De tre musketörerna/Kapitel 53
| ← Kapitel 52. Första dagen av fångenskapen |
|
Kapitel 54. Tredje dagen av fångenskapen → |
53.
ANDRA DAGEN AV FÅNGENSKAPEN
Mylady drömde, att hon äntligen hade d'Artagnan i sitt våld, att hon var närvarande vid hans avrättning, och att det var anblicken av hans förhatliga, under bödelns bila rinnande blod, som framkallade det förtjusande småleendet på hennes läppar.
Hon sov som en fånge sover, vaggad av sin första förhoppning.
Morgonen därpå, då man kom in till henne, låg hon ännu. Felton var ute i korridoren; han förde med sig den kvinna, som han talat om dagen förut och som nyss anlänt; hon trädde in i rummet, gick fram till myladys säng och erbjöd henne sina tjänster.
Mylady var vanligtvis blek, hennes hy kunde därför lätt narra en person, som såg henne för första gången.
»Jag har feber», sade hon, »jag har inte sovit ett ögonblick under hela denna långa natt; kommer ni att visa er mänskligare mot mig, än vad man var i går? Allt vad jag för övrigt begär, är att få bli liggande.»
»Vill ni, att man tillkallar en läkare?» frågade kvinnan.
Felton åhörde detta samtal utan att yttra ett ord.
Mylady gjorde den betraktelsen, att ju mera folk man omgav henne med, desto flera skulle hon få att väcka medlidande hos och desto större skulle lord Winters vaksamhet bli; dessutom kunde ju läkaren förklara, att sjukdomen var låtsad, och mylady ville icke, sedan hon förlorat sitt första spel, även förlora det andra.
»Skicka efter en läkare!» sade hon. »Vad skulle det tjäna till? Herrarna här förklarade i går, att mitt illamående endast var en komedi; man skulle utan tvivel påstå detsamma i dag, ty sedan i går afton har man haft god tid på sig att underrätta läkaren.»
»Säg då själv, min fru», sade Felton otåligt, »vilken behandling ni vill följa.»
»Ack, min Gud, vet jag det, jag! Jag känner, att jag är sjuk, det är alltsammans! Ge mig vad ni behagar, det är mig likgiltigt.»
»Gå och säg till lord Winter», sade Felton, uttröttad av dessa oupphörliga klagomål.
»O, nej, nej», utropade mylady, nej, herr löjtnant, kalla inte hit honom, jag besvär er därom! Jag mår bra, jag behöver ingenting, kalla inte hit honom!»
Hon inlade en så ofantlig häftighet, en så hänförande vältalighet i detta utrop, att Felton rycktes med därav och tog några steg in i rummet.
»Han är fast!» tänkte mylady.
»Emellertid, min fru», sade Felton, »om ni verkligen är sjuk, skall man skicka efter en läkare, och om ni narrar oss, är det värst för er själv, men då ha åtminstone vi ingenting att förebrå oss.»
Mylady svarade ingenting, men lutande tillbaka sitt vackra huvud på örngottskudden smälte hon i tårar och brast ut i snyftningar.
Felton betraktade henne ett ögonblick, med sin vanliga känslolöshet, men då han såg, att krisen hotade att bli långvarig, avlägsnade han sig; kvinnan följde honom. Lord Winter syntes icke till.
»Jag tror, att jag börjar se klart», mumlade mylady med vild glädje och kröp ned under lakanen för att dölja detta utbrott av inre tillfredsställelse för alla, som möjligen kunde spionera på henne.
Två timmar gingo.
»Nu är det tid på att sjukdomen upphör», sade hon till sig själv. »Låt oss stiga upp och redan i dag tillkämpa oss någon framgång. Jag har inte mer än tio dagar på mig, och i afton äro redan två gångna.»
Man hade redan på morgonen, då man kom in till mylady, haft med sig hennes frukost, och hon tänkte, att man nu snart skulle komma och taga bort bordet och att hon då skulle få återse Felton.
Mylady misstog sig icke. Felton lät åter se sig, och utan att fråga efter om mylady rört frukosten eller ej, gav han ett tecken, att man skulle flytta ut bordet ur rummet, dit man vanligtvis bar in det fullt dukat.
Felton stannade kvar sist i rummet; han höll en bok i handen.
»Mylady, vilande i en länstol nära spisen, där hon satt, vacker, blek och undergiven, liknade en helig jungfru, väntande på martyrdöden.
Felton gick fram till henne och sade:
»Lord Winter, som är katolik liksom ni, min fru, har tänkt, att saknaden av er religions andaktsövningar och ceremonier skulle kunna vara er plågsam, han tillåter därför, att ni varje dag läser er mässa, och skickar er här en bok, som innehåller ritualen.»
När hon såg den min, med vilken Felton lade boken på det lilla bordet bredvid henne, och hörde den ton, med vilken han uttalade de båda orden er mässa, samt iakttog det föraktfulla leende han lät åtfölja dem, lyfte mylady upp huvudet och betraktade officern uppmärksammare än förut.
Då kände hon på det slätstrukna håret, på den överdrivet enkla dräkten, på den som marmor glatta, men även som marmor hårda och ogenomträngliga pannan igen en av dessa puritaner, som hon så ofta träffat såväl vid konung Jakobs hov som även vid det franska, dit de ibland, trots minnet av Bartolomeinatten, kommo för att söka en tillflykt.
Då fick hon en av dessa plötsliga ingivelser, som endast stå snillrika människor till buds i stora och viktiga ögonblick, som äro avgörande för deras lycka eller liv.
Dessa tvenne ord er mässa och en enkel blick på Felton hade genast uppenbarat för henne hela vikten av det svar hon skulle ge honom. Och med den snabba intelligens, som var henne egen, hade hon detta svar genast färdigt på sina läppar:
»Jag!» sade hon i en ton av förakt stämd i harmoni med den hon nyss hört ljuda i den unga mannens röst; »jag, min herre! Min mässa? Lord Winter, den eländiga katoliken, vet mycket väl, att jag inte är av samma religion som han, och det är en snara han vill lägga ut för mig.»
»Och vilken religion tillhör ni då, min fru?» frågade Felton med en förvåning, som han trots sin självbehärskning icke kunde helt och hållet dölja.»
»Det skall jag säga er», utropade mylady med spelad hänförelse, »den dag då jag lidit nog för min tro!»
Feltons blick avslöjade för mylady hela vidden av det fält hon öppnat för sig genom detta enda ord.
Emellertid förblev den unga officern stum och orörlig, endast hans blick hade talat.
»Jag är i mina fienders våld», fortfor hon i denna ton av hänförelse, som hon visste vara egendomlig för puritanerna; »välan, må min Gud rädda mig eller må jag gå under för min Gud, där har ni det svar jag ber er ge lord Winter! Och vad den där boken beträffar», tillade hon, i det hon pekade på mässboken, men utan att röra vid den, som om hon varit rädd att bli befläckad genom denna vidröring, »så kan ni ta den med er och begagna den själv, ty utan tvivel är ni i dubbelt avseende lord Winters medbrottsling, medbrottsling i hans förföljelse liksom i hans kätteri.»
Felton svarade ingenting, utan endast tog boken med samma känsla av motvilja, som han redan förut visat, och gick sin väg tankfull.
Lord Winter kom vid femtiden på eftermiddagen. Mylady hade haft hela dagen på sig att göra upp en plan för sitt uppförande, och hon tog emot honom som en kvinna, som redan återtagit alla sina fördelar.
»Det ser ut», sade lorden, i det han satte sig i en länstol mittför den, i vilken mylady satt, och vårdslöst höll fötterna på spiskanten, »som om vi gjort ett litet avfall.»
»Vad menar ni, min herre?»
»Jag menar det, att sedan vi senast träffades, har ni bytt om religion. Har ni kanske gift er med en tredje man, som är protestant?»
»Förklara er, mylord», svarade fången med värdighet, »ty jag får säga er, att jag visserligen hör edra ord, men jag förstår dem inte.»
»Då är det därför, att ni inte har någon religion alls, och det tycker jag bättre om», genmälde lord Winter med ett hånleende.
»Det säkra är, att det vore mera i enlighet med edra principer», svarade mylady kallt.
»Åh, jag tillstår, att det är mig alldeles likgiltigt!»
»Ni behövde inte tillstå en sådan religiös likgiltighet, edra utsvävningar och brott skulle ändå bevisa den tillräckligt.»
»Vad, ni talar om utsvävningar, ni Messalina, ni lady Macbeth! Antingen har jag hört orätt eller också är ni, vid Gud, bra oblyg!»
»Ni talar på detta sätt, därför att ni vet att man hör oss», svarade mylady kallt, »och därför att ni vill uppreta edra fångvaktare och bödlar mot mig.»
»Mina fångvaktare! Mina bödlar! Jaså, min fru, ni tar det patetiskt, och komedien från i går övergår i afton till tragedi. Om åtta dagar är ni för övrigt där ni bör bara, och min uppgift är fullbordad.»
»En skändlig, en gudlös uppgift!» svarade mylady med exaltationen hos offret, som anklagar sin domare.
»Jag tror, på min ära», sade lord Winter, i det han steg upp, »att den slynan är tokig! Seså, seså, lugna er, fru puritanska, eller också låter jag sätta in er i cell. För tusan, det är mitt spanska vin, som stiger er åt huvudet, eller hur? Men var lugn, det ruset är inte farligt och har inga följder.»
Och lord Winter gick sin väg svärjande, vilket på denna tid var en helt kavaljersmässig vana.
Felton hade verkligen hela tiden stått bakom dörren och icke förlorat ett ord av hela detta samtal.
Mylady hade gissat rätt.
»Ja, gå, gå härifrån!» sade hon efter sin svåger. »Följderna nalkas tvärtom, men du kommer inte att se dem, din idiot, förrän det är för sent att undvika dem!»
Det blev åter tyst och två timmar gingo; man bar in kvällsvarden, och man fann mylady sysselsatt med att helt högt läsa sina böner, böner som hon lärt sig av en gammal tjänare hos sin andra man, vilken tjänare var en den strängaste puritan. Hon föreföll att vara i extas och tycktes icke ens märka vad som tilldrog sig omkring henne. Felton gav tecken att man icke skulle störa henne, och då allt var i ordning, gick han tyst ut med soldaterna.
Mylady visste, att man kunde spionera på henne, hon fortsatte därför sina böner till slut, och det föreföll henne som om den utanför hennes dörr på post gående soldaten icke längre marscherade med samma steg som förut och tycktes lyssna.
För ögonblicket önskade hon icke något mera, hon steg upp, slog sig ned vid bordet och åt litet men drack intet annat än vatten.
En timme därefter kom man och tog bort bordet, men mylady märkte, att Felton denna gång icke var med soldaterna.
Han var således rädd för att se henne för ofta.
Hon vände sig mot väggen för att småle, ty det låg i detta leende en sådan triumf, att det varit nog att förråda henne.
Hon lät ännu en halvtimme gå, och som allt nu var tyst i det gamla slottet och intet annat ljud hördes än vågornas eviga brus, denna oceanens väldiga andhämtning, började hon med sin rena, klangfulla och vibrerande röst första versen av en psalm, som då för tiden var mycket omtyckt av puritanerna:
»Herre, du oss övergiver
För att pröva oss i tro och bön,
Men till sist du ändock giver
Med din fadershand oss våra mödors lön.»
Dessa verser voro långt ifrån fulländade, men som man vet, berömde icke puritanerna sig av att vara särdeles poetiska av sig.
Medan mylady sjöng, underlät hon icke att lyssna: soldaten på post utanför hennes dörr hade stannat som om han förvandlats till sten; hon kunde således bedöma, vilken verkan hon gjort.
Då fortsatte hon sin sång med obeskrivlig värma och känsla; det föreföll henne, som om tonerna bredde ut sig allt längre och längre under valven och gingo som en magisk trollmakt att mildra hennes fångvaktares hjärtan. Emellertid tycktes det som om soldaten på post, som förmodligen var en ivrig katolik, slog ifrån sig trollmakten, ty han sade genom dörren:
»Var tyst då, min fru, er sång är sorglig som ett De profundis, och måste man utom nöjet att ligga här i garnison även höra på sådana där saker, då kan ingen stå ut här!»
»Tyst!» avbröt då en sträng röst, som mylady kände igen för att vara Feltons, »Vad blandar du dig i, slyngel! Har man befallt dig att neka denna kvinna att sjunga? Nej. Man har befallt dig att bevaka henne och att skjuta på henne, om hon försöker att fly. Bevaka henne därför, och om hon flyr, så döda henne, men ändra ingenting i orderna.»
Ett uttryck av outsäglig glädje lyste upp myladys ansikte, men detta uttryck var flyktigt som skenet av en blixt, och utan att tyckas ha hört Feltons yttrande till soldaten, varav icke ett enda ord undgått henne, började hon åter sjunga, i det hon gav sin röst allt det behag, allt det omfång och all den förförelse, som en avgrundsande utrustat den med:
»Mot all gråt, allt ont jag röner,
Dömd till landsflykt och till bojors kval,
Jag min ungdom har och böner
Och den Gud, som räknar mina smärtors tal»
Denna röst med sitt oerhörda omfång och sin sublima passion gav åt den sträva och ovårdade poesien i dessa psalmverser en tjuskraft och ett uttryck, som även de mest exalterade puritaner sällan funno i sina trosförvanters sånger, som de måste utsmycka med alla sin inbillningskrafts hjälpmedel. Felton trodde sig höra den ängel sjunga, som tröstade de tre hebreerna i den brinnande ugnen.
Mylady fortfor:
»Snart förtryckets boja viker,
Ty vår Gud är rättvis, stark och god;
Men om detta hopp oss sviker,
I martyrens död vi offra då vårt blod»
Denna vers, i vilken den förfärliga tjuserskan ansträngde sig att inlägga hela sin själ, fullbordade förvirringen i den unga officerns hjärta; han öppnade häftigt dörren, och mylady såg honom komma in blek som alltid men med brinnande och nästan oredig blick.
»Varför sjunger ni så där», sade han, »och med en sådan röst?»
»Förlåt», sade mylady, saktmodigt, »jag glömde att mina sånger inte passa i detta hus. Jag har nu kanske sårat er i er religiösa tro, men det var mot min vilja, det svär jag; förlåt mig därför ett fel, som kanske var stort men alldeles säkert var ofrivilligt.»
Mvylady var i detta ögonblick så vacker, den religiösa hänryckning, vari hon var försänkt, gav ett sådant uttryck åt hennes ansikte, att Felton, bländad, trodde sig se en ängel, som han nyss förut endast trodde sig höra.
»Ja, ja», svarade han, »ni stör dem, som bo här i slottet.»
Och den stackars förvirrade insåg icke själv det osammanhängande i sina ord, medan mylady däremot borrade sin lodjursblick i djupet av hans hjärta.
»Jag skall vara tyst», sade mylady, i det hon slog ned ögonen och inlade i sin röst all den mildhet hon kunde åstadkomma på samma gång som hela hennes hållning uttryckte den största undergivenhet.
»Nej, nej, min fru», sade Felton, »försök endast att sjunga litet mindre högt, i synnerhet nattetid.»
Och med dessa ord störtade Felton, som kände sig icke längre kunna vara sträng mot fången, ut ur rummet.
»Ni gjorde rätt, löjtnant», sade soldaten, »hennes sånger förvirra alldeles själen på en människa; men hur det är, så vänjer man sig vid dem till sist, för hon har en sådan vacker röst!»