar därtill, att hur det än står till med hans hälsa, så ser han ut som en räv, för att icke säga som en djävul. Ni torde tillåta mig att som enskild individ neka att yttra mig rörande ett ämne, som i min egenskap av en man av yrket drivit mig till förtvivlans yttersta rand.»

Jag uttryckte min ledsnad över att jag mot min vilja hade vidrört en sträng, som var honom så obehaglig.

»Vågar jag», sade jag, »utan att utsätta mig för samma misstag, fråga hur mina gamla vänner mr och miss Wickfield befinna sig?»

»Miss Wickfield», svarade mr Miecawber. som nu blev helt röd i ansiktet, »är vad hon alltid varit, ett mönster och ett lysande föredöme. Min bäste Copperfield, hon är den enda stjärnklara punkten i en usel tillvaro. Min aktning för denna unga dam, min beundran för hennes karaktär, uppriktighet och godhet! — För mig nedåt en sidogata!» sade mr Micawber, »ty mitt förvirrade själstillstånd står inte ut med detta!»

Vi förde honom in i en gränd, där han tog upp sin näsduk och ställde sig med ryggen mot en vägg. Ifall jag betraktade honom med samma allvar som Traddles gjorde, så måste han för ingen del ha funnit vårt sällskap uppmuntrande.

»Det är mitt öde», sade mr Micawber och snyftade oförställt, men gjorde likväl detta med en skugga av sin förra min av att göra någonting elegant, »det är mitt öde, mina herrar, att vår naturs ädlare känslor blivit förebråelser mot mig. Den hyllning, jag ägnar miss Wickfield, är en pilspets i mitt bröst. Ni gjorde bäst uti att vara goda och låta mig få vandra kring världen som en landstrykare. Masken ska mycket snart ha gjort upp min affär.»

Utan att låtsa om denna uppmaning, stodo vi stilla till dess han hade stoppat in näsduken, dragit upp kragarna och med hatten särdeles mycket på sned gnolat en melodi för att missleda varje person i närheten, som möjligen kunde ha observerat honom. Som jag icke visste vad som möjligen kunde gå förlorat, om vi nu förlorade honom ur sikte, yttrade jag, att det skulle vara mig ett stort nöje att få presentera honom för min tant, ifall han ville följa med till Highgate, där en säng stode till hans förfogande.

»Ni ska brygga oss ett glas av er egen punsch, mr Micawber», sade jag, »och för behagligare minnen glömma det som nu ligger er på sinnet.»

»Eller», tillade Traddles försiktigt, »ifall ni kanske snarare skulle lätta ert hjärta genom att anförtro något åt edra vänner, så ska ni meddela oss det, mr Micawber.»

»Mina herrar», svarade mr Micawber, »ni må göra med mig som ni själva vilja. Jag är ett halmstrå på djupets yta och tumlas omkring åt alla håll av elefanterna — jag ber om ursäkt, jag menar elementerna.»

Vi gingo nu vidare arm i arm, träffade på diligensen just som den skulle avgå och anlände till Highgate utan några flera hinder. Jag var mycket orolig och obeslutsam om vad jag borde säga eller göra, och detsamma var även tydligen förhållandet med Traddles. Mr Micawber var nästan hela tiden försjunken i djup melankoli. Han gjorde visserligen allt emellanåt ett försök att bemanna sig och gnola en visstump, men hans återfall i djup melankoli blevo endast mera iögonenfallande genom den löjliga kontrasten mot den starkt på sned sittande hatten och de till ögonen uppdragna skjortkragarna.

Vi begåvo oss till min tants hus i stället för till mitt, eftersom Dora icke mådde väl. Min tant infann sig genast, sedan vi hade sänt bud efter henne, och mottog mr Micawber med mycken hjärtlighet, varefter han kysste hennes hand, drog sig tillbaka till fönstret, drog upp sin näsduk och utkämpade en själsstrid med sig själv.

Mr Dick var hemma. Han var av naturen så ytterligt deltagande för envar som tycktes vara nedslagen och upptäckte så hastigt varje sådan, att han skakade hand med mr Micawber minst tio gånger under fem minuter. För den förtvivlade mr Micawber var denna varma hjärtlighet från en främlings sida så rörande, att han vid varje handskakning endast kunde säga: »Min bäste sir, ni överväldigar mig!» vilket gladde mr Dick till den grad att han upprepade handskakningen ännu kraftigare än förut.

»Denne herres vänskap», sade mr Micawber till min tant, »slår mig till marken, ifall jag får använda detta figurliga uttryck från ett av våra råare nationalnöjen. För en person, som kämpar med en invecklad börda av oro och ovisshet, är ett sådant mottagande verkligen prövande, det kan jag försäkra er.»

»Min vän mr Dick», svarade min tant stolt, »är inte någon alldaglig människa.»

»Därom är jag övertygad», sade mr Micawber. »Mina bäste sir» (ty mr Dick skakade åter hans hand), »jag är djupt känslig för er godhet!»

»Hur mår ni?» frågade mr Dick med en medlidsam min.

»Å, tarvligt nog, min bäste sir» svarade mr Micawber med en suck.

»Ni måste hålla modet uppe», sade mr Dick, »och taga saken så lugnt som möjligt.»

Mr Micawber blev alldeles överväldigad av dessa vänliga ord och genom att åter känna mr Dicks hand i sin.

»Det har varit min lott», sade han, »att här och där i den mänskliga tillvarons brokiga panorama stöta på en oas, men aldrig har jag träffat på någon så grön och svalkande som denna!»

Vid varje annat tillfälle skulle detta ha roat mig mycket, men jag kände att vi alla voro tvungna och förlägna, och jag betraktade mr Micawber så ängsligt under hans vacklande mellan en påtaglig lust att yppa något och en motsatt lust att icke yppa någonting, att jag var i en verklig feber. Traddles, som satt på kanten av stolen med uppspärrade ögon och håret ännu mera på ända än vanligt, stirrade ömsevis på golvet och på mr Micawber, utan att ens försöka att komma fram med ett enda ord. Ehuru jag såg att min tants skarpaste uppmärksamhet var koncentrerad på hennes gäst, bibehöll hon dock bättre sin fattning än någon av oss, ty hon höll samtalet vid liv och tvang honom att tala, antingen han ville det eller ej.

»Ni är en mycket gammal vän till min unga släkting, mr Micawber», sade hon. »Jag önskar att jag hade fått det nöjet att se er förr.»

»Madame», svarade mr Micawber, »jag skulle önska att jag haft den äran att känna er vid en tidigare period. Jag har inte alltid varit den skeppsbrutna varelse ni nu ser framför er.»

»Jag hoppas att mrs Micawber och edra barn må väl», sade min tant.

Mr Micawber skakade på huvudet.

»De befinna sig så väl, madame, som utbördingar och av samhället förskjutna varelser möjligen kunna», svarade han förtvivlat efter ett ögonblicks tystnad.

»Gud bevare oss! Vad är det ni säger?» utbrast min tant på sitt korta sätt.

»Min familjs tillvaro skälver i vågskålen», svarade mr Micawber. »Min principal…»

Här stannade mr Micawber retsamt nog och började att skala de citroner som på min uppmaning hade blivit framsatta för honom jämte alla andra tillbehör för en punschbrygd.

»Er principal, sade ni», inföll mr Dick, i det han gav honom en sakta, påminnande knuff med armen.

»Min bäste sir, ni väcker mig», sade mr Micawber. »Jag är er mycket förbunden.» Här skakade de åter hand med varandra. »Min principal, madame — mr Heep — hade en gång den godheten att säga, att om jag inte uppbure de löneförmåner, som åtfölja den befattning jag innehar hos honom, skulle jag sannolikt fara omkring land och rike som en gycklare och taskspelare och sluka svärd och äta det förtärande elementet, elden. Och så vitt jag förmår inse, är det ännu sannolikt att mina barn skola bli nödsakade att söka sitt underhåll genom kroppslig förvrängning, medan mrs Micawber understöder deras onaturliga konststycken genom att veva på ett positiv.»

Medelst en obestämd, men uttrycksfull svängning med kniven gav mr Micawber tillkänna, att dessa föreställningar kunde väntas äga rum då han icke mera var i livet och började därefter att åter skala sina citroner med en förtvivlad min.

Min tant stödde sin armbåge mot det lilla runda bord, som hon brukade ha stående vid sin sida, och betraktade honom uppmärksamt. Trots den motvilja jag kände för att locka honom till meddelanden, vilka han icke frivilligt ville lämna, skulle jag likväl nu ha förmått honom att fortfara, så framt jag icke avhållits därifrån genom hans sällsamma beteende, varav det mest anmärkningsvärda bestod uti att han kastade citronskal i tekannan, hällde sockret på ljussaxbrickan, rommen i den tomma vattenmuggen samt med full förtröstan om framgång försökte hälla kokhett vatten ur en ljusstake. Jag såg att en kris var för handen, och den kom även ganska riktigt. Han rafsade ihop alla sina ingredienser och apparater, reste sig upp från stolen, tog upp sin näsduk ur fickan och brast i gråt.

»Min bäste Copperfield», sade mr Micawber bakom sin näsduk, »detta är en verksamhet som framför alla andra fordrar själslugn och självkänsla. Jag kan inte gå i land med det här. Det är alldeles omöjligt.»

»Vad är på färde, mr Micawber?» sade jag. »För all del tala. Ni är ju bland vänner!»

»Bland vänner, sir!» upprepade mr Micawber, och allt, som han hade sökt att dölja, störtade nu fram. »Herre Gud, det är just därför att jag är bland vänner som mitt själstillstånd är sådant det är. Vad som är på färde, mina herrar! Vad är det som inte är på färde? Skurkstreck är på färde; nedrighet är på färde; svek, bedrägeri och gemen komplott äro på färde, och namnet på all denna ohyggliga massa är — HEEP!»

Min tant slog ihop händerna, och vi rusade allesammans upp, som om vi varit besatta.

»Striden är överstånden!» utbrast mr Micawber, i det han häftigt svängde med sin näsduk och allt emellanåt slog ut med båda armarna, som om han simmat bland övermänskliga svårigheter. »Jag vill inte längre föra detta liv. Jag är en eländig varelse, avskuren från allt som gör livet drägligt. Jag har varit under en förbannelse i denne infernaliska bovs tjänst. Giv mig tillbaka min hustru och mina barn, sätt Micawber i stället för den eländiga usling, som går i de stövlar, som för närvarande sitta på mina fötter, och be mig sluka ett svärd i morgon, och jag ska göra det — och det med aptit!»

Jag har aldrig i hela mitt liv sett en människa så upphetsad. Jag försökte att lugna honom, så att vi skulle komma till någon förnuftig förklaring, men han blev allt häftigare och ville icke höra ett ord.

»Jag ska inte lägga min hand i någon människas», sade mr Micawber, flämtande, stönande och pustande till den grad, att han liknade en människa som plaskar i kallt vatten, »förrän jag sprängt i spillror — den — ah! — avskyvärda — ormen — Heep! Jag vill inte mottaga gästfrihet av någon, förrän jag — ah! — fått berget Vesuvius — ah! — att spruta eld — på — ah! — den nedriga skurken — Heep! Förfriskning — ah! — under detta tak — framför allt punsch — skulle — ah! — kväva mig — med mindre jag förut — ah! — fått riva ögonen — ur — huvudet på — ah! — den gränslösa bedragaren och lögnaren — Heep! Jag — ah! — vill inte känna någon — och — ah! — säga någonting — eller leva någonstädes — förrän jag krossat — till — ah! — osynliga atomer — den inbitna och odödliga hycklaren och menedaren — Heep!»

Jag hyste sannerligen en viss fruktan för att mr Micawber skulle dö på stället. Det var fruktansvärt nog, det sätt, varpå han kämpade sig igenom dessa avbrutna meningar och, så ofta han fann att han närmade sig namnet Heep, banade sig väg till det, anföll det i ett svimmande tillstånd och utstötte det med en till det underbara gränsande häftighet, men nu, då han sjönk ångande ned på en stol och såg på oss med alla upptänkliga färger i sitt ansikte, som icke hade något att göra där, medan en oändlig rad av klumpar tycktes rusa upp genom hans strupe, varifrån de sköto knopp på hans panna, såg han ut att vara i yttersta själatåget. Jag skulle ha ilat till hans bistånd, men han vinkade mig bort med handen och ville icke höra ett ord.

»Nej, Copperfield! — intet meddelande — ah! — förrän miss Wickfield — ah! — fått upprättelse för oförrätter, tillfogade av den inpiskade boven — Heep!» (Jag är fullt övertygad att han icke skulle kunnat yttra tre ord, utan den förvånande energi detta ord ingav honom så ofta han kände det komma.) »Obrottslig tystlåtenhet — ah! — för hela världen — intet undantag — i dag åtta dagar — ah! — vid frukosttiden — ah! — alla närvarande — tant också — ah! — och den utmärkt vänliga herrn — i det hotell i Canterbury — ah! — där mrs Micawber och jag — den gamla visan i korus — och — ah! — blotta den gemena skurken — Heep! Inte mera att säga — ah! — eller lyssna till övertalningar — går genast — inte i stånd — ah! — uthärda sällskap — på spår efter den till undergång dömde förrädaren — Heep!»

Med detta sista upprepande av det magiska ord, som hade gjort att han alls hade kunnat fortsätta och varuti han samlade sig till en ansträngning som övergick alla de övriga, störtade mr Micawber ut ur huset, lämnande oss i ett sådant tillstånd av spänning, hopp och förvåning, att vi voro föga bättre däran än han. Men även nu var hans passion för att skriva brev för stark för att kunna motstås, ty medan vår spänning, vårt hopp och vår förvåning ännu voro på sin höjdpunkt, lämnades mig följande handbrev från ett närliggande värdshus, dit han hade gått in för att skriva det:

»I största hemlighet och förtroende.

Min bäste sir!

Jag anhåller om tillåtelse att genom er få hembära er förträffliga tant min ursäkt för min häftighet. Ett länge kvävt utbrott av en rykande vulkan var följden av en inre strid, som lättare låter sig tänkas än beskrivas.

Jag hoppas att jag uttryckt mig något så när begripligt i avseende på vårt möte åtta dagar i dag på morgonen i det hus för offentlig gästfrihet, där mrs Micawber och jag en gång hade den äran att förena våra röster med er i den välbekanta sången av den odödlige, på andra sidan Tweed fostrade tulltjänstemannen.^[1]

Då den plikt blivit uppfylld och den upprättelse verkställd, som ensam kan sätta mig i stånd att se min medmänniska i ansiktet, skall jag icke vidare vara känd. Jag skall helt enkelt anhålla om att bli nedlagd på det ställe för allmän vila, där

’Envar uti sin trånga cell för evigt lagd
de vila, våra simpla, råa fäder.’

…med den enkla inskriften

Wilkins Micawber.»

1. Skalden Robert Burns.