De tre musketörerna/Kapitel 25
| ← Kapitel 24. Paviljongen |
|
Kapitel 26. Aramis’ teologiska disputation → |
25.
PORTHOS
Istället för att begiva sig direkt hem till sig steg d'Artagnan av hästen vid herr de Trévilles port och skyndade uppför trappan. Denna gång var han fullt besluten att tala om för honom allt vad som hänt. Utan tvivel skulle herr de Tréville kunna ge honom goda råd i hela denna sak, och som herr de Tréville ju nästan dagligen hade tillfälle att träffa drottningen, skulle han kanske av hennes majestät kunna få någon underrättelse om den stackars unga kvinnan, som man säkert nu lät dyrt betala sin tillgivenhet för sin härskarinna.
Herr de Tréville åhörde den unga mannens berättelse med ett allvar, som bevisade, att han i allt detta såg något helt annat än en kärleksintrig, och då d'Artagnan slutat, sade Tréville:
»Hm! Det här luktar hans eminens på en mils avstånd.»
»Men vad är att göra?» frågade d'Artagnan.
»Ingenting, absolut ingenting annat för tillfället än att så fort som möjligt lämna Paris, som jag sade er redan förra gången. Jag skall begära företräde hos drottningen, jag skall tala om för henne alla detaljerna vid den stackars unga kvinnans bortförande, något som hon säkert inte har en aning om ännu, Dessa detaljer bli en vägledning för henne att göra vad hon kan, och kanske har jag vid er återkomst någon god nyhet att meddela er. Lita i så fall på mig.»
D'Artagnan visste, att, ehuru gaskognare, brukade icke herr de Tréville vara för frikostig med sina löften, och när han händelsevis gav ett löfte, höll han alltid mer än vad han lovat. Han tog således avsked av honom, full av tacksamhet både för vad som varit och vad som skulle komma, och den förträfflige kaptenen, som å sin sida hyste ett varmt deltagande för denna så tappra och så beslutsamma unga man, tryckte hjärtligt hans hand och önskade honom lycklig resa. Besluten att ögonblickligen sätta herr de Trévilles råd i verket, begav d'Artagnan sig hem till Fossoyersgatan för att se till, att hans kappsäck blev ordentligt packad. Då han närmade sig huset, såg han herr Bonacieux i morgondräkt stående i sin port. Allt vad den försiktiga Planchet aftonen förut sagt honom om hans värds lömska karaktär, rann honom nu i minnet, och han betraktade honom uppmärksammare än vad han hittills gjort. Och verkligen, utom denna gulaktiga och sjukliga blekhet, som tyder på utgjutning av galla i blodet och som för resten kunde vara endast tillfällig, lade d'Artagnan märke till ett drag av dolsk lömskhet i det sätt, varpå han rynkade ansiktet. En skurk skrattar icke på samma sätt som en hederlig karl, en hycklare gråter icke likadana tårar som en uppriktig människa. All falskhet är en mask, och hur väl den masken än är gjord, lyckas man alltid med någon uppmärksamhet att skilja den från ansiktet.
Det föreföll således d'Artagnan som om Bonacieux bar en mask och att till och med denna mask var en bland de obehagligaste man kunde se. Och därför intagen av motvilja för denna man, tänkte även d'Artagnan gå förbi honom utan att säga något, då Bonacieux liksom dagen förut tilltalade honom.
»Nå, unga man», sade han, »ni tycks festa om tappert om nätterna, ni! Ända till klockan sju på morgonen! Det ser ut som om ni vill vända upp och ned på den vanliga levnadsordningen, ni kommer hem när andra människor gå ut.»
»Man kan inte göra er samma förebråelse, herr Bonacieux», svarade den unga mannen, »ni är ju ett riktigt mönster av ordentlighet. Det är visserligen sant, att när man har en ung och vacker hustru, så behöver man inte springa efter lyckan — lyckan kommer själv och söker en, inte sant, herr Bonacieux?»
Bonacieux blev likblek och lät se ett grin, som skulle föreställa ett småleende.
»Åh, åh», sade Bonacieux, »ni är en lustig kamrat! Men var tusan har ni varit på språng i natt, min unga herre? Det måtte inte ha varit särdeles rent ute på vägarna.»
D'Artagnan såg på sina stövlar, som voro alldeles överhöljda av vägsmuts, men på samma gång kom han även att se på krämarens skor och strumpor och man hade kunnat tro, att de blivit doppade i samma pöl som hans egna stövlar, ty bäggedera voro på samma sätt nedsölade.
Då rann en tanke plötsligt upp hos d'Artagnan. Den där lilla tjocka gråsprängda karlen, klädd i mörka kläder och behandlad utan all aktning av de beväpnade män, som utgjorde eskorten, det var helt säkert Bonacieux själv. Mannen hade stått i spetsen för hustruns bortförande.
D'Artagnan kände en förfärlig lust att hugga krämaren i halsen och strypa honom; men som vi redan sagt, han var en mycket försiktig ung man, och han lade band på sig. I alla fall hade hans känslor till den grad förändrat och upprört hans anletsdrag, att Bonacieux icke kunde undgå att märka det och förskräckt försökte att ta ett steg tillbaka; men som han just stod med ryggen mot den stängda porthalvan, måste han stanna där han stod.
»Men hör på, ni som skämtar så bra, min bästa herr Bonacieux», sade d'Artagnan, »det tycks mig som om inte bara mina stövlar utan även edra strumpor och skor skulle behöva en grundlig rengöring. Skulle ni också ha varit ute och sprungit efter äventyr, mäster Bonacieux? För tusan, det vore alldeles oförlåtligt av en man vid er ålder och som därtill har en så ung och så vacker hustru som ni.»
»Ack min gud, nej», svarade Bonacieux, »men jag var i går ute i Saint-Mandé för att höra efter en piga, som jag inte kan vara förutan, och som vägarna voro mycket dåliga, fick jag med mig all den här smutsen, som jag ännu inte haft tid att borsta av.»
Den plats, som Bonacieux uppgav sig ha besökt, gav nytt stöd åt d'Artagnans misstankar. Bonacieux hade sagt Saint-Mandé, därför att detta ligger åt alldeles motsatt håll mot Saint-Cloud.
Denna sannolikhet blev en första tröst för honom. Om Bonacieux visste, var hans hustru fanns, kunde man alltid genom att tillgripa utomordentliga medel tvinga krämaren att öppna munnen och förråda sin hemlighet. Det gällde endast att förvandla sannolikheten till visshet.
»Ursäkta, min bästa herr Bonacieux, om jag behandlar er utan krus», sade d'Artagnan, »men ingenting gör en så törstig som att inte få sova, och jag har verkligen för tillfället en alldeles förfärlig törst, tillåt mig därför att gå in till er och dricka ett glas vatten — ni vet att sådant nekas inte grannar emellan.»
Och utan att avvakta sin värds tillstånd gick d'Artagnan hastigt in i krämarens våning och kastade en hastig blick på sängen. Den var alldeles orörd. Bonacieux hade icke legat under natten. Han hade således kommit hem först för en eller ett par timmar sedan; han hade följt sin hustru till det ställe, dit man fört henne eller åtminstone till första hästombytet.
»Tack, bästa herr Bonacieux», sade d'Artagnan och tömde sitt vattenglas, »det var allt vad jag önskade av er. Nu går jag upp till mig, jag skall låta Planchet borsta mina stövlar, och då han slutat, skall jag, om ni så önskar, skicka ned honom för att även borsta edra skor.»
Därmed lämnade han krämaren, som kände sig häpen över detta egendomliga avsked och undrade om han icke sårat sig själv på sin fiendes vapen.
Högst uppe i trappan fann han Planchet helt förskrämd.
»Ack, herre», utropade Planchet, då han fick se sin husbonde komma, »nu står det trevligt till igen, och det var då för väl att ni kom!»
»Vad är det nu då?» frågade d'Artagnan.
»Åh, jag vågar hundra, herre, ja, jag vågar tusen mot ett på att ni inte kan gissa, vem som varit här och sökt er, medan ni varit borta.»
»När då?»
»För en halvtimme sedan, medan ni var hos herr de Tréville.»
»Vem har då varit här? Låt höra!»
»Herr de. Cavois.»
»Herr de Cavois.»
»Ja, i egen hög person.»
»Kardinalens gardeskapten?»
»Han själv.»
»Han kom för att arrestera mig?»
»Det misstänker jag också, herre, fast han såg så beskedlig ut.»
»Såg han beskedlig ut, säger du?»
»Ja då, riktigt sockersöt.»
»Verkligen?»
»Ja, och han kom, sa' han, för att på kardinalens vägnar, som vill er mycket väl, be er följa med till Palais-Royal.»
»Och vad svarade du?»
»Att det var omöjligt, därför att herrn var borta, som han för resten själv kunde se.»
»Och vad sa' han då?»
»Att ni inte skulle försumma att komma till honom under dagens lopp; och sen tillade han helt sakta: ‘Säg din herre, att hans eminens är mycket välvilligt stämd mot honom och att hans lycka kanske beror på det där besöket.‘»
»Snaran är alldeles för klumpig för att vara av kardinalen», sade d"Artagnan leende.
»Också märkte jag genast snaran och svarade, att herrn skulle bli alldeles tröstlös, när herrn kom tillbaka. — ‘Var är han då?‘ frågade de Cavois. — ‘I Troyes i Champagne‘, svarade jag. — ‘När reste han?‘ — ‘I går afton…‘»
»Planchet, min vän», avbröt d'Artagnan honom, »du är sannerligen en ovärderlig gosse.»
»Herrn förstår, jag tänkte som så, att om ni önskade träffa herr de Cavois, så blev det ju alltid tids nog för er att förneka mina ord och säga, att ni inte varit på någon resa; det blev då jag, som kommit med en lögn, och som jag inte är adelsman, så får jag ljuga, jag.»
»Lugna dig, Planchet, du skall få behålla ditt rykte som sanningsvittne, ty om en kvarts timme bege vi oss av.»
»Det var just vad jag ville råda herrn till; och vart fara vi, om jag får vara så nyfiken och fråga?»
»För fan, åt alldeles motsatt håll mot vad du sa', att jag hade rest. Dessutom, är inte du lika angelägen att få höra något om Grimaud, Mosqueton och Bazin som jag att få veta, vad det blivit av Athos, Porthos och Aramis?»
»Jo då, herre», sade Planchet, »och jag far när ni vill. Jag skulle tro, att landsortsluften är bättre för oss i närvarande stund än luften i Paris. Således så…»
»Således så packar du våra saker, Planchet, och vi ge oss i väg; jag går förut med händerna i fickorna, så att man inte misstänker något. Du träffar mig vid gardeskasernen. Apropå, Planchet, jag tror, att du har rätt vad vår värd angår, det är bestämt en gemen kanalje.»
»Ja, tro mig, herre. När jag säger något, så… Jag är fysionomist, jag, skall ni veta!»
D'Artagnan gick först ut enligt överenskommelse och begav sig, för att icke ha något att förebrå sig, ännu en gång hem till sina tre vänners bostäder; man hade icke hört av dem, endast ett starkt parfymerat brev med elegant och fin utanskrift hade anlänt till Aramis; d'Artagnan tog det med sig. Tio minuter därefter sökte Planchet upp honom i gardeskasernens stall. För att icke förspilla tid hade d'Artagnan själv sadlat sin häst.
»Det är bra», sade han till Planchet, då denne bundit fast kappsäcken bakom sadeln, »sadla nu de tre andra också och låt oss ge oss av.»
»Tror herrn det går fortare, om vi ha två hästar var?» frågade Planchet med sin slipade min.
»Nej, munsjör näsvis>, svarade d'Artagnan, »men med våra fyra hästar kunna vi föra tillbaka våra tre vänner, såvida nämligen vi ännu finna dem vid liv.»
»Vilket skulle vara en ovanlig tur», svarade Planchet; »men i alla fall får man ju inte misströsta om Guds barmhärtighet.»
»Amen!» sade d'Artagnan och satte sig upp på sin häst.
Och båda begåvo sig av från kaserngården, i det var och en red åt sitt håll av gatan, emedan den ene skulle lämna Paris genom La Villettetullen, den andre genom Montmartretullen för att sammanträffa bortom Saint-Denis, en strategisk manöver som utfördes med lika punktlighet å båda sidor och kröntes av den största framgång. D'Artagnan och Planchet gjorde tillsammans sitt inträde i Pierrefitte.
Planchet var, det måste erkännas, bra mycket modigare om dagen än om natten. Emellertid övergav honom icke hans medfödda försiktighet ett enda ögonblick; han hade icke glömt en enda av de obehagliga tilldragelserna under den första resan och tog nu för fiender alla dem han mötte på vägen. Detta hade till följd, att han oupphörligt hade hatten i hand, vilket ådrog honom skarpa tillrättavisningar av d'Artagnan, som fruktade, att man tack vare denna överdrivna artighet skulle taga honom för en helt obetydlig mans betjänt.
Antingen nu de vägfarande verkligen kände sig rörda av Planchets belevenhet eller det var därför, att denna gång ingen fanns utposterad på den unga mannens väg, nog av, de båda resenärerna anlände till Chantilly utan någon obehaglig händelse och togo in på värdshuset Grand-Saint-Martin, detsamma som de stannat vid under den förra resan.
När värden fick se en ung herre med betjänt och två handhästar, gick han vördsamt ut och ställde sig i dörren. Och som man redan ridit fem mil, tyckte d'Artagnan det vara skäl att stanna, antingen Porthos fanns eller icke fanns kvar i värdshuset. Dessutom var det kanske icke heller så alldeles klokt att genast söka få reda på, vad det blivit av musketören. Resultatet av dessa d'Artagnans betraktelser blev, att han utan att begära några upplysningar alls steg av, lämnade hästarna i sin betjänts vård, gick in i ett litet rum, avsett för dem som icke ville vara ensamma, och begärde av värden en butelj av hans bästa vin och en frukost så god han kunde åstadkomma, en beställning som ännu mera stärkte värden i den goda tanke han redan från första början fått om sin gäst.
Också blev d'Artagnan serverad med en underbar skyndsamhet.
Konungens garde rekryterades bland rikets förnämsta adelsmän, och d'Artagnan, som var åtföljd av en betjänt och som reste med fyra ståtliga hästar, kunde icke, trots sin enkla uniform, undgå att väcka uppseende. Värden ville själv servera honom; när d'Artagnan såg det, sade han till om två glas och inledde följande samtal:
»Jaha, min kära värd», började d'Artagnan och fyllde båda glasen, »jag har begärt av ert bästa vin, och har ni narrat mig, så har ni största skadan av det själv, ty som jag avskyr att dricka ensam, vill jag be er tömma buteljen med mig. Fatta därför ert glas och låt oss dricka. Men vems skål skola vi dricka för att inte såra någons känslighet? Jo, jo, låtom oss dricka för lycka och framgång åt ert värdshus.»
»Ers nåd gör mig en stor ära», sade värden, »och jag får ödmjukast tacka för edra välönskningar.»
»Men missförstå dem inte», sade d'Artagnan, »det ligger kanske mer egennytta i min skål än vad ni tror. Det är endast i värdshusen med blomstrande affärer man blir väl mottagen; i de värdshus, som gå illa, råder den värsta oordning i allt, och den resande blir ett offer för värdens brydsamma ställning. Också skulle jag, som reser mycket, i synnerhet den här vägen, gärna vilja se, att alla värdshusvärdar gjorde goda affärer.»
»Ja, verkligen», sade värden, »det förefaller mig som det inte vore första gången jag har den äran att se min herre.»
»Bah! Jag har väl minst tio gånger färdats genom Chantilly, och på de tio gångerna har jag åtminstone tre eller fyra gånger tagit in hos er. Det är väl inte mer än tio eller tolv dagar, sedan jag var här senast; jag följde några vänner, några musketörer, och till bevis därpå kan jag nämna, att en av dem råkade i ordväxling med en främmande person, en okänd, som sökte gräl med honom, av vilken orsak vet jag inte.»
»Ja visst», sade värden, »det minns jag mycket väl. Är det inte herr Porthos ers nåd menar?»
»Jo, det är just namnet på min reskamrat. Ack min Gud, min kära värd, säg mig: det har väl inte hänt honom någon olycka?»
»Men ers nåd har väl reda på att han inte kunde fortsätta resan?»
»Ja, han lovade verkligen att söka upp oss, men vi ha inte sett skymten av honom.»
»Han har gjort oss den äran att stanna här.»
»Vad säger ni! Har han gjort er den äran att stanna här?»
»Ja, ers nåd, här i mitt värdshus. Vi äro till och med ganska oroliga.»
»Varför då?»
»Jo, för vissa skulder han gjort.»
»Det vet jag visst! De skulder han gjort, betalar han nog.»
»Ack, ers nåd, ni gjuter balsam i mitt sår. Vi ha givit honom mycket stor kredit, och senast i morse förklarade doktorn, att om inte herr Porthos betalade honom, skulle han hålla sig till mig, eftersom det var jag, som skickat efter honom.»
»Men är då Porthos sårad?»
»Det kan jag verkligen inte säga, ers nåd.»
»Vafalls, kan inte säga det? Ni borde väl veta det bättre; än någon annan.»
»Ja, men i vårt yrke säger man inte allt vad man vet, ers nåd, helst då man förberett oss på att våra öron skola få bära ansvaret för vår tunga.»
»Säg mig, kan jag få träffa Porthos?»
»Ja visst, ers nåd! Gå uppför trappan till första våningen och knacka på dörren nummer ett. Men tala bara om att det är ni.»
»Hur så?»
»Jo, ty eljest kunde det hända er en olycka.»
»Vilken olycka skulle väl kunna hända mig?»
»Herr Porthos kunde ta er för någon av husets folk och i ett utbrott av vrede ränna värjan genom kroppen på er eller skjuta er för pannan.»
»Vad ha ni då gjort honom?»
»Vi ha fordrat pengar av honom.»
»Åh för tusan, då förstår jag! Det är något som Porthos upptar mycket illa, då han inte är stadd vid kassa; men det vet jag att han bör vara.»
»Det trodde vi också, och som det här är ett mycket ordentligt hus och vi göra upp våra räkenskaper för varje vecka, så skickade vi upp hans räkning efter åtta dagars förlopp; men vi måtte ha kommit i ett olämpligt ögonblick, ty vid första ord vi nämnde om saken, bad han oss dra för fan i våld. Nå, det är sant, han hade spelat dagen förut.»
»Vad säger ni, hade han spelat? Med vem då?»
»Ja, den som det visste. Det var en herre, som tog in här en stund och som han föreslog ett parti landsknekt.»
»Där ha vi det! Den stackars Porthos förlorade alla sina pengar.»
»Ja, till och med sin häst, ty när den främmande herrn skulle fara sin väg, märkte vi, att hans betjänt sadlade herr Porthos’ häst. Då vi uttalade vår förundran, svarade den främmande herrn, att vi lade oss i saker, som inte angingo oss, och att det var hans häst. Vi skyndade att underrätta herr Porthos, men han skickade en hälsning, att vi voro ena lymlar, som tvivlade på en adelsmans ord, och att då den främmande herrn sagt, att hästen var hans, så var det naturligtvis också förhållandet.»
»Jag känner igen honom på det där», mumlade d'Artagnan.»
»Då lät jag svara honom>, fortfor värden, »att eftersom vi inte tycktes kunna komma överens om betalningen, hoppades jag, att han åtminstone skulle ha den godheten att unna min yrkeskamrat, värden på Gyllene Örnen, förmånen att bli hans kund; men herr Porthos lät svara, att som mitt värdshus var det bästa, så föredrog han att stanna kvar här. Det svaret var alldeles för smickrande, för att jag skulle vidhållit mitt förslag om flyttningen. Jag inskränkte mig därför till att be honom avstå från sitt rum, som är det vackraste i hela värdshuset, och nöja sig med en vacker liten kammare i tredje våningen. Men på det svarade herr Porthos, att som han vilket ögonblick som helst väntade sin älskarinna, som var en av hovets förnämaste damer, så borde jag förstå, att det rum han gjorde mig den äran att bebo hos mig, var till och med det högst tarvligt för en sådan person.
»Emellertid, fastän jag insåg riktigheten av vad han sade, tyckte jag ändå att jag borde hålla i mig, men utan att ens besvära sig med att ingå på något samtal med mig om saken, tog han sin pistol, lade den på nattduksbordet och förklarade, att vid första ord han fick höra om någon flyttning, vare sig utomhus eller inomhus, skulle han jaga en kula i skallen på den, som var nog förmäten att blanda sig i en sak, som endast angick honom själv. Och efter den dagen har ingen varit inne i hans rum utom hans betjänt.»
»Jaså, Mosqueton är således här?»
»Ja, ers nåd, fem dagar efter det han farit härifrån kom han tillbaka, vid mycket dåligt lynne han också; det ser ut som om även han råkat ut för något obehag under resan. Olyckligtvis är han mycket mera lättfotad än sin herre, vilket gör att han vänder upp och ned på allting för sin herres räkning, och som han misstänker, att man kunde neka honom vad han begär, tar han allt vad han behöver utan att begära någonting.»
»Säkert är», svarade d'Artagnan, »att jag alltid hos Mousqueton funnit en sällspord tillgivenhet och ett högst ovanligt förstånd.»
»Det är mycket möjligt, ers nåd, men antag att det bara hände mig fyra gånger om året, att jag komme i beröring med ett sådant där förstånd och en sådan där tillgivenhet, så skulle jag vara en ruinerad man.»
»Visst inte, ty Porthos kommer att betala er.»
»Hm!» sade värden i tvivlande ton.
»Han är en stor gunstling hos en mycket förnäm dam, som inte lämnar honom i sticket för en sådan obetydlighet som vad han är skyldig er.»
»Om jag vågar säga vad jag tror om den saken…»
»Vad ni tror?»
»Jag vill säga ännu mer: vad jag vet.»
»Vad ni vet?»
»Ja, vad jag till och med är säker på.»
»Och vad är det ni är säker på? Låt höra.»
»Jo, att jag känner den där förnäma damen.»
»Ni?»
»Ja, just jag.»
»Men hur kan ni känna henne?»
»Ack, ers nåd, om jag kunde lita på er tystlåtenhet…»
»Säg ut, och på min adelsmannaära, ni skall inte behöva ångra ert förtroende.»
»Nåväl, ers nåd, ni inser nog, att man i sin oro ofta kan göra åtskilligt, som…»
»Vad är det ni har gjort?»
»Åh, ingenting, som inte en fordringsägare har rättighet till.»
»Nå låt höra.»
»Jo, herr Porthos gav oss ett brev till den där hertiginnan och bad oss lämna det på posten. Det var innan ännu hans betjänt återkommit, och som han inte kunde lämna rummet, måste han naturligtvis be oss uträtta sina ärenden.»
»Och vidare?»
»I stället för att lämna brevet på posten, som aldrig är riktigt säkert, passade jag på, då en av mina kypare skulle fara till Paris, och gav honom i uppdrag att lämna fram det till hertiginnan själv. På det sättet uppfyllde vi ju herr Porthos’ önskningar, i synnerhet som han bett oss vara mycket rädda om det där brevet, inte sant?»
»Åjo.»
»Nåväl, ers nåd, vet ni vad den där förnäma damen är för en?»
>Nej, jag har hört Porthos tala om henne, ingenting vidare.»
»Vet ni vem den där så kallade hertiginnan är?»
»Jag har ju sagt er, att jag inte känner henne.»
»Jo, det är en gammal prokuratorsfru i Châtelet, som heter Coquenard, som åtminstone sett sina femtio år men ännu bär sig åt som hon vore svartsjuk. Också tyckte jag det var litet besynnerligt: en prinsessa som bor vid Oursgatan.»
»Hur vet ni allt det där?»
»Därför att hon blev alldeles ursinnig, när hon fick brevet, och påstod att herr Porthos var en flyktig varelse och att det väl nu igen var för något fruntimmers skull, som han fått det där värjstynget.»
»Vad! Har han fått ett värjstyng?»
»Ack, min Gud, vad har jag nu sagt!»
»Ni har sagt, att Porthos fått ett värjstyng.»
»Ja, men han hade så strängt förbjudit mig att tala om det.»
»Varför det?»
»För tusan, därför att han skröt med att han skulle göra den där främmande herrn, som ni lämnade honom i gräl med, genomskinlig som ett såll, men det blev i stället den främmande herrn, som trots allt hans skrävel sträckte honom till marken. Och som herr Porthos är en mycket skrytsam herre, utom mot den där hertiginnan, vars deltagande han trott sig kunna väcka genom att omtala sitt äventyr, så vill han inte för någon tillstå, att det är ett värjstyng han fått.»
»Det är således en blessyr, som tvingar honom att förbli sängliggande?»
»Ja, och det en riktig en ändå! Er vän måtte vara en mycket seglivad herre.»
»Ni var således närvarande?»
»Ja, jag följde efter dem av nyfikenhet, så att jag såg hela duellen, utan att de sågo mig.»
»Nå, och hur gick det till då?»
»Åh, saken stod inte länge på, det kan jag försäkra er. De ställde sig i gard, den främmande herrn gjorde en fint och allt detta så raskt, att då herr Porthos blev färdig med sin parad, hade han redan tre tum stål i bröstet. Han föll baklänges. Främlingen satte genast värjspetsen på strupen på honom, och då herr Porthos såg sig i motståndarens våld, måste han erkänna sig vara besegrad. Därpå frågade främlingen efter hans namn, och då han fick veta, att han hette Porthos, och icke d'Artagnan, bjöd han honom armen, ledde honom tillbaka till värdshuset och steg till häst och försvann.»
»Det var således d'Artagnan, som den där främlingen ville åt?»
»Ja, det tycks så.»
»Och vet ni, vart han sedan tog vägen?»
»Nej, jag har aldrig sett honom varken förr eller senare.»
»Det är bra», jag vet nu vad jag ville veta. Och nu, ni sa ju, att herr Porthos’ rum är i första våningen, nummer ett?»
»Ja, herre, det vackraste rummet i hela värdshuset, ett rum, som jag sedan dess väl tio gånger kunnat hyra ut.»
»Bah! Lugna er», sade d'Artagnan skrattande, »Porthos betalar er nog med hertiginnan Coquenards pengar.»
»Ack, herre, sak samma om hon är prokuratorska eller hertiginna, bara hon ville lossa på pungen; men hon svarade alldeles bestämt, att hon var trött på herr Porthos’ anspråk och otrohet och att hon inte skulle skicka honom en denier.»
»Nå, lämnade ni er gäst det svaret?»
»Nej, det aktade vi oss nog för, då hade han ju fått veta, på vad sätt vi uträttat hans ärende.»
»Således väntar han fortfarande på sina pengar?»
»Ack, min Gud, ja! Senast i går skrev han igen, men den här gången var det hans betjänt, som lämnade brevet på posten.»
»Och ni säger, att prokuratorskan är gammal och ful?»
»Ja, minst femtio år och alls inte någon skönhet, efter vad Pathaud påstår.»
»Då kan ni vara lugn, hon låter nog beveka sig. Dessutom kan väl inte Porthos vara skyldig er särdeles mycket?»
»Inte särdeles mycket? En tjugu pistoler redan, utan att räkna läkararvodet. Åh, han nekar sig ingenting, minsann; det syns, att han är van att leva gott.»
»Nåja, om hans hertiginna lämnar honom i sticket, så har han ju vänner. Således, min kära värd, behöver ni inte vara orolig, utan fortfar ni att pyssla om honom på bästa sätt.»
»Och ni lovar, herre, att inte tala om prokuratorskan och inte nämna ett ord om blessyren.»
»Det är överenskommet, ni har mitt ord.»
»Ja, för se annars skulle han bestämt ta livet av mig!»
»Var inte rädd, han är inte så farlig som han ser ut.»
Därmed gick d'Artagnan uppför trappan och lämnade sin värd litet lugnare i fråga om två saker, som han tycktes mycket hålla på: sin fordran och sitt liv.
När d'Artagnan kommit uppför trappan, såg han på den mest i ögonen fallande dörren i korridoren ett kolossalt N:r I skrivet med svart bläck; han knackade ett tag och på ropet »stig in», som hördes inifrån rummet, öppnade han dörren och gick på.
Porthos låg till sängs och spelade för övningens skull ett parti landsknekt med Mousqueton, medan ett spett med rapphöns vändes framför elden och i vartdera hörnet av den stora spisen två kastruller kokade på sina fyrfat och utsände en dubbel doft av kaninfrikassé och fiskpudding, som angenämt berörde luktorganet. Dessutom voro ett skrivbord och marmorskivan på en byrå fulla med tombuteljer.
Vid anblicken av sin vän uppgav Porthos ett högt glädjerop, och Mousqueton steg vördnadsfullt upp och lämnade honom sin plats samt gick för att kasta en blick på de två kastrullerna, som tycktes stå under hans särskilda tillsyn.
»Vid Gud, det är verkligen du!», sade Porthos till d'Artagnan. »Välkommen och ursäkta, att jag inte går emot dig. Men», tillade han och såg med en viss oro på d'Artagnan, »du vet väl vad som hänt mig?»
»Nej.»
»Har inte värden sagt dig något?»
»Jag frågade efter dig och gick genast upp hit.»
Porthos tycktes andas lättare.
»Vad är det då som hänt dig, min kära Porthos?» frågade d'Artagnan.
»Jo, helt enkelt det, att då jag föll ut mot min motståndare, som jag redan givit inte mindre än tre värjstötar och som jag tänkte göra slut på med den fjärde, stötte jag med foten mot en sten och vrickade knäet.»
»Verkligen?»
»På min ära! Lyckligt nog för honom, den slyngeln, annars hade jag inte släppt honom, förrän han legat död på platsen, det svarar jag för.»
»Nå, hur gick det med honom?»
»Det vet jag inte. Han hade fått nog och gav sig i väg utan att begära resten. Men du, min kära d'Artagnan, vad har du haft för öden, sedan vi skildes åt?»
»Alltså, min kära Porthos», fortfor d'Artagnan, »är det den där vrickningen, som håller dig kvar i sängen?»
»Ja visst, det är alltsammans. Men om några dagar är jag nog på benen igen.»
»Men varför har du inte låtit föra dig till Paris? Här måste du ha grymt tråkigt.»
»Det var nog min mening också; men, min vän, jag måste tillstå en sak för dig.»
»Och det är?»
»Jo, saken var den, att eftersom jag verkligen hade tråkigt, som du säger, och ännu hade på fickan de sjuttiofem pistolerna, som du gav mig, så lät jag för att få litet förströelse be en resande adelsman stiga hit upp till mig och föreslog honom ett parti raffel. Det hade han ingenting emot, och mina sjuttiofem pistoler gingo ur min ficka i hans, för att inte tala om min häst, som han fick på köpet. Än du själv, min kära d'Artagnan?»
»Ja, vad skall man göra, min kära Porthos, man kan inte ha tur i allt», sade d'Artagnan; »du känner ordspråket: ‘otur i spel, tur i kärlek‘. Du har alldeles för mycket tur i kärlek, för att inte spelet skulle hämnas. Men vad betyder en liten spelförlust för dig? Har du inte, du lyckliga människa, din hertiginna, som nog inte underlåter att komma dig till hjälp?»
»Ja visst, ja visst, min kära d'Artagnan, men ser du, när oturen är framme, så!» svarade Porthos i den mest ogenerat lediga ton i världen. »Jag har skrivit till henne att skicka mig en femtio louisdorer, som jag ovillkorligen behövde i min nuvarande belägenhet…»
»Nå?»
»Jo, hon måtte vistas på sina gods, för jag har inte fått något svar.»
»Verkligen?»
»Nej. Också skrev jag i går ett nytt brev, ännu enträgnare än det första. Men nu är du ju här, min bästa vän, låt oss därför tala om dig. Vet du, jag började bli en smula orolig för din skull, det måste jag erkänna.»
»Men din värd är ju riktigt hygglig mot dig, min kära Porthos, åtminstone ser det så ut», sade d'Artagnan pekande på de fulla kastrullerna och de tomma buteljerna.
»Så där, så där!» svarade Porthos; »för en tre fyra dagar sedan kom den oförskämde och presenterade mig sin räkning, men jag körde både honom och hans räkning på dörren, så att nu lever jag här som en sorts segrare, ett slags erövrare. Också ser du, att jag, för den händelse man skulle vilja storma min position, är beväpnad till tänderna.»
»I alla fall», sade Artagnan skrattande, »ser det ut som om ni emellanåt göra edra små utfall.»
Och han visade åter på kastrullerna och buteljerna.
»Nej, gunås, inte jag», svarade Porthos; »den fördömda vrickningen binder mig vid sängen, men Mousqueton gör sina små strövtåg och det är han, som skaffar proviant. Hör på, Mousqueton, min vän», fortfor Porthos, »som du ser, ha vi fått förstärkning, därför måste vi också ha nödig fyllnad i vårt proviantförråd.»
»Mousqueton», sade d'Artagnan, »ni får lov att göra mig en tjänst.»
»Vad då för tjänst, herre?»
»Jo, att låta Planchet få del av ert recept. Jag kunde i min tur bli belägrad en dag, och jag skulle inte ha något emot, att han då kunde skaffa mig samma förmåner, som ni lyckliggör er husbonde med.»
»Ack, min Gud, herre», sade Mousqueton med blygsam min, ingenting är lättare. Det gäller bara att vara litet fiffig, det är alltsammans. Jag är uppfödd på landet och far min var en smula tjuvskytt på lediga stunder.»
»Och vad gjorde han annars då?»
»Jo, han utövade ett yrke, som jag alltid funnit ganska inbringande.»
»Vad då för yrke?»
»Jo se, som det var under religionskrigen och han såg katolikerna utrota hugenotterna och hugenotterna utrota katolikerna, allt i religionens namn, så hade han inrättat åt sig ett slags blandad trosbekännelse, som tillät honom att ibland vara katolik och ibland hugenott. Och när han då som vanligt gick med bössan på axeln och promenerade bakom häckarna utefter vägarna och händelsevis fick se en katolik, som kom ensam gående, tog den protestantiska religionen genast överhand i hans hjärta. Han riktade då bössmynningen mot den resande, och när han var en tio steg från honom, började han ett samtal, som nästan alltid slutade med, att den resande avstod från sin börs för att få behålla sitt liv. Det är en klar sak, att då han såg en hugenott, kände han sig uppfylld av ett så brinnande katolskt nit, att han rakt inte kunde begripa, hur han en kvarts timme förut kunnat hysa minsta tvivel om vår heliga religions stora företräde. Ty ser herrn, jag är katolik, jag, varemot far min, trogen sina grundsatser, uppfostrat min äldsta bror till hugenott.»
»Nå, vad slut fick den hedersmannen, er far?» frågade d'Artagnan.
»Ack, herre, det allra olyckligaste man kan tänka sig. En vacker dag fann han sig nämligen fångad i en hålväg mellan en hugenott och en katolik, som han redan haft att göra med båda två och som även båda två kände igen honom. Följden blev, att de slogo sig tillsammans mot honom och hängde honom i ett träd, och sedan satte de sig ned på krogen i första by de kommo till och skröto över sin vackra bragd, så att bror min och jag, som sutto där och drucko ett glas, hörde alltsammans.»
»Nå, vad gjorde ni då?» frågade d'Artagnan.
»Vi läto dem gå på och prata», svarade Mousqueton, »men när de sedan lämnade krogen och gingo åt var sitt håll, smög min bror sig efter katoliken och jag efter hugenotten. Två timmar efteråt var saken klar, vi hade avfärdat dem var och en på sitt håll, och vi kunde inte nog beundra vår stackars fars omtänksamhet att uppfostra oss i var sin religion.»
»Som ni säger, min kära Mousqueton, er far måtte verkligen ha varit en listig sälle. Ni påstår således, att den präktiga karlen även var en smula tjuvskytt på lediga stunder?»
»Ja, och det var han, som lärde mig att gillra en snara och lägga ut en krok. Och när jag nu såg, att vår värd här, den snålvargen, inte ville ge oss annat än den grövsta föda, som kunnat passa för bönder, men inte för två så klena magar som våra, så började jag på att utöva mitt gamla yrke emellanåt. När jag tog mig en promenad i hans höghet prinsens skogar, lade jag ut en snara här och där vid villebrådsstigarna, och när jag låg och vilade vid hans höghets insjöar, passade jag på och slängde ut en krok. Så att nu gudskelov fattas oss, som herrn kan se, varken rapphöns eller kaniner, karp eller ål, allt lätt och sund föda, passande för en sjuk.»
»Men vinet då», sade d'Artagnan, »vem består vinet? Är det värden?»
»Det kan man svara både ja och nej på.»
»Vad vill det säga?»
»Han består det, det är sant, men han vet inte av att han har den äran.»
»Förklara er, Mousqueton, ert samtal är mycket lärorikt.»
»Saken är den, herre, att jag under mina vandringar träffat på en spanjor, som har sett många land, bland andra även Nya världen.»
»Men vad har Nya världen att göra med buteljerna, som stå där på skrivbordet och byrån?»
»Tålamod, herre, var sak har sin tid! Jag kommer snart dit.»
»Alldeles riktigt, Mousqueton; jag litar på edra ord och hör på.»
»Den där spanjoren hade i sin tjänst en betjänt, som följt honom på hans resa till Mexiko. Den där betjänten var en landsman till mig, och vi blevo snart förtrogna vänner, i synnerhet som vi voro mycket lika till karaktär. Båda tyckte vi om jakt mer än något annat, och han talade om för mig, hur infödingarna på pampas brukade jaga tigrar och buffeloxar endast med rännsnaror, som de kastade kring halsen på de där förfärliga djuren. Först ville jag inte tro, att man kunde bli så skicklig, att man kunde på tjugu eller trettio stegs avstånd kasta ändan av ett tåg vart man ville; men när jag fick tydliga bevis på saken, måste jag naturligtvis tro honom på hans ord. Min vän ställde en butelj på trettio stegs avstånd, och för vartenda kast han gjorde, tog han buteljhalsen i rännsnaran. Jag började också öva mig i konsten och som jag skam till sägandes har goda anlag för litet av varje, så kastar jag nu min lasso lika bra som trots någon. Nå, herre, förstår ni nu? Vår värd har en mycket välförsedd källare, men han lämnar aldrig nyckeln från sig; men nu är det så, att den där källaren har en glugg, genom den gluggen är det som jag kastar min lasso, och som jag nu vet, var det goda vinet ligger, är det i den vrån jag gör mina påhälsningar. Där ser ni, herre, att Nya världen ändå har att göra med buteljerna där på skrivbordet och byrån. Och om herrn nu vill smaka på vårt vin och utan fördom mot det säga vad herrn reser om det?»
»Tack, min vän, tack! Men olyckligtvis har jag nyss frukosterat.»
»Nå, duka bordet, Mousqueton», sade Porthos, »och medan vi två frukostera, talar d'Artagnan om vad som hänt honom själv under de tio dagarna, sedan han for ifrån oss.»
»Gärna», svarade d'Artagnan.
Medan Porthos och Mousqueton frukosterade med aptit och med den broderliga endräkt, som närmar människor till varandra i olyckans dagar, berättade d'Artagnan hur den sårade Aramis nödgats stanna i Crévecoeur, huru han varit tvungen att lämna Athos kvar i Amiens att ensam reda sig mot fyra karlar, som anklagade honom för att vara falskmyntare, samt huru han, d'Artagnan, varit tvungen att passera över greve de Wardes kropp för att komma fram till England.
Men där slutade även d'Artagnans förtroenden; endast så mycket talade han om, att han vid sin återkomst från England fört med sig fyra präktiga hästar, av vilka en var för hans räkning, de andra för var och en av hans tre vänner; till sist förklarade han för Porthos, att den häst, som var ämnad åt honom, redan stod i värdshusets stall.
I samma ögonblick kom Planchet in och underrättade sin herre, att hästarna nu voro tillräckligt utvilade och att man möjligen kunde hinna ta nattkvarter i Clermont.
Som d'Artagnan nu kände sig tämligen lugn för Porthos och längtade att få underrättelse om sina andra två vänner, räckte han den sjuke handen och sade honom, att han nu måste ge sig i väg och fortsätta sina efterforskningar. Men som han ämnade färdas samma väg tillbaka och beräknade att kunna vara här igen om åtta eller tio dagar, skulle han i förbifarten komma och hämta Porthos i värdshuset Grand-Saint-Martin, om han ännu vore kvar där.
Porthos svarade, att efter all sannolikhet skulle hans vrickning icke tillåta honom att till dess lämna platsen. Dessutom måste han stanna i Chantilly för att avvakta svar från sin hertiginna.
D'Artagnan önskade honom ett snart och gott svar, och sedan han ännu en gång anbefallt Porthos åt Mousquetons omsorger och betalt sin skuld till värden, begav han sig i väg med Planchet, nu befriad från en av sina handhästar.